Forskarutbildningsseminariet som muntlig arena för lärande

Seminariet som arbetsform i högre utbildning bygger på idén att man genom att tala med varandra utvecklar sina kunskaper, färdigheter och värderingar. Men vad i seminariedialogen som främjar eller hindrar lärande har vi begränsade kunskaper om. Här ges ett bidrag till ökad förståelse genom en studie av seminariedialoger på forskarutbildningen. Utifrån ett pedagogiskt retoriskt perspektiv på lärande, Aristoteles teori om de fyra orsakerna och med hjälp av en kontextuell analys kunde tre varierande talkaraktärer urskiljas: den förmedlande, kommenterande och den sonderande karaktären. Analysen visar att variationen i seminariedeltagarnas uttryck har betydelse för om seminariedialogen blir en resurs för deltagarnas möjligheter att lära med varandra