Recension
Göran Hägg: Praktisk retorik. Wahlström&Widstrands förlag, 1998.
Bibliografiskt
Forfatter: Peter Cassirer, docent em. , Göteborgs Universitet.
Rhetorica Scandinavica 9 (1999), s 60-65.
Recensionen
Sedan Kurt Johannesson bröt den svenska tystnaden kring retoriken med sin fascinerande introduktion Svensk retorik från 1983 har retoriken inte bara fått en renässans i Sverige, den upplever för närvarande en veritabel boom. Det innebär att man utan svårighet kan räkna upp ett trettiotal svenska originaltitlar i ämnet som har kommit ut hittills under nittiotalet. Det rör sig om avhandlingar, om vetenskapliga introduktioner av hög klass med pedagogiska utblickar mot högskoleområdet, om läroböcker för skolbruk, om praktisk-pedagogiska handböcker och slutligen om den vanliga floran av handböcker i s.k. presentationsteknik, somliga med utgångspunkt i den klassiska retoriken, andra utan. Alldeles nyligen har den svenska marknaden begåvats med ytterligare en handbok, Praktisk retorik av författaren och kritikern Göran Hägg (Wahlström&Widstrands förlag).
Vilket hål avser den att fylla? Det heter i förordet att “det finns nya handböcker i konsten att tala offentligt som ger mer eller mindre genomtänkta råd i konsten att hålla middagstal och visa ljusbilder”. För att inte tynga sin framställning avstår Hägg från att meddela vilka dessa handböcker är, och inte heller splittras läsarens uppmärksamhet i boken i övrigt genom hänvisningar till andras framställningar i ämnet. Undantagen är en bok av honom själv (s. 35), en icke namngiven italiensk retorikbok för universitetsbruk från 1997 (s. 114), “undersökningar, tydligen gjorda i USA, som visar att lyssnarna tror mindre på det som sägs av en kvinna än det som sägs av en man” (s. 248) och “Deborah Tannens böcker” (s. 249). Detta innebär en extra stimulans för den retorikkunnige som med uppbådande av sin lärdom om klassisk och modern litteratur i ämnet stimuleras till att försöka rekonstruera de verk Hägg bygger på.
Tanken med boken var, meddelar författaren, att “man skulle tillämpa den klassiska retorikens grepp — plus modernare rön — på moderna situationer, lära sig använda dem. Eller genomskåda dem. Det här är boken för den som kanske inte läst Cicero eller Quintilianus i original på sistone men ändå vill skaffa sig ett övertag genom att tillämpa de tidlösa tricken i sällskapslivet, på mötet eller i TV-studion”. Det är givetvis bara att hälsa denna nya approach välkommen på den svenska parnassen; den lämpar sig säkert också för dem som aldrig har läst Cicero i original.
Genom hela boken löper praktiska råd till talaren. Det bästa finner vi på s. 127: “Det är för övrigt inget fel att då och då titta på klockan så att du inte drar över tiden, utan anpassar stoffet så att du slutar precis där du lovat.” Sådana råd är givetvis obetalbara. Det som omedelbart följer är inte sämre det: “Det kan gärna göras ganska demonstrativt, eventuellt åtföljt av ett litet utrop: ‘Oj då, och jag som inte har kommit till själva ämnet ännu!’. Det kan inte gärna uppfattas som annat än charmigt att sluta innan man har börjat. Och de retoriklärare som avråder sina elever från att kommentera det de säger och gör får sig en tankeställare.
De goda råden framförs på ett tilltalande rakt, enkelt och entydigt sätt. Inför ett plötsligt kanske (s. 170) studsar läsaren till; den genomgående attityden är nämligen snarare synnerligen kategorisk. Framställningen kompliceras inte av resonemang om att talarens förhållningssätt kan vara mycket olika beroende på ett stort antal variabler. Om Praktisk retorik vore en kokbok kunde receptet på kokt ägg se ut så här: “Lägg äggen i vatten och koka elva minuter”. Inga onödiga hänsynstaganden till äggens storlek, deras temperatur, ätarens smak eller andra omständigheter som bara är ägnade att förvirra.
Sådana omständigheter i retoriken behandlas i andra framställningar vanligen under rubriken kommunikationssituation. Det är ju ett långt och krångligt ord som Hägg därför mycket förnuftigt undviker. Om sina läsare anser han nämligen: “Det är nästan omöjligt att underskatta folks fattningsförmåga. […] Man bör, som i alla livets lägen, utgå från att mottagaren av meddelandet är en idiot” (s. 135, 137). (Kanske är den sönderhackade syntaxen, de korta kapitlen — närmare 50 på 250 sidor — och de många enradiga utgångarna (exempelvis s. 241) att se som klok anpassning till läsarnas antagna intelligensnivå.)
Det är välkommet att överskattandet av människor här blir en gång för alla vederlagt och att nattståndna åsikter som “Underskatta inte auditoriets intelligens men överskatta inte deras intresse” en gång för alla förpassats ut ur diskussionen.
“Behövs de … främmande orden till något annat än att bevisa din lärdom?” frågar sig Hägg (s. 136), och det är särskilt de många latinska och grekiska termerna inom figurläran, stilistiken, som han ifrågasätter. Att boken i sin helhet trots detta genomsyras av facktermer på latin och grekiska är givetvis en klok eftergift åt traditionens krav. Det ger också alldeles säkert läsaren som vill tillämpa de goda råden i boken extra råg i ryggen att kunna benämna sina “tricks” på främmande, döda språk.
För mig som stilistiker är givetvis det korta avsnittet “Retoriska figurer” av särskilt intresse. Det inleds med: “Det här är ett tråkigt kapitel”. En sådan formulering väcker sannolikt intresset på ett mer effektivt sätt än de flesta andra tekniker och vore en närmast genial inledning på ett avsnitt som i själva verket är mycket intressant. Men karakteristiken är alldeles korrekt: inte bara är avsnittet tråkigt, det framgår också att författaren tycker att ämnet är det. Den sortens intresse för termer och etiketter som utmärker den antika retoriken är “ett säkert tecken på den livsfarliga kombinationen hög bildning och måttlig intelligens” anser Hägg (s. 114). Således nämner han i det korta avsnittet bl. a. företeelser som comparatio, similtudo, metafor, metonymi, synecdoche [sic!], pars pro toto, interrogatio, ratiocinatio, exclamatio, apostrof, prosopopeia, occultatio, paralipsis, exemplum, parabel, aposiopesis, interruptio, reprehensio, concessio. Häggs bristande intresse för stilistiken får naturligen konsekvenser för hans förmåga att förmedla detta, varigenom han uppnår effekten att den läsare som trotsar hans rekommendation att hoppa över kapitlet tvingas att ta reda på vad en rad av de ovan nämnda termerna egentligen innebär i andra framställningar. Denna uppgift gör Hägg ännu mer stimulerande och krävande genom att som jag tidigare nämnt inte förse läsaren med några litteraturhänvisningar.
Häggs egen förtjusning i latinska termer där svenska vore lika nyttiga beror givetvis på den nästan hypnotiska kraft som de latinska och grekiska namnet utövar på alla som fördjupar sig i materien. Att han utan förklaring eller sidhänvisning talar om paralipsis på s. 172 som han har introducerat 130 sidor tidigare visar en charmfull nonchalans inför de egna reglerna. (Paralipsis förklaras i boken som “att antyda något för att sedan ta tillbaka det eller medge att det inte hör till saken”. Paralipsis skall också kunna kallas occultatio; ingen av termerna har jag funnit i den stora Lausberg.)
Jag nämner detta emellertid främst därför att det exempel som Hägg anför för paralipsis är intressant ur ett helt annat perspektiv:
“Om det egentligen hörde hit skulle jag uppehålla mig vid det faktum att Heidenstam slutade som nazist, men idag är det bara hans stilistiska oförmåga vi ska diskutera”.
Det intressanta med exemplet är att författaren här i lånta kläder, genom det föregivna exempelcitatet, lyckas insinuera att Heidenstam var nazist och stilistiskt oförmögen utan att någon antagligen fördenskull skulle kunna fälla honom för förtal eftersom han skulle kunna hävda att det inte är “han själv” som står för citatet. Men genom att använda det utan att kommentera innehållets sanningshalt lyckas han inte desto mindre skapa eller sprida en myt. Det är ett mycket raffinerat knep, även om det nu inte var det som Hägg ville lära ut. (På samma sätt lyckas han för övrigt misstänkliggöra Marjasin, som “det må ha varit juridiskt omöjligt att fälla” men som man inte kan lita på (s. 96, 97, 238).
Genom att förklara metonymi med “ett specialfall av metafor där en företeelse, ofta abstrakt, ersätts med en annan, mer konkret eller drastisk” (s. 115) visar han också hur man kan undvika distinktioner utan att missa själva termen. En gammaldags, måttligt intelligent retoriker hade väl annars tyckt att ett av de ord Hägg anför som exempel på metonymi, finansvalp (för ‘yngre börsmäklare’) i själva verket snarare är en metafor. Ordet är en kombination av metaforen valp (eftersom betydelseelementet ‘UNG’ är gemensamt för en sådan och ‘yngre’), och metonymen finans (eftersom detta ord kan ses som beteckning på det semantiskt överordnade begreppsfältet i vilket börsmäklaren är en del). Metonymen finans är i detta fall av större betydelsomfång än det ersatta ordet och tvärtemot vad Hägg säger således mindre konkret än detta. Och som helhet bör ordet betraktas som metafor eftersom förledet finans- är en bestämning till huvudledet valp. Jag tycker att en sådan analys är intellektuellt stimulerande, men Hägg har givetvis fullkomligt rätt i att sådant bara är “finesser som både de antika källorna och deras otaliga senare kammarlärda uttolkare satt en ära i att frilägga och katalogisera”. Således måste man vara tacksam för att Häggs bok även har, som han säger “folkbildande avsikter”, vilket motiverar att stilläran (och med den språket överhuvudtaget!) ändå ägnas nästan sju sidor av bokens 250.
Ändå är inte avsnittet om stilfigurerna det sämsta i boken. (Och här lämnar jag den ironiska framställningen. Dels kan den bli tröttsam i längden både för läsaren och författaren, dels lämpar den sig inte för den allvarliga utskällning som följer nu och slutligen går den inte att tillämpa när jag till slut kommer att ta upp bokens förtjänster.)
Det sämsta avsnittet heter Ombudsmannarespiratorn och handlar huvudsakligen om overheadapparatens fördärvlighet. Det inleds med två av förf. överdrivet ofta använda enradsutgångar:
Om tekniska hjälpmedel tycker den gode talaren inte.
Och publiken tycker ännu sämre om dem.
Så kommer avrättningen:
Det kan i vissa sammanhang finnas ursäkter för att visa ljusbilder. Men det är aldrig, varken i stora eller små sällskap, under några omständigheter tillåtet att sätta igång en så kallad overheadprojektor, även känd under sitt folkliga namn ‘ombudsmannarespirator’ (s. 157f.)
Det här är i mina ögon lika outsägligt enfaldigt som att döma ut videon därför att gammalmormor inte kan lära sig att programmera den. De tekniska hjälpmedlen är ju inte konstruerade för att missbrukas, även om dessvärre fortfarande alltför många föreläsare inte har insett att texten på en stordia måste vara stor nog för att kunna läsas. Men vore det då inte bättre att i all korthet upplysa om det i stället för att döma ut detta förträffliga medel att förstärka inlärningen hos lyssnarna genom att också appellera till deras synsinne — vårt främsta perceptionsorgan? Att Häggs metodiklektor på lärarhögskola uppskattade den möjligheten berodde nog inte på att “ett engelsk verb blev liksom finare om det kom via overheadprojektorn” (s. 160) utan på att uttalet kunde koordineras med stavningen.
Det finns åtskilliga frågor som den klassiska retoriken ger olika svar på beroende på kommunikationssituationen (inklusive talets innehåll och budskap). Som jag har antytt i det tidigare anför Hägg i sådana situationer i allmänhet mycket kategoriska omdömen. Ett av de mera anmärkningsvärda är “Början är faktiskt den minst viktiga delen av ett muntligt anförande” (s. 21). Som evidens anför han bl. a. att man minns början på åtskilliga romaner men aldrig slutet. Den följande texten visar också att början trots allt är mycket viktig, eftersom Hägg mycket riktigt påpekar att det är där som man ska väcka sympati för sin sak och sin person. (Att en av de klassiska reglerna för den övergripande dispositionen, “Säg vad du tänker säga!, Säg det!, Säg vad du har sagt!” huvudsakligen lämpar sig för genrer med syftet att informera betyder inte att den inte i modifierad form faktiskt är mycket lämplig också i många andra. Men det ligger inte i Häggs intresse att komplicera saker och ting.)
Utdömandet av Mona Sahlins berömda försvarstal, omskrivet av Eric Bylander i denna tidskrift nr 3/97 och av andra annorstädes, är ett annat exempel på hur en mindre kategorisk attityd hade varit tillrådlig. Först påstår Hägg att “den som läste utskriften av talet kunde se att partiets reklambyrå och dess retorikkonsulter eller några andra förmågor av den sorten varit inblandade. Men också att reklambyråns retorikkonsulter var amatörmässiga” (s. 38). Hägg lämnar dock läsaren i sticket när det gäller evidensen för konsulternas verksamhet; av bilderna av manuskriptet som Sahlin hade med sig var det svårt att dra någon annan slutsats än den som hon själv framfört: att det var hon ensam som hade arbetat ut sitt anförande.
Inte desto mindre är den kritik som Hägg anför berättigad i sak: Sahlins försvarstal hade varit ännu bättre om hon inte hade angripit den församlade journalistkåren med det kollektiva tilltalet “ni”. (Hägg angriper för övrigt särskilt hennes inledning, vilken ju enligt hans egen åsikt borde ha varit mindre betydelsefull…) Men jag delar inte hans uppfattning att hennes misstag hotade hennes försvarstal som helhet. Jag vidhåller min uppfattning att Sahlins tal var utomordentligt verkningsfullt även om det inte övertygade de betongsossar som mobiliserade Göran Persson som räddare i nöden.
Att inte ens den mest effektiva retorik hjälper i alla situationer är en annan sak, och till det bästa i Häggs bok hör hans förklaring varför retoriken inte hjälpte i Sahlins fall. Sahlins image var “klipsk, stockholmsk konsumkassörska” och den imagen gick inte ihop med att låna på kontokort och alldeles inte med att åka på semester till Mauritius. Där saknade både hon och hennes eventuella rådgivare, det kan inte ifrågasättas, totalt omdömesförmåga.
Själv ser jag det så att hennes folkliga image kolliderade med hennes verklighet som en av rikets mest betydelsefulla personer, en person i en ställning som i andra länder väl skulle medföra egen limousin med chaufför dygnet runt. Men i jantelagens Sverige får inte ens en minister och statsministerkandidat — särskilt inte om hon tillhör arbetarepartiet — vara ‘förmer’ än den konsumkassörska vars image hon har anammat. Resan till Mauritius var säkert ödesdiger för hennes anseende bland vanliga socialdemokratiska väljare, men om partivännerna hade stöttat henne hade hon säkert förblivit statsministerkandidat. Det faktum att hon nu är tillbaka i den svenska regeringen visar också att det Hägg kallar “Sahlins undergång” (s. 237) bara blev en ‘time out’! Hade inte förlaget haft bråttom med att få ut boken till Biblioteksmässan i Göteborg i oktober hade väl uttrycket ‘undergång’ fått utgå, liksom en del av hyllningarna till Bill Clinton, som lyckades övertyga Hägg om sin oskuld i sexaffären.
Avsnittet om Etos och auktoritet tillhör bokens bättre trots att det inleds med “Etos är ett extrem luddigt begrepp. Redan Quintilianus svävar betänkligt på målet då han ska utreda saken” (s. 228). Orsaken till förvirringen är Quintilianus kända åsikt att ethos är en “känsla”, djupare och mer varaktig än pathos. Och det är onekligen förvirrande. “Den grekiska grundbetydelsen hos Aristoteles” (om vilken man med större rätt kunde säga ‘redan’ eftersom hans retorikkompendium som bekant är den tidigaste kända källan för triaden ethos, pathos, logos) “är ‘moral’” påstår Hägg (s. 238). Det kan nog bestridas. På grundval av de översättningar jag har konsulterat har jag kommit fram till att den bästa svenska motsvarigheten till ethos i Aristoteles mening är ‘trovärdighet’. I just det avsnitt där triaden presenteras betecknar ethos inte talarens reella moral utan hans förmåga att ge intryck av att ha hög moral.
Hägg har uppenbarligen läst Cicero – han har skrivit en roman om Catilinas sammansvärjning! — men det är tveksamt om han har förstahandskunskap om de grekiska skrifterna som rör retoriska frågor. Annars skulle han inte (som i och för sig förvånansvärt många före honom) attribuera ‘vir bonus’-myten till Quintilianus. Myten om att det är en förutsättning för att kunna vara en god talare att man är en god människa (vir bonus) finns redan fullt utvecklad i Platons underfundigt ironiska dialog Gorgias där inte bara talarens utan också och inte minst retoriklärarens moraliska ansvar diskuteras. Faktum är att Sokrates och Gorgias verkar vara helt överens om att läraren inte bär något som helst ansvar för hur eleven utnyttjar sina retoriska kunskaper och likaså att en god retoriker inte bara är välförfaren i alla tänkbara ämnen utan dessutom en högtstående person. Båda dessa åsikter tyckte Platon givetvis var fullständigt åt skogen, och ironin i det som sedermera kom att kallas vir bonus dicendi peritus är uppenbar hos Platon men verkar ha tagits på blodigt allvar av de romerska uttolkarna.
Trovärdighet är ju förutsättningen för all påverkan. Häggs egen undergrävs av avsaknaden av referenser. Han nämner inte med ett ord att det finns föregångare till hans egen bok som han rimligen bör ha läst och lärt av. För merparten av hans egna läsare spelar detta givetvis ingen roll och i många fall ger exemplen och den överlägsna attityden belägg för att det är Hägg själv som tycker till. Han gör till exempel en dygd av att inte (låtsas?) förstå paradoxen ‘kollektiv ensamhet’ eller det under paradoxer upptagna exemplet “Patientens minnen är sanna för honom oavsett om de stämmer med andras upplevelser” (s. 75), vilket senare jag inte kan finna särskilt paradoxalt. Det samma gäller ju varken bara patienter eller bara minnen.
Att Hägg inte följer sina egna råd om anspråkslöshet och klädsam blygsamhet och inte heller tillämpar sin inställning till onödig terminologi på sin egen framställning kan ses som ett av retorikens många exempel på att ett brott mot en regel ofta kan vara att föredra framför att följa den. Men jag är inte säker på att Hägg medvetet har tillämpat denna senare insikt. För den som i likhet med mig har brottats med den praktiska tillämpningen av retorikens regler under några decennier förefaller Hägg nog i stället ofta snarare okunnig, exempelvis när han betecknar pronuntiatio som ‘framförandet’ (s. 121) och upprepade gånger kallar begreppen pathos och ethos ‘vaga’ (s. 121).
Ingenting skrivs för sina fels skull, som bekant. Det finns också bland mängderna med frågetecken i marginalerna på mitt exemplar av Häggs retorikbok ett drygt dussin utropstecken som signalerar “bra!” En klok iakttagelse är att ett auditorium uppenbarligen har lättare att ta till sig positiva och angenäma beskrivningar är negativa och obehagliga (s. 53). Vår skräck för auktoriteter kan en talare utnyttja: “Redan ett flyktigt omnämnande av Wittgenstein eller Platon gör de flesta så nervösa att de inte vågar invända mot resonemanget” (s. 71) Den enkla frågan “Varför det?” räcker “för att den mest tränade konsult ska komma av sig, börja stamma och fara ut i otidigheter mot dig” (s. 110).
Det intressantaste kapitlet heter Storlekens betydelse. (Kapitelrubrikerna avslöjar för övrigt den tränade essäistens förmåga till stringenta och humoristiska formuleringar.) Det som avses är auditoriet. “Alla mer erfarna talare vet att det är lättare att tala ju större publiken är. Vilket tråkigt nog är ungefär precis [!] motsatsen till hur den nervöse nybörjaren upplever saken. Men ju fler som är församlade, desto mer kommer massan att uppföra sig som en enda person, desto mer säkert kommer den att agera enligt de lagar för massbeteende man snabbt lär sig iaktta. Desto mer garanterat börjar någon skratta på rätt ställe och drar de övriga med sig. Desto säkrare är det att den delar de värderingar du tror att den ska dela. Desto mer applådvillig, desto mindre kritisk, desto mer tålig för långa utläggningar blir den” (s. 142).
Inte mindre betydelsefull är iakttagelsen (vems den än är från början) att effekten och tyngden av enskilda ord tycks växla med publikens storlek. Om C.H. Hermansson hade sagt sitt berömda “Nå’n jävla ordning får det vara i ett parti” under en överläggning eller i en trängre krets hade yttrandet varit trivialt. Sagt på partikongressen gick det direkt in i Pelle Holms Bevingade ord. Men när Hägg sammanfattar kapitlet med “Det är inte för att det är ett heligt rum som det är fel att svära i kyrkan. Det är för att det är mycket folk där. Eller var. Nuförtiden är det förmodligen riskfritt” (s. 146) så offrar han sannolikheten på formuleringskonstens altare.
Av de praktiska synpunkter Hägg ger delar jag flera oreserverat, exempelvis att smärre ‘defekter’ som lättare talfel eller egenheter inte är något att bry sig om och att innehållet är viktigare än kroppsspråket (s. 185). Därför ifrågasätter Hägg också nyttan av videoinspelningar i retorikkurser: “Varför skulle jag inte unna mig att fortsätta tro att jag ser ut som Tom Cruise, rör mig som Clint Eastwood och låter som Jarl Kulle?” (s. 187). Den viktigaste invändningen är att man vid en videouppspelning ser sig själv som i ett TV-program i stället för i den situation som man i själva verket tränar sig att uppträda i.
Den klädsamma blygsamheten är, trots att Hägg föreskriver den för andra, som sagt inte hans egen melodi. Förlaget har också lyckats till tusen med marknadsföringen. Jag råkade av en ren slump samma vecka se tre TV-program där Hägg talade om sin bok. De stora svenska dagstidningarna recenserade boken på utgivningsdagen med artiklar av en omfattning som tio års sammanlagd retorikutgivning i Sverige knappast har kommit upp till. Praktisk retorik är dessutom Månadens bok och förekommer i ytterligare minst en bokklubbs katalog — inte dåligt i utgivarmånaden oktober! Detta bevisar min tes att det är viktigare VEM som säger något än VAD vederbörande säger (eller skriver). Det råder inget inget tvivel om att såväl Wahlström&Widstrand som Göran Hägg kommer att få stor glädje av boken. Kanske också svensk retorik får glädje av den, för trots att boken har uppenbara brister så är den lättläst och roande, och de enda som kommer att notera svagheterna är sannolikt retoriker av facket. Läsarna kommer att gilla den oavsett om de får en felaktig förklaring av begreppet metonymi. Och omöjligt är det väl inte att en och annan av dem kommer att gå vidare till mer seriösa handledningar. Därigenom fyller också Häggs bok faktiskt ett angeläget hål!
Läs även recensionen i RetorikMagasinet 1/1999: “Göran Hägg har skrivit en bok…“
Liknande artiklar:
Når danskerne holder tale
Ikke så pragmadialektisk at det gør noget!
De vulgari eloquentia
Kulturhistorie uten teknologiforståelse
Peter Cassirer (1933-2020) docent em vid Göteborgs Universitet – med stort fokus på stilistik.
Han har gett ut böcker om stil och retorik som Stilistiken, Huvudlinjer i retorikens historia samt Konsten att manipulera ett sammanträde. För RetorikMagasinet har har skrivit en rad artiklar
