Glad i magen

Retorisk lyssnare. Retorik handlar om att tala. Men en talare behöver någon som lyssnar, och gärna lyssnar aktivt. Och det är kanske ­också en viktig retorisk disciplin – det visar inte minst barns reaktioner, som oftast kommer direkt från magen.

Glad i magen

Andrijana Z. Karlsson

Människor lyssnar sällan på varandra. Värdet av att uppmärksamt lyssna kan inte nog understrykas, särskilt när det är barn vi ska lyssna till.

En dag frågade jag min fyraåriga dotter vilka fröknar hon tycker bäst om på dagis. Hon berättade med glädje vilka hon tyckte om men sa även att fröken Lisa tyckte hon inte om. Jag frågade varför och då berättade hon om en händelse där hon tyckte att hon hade blivit orättvist behandlad. Fröken hade inte lyssnat på hennes version av en incident på dagis. Jag frågade hur hon hade känt sig vid det tillfället och hon sa:

– ”Mamma, jag blev ledsen i magen”.

Några dagar senare är det kväll och min dotter duschar och det är dags att avsluta badet, varpå hon utbrister att hon ­aldrig får vara ifred och duscha. Jag, den trötta mamman, försöker argumentera för att det inte går att duscha hur länge som helst och att hon faktiskt fått vara i fred en stund i alla fall. Men inga argument hjälper och hon börjar ”gnällgråta”, vilket är den värsta tortyr en trött mamma kan utsättas för en sen kväll. Jag vet redan på förhand vad som kommer att ske. Hjärtat börjar bulta av ångest och frustration flera minuter före det stora mammautbrottet. Alla goda argument är slut. All vilja att lyssna är borta. Jag hör mig själv skrika: – ”Ut ur duschen NU!”

Psykologiska reaktioner

Så här i efterhand tänker jag att jag skulle ha lyssnat på min dotter och låtit henne duscha en stund till. Jag skulle ha varit mer tolerant, kärleksfull och tillåtande. Jag skulle ha varit mer kompromissvillig. Misslyckandet gör att jag blir tyngd av skuldkänslor och ”ledsen i magen”. Skillnaden den här gången är att vi är fler som är ledsna i magen, min ­dotter, min man och min lille son, som fortfarande är för liten för att förstå mammas stora kärlek men inte för liten för att förstå att det är obehagligt när mamma tappar humöret.

Hur kunde då jag och dagisfröken ha undvikit dessa ­ledsna situationer med hjälp av retoriken?

Lennart Hellspong talar i sin bok Konsten att tala om hur vi kan lösa ett problem med retoriska medel. Han menar att vägen till målet går via lyssnarens psykologiska reaktioner. Vi vill påverka lyssnarens förnuft, känsla och vilja i en sådan riktning att det ökar utsikterna för att vi ska nå vårt över­gripande mål. I duschsituationen skulle jag ha kunnat ta hjälp av både emotionella och sociala syften för att få min dotter att avsluta badet. Båda dessa syften är knutna till talfunktionen delectare, att behaga.

Rent praktiskt skulle detta ha inneburit att jag skulle ha bejakat min dotters självständighet och trott på hennes förmåga att avsluta badet i sin egen takt. Jag skulle ha lyssnat på henne och visat sympati.

Jag skulle ha försökt att finna medel att roa, trösta eller lugna min dotter med emotionella syften och försökt att knyta fastare band mellan oss båda genom sociala syften. Jag kunde ha lugnat henne genom att säga: – ”Visst får du duscha en liten stund till, men sedan går vi upp och läser en saga och myser tillsammans med ficklampan under täcket!”

I en situation likt den ovan är sambandet mellan att lyssna och att vara tillåtande mycket starkt. Tillåtande i den meningen att jag låter min dotter vara just den hon är, ett barn som håller på att upptäcka världen. Det är kanske just genom att vara tillåtande som jag kan lära mig att förstå och ge min dotter möjlighet att berätta i lugn och ro samt utveckla sin kreativitet. Genom att själv göra det jag kräver av henne, nämligen att lyssna, så kan vi mötas halvvägs i en kärlekshandling som utvecklar både hennes och min förmåga till inlevelse och förståelse.

En god lyssnare

Det är svårt att se om en människa verkligen lyssnar eller inte. Det krävs både en muntlig och kroppslig bekräftelse från lyssnaren för att vi ska kunna bedöma om han eller hon verkligen har lyssnat till våra ord.

Vad kännetecknar då en god lyssnare? En god lyssnare är aktiv i kroppen genom att hålla ögonkontakt, nicka, spärra upp ögonen och göra andra miner med ansiktet för att visa att hon är med. En god lyssnare använder ljud som mm, aha, jaså, ja för att visa att hon aktivt lyssnar och uppmanar den som pratar att berätta mer. En god lyssnare söker bekräftelse på att hon förstått vad den som pratar försöker säga. En god lyssnare lyssnar helt enkelt i en vidsynt anda genom att vara öppen för motpartens åsikter.

Inom retoriken talar vi ofta om actio, kroppens språk vid sidan om orden. Kroppsspråket hjälper oss att fånga lyss­narens uppmärksamhet. Speciellt barn är väldigt duktiga på att använda sitt kroppsspråk. När de ska berätta något som de upplevt både hoppar och gestikulerar de ivrigt. Detta är viktigt för oss vuxna att tänka på eftersom det vi gör ofta har större betydelse för barnen än det vi säger. Med miner, gester och rörelser kan man uttrycka sina tankar och understryka dem och förklara dem så att lyssnaren lättare kan ta dem till sig. Att t.ex. säga förlåt saknar betydelse för ett barn om jag inte samtidigt visar med kroppen och ansiktet att jag är glad igen.

Illustration: Einar Nerman, 1917.

Lyssnarens hjärta

I den klassiska kommunikationsmodellen talar man om att man som sändare ska få återkoppling från mottagaren på att kommunikationen fungerat. Jag som förälder behöver alltså någon form av bekräftelse på att kommunikationen fungerat med barnet och att barnet förstått mitt budskap. Denna påverkan kallas inom kommunikationsforskningen för effekt. Inom retoriken talar man istället om att lyssnaren ska bli övertygad. Vi vill att lyssnaren ska uppfatta vårt budskap och handla utifrån det.

Vid muntlig kommunikation får vi ofta omedelbar respons på om kommunikationen fungerar. Vi kan se på barnet om budskapet gått fram och om det inte gått fram är barnet inte sent med att ställa alla sina varförfrågor. Dessa frågor är en naturlig bekräftelse på att barnet lyssnar, och istället för att som föräldrar bli irriterade borde vi se det som en möjlighet att komplettera och förändra budskapet på barnets villkor. Om vi vuxna vill lyckas med att få barnen att lyssna och ta till sig det vi vuxna vill förmedla till dem så måste det finnas utrymme för kreativitet när vi kommunicerar.

Lennart Hellspong återkommer ofta till att den viktigaste personen i den retoriska situationen är lyssnaren. Ett budskap till min dotter måste således vara anpassat till just hennes kunskaper, mognad, förväntningar, behov och känslor. I min roll som mor ska jag vara ”en människokännare som kan se in i lyssnarens hjärta” (s. 67) för att kunna bedöma vilka tankar som upptar min dotter, vilka stämningar som fyller henne och vilka drivkrafter som kan röra henne till handling. Hellspong menar att retoriken därför delvis kan ses som en form av tillämpad psykologi. Barn utmärks ofta av egocentricitet, de har svårt för att se en sak ur en annans perspektiv. Detta innebär att man inte kan förutsätta att de ska uppfatta det man talar om på samma sätt som man själv gör. Därför måste man enligt Hellspong decentrera, det vill säga att se med andras ögon också. Bara genom att utgå från barnets perspektiv kan jag öppna hennes blickar för mitt.

För att återknyta till hur vi kan undvika att både barn och vuxna blir ”ledsna i magen” skulle jag vilja instämma i Hellspongs ord att kärnan i lyssnandets konst är strävan att förstå. Att lyssna är en fantastisk form av kärlek som kan få oss väldigt ”glada i magen”.


Läs mer:

Lennart Hellspong: Konsten att tala. Studentlitteratur 2004.

Inger Lindstedt: Textens hantverk. Studentlitteratur 2004.


Andrijana Z. Karlsson arbetar som specialistsäljare på Posten AB i Malmö. Har läst retorik på Lärarhögskolan i Malmö.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 27, s 14-16.


Lämna ett svar