Start » Retorikförlaget » Böcker: Förord och introduktioner » Förord, boken Retorisk kritik

Förord, boken Retorisk kritik

av Jon Viklund
Omslaget-Retorisk-Kritik

Fischer, Mehrens & Viklund: Retorisk kritik. Teori och metod i retorisk analys.

Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund:

Förord

Retorisk kritik är en antologi som samlar bidrag från en rad forskare inom svensk retorikvetenskap. Boken svarar mot en metodologisk utmaning inom retorikutbildningen. De senaste decennierna har uppenbarat nödvändigheten av vidare teoretisk reflexion kring retoriken och dess grundbegrepp, men hur kan teorierna användas i det praktiska analysarbetet? Bokens syfte är att belysa mötet mellan teoretiska perspektiv och konkreta analysmaterial, och därmed inspirera till intressanta retoriska analyser. Det är vår förhoppning att denna bok ska tjäna som vägledning för uppsatsskribenter i ämnet retorik, men vi hoppas också att den kan vara till glädje för var och en som intresserar sig för hur kommunikation påverkar oss och vårt samhälle.

Titeln Retorisk kritik har valts på bekostnad av möjligen mer svenskklingande benämningar som retorisk, eller retorikvetenskaplig, analys. Begreppet är närmast hämtat från amerikansk retorikforskning, och ansluter därmed till den moderna retorikens största och i dag mest inflytelserika forskningsfält; men ”kritik” är tillika ett begrepp med förankring långt tillbaka i den europeiska estetiska, politiska och filosofiska traditionen. Med retorisk kritik förstås undersökningar av retoriska praktiker, till exempel texter, muntliga framföranden, bilder eller andra konstnärliga uttryck. Undersökningen tar sin utgångspunkt i kopplingen mellan teori och praktik: i den teoretiskt informerade granskningen av ett material eller ett begrepp. ”Kritik” sätter slutligen dessutom just det kritiska uppdraget i fokus. De retoriska begreppen kan hjälpa oss att ifrågasätta invanda föreställningar, att frilägga mönster i det offentliga språket och att granska dess rationella och etiska grund. Att studera och analysera retorik är kort sagt att ta del i ett pågående samtal om vad det innebär att ta till orda.

Antologin visar upp det retorikvetenskapliga forskningsfältets bredd i Sverige. Bidragsgivarna har fått friheten att tolka bokens målsättning efter de egna intressena, varför den ger uttryck för ett flertal skilda ingångar: några har tagit fasta på det teoretiska perspektivet, andra den applicerbara metodiken, och åter andra begreppsreflexionen. Vi har velat lyfta fram traditionella perspektiv såväl som nya. Således samsas till exempel artiklar om stil-, genre- och berättelseanalys med artiklar om intersektionalitet, ras och performativitet.

Annonce

Volymen inleds med Jon Viklunds diskussion av begreppet ”retorisk kritik”. Hur har denna disciplin avgränsats, och hur har dess föremål definierats? Re­to­rikvetenskapen befinner sig i spänningsfältet mellan historiska, filosofiska samt språk- och samhällsvetenskapliga ämnen, och även om retoriken kan reduceras till ett fåtal grundläggande frågeställningar, som profilerar den i relation till andra discipliner, så utmärks ämnet av en analytisk och teoretisk pluralism, vilket kan vara förvirrande för studenter som famlar efter de vetenskapliga ramarna i ett uppsatsarbete. Mot bakgrund av denna situation diskuterar Viklund frågor om teori, metod och subjektivitet inom retorikvetenskapen.

I avdelningen om argumentation och debatt närmar sig de olika bidragen den grundläggande frågan om hur vi med ett retoriskt angreppssätt kan synliggöra argumentativa mönster i vår omvärld. En grundläggande introduktion till hur argumentationsanalys kan tjäna som ett retoriskt verktyg ges i Mika Hietanens bidrag ”Argumentationsanalys för retoriker”. Särskilt lyfter Hietanen fram den pragmadialektiska teorin, som han applicerar på en klassiker i modern svensk politisk retorik, Olof Palmes fördömande av de amerikanska bombningarna av Hanoi under Vietnamkriget. Perspektiven fördjupas sedan med fallasier, argumentativa eller logiska felslut, i Hietanens andra studie: ”Fallasianalys för retoriker”. Efter en teoretisk genomgång av begreppet, avtäcker Hietanen en rad olika felslut (från båda sidor) i en samtida debatt om Guds existens. Patrik Mehrens visar i sitt bidrag, ”Fettkriget – en topikanalys”, hur topikbegreppet, såsom det utvecklats från Aristoteles fram till samtida teoretiker som Perelman, Weaver och Amossy, kan skapa en förståelse av vårt samtida retoriska landskap. Med hjälp av topikbegreppet angriper han den ännu aktuella, och osedvanligt animerade, striden om den så kallade LCHF-dieten som rasat i svensk media under de senaste åren. I Mats Landqvists studie ”Debatt i demokratins tjänst” är det debattformen i sig som undersöks. Debatten är ett centralt, närmast ritualiserat, fenomen i vår samtida politiska kultur, och har kommit att bli en av de främsta formerna för att åskådliggöra politiska och andra meningsskiljaktigheter. Landqvist utgår från en tv-sänd debatt kring rättsprocessen mot den förmente seriemördaren Sture Bergwall, och visar hur sådana debatter kan analyseras för att vi närmare ska förstå dess polemiska, deliberativa och metakommunikativa funktioner.

Nästa sektion lyfter fram retorikvetenskapliga aspekter på stil och berättande. Som Anders Eriksson visar i ”Metaforens makt över tanken i det politiska språket”, så är metaforer något mer än språkliga utsmyckningar. Eriksson hämtar sitt exempel från det samtida politiska språket, och visar hur metaforerna bidrar till att förändra den världsbild som politiken formuleras utifrån. I ”Retorisk stilanalys: ironi, presuppositioner och metonymier” argumenterar Anders Sigrell för en pragmatisk syn på troper och figurer. Med exempel från en debattartikel visar han hur centrala stilistiska kategorier kan tjäna som ingångar till nya skikt i texten.  I de två följande bidragen, Lennart Hellspongs ”Narratologisk analys – att söka mönster i berättelser” och Sofi Qvarnströms ”Fiktion som retorik” står berättandets och berät­tel­sens retorik i fokus. Hellspong visar hur en narratologisk analys kan frilägga retoriska dimensioner även i ett så föga omfångsrikt narrativ som en presentation av ett ölmärke. Qvarnström å sin sida demonstrerar hur också en fiktionsberättelse, en roman av Gustav Hedenvind-Eriksson, kan analyseras som en retorisk utsaga.

Efter detta avsnitt följer två block om retorik och samhälle där retoriken analyseras och diskuteras utifrån ett socialt sammanhang. Det första av dessa – retorik som social handling – inleds med Maria Dahlins artikel, ”Retorisk genreanalys”. Dahlin visar hur en beskrivning av en retorisk texts generiska egenskaper erbjuder mer än endast ett underlag för en klassifikation. Undersökningar av återkommande retoriska situationer kan visa oss hur samhället förändras och hur vissa typer av språkhandlingar kan förstås som ett slags svar på nya sociala behov. I Dahlins fall är det den specifika genren regeringsförklaringar som får utgöra analysmaterialet. I Jon Viklunds bidrag står Burkes så kallade dramatistiska teori i fokus, och inte minst den ofta omdiskuterade pentadiska analysen. Med hjälp av denna modell analyserar Viklund den socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholts avskedstal. Ann Öhrbergs studie, ”’Jag ska bussa hundarnas Någon på mina fienders strupar.’ Etik och retorik”, tar sin utgångspunkt i ett antal centrala filosofiska retorikteoretiska texter från antiken fram till våra dagar, och undersöker frågan på vad sätt retoriska och etiska frågeställningar låter sig förenas, och i vad mån det är möjligt att tala om en specifikt retorisk etik. Avslutningsvis analyserar hon ett litterärt verk som väcker komplexa frågor kring såväl etik som retorik, Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Mats Rosengrens bidrag, ”Retorik, retorikvetenskap och social mening” situerar retorikvetenskapen, och därmed den retoriska analysen, i en teori om social mening, som främst utvecklats på filosofisk och antropologisk grund. Med ut­gångs­punkt framför allt i Cassirers teori om symboliska former och i Castoriadis teori om autonomi och heteronomi visar Rosengren hur retoriken har en central roll i varje kvalificerad teori om människan och samhället.

Det följande avsnittet handlar om makt och identitet och samlar bidrag som koncentrerar sig på frågor om genus, sexuell identitet, ras, intersektionalitet och kultur. Brigitte Mrals artikel, ”Genus, status och motståndets retorik – att analysera makt­relationer i språket”, tar sin utgångspunkt i hur rätten att tala alltid har varit en fråga om makt. Med särskilt fokus på genus undersöker Mral olika sätt att konceptualisera frågor om makt och retoriskt motstånd, så till exempel i form av en tigandets retorik, av humor med mera. Utifrån dessa perspektiv synar Mral debatten om näthat mot kvinnor, och vilka motståndsstrategier som formulerats.

Ann-Sofie Lönngren visar i sitt bidrag, ”Butler, performativitet och transgender studies”, hur framställningen av könsidentitet kan analyseras med utgångspunkt i föreställningar om materiell retorik och performativitet. I analysen står transakti­visten Warren Kunces performance vid en protest mot lagens krav på sterilisering av könskorrigerade personer i fokus. I Stefan Helgessons studie, ”‘Ras’ och ethos”, diskuteras frågan om ras med utgångspunkt i en postkolonial forskningstradition, och Helgesson visar hur begreppet ethos kan erbjuda en fruktbar ingång till en diskussion om ”svarthet” i en amerikansk kontext. Analysexemplet utgörs av W.E.B. DuBois inflytelserika essäsamling The Souls of Black Folk från 1900-talets början. Annika Olsson framhåller i sitt arbete, ”Retorik och intersektionalitet: Sojourner Truth, Zlatan Ibrahimović och renhetens paradox”, utifrån de två nämnda exemplen, hur intersektionalitetsbegreppet kan göras retorikvetenskapligt produktivt. Olsson menar att de betydelser som skapas kring Truth och Ibrahimović inte kan förklaras genom en identitetstillhörighet – att vara kvinna respektive invandrare – utan har sin grund i rad olika sociala ordningar. I Pia Mobergs studie diskuteras den komparativa och interkulturella retorikens problem och möjligheter med utgångspunkt i ett japanskt exempel, närmare bestämt hur synen på, och träningen i, retorisk kommunikation ser ut på det prestigefyllda elitinstitutet Matsushita Institute of Government and Management. Pedagogiken vid institutet diskuteras med utgångspunkt i specifika retoriska traditioner och förhållanden.

Den femte och sista avdelningen, slutligen, samlar bidrag som behandlar ickeverbal retorik och moderna medier. Patrik Mehrens diskuterar i sin artikel, ”Visuell retorik”, olika sätt att tolka bilder och andra visuella representationer som retoriska utsagor. Med utgångspunkt i en reklambild demonstrerar Mehrens den kritiska potentialen hos Roland Barthes semiotiska bildanalys, och i en analys av ett nyhetsfotografi visar han hur W. J. T. Mitchells teori om bildens ”vilja och begär” kan appliceras. Jens Kjeldsens arbete behandlar den samtida politiska retoriken under rubriken ”Politisk retorik i tv, radio – och online. Ett medieteoretiskt perspektiv”. Med utgångspunkt i medieteoretiker som Neil Postman, Joshua Meyrowitz och Richard Sennett visar Kjeldsen hur den politiska kommunikationen och politikernas retoriska handlingsutrymme påverkas av det samtida mediesystemet, såväl historiskt som i vår egen tid. Marie Gelangs avslutande bidrag, ”Actio i teori och praktik”, tar sin utgångspunkt i begreppet actio och belyser hur det kan göras till en produktiv kategori för retorikvetenskaplig analys. Med hjälp av en utvecklad teoretisk modell för hur röst och kroppsspråk kan diskuteras och problematiseras, analyserar hon en debatt från den demokratiska nomineringskampanjen i USA 2008 där Hillary Clinton och Barack Obama möttes, och visar hur de använder sina ickeverbala retoriska resurser för att både angripa sin motståndare och försvara sig.

Avslutningsvis riktar vi vårt varma tack till samtliga författare.

Otto Fischer, Patrik Mehrens, Jon Viklund
Uppsala, augusti 2014.


 

Bibliografiskt

Om Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund

Otto Fischer är professor i retorik.
Undervisar i retorik och litteratur­­vetenskap vid Uppsala universitet..

Patrik Mehrens är filosofie doktor i litteratur­vetenskap.
Undervisar i retorik och litteratur­­vetenskap vid Uppsala universitet.

Jon Viklund är filosofie doktor i litteraturvetenskap.
Forskar och undervisar om retorik vid Uppsala universitet.

Otto FischerMehrens-Retorisk-kritikjonviklund

 


 

 

Omslaget-Retorisk-KritikFischer, Mehrens & Viklund: Retorisk kritik. Teori och metod i retorisk analys.
Retorikförlaget 2014, s 7-10.

Jon Viklund

Universitetslektor vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Latest posts by Jon Viklund (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere