Helle Lykke Nielsen
Från ”Alla krigs moder” till ”Det nya Irak”
- Det är inte bara George Bush som vill ha ett nytt Irak. Saddam Hussein har enligt egen utsaga arbetat på samma projekt sedan kriget om Kuwait 1991 – eller ”Alla Krigs Moder”, som han själv döpte det till. Det tal som Saddam höll den 17 januari 2003, strax före det att USA och Storbritannien invaderade Irak för att avlägsna diktatorn, ger oss en bild av hur Saddam som president försökte övertyga irakierna om sina visioner, om hur Saddams nya Irak skulle se ut.
Om man skall tro Saddam Hussein, så var det USA-ledda kriget våren 2003 alls inte nödvändigt. Det var en sak att Irak varken hade massförstörelsevapen eller samarbetade med terrorister á la al-Qaida. Men om det verkliga målet med kriget var att skapa ett nytt Irak, ja, då var amerikanerna helt enkelt för sent ute. För ”Det nya Irak” existerade redan, enligt Saddam: kampen om Kuwait 12 år tidigare satte nämligen igång en process som hade gjort Irak till ett land där fredlig samexistens är målet och ”tolerans är normen bland religioner, sekter, meningar” – allt alltså enligt Saddam Hussein.
Hur Saddam försöker övertyga irakierna om att bättre tider är att vänta, och om hur det nya Irak ska se ut, får man ett intryck av i det tal som han höll den 17 januari 2003, på årsdagen av kampen om Kuwait, den som i Saddams terminologi kallas för ”Alla krigs moder”. Och det är ett intressant tal, inte enbart på grund av att det är ett bra exempel på hans retoriska stil, utan även för att det ger en bild av den historie- och samhällsförståelse irakierna varit tvungna att lyssna till de senaste åren och som därför nödvändigtvis – på gott och ont – ger en bakgrund till det nya Irak som grupper i det irakiska samfundet arbetar för idag.
Varje år sedan 1991 har Saddam hållit tal, på årsdagen av ”Alla krigs moder”, och varje år har det haft formen av ett segertal. Sett genom Saddams lins ska det nämligen firas att Irak inte lät sig besegras 1991 trots att man stod emot en sådan stormakt; när ”Alla krigs moder” hade upphört att rasa var det inte tal om att det irakiska folket eller den irakiska armén hade gett upp eller överlämnat sig till amerikanerna, bara om att Bush d.ä. valde att förklara ovillkorlig vapenvila. Och detta skedde dessutom vid en tidpunkt då den irakiska armén av egen fri vilja hade vald att dra sig tillbaka inom raks gränser.
Saddam talar till nationen, 17 januari 2003 (foto: Reuters)
För Saddam var ”Alla krigs moder” med andra ord en seger som han hade god anledning att framhäva inför det irakiska folket i januari 2003, när USA och Storbritannien var i full gång med en massiv militär uppbyggnad i Gulfen med det enda syftet att sätta press på Irak. Efterhand stod det klart att det måste till ett krig emot Saddam Husseins styre, och den amerikanska ledningen hade redan gått så långt som att öppet säga att man medvetet var ute efter Saddams liv.
Saddams tal i januari 2003 följer som de flesta av hans tal en bestämd mall. Det inleds med ett citat ur Koranen – vid det här tillfället sura 3, vers 173-176 som handlar om de troende i Mecka som hotas av en stor här av vantroende, men som med Guds hjälp och genom sin egen gudfruktighet undgår faran. Parallellen mellan Korancitatet och den aktuella situationen i Irak är således mycket tydlig:
När människorna säger till dem, ”Människor har mobiliserat emot er; ni borde frukta dem,” stärker det bara deras tro, och de säger, ”GUD räcker för oss; Han är den bäste Beskyddaren.”
De har förtjänat GUDs välsignelser och nåd. Ingenting (sic!) skada berör någonsin dem, för de har uppnått GUDs godkännande. GUD besitter oändlig nåd.
Djävulens system är att sätta rädsla i sina objekt. Frukta inte dem, utan frukta Mig i stället (sic!), om ni är troende.
Du ska inte bli ledsen över de som skyndar sig att inte tro. De skadar aldrig GUD det minsta. I stället (sic!) har GUD önskat att de inte ska ha någon del av Livet Efter Detta. De har ådragit sig ett hemskt straff.
Efter det inledande korancitatet anropar Saddam de som talet vänder sig till. Det är vid detta tillfälle ”det stora irakiska folket, det troende, kämpande, hjältemodiga och ärevördiga Irak, de hjältemodiga väpnade styrkorna, söner av vår ärevördiga arabiska nation och alla goda människor i världen”. Efter dessa rituella knäböjanden kommer så Saddam till det egentliga budskapet. Talet avslutas cirka 20 minuter senare i en form som med mindre variationer återkommer i stort sett går i alla hans tal sedan 1991: ”Länge leve vår berömda nation. Länge leve Irak. Länge leve Irak och dess här av muhajidiner [heliga krigare]. Länge leve ett fritt och arabiskt Palestina från havet till floden, och länge leve dess mujahidiner, de som kämpar och dess heroiska folk. Måtte Iraks, Palestinas och den arabiska nationens martyrer uppnå berömmelse och den högsta platsen i paradiset. Gud är stor, Gud är stor, Gud är stor”.
Den harmoniska framtiden
Själva innehållet i Saddams tal faller i tre delar som illustrerar hans önskan om en harmonisk framtid, hans förståelse för landets mytiska forntid och en beskrivning av den svåra nutiden.
I den första delen av talet beskriver Saddam målet för det ”nya” Irak som uppstod – eller rättare sagt föddes på nytt – i samband med slaget om Kuwait. För Saddam är Irak en nation som kämpar för en fredligare värld, en humanismens förkämpe som önskar att alla människor ska kunna leva i fredlig samexistens. Den rollen har Irak särskilda förutsättningar att fylla. Landet har nämligen djupa historiska rötter och kan visa fram arkeologiska spår som i Saddams tolkning visar att all mänsklig civilisation stammar härifrån. Denna civilisation har sedan spridit sig till resten av världen – härav Saddams yppiga omtalande om Irak som ”civilisationens moder och museum” och ”vittne av alla civilisationer”. Och inte nog med det. Irak intar också en central religiös plats i världen eftersom det inte bara är hemort för de tre himmelska religionerna, och den plats där ”profeternas och Guds budbärares” vagga stod, utan även är en nation som vilar på Guds vilja och åtnjuter Guds särskilda välvilja. Dessutom spelar Bagdad en speciell roll i det nya Irak. För liksom Bagdad var centrum för den högkultur som härskade i Mesopotamien under Abbaside-kaliferna fram till 1258, när staden intogs och ödelades av mongolerna under ledning av härföraren Hulago, så är Bagdad i det nya Irak ett kulturcentrum, ”arabernas och muslimernas ögon” och ”Guds spjut på jorden” som ”med sina ögon, själ och samvete” sprider sitt väldiga ljus till gagn för resten av mänskligheten.
Det nya Irak är med andra ord en fredsälskande nation och humanismens främsta förkämpe som åtnjuter Guds stöd, och som i kraft av sina historiska rötter och stora kulturarv har bidragit till att upplysa resten av världen. Därför önskar Saddam och den Irakiska ledningen naturligt nog att nationen skall (åter)ta sin rätta plats i världsordningen. Befolkningen skall tilldelas den andliga, nationella och internationella roll den förtjänar – en process som redan är igång, eftersom den irakiska befolkningen efter slaget om Kuwait har trätt in i ett nytt tillstånd av jihad, där de är kapabla att kämpa för att nå detta mål.
Här ska man som västerländsk läsare veta att det arabiska ordet jihad har två betydelser – dels ”heligt krig” i teknisk islamsk mening, dels ”ansträngning” i en mer allmän betydelse. Saddams själva användning av jihad i anslutning till talet om det nya Irak tyder på att han medvetet spelar på båda betydelser. Den irakiska befolkningen har visat sig klara av att kämpa både emot vardagens ansträngelser som kommit bland annat i form av nittiotalets västerländska sanktionspolitik, och i det heliga kriget, med vapen i hand, mot de krafter som vill förhindra att Irak intar sin rätta plats i det internationella samhället. Just detta dubbla jihad är första fasen i kampen för det nya Irak.
Den mytiska forntiden
Det är alltså folkets jihad som skall föra fram till etableringen av det nya Irak, och processen har redan börjat. Hur det nya Irak ska utformas rent praktiskt talar Saddam inte om i detalj. Det är heller inte nödvändigt, för hans samhällsmodell är redan känd och prövad. Det nya Irak skall nämligen fungera efter samma principer som Bagdad fungerade efter under sin storhetstid fram till 1258, då Abbaside-kaliferna styrde staden och med dess högkultur fungerande som lärdoms- och handelscentrum för hela det omgivande området. Den ideala samhällsmodellen, och den som Saddam har i tankarna för det nya Irak, står med andra ord att finna i forntiden.
På det hela taget är historien en viktig faktor i Saddams sätt att kommunicera med omvärlden, eftersom han systematiskt använder den för att få fram sina politiska budskap. Han säger själv att historien hjälper oss att förstå nutida händelser, för ”historien upprepar sig, om än med olika namn och färger”. Ta till exempel den mongoliska härföraren Hulago. Han lyckades ödelägga Bagdad trots Abbasidekalifatets civilisatoriska makt – inte för att Hulago kämpade för en stor sak, hade Gud på sin sida eller nödvändigtvis var någon härförare av betydelse, utan för att kalifatets ledare inte var förberedda på angreppet. Men så kommer det inte att gå med det nya Irak, för idag är situationen annorlunda alldeles säkert har Hulagos ande tagit plats i en ny person (läs George W. Bush) som önskar detsamma som Hulago önskade för Bagdad (1258)”, men ”den nya tidens Hulago kan inte besegra Bagdad och det mäktiga Irak tack vare Guds önskan om att låta denna nation återuppstå”, och han kommer istället tillsammans med alla sina soldater nå slutet genom att ”begå självmord vid Bagdads stadsmurar”.
Saddam använder sig också flitigt av historiska paralleller när det gäller judarna. För på samma sätt som judarna enligt Saddam hjälpte Hulago att ödelägga Bagdad och kalifatets mäktiga samlingar av böcker och bibliotek, och därmed ödelade stadens roll som lärosäte, förs nu vår tids Hulago fram av kriminella sionister som vill jämna Bagdad med marken:
Judarna spelade en viktig roll i forntiden då de ledde Hulago fram till Bagdad, precis så som Sionisterna gör det nu. De har fört fram den amerikanska administrationen till, inte konstruktiv makt, utan till destruktiv makt på den internationella scenen.
De historiska parallellerna till den irakiska guldåldern under Abbasidekalifatet, som Saddam så flitigt använder sig av, förklarar varför han talar om det nya Irak som en ”återfödelse” – det ska ju vara just en ersättning av det samhälle som alltså inte gick sin slutgiltiga död till mötes 1258. Men varför sker denna återfödelse just den 16-17 januari 1991, i förbindelse med slaget om Kuwait? Saddam har ju noga räknat haft möjligheten att formulera sin vision för det nya Irak sedan han kom till makten 1979.
Den förklaring man kan utläsa av Saddams tal är att slaget om Kuwait kanske var en kamp emot en västerländsk koalition som inte ville acceptera att Kuwait var en historisk del av Irak. Men i verkligheten var kampen om Kuwait en prövning sänd av Gud, som ville se om Irak kunde stå emot smärta och lidande och mäkta med att kämpa för Guds sak. Och Irak bestod provet. Den irakiska armén fick ”kämpa mot 28 arméer och 42 länder”, men förmådde ändå vinna kampen. Det var naturligtvis inte någon lätt uppgift, för irakierna måste kämpa mot ”örnars skrik och ormars väsande (…) mot alligatorer som kom (från andra sidan) oceanerna för att angripa solen i hopp om att ödelägga det ljus som utgick från Bagdad, och utgjuta invånarnas blod för att stoppa denna återfödelse”. Men trots alla dessa prövningar återföddes Bagdad och det nya Irak, för ”himlarna var dem nådiga på befallning av deras skapare”, som Saddam så poetiskt uttrycker det. Och de som tror att de kan besegra detta återfödda Irak, och därmed trotsa Guds vilja, begår ett fruktansvärt misstag.
Den svåra nutiden
Saddams nya Irak är alltså en vision om ett samhälle i harmoni med sig själv och sin omgivning, ett fredsälskande land som åtnjuter Guds välvilja och ser sig själv som en ersättning av Abbasidekalifatet som bröt samman 1258. Och första fasen av denna vision är redan realiserad, för det nya Irak är återfött, och befolkningen är redo att ännu en gång utkämpa jihad om det skulle visa sig nödvändigt.
Saddam är dock klar över att det ännu återstår en sträcka innan det nya Irak kan bli en realitet. Det beror varken på Saddam, den irakiska ledningen eller befolkningen, utan på vår tids Hulago som vill ödelägga det nya Irak och stoppa den återfödelse som är på väg. Och ganska säkert är Saddam optimistisk när det gäller kampen mot Hulago och hans styrkor – nationen kommer nämligen att ”försvara sin rätt att existera, sin roll (i världen) och sina heliga städer” liksom Gud kommer att sörja för att ”fiendens spjut träffar vid sidan av eller träffa dem själva eller varandra i nacken”. Men han känner likväl nödvändigheten av att appellera till världssamfundet i form av ”världens folk” och sina arabiska bröder om att de ska försöka få sina ledare att stoppa angreppet mot denna ”civilisationens moder”. Först då kommer harmonin att kunna infinna sig mer permanent och det nya Irak inta sin rätta plats i världssamfundet.
Noga räknat har Saddams nya Irak således på många sätt drag av önsketänkande. Det är ett försök att definiera Irak som ett historiskt och religiöst centrum, och samtidigt ett försök att förmedla en föreställning av det harmoniska samhället, vars värderingar och normer bäst kan beskrivas med hänvisning till guldåldern under Abbasidekalifatet. Utopin ligger alltså i framtiden, medan den nutida utvecklingen kan förklaras med hänvisning till de många onda krafter som påverkar det nya Irak utifrån ett försök att stoppa den irakiska renässansen. Det är också ett försök att tolka den utveckling som äger rum i Irak idag, som en del av denna vision, så att förloppet ger mening också åt den irakiska befolkningen.
Saddam som kommunikatör
Även om Saddam Husseins retorik i ett västerländskt forum kan framstå som både främmande och mindre trovärdig på grund av ett blomstrande ordförråd, märkliga uttryck och ovana bilder, så ska man inte förbise det faktum att Saddam rent faktiskt använder sig av flera av de element som vi normalt förknippar med en god kommunikatör. Först och främst är han duktig på att använda metaforer som är starkt bildskapande för många irakier och araber generellt sett. Det kan man bland annat se på hans bruk av djurbilder – alligatorer (läs amerikanska krigsfartyg) som kommer simmande över oceanen, korpar (läs västerländskt flygvapen) som dyker ner från himlen och hackar ut muslimernas ögon och själ, och ödlor (läs västerländska tankers och stridsvagnar) som sprutar eld – alltsammans syftar till att beskriva en inträngande fiende. Intressant är det då också att Saddam inte en enda gång under hela talet nämner USA, den amerikanska armén eller den amerikanska befolkningen. Och ändå tvivlar man som åhörare inte en sekund på vem talarens fiende är. Också Saddams beskrivning av den Irakiska guldåldern under Abbasidekalifatet är ämnad att generera bestämda föreställningar hos de irakiska och arabiska åhörarna och har troligtvis som syfte att framkalla en känsla av muslims överlägsenhet från den tid då de Islamska samhällena var överlägsna de västerländska.
Saddams bruk av metaforer begränsar sig inte endast till att beskriva fienden och den samhällsmodell han har för det nya Irak. Bruket av metaforer har kanske allra starkast verkan när det rör sig om personer, som här hans omnämnande av George Bush som ”vår tids Hulago. Den mongoliska härföraren som ledde angreppet på Bagdad 1258 inbegriper för många irakier och araber den stora, allt ödeläggande hänsynslösa fienden som hänsynslöst mördade befolkningen och förstörde allt av värde, och genom att jämföra den amerikanske presidenten med Hulago lyckas Saddam med hjälp av några få ord förmedla en mycket negativ bild av Bush.
Talets uppbyggnad är ytterligare ett exempel på hur skicklig Saddam är på att använda sig av kommunikativa medel. Om man bortser från de rituella delarna av talet – det inledande korancitatet, anropandet av mottagarna och de avslutande formaliteterna – så är talets tre delar komponerade efter en tidsmässig aspekt: framtid – dåtid – nutid. Och i varje del finns några exempel av samma element: Hulago och Abbasidekalifatet, den mäktige fienden, det stora Irak och det hjältemodiga irakiska folket. Härigenom får talaren en ”spiralformad” struktur i den mening att talaren återvänder till kända element även om talet i stort går framåt efter en tidsmässig ordningsprincip. Retoriskt sett betyder det att det skapas utrymme för upprepningar och därmed för att reaktivera de bilder som Saddam försöker framhålla hos sina åhörare.
Bush vs Saddam
Saddams vision för det nya Irak skiljer sig på många områden från det Irak som den amerikanske presidenten har i åtanke. Det gäller inte minst föreställningen om hur det nya Irak skall organiseras i praktiken, där Bush konsekvent framhäver idén om att etablera en demokratisk samhällsmodell baserad på den enskilde medborgarens rättigheter och plikter, medan Saddam hänvisar till ett mytiskt och gudomligt inspirerat Abbasidekalifat. Saddams språkbruk är lika skilt från Bushs, inte minst vad gäller ordval och bruk a metaforer som för en västerländsk publik kan verka både märkliga och otroliga. Likväl är det tankeväckande att några av de grundläggande elementen i Saddams och Bushs tal – som exempelvis Guds roll i skeendena, bilden av den onde fienden och försöket att beskriva ett konfliktförlopp som en del av en redan tillrättalagd strategi – är drag som återfinns i bådas framställningar.
Läs mer
Det finns endast en liten mängd litteratur om arabisk politisk retorik, och den avhandlar primärt de egyptiska presidenterna Abd al-Nasirs, Sadats och Murabaks tal och deras sätt att kommunicera med befolkningen. Med hänsyn till Saddam Hussein finns så vitt jag vet inga retoriska analyser eller beskrivningar av hans tal. I gengäld kan man finna en rad av hans tal från 1974 till 1979 översatta till engelska i Hussain (1977) och (1979) samt i Matars semi-officiella biografi om Saddam Hussein (1981). Där återfinns dessutom en mycket kort analys av Saddams politiska tankar i jämförelse med Abd al-Nasirs, som bland annat innehåller några få jämförelser av de två ledarna ordval (Mansfield, 1981).
Hussain, Saddam (2003a): Tal med anledning av årsdagen för ”Alla krigs moder”, 17 januari.
Hussain, Saddam, (2003b): ”Interview with Dan Rather”, CBS, 26 februari. www.csbnewns.com/stories/2003/02/26/60II/printable542151.shtml
Hussain, Saddam (1977): On Current Events in Iraq. Croom Helm, London.
Hussain, Saddam (1979): On Social and Foreign Affairs in Iraq. Croom Helm, London.
Mansfield, Peter (1982): ”Saddam Hussain’s Political Thinking: The Comparison with Nasser”, s. 62-73 i: Tim Niblock (red.): Iraq: The Contemporary State. Croom Helm, London
Matar Fuad (1981): Saddam Hussain: The Man , the Cause and the Future. Third World Centre, London.
Nielsen, Helle Lykke (2003a) ”Verden ifølge Saddam”, s. 287-307 i: Lars Erslev Andersen og Peter Seeberg (red.): Et nyt Mellemøstern? Syddansk Universitetsforlag, Odense.
Nielsen, Helle Lykke (2003b): ”Hvad si’r Saddam? Saddams underjordiska mediestrategi”, s. 9-12 i: Mellemøstinformation, nr. 8/9, 2003)
Helle Lykke Nielsen är lektor vid Center for Mellemøststudier vid Syddansk Universitet. Hon har bland annat skrivit ”Verden ifølge Saddam” (Världen enligt Saddam, red.s anm.) som analyserar Saddams tal från den 11 september 2001 fram till Bagdads fall den 9 april 2003. .
Läs mer om RetorikMagasinet 20.