Retorisk ögonvittne. Varför undviker vi inte bara det som är fasansfullt? Skildringarna från den 11:e september väcker rädsla och fruktan hos de flesta så varför läser vi vidare? Edmund Burke, filosof och retoriker från 1700-talet, förklarar fascinationen.
Fruktan och fröjd
-
Nanna Mielche
Jag satt på en kaffebar och läste ögonvittnesskildringarna från den 11 september 2001. Bartendern frågade vad jag läste och då jag sa det började han att berätta om sin syster. Hon hade varit i New Jersey den dagen. Hon skulle ha varit på ett möte i närheten av tornen men mötet var inställt. Istället hade hon haft fri sikt till de fruktansvärda händelserna just när de skedde. Han berättade för mig om en serie bilder, som hon tagit medan tornen rasade. Man kunde se katastrofen steg för steg. Jag stod där en varm julidag och lyssnade med gåshud och rysningar.
Terrorns pathos-appell
Den del av min hjärna, där retoriken bor, registrerade, att jag hade en mängd känslor då jag lämnade kaffebaren och att både de skriftliga skildringarna och bartenderns berättelse därför hade en stark patos-appell. Inom retoriken är patos den känsla som väcks hos mottagarna i en kommunikativ situation. En avsändare kan antingen ha för avsikt att tala till folks förnuft eller att väcka deras känslor. Väljer han det sistnämnda appellerar han till patos. När man granskar den 11 september är det svårt att säga exakt vad handlingarna skulle uppnå, men det råder inget tvivel om att alla, som blev vittne till terrorangreppen, överväldigades av starka känslor. Ser man på angreppen som en retorisk yttring var det en yttring med stark patos-appell därför att den rymde så mycken skräck. Retorik som allvarligt griper oss känslomässigt blir inte särskilt ofta analyserad. När det gäller de senaste årens händelser anar man varför: det verkar cyniskt att utsätta något, som är så fruktansvärt, för rationell analys.
Men det är icke desto mindre viktigt. Ser man tillbaka på terrorangreppen är det slående hur mycket de har förmått att ändra världen till ett ”före och efter”. De har jorden runt förändrat förhållanden, identitetskänslor, värdegrunder, splittrat grupper och fört andra samman. Startat ett krig. Och vi blir nödgade till att veta varför och hur våra känslor påverkas, om vi vill att retoriken ska kunna göra en skillnad.
Vad de andra såg
Veckorna efter angreppet på USA var medierna fulla av artiklar, analyser och reportage. En speciell genre blommade i tidningarna här hemma: Ögonvittnesberättelsen. I artikeln ”De vill inte dö i lågorna” i tidningen B.T. den 12:e september 2001 beskrev ögonvittnet Kenny Johanneman hur han hade stått i källaren i World Trade Center och väntat på hissen då tornet rammades.
. . . så kom en explosion så våldsam att hissdörrarna nästan sprängdes upp. Innanför stod en man som halvvägs brunnit upp. Huden och köttet hängde i trasor på honom.
Skildringar av detta slag sätter igång känslorna hos dem som läser dem. Och om känslorna får sitta kvar blir de ofta så starka att de kan få en att tappa modet. På grund av TV:s intensiva täckning blev vi vittnen till olyckorna medan de skedde och blev alla ett slags ögonvittnen om än på avstånd. Även om människor är olika har de känslomässiga reaktionerna varit desamma för de flesta: rädsla, skräck och medlidande. Fruktan och ängslan för framtiden. Också en annan känsla som inte många ville erkänna: Känslan av att vara vid liv. Känslan hade en betydelsefull tyngd – livet var inte längre så likgiltigt. Och medan rädslan och fruktan på den ena sidan var förlamande så var den också under ytan livgivande därför att vi kunde leva oss in i allt det förfärliga men fortsätta att andas fritt.
Det förfärligt sublima
Den engelske 1700-talspolitikern Edmund Burke skrev ungdomsverket A Philosophical Enquiry into the Orgin of Our Ideas of the Sublime and the Beautiful. Burke skrev att ”terror” är grunden för de starkaste känslor en människa är i stånd att känna. Hans kungstanke i detta verk är att allt det som väcker människans fruktan och ångest, är källan till de största känslor långt större än vad kärlek och passion är i stånd att väcka. Som argument framför han att medan det fruktansvärda är definierat som något vi vill undgå om vi kan så är det sköna och det behagliga något vi själva kan välja. Han placerar därför det grymma och fruktansvärda (det sublima) över människan medan det behagliga är något som är underordnat människans vilja och därför under oss. Begreppet det sublima får i Burkes händer en helt egen betydelse. Det retoriska patos-begreppet delas upp i njutning och det sublima – två skilda kategorier av känslor som påverkar människan på var sitt sätt.
I en tid med Usama Bin Laden får Burkes ord en ny aktualitet:
Det som är avsett att på något vis förstärka uppfattningen om smärta och fara, med andra ord det som på något vis är fruktansvärt eller att likna vid fasansfulla saker eller fungera på ett sätt som kan liknas vid skräck, är en källa till det sublima; det förorsakar den mest starka känsla som medvetandet är i stånd att känna.
Det där som är definierat som att vara fasansfullt, ”terrible”, väcker alltså enligt Burke starkare känslor än något annat. Anledningen är att vi måste vara på vår vakt när vårt överlevande hotas och det sublima förknippas därför direkt med människans självbevarelsedrift. Först när vårt liv inte är i fara har vi överskott till att njuta och deltaga i sociala sammanhang. Det sublima och förfärliga sliter oss alltså ut ur den sociala kontexten och låter oss stå kvar som enskilda personer fokuserade på att överleva.
Burke räknar upp en del saker, som karakteriserar det sublima. Människan njuter av det klara och enkla och just därför är allt som är tydligt smått i Burkes ögon: ”En klar tanke är därför bara ett annat namn för en liten tanke.” Motsatsen är det oöverskådliga och därför ett av de säkraste kännetecknen på det sublima. Det obskyra är därför enligt Burke vägen till de starka och stora känslorna. Det vi kan se, överblicka och förstå skrämmer oss inte i samma grad som det oöverskådliga, invecklade och ofattbara. Det sublima representerar en överväldigande – och ofta okänd – makt.
En fruktansvärd fröjd
När hoten hänger över oss och vi vet att vi har orsak till att vara skräckslagna och frukta för våra liv är det sublima bara fasansfullt. Men kommer hoten lite på avstånd eller om vi bara upplever den via inlevelsen i andras händelser kallar Burke den fröjd (“delight”). När man inte längre är i livsfara eller lever sig in i andras kamp för liv och lem så är man precis i livet. Det resulterar i en stark känsla, som rymmer all den fasa som situationen kräver men som samtidigt ger en känsla av livsbekräftelse. Burkes beteckning fröjd är alltså ett annat uttryck för njutning än det som ordet normalt betyder. Hos Burke betyder det försvinnande smärta eller fara. Då Burkes fröjd är förbundet med det sublima är det en mera stark än normal njutning.
Med begreppet fröjd närmar sig Burke det grekiska begreppet katharsis: Den känslomässiga rening folk kan känna när de känner fasa och medlidande genom att följa en fiktiv persons kval och lidande. Men Burkes teori om det sublima riktar sig i lika hög grad till verklighetens liv som det fiktiva livet.
Terrorangreppen på USA denna sensommardag var sublima. Skrämmande, oöverskådliga, en överlägsen maktdemonstration från okänt håll. Sedan det andra flygplanet rammat sydtornet var ingen längre säker på om de sett det sista planet som torpederat ett civilt mål och när mardrömmen skulle ta slut. Vid Ground Zero var bilden bokstavligen oöverskådlig. Den danska filmproducenten Lise Østbirk beskrev i B.T. i artikeln ”Chockerat ögonvittne: Det regnar lik” den 12:e september hur ”…röken […] skyler helt stadens nu högsta byggnad Empire State Building.” Burke skrev att ”natten ökar vår fruktan” och i flera skildringar kan vi se att så gör också rök och damm. De obskyra ting, som gör att vi inte kan överblicka en situation, förstärker den oro och fruktan vi redan bär på.
Oöverskådligt
Som vid stora naturkatastrofer var de mänskliga konsekvenserna av terroraktionerna oöverskådliga. För att kunna fatta och förstå en katastrof av så stort omfång har man ofta behov av att först förstå “det lilla”. Med ögonvittnesskildringarna kan läsarna förhålla sig till en oöverskådlig katastrof via en enskild människas fruktan och smärta och få en möjlighet att identifiera sig med berättaren och på det sättet förhålla sig till hela katastrofen. Det oöverskådliga i katastrofen har på det viset förminskats ner till vad en enskild individ kan rymma.
Ser man på ögonvittnenas beskrivningar så framträder ändå det oöverskådliga i de flesta citat. Det, som utifrån sett är präglat av totalt kaos, blir inte mindre kaotiskt när det zoomas in på en enskild människas upplevelse. I Morgenavisen Jyllans-Posten skrev sålunda Knud Wilhelmsen den 16:e september i artikeln “Terrorangreppen på USA: Dagen som skakade världen” om räddningsmannen Thomas Warren att han “har hört folk gråta av smärta, han har hört rop på hjälp och han har sett mängder springa över svårt skadade, som inte haft någon möjlighet att rädda sig ut.”
Läsaren, som har försökt att filtrera händelserna genom enskildas ögon för att göra katastrofen mer överskådlig, undgår alltså inte kaoset – det som ögonen ser visar sig genomgående vara av samma oöverskådliga dimension och präglat av kaos och fasa. Det oöverskådliga kommer tillbaka.
I säkerhet?
En åskådare till en fasansfull händelse kan enligt Burke känna glädje av att uppleva något fasansfullt på nära håll utan att själv bli skadad. Det gällde både för oss, som satt som klistrade framför skärmen där hemma eller plöjde oss igenom skildringar i pressen, och för dem, som befann sig utanför de två tornen på Manhattan. Därför att vi inte befann oss i tornen kunde vi i säkerhet leva med i händelserna. Men för några av åskådarna på plats blev deras fröjd avlöst av verklig fasa. Folk som stod och såg på olyckan skiftade från att vara deltagande åskådare, som levde sig in i offrens situation, till att själva kämpa för livet då tornen började rasa. I Morgenavisen Jyllands-Posten den 16:e september 2001 citerades Carol Martin, som är medarbetare på CBS-programmet “60 Minutes”. Carol Martin befann sig ett kvarter från sydtornet och iakttog infernot när tornet plötsligt kollapsade.
En eldkula kom mot mig. Jag vände om och sprang och föll. Men en brandman lyfte upp mig och kastade mig mot väggen medan han täckte min kropp med sin. Jag kunde känna hur hans hjärta bankade. Det var som om väggen exploderade och brann runt om oss. Jag kunde varken se eller andas.
Carol Martin började som iakttagare och slutade mitt i ett sublimt inferno. Skräcken för att hamna i en situation som hennes grep många i den västliga världen den följande tiden. Hoten var okända, terrorn hade ingen avsändare och ingen avsikt så ingen visste vem eller vad de skulle frukta. Och därför fruktades allt. Det ovanliga med den 11:e september 2001 var att det inte bara var fasansfullt för dem, som direkt drabbades av katastrofen, men att alla i den västliga världen satt med vetskapen om att ingen kunde känna sig säker. Carol Martins situation var på det sättet närmast symboliskt: Åskådaren till fasan riskerade att sluta med att själv bli dess offer.
Surrealistiskt?
Flera av ögonvittnena beskriver det absurda eller surrealistiska i situationen. Mitt i kaoset har vittnena haft svårt att tro sina egna ögon. Därför börjar artikeln med filmproducenten Lise Østbirk mitt i ett otäckt och ofattbart sceneri:
Det finns knappast några på sjukhusen. Folk tar sig inte så långt. De hoppar ut från byggnadens fönster – eller de dödas av explosionerna. Därför regnar det lik och likdelar kring World Trade Center.
Intrycket av absurditet går också igen när hon berättar om sin kollegas upplevelser:
Min medproducent, Katherine, bor på 12:e gatan ganska när World Trade Center. Hon satt i sitt vardagsrum och chockad såg hon ett passagerarflygplan fara förbi strax utanför fönstren. I detsamma skakade byggnaden av explosionen när planet rammade centrumet.
Kontrasten mellan det trygga och välkända – vardagsrummet – och det skrämmande kommer igen i flera skildringar. Dansken Carsten Stendevad försökte att efter katastrofen fly ut ur staden av rädsla för att det skulle ske fler angrepp och beskrev sin tisdag i Berlingske Tidende den 12:e september 2001 i artikeln “På flykt från Manhattan”:
Jag skulle till läkaren för att jag hade brutit min hand och slagit i en ryggkota vid en olycka med min cykel. Därefter skulle jag till jobbet. Det skulle vara en helt vanlig dag och jag satt i taxin och gladde mig över att det var en sådan vacker morgon. Nu har det flugit in ett plan i World Trade Center, folk tror det är krig och jag står på ett öppet flak på flykt från Manhattan. Det är surrealistiskt.
Domedag i en storstad
Att ingen kunde vara säker på när terrorn skulle sluta och om händelserna var begränsade bidrog till skräcken efter den 11:e september 2001. Ett av de säkraste sublima ”stilspåren” hos Burke är oändligheten: Att man inte känner till omfånget av det man har framför sig. Både det oändligt lilla och det oändligt stora ökar skräcken hos människor. Och det är först och främst okunskapen som fäller utslaget – det oöverskådliga blir skräckinjagande i ordets bokstavliga bemärkelse. Den engelske författaren Martin Amis skrev den 22:a september 2001 i artikeln ”Hatet till Amerika” i Politiken om den fortsatta rädslan efter den 11:e september:
Ett av de förhållanden, som Bush och hans rådgivare inte är i stånd att föreställa sig, är att tisdagsterrorn trots sin utsökta ondska bara var ett förebud. Vi befinner oss alltjämt i den första kretsen.
På det viset kan ögonvittnesskildringarna från det förra året finnas kvar i vårt minne och det sublima hotet har ännu inte släppt sitt tag i oss därför att vi inte kan säkra oss mot angrepp från mannen med väskan, självmordsbombaren eller andra möjliga former av terror som vi inte ens kan föreställa oss. Ångesten för det okända är större än skräcken för det välkända. Skräck och ångest är stora känslor, som kan ändra vårt sätt att förhålla oss till världen och efter kapningarna av de fyra planen har vardagliga saker blivit potentiella hot. Martin Amis framhävde det absurda med den nya hotbilden då han skrev att det bara behövdes ett tjog hobbyknivar för att skapa en halv miljon ton murrester. Världen har blivit mer osäker än vi trodde den var och det är ytterligare något att vara rädda för.
Från fruktan till handling
Den unge bartendern på kaffebaren hade jag tidigare aldrig talat med och skulle säkert heller aldrig ha gjort det, om det inte var för hans syster och händelserna den 11:e september 2001. Nu har vi stått mitt på Vesterbro, talat om våra känslor och känt hur de pressar på. Och fått en liten pratstund om vad som är viktigt här i livet.
Det är en banal iakttagelse men skräck och rädsla får oss att uppleva att vi lever och får upp ögonen för vem vi är och varför. Våra känslor är viktiga för vem vi är och vad vi gör. Och de kan påverkas. En av retorikens förnämsta uppgifter måste vara att veta hur. Även om det verkar hårt när Burke påstår att vi känner glädje när vi konfronteras med det fasansfulla så ska man ha för ögonen, att han anser att denna känsla är en förutsättning för varje samhälle. Det förfärliga vill man helst hålla ifrån sig men det är en förlossning att hämta i det sublima. Genom inlevelsen i andras olyckor drivs människorna till att söka efter tragedier och låta sig gripas. De känslor, som då väcks, bekräftar och styrker våra viktigaste värderingar. Det sublima hotar oss som enskilda individer men stärker de värderingar, som knyter oss samman och får oss till handla.
Nanna Mielche är cand.mag i retorik och skrev sin avslutande uppsats om Burke.
Läs mer om RetorikMagasinet 16.
