Gränsfall för kroppsliga uttryck

De klassiska, retoriska teorierna om actio fokuserar på det naturliga, det invanda, det förväntade. Men modern retorik gör vad den kan för att vara onaturlig, oväntad och gränsöverskridande.

Gränsfall för kroppsliga uttryck

Istvan Pusztai

Det är återigen på tiden att uppdatera vårt tänkande om retorikens actio, talets framförande. Den klassiska teorin om actio var begränsad till tal-mimik-gestik området. Den behandlade enbart de medvetna uttrycken. Man har även använt kompletterande teorier om kroppen och ansiktet som spegel av psyket och karaktären.
Det moderna syn­sättet för femtio år sedan medförde att man vidgade actio-fältet med kunskap om de omedvetna uttrycken, man tog de kulturspecifika uttrycken i beak­tande och man blev mera medveten om t ex klädselns, ­attributens och den rumsliga inramningens betydelse. Actio fick ett ­bredare innehåll och det nya samlingsnamnet blev kroppsspråk.

Idag är det inte tillräckligt att bara ha kunskap om kropps­språk om man vill kunna analysera vår samtids actio-företeelser. Man ska bland annat kunna tala om de roller talaren spelar, om talarens agerande på olika sociala fält och om nya sorters uttryck.

Under de två senaste årtiondena har vi att göra med en rad avvikelser från de traditionella och ”naturliga” uttrycken. Otraditionella uttryck är t ex när politiker uppträder som skådespelare, när de medverkar i TV program där programledarna medvetet inkräktar på deras personliga rum eller när inspelade tal används i poplåtar. Den nya tekniken möjliggör att ”det naturliga” manipuleras, t ex röster förändras med digitala ingrepp, man klipper bort talarens inandningspauser eller konstruerar nya gester med digital bildmani­pulation. Jag kallar dessa företeelser för gränsfall, liminala eller liminoida företeelser.

Från popkonst till det politiska rummet

Det är troligt att några företeelser i dagens actio har inspirerats av popkonsten. År 1957 skrev den engelske konst­nären Richard Hamilton: ”Popkonsten är: populär (skapad för en masspublik), övergående (en kortsiktig lösning), ersättlig (lätt glömd), lågbudget, massproducerad, ung (vänder sig till de unga) vitsig, sexig, påhittig, glamorös, big business.” En annan av popkonstens ideologer, den amerikanske arkitekten Robert Venturi beskrev sin smak i Dagens Nyheter (2001-04-21) på följande sätt: ”Jag föredrar hybriden framför det rena, det komprometterande framför strängheten, det avvikande framför det direkta, det tvetydiga framför det klara, jag älskar det perversa såväl som det opersonliga, det tråkiga lika mycket som det intressanta, det konventionella snarare än det stajlade…”

Jag tror att uppmärksamhet för det liminala inom konsten har dubbel betydelse för retoriken. Det första och viktigaste är att vi blir påminda om att konstformerna har en direkt påverkan på reklam och marknadsföring. (Det provokativa i konsten idag återkommer i reklamen imorgon.) De i sin tur influerar det sociala och det politiska livet och reto­riken i samhället. Den andra betydelsen är att retorikens ­teoretiker får draghjälp att utforma lämpliga analysinstrument för att kunna undersöka nya företeelser.

Annons

Shadows in the Cave. Revisiting Mats Rosengren’s Doxology

Shadows in the Cave. Revisiting Mats Rosengren’s Doxology

Caves, images, and symbols are recurring topics in the work of Mats Rosengren, from his reading of Plato in his dissertation Psychagōgia – Konsten att leda själar, to his investigation of the world of paleolithic cave art in Cave Art, Perception and Knowledge. While other philosophers might have descended into the cave with the aim of guiding visitors back up into the blinding light of eternal truths, Rosengren seems to be at home in the underworld. Instead of dismissing the paintings that adorn its walls as merely shadowy copies or distorted images, or claiming that the truth of these pictures is readily available to us, Mats Rosengren invites any traveler joining him to understand them as different forms of sensemaking, forms which at first might appear foreign, but that, upon closer inspection, reveal themselves in all their complexity. In this volume, the contributors take on some of the key themes found in Rosengren’s work, mirroring the stylistic, generic, and topical range that characterizes it. The volume is titled “Shadows in the Cave”, signaling a focus not on eternal truth, but – alluding to Plato – on the shadowplay of our human caves. Läs mer...

Read more

Vi kan naturligtvis ha moraliska aspekter på dessa fenomen men inte utesluta dem från våra analyser på grund av deras avvikande art.

Tillämpat på retorisk actio innebär detta att vi först ska  identi­fiera de gamla, redan bekanta företeelserna enligt  klassiska beskrivningar om kroppsspråk. Därefter inventerar vi det som hamnade utanför. Dessa kan sedan vara av två slag, de som har respektive de som inte har förbindelse med actio. De förra har vi lov att försöka inkorporera i vår helhetsbild.

De nya medierna, den digitala tekniken, de nya livsattityderna, fokuseringen på det sexiga, de nya konstformerna har inspirerat och inspirerar fortfarande till nya framträdandeformer.

I det följande kommer jag att redogöra för några företeelser när det gäller offentliga personers framträdande. Det berör främst tre grupper – politiker, mediapersonligheter och offentliga personer i näringslivet. Dessa grupper är centrala i vår kulturs retorik. Men framförandet, framträdandet idag är ofta ett resultat av ett kollektivt arbete. En viktig instans bakom dessa talare är mediernas regissörer. De kan vara journalister, fotografer, reklamkonsulter, mediakonsulter, spindoctors, filmanimatörer, event directors, publikarrangörer och liknande.  De har idag ofta en lika viktig roll som talaren själv. Därför kan man inte bortse från deras insatser.

De som arbetar i radio eller tv vet att man alltid ska börja en uppläsning med en inandning – det förbereder lyssnarens eller tittarens andning i samma takt. I en reklamfilm från förra året talar en kvinna på en segelbåt om fördelarna med en typ av frukostflingor. Hon andas inte in en enda gång. Filmregissören har klippt ut alla inandningspauser för att tv-tittarna inte ska kunna låta bli att se färdigt.

Andra teknisk manipulerade uttryck kan vara ett huvud som kan snurra flera varv på ägarens hals, förvrängda proportioner på en persons kropp, manipulerade ansiktsdrag eller en förvrängd röst. Sådana ingrepp kan vara roliga, skrämmande eller ett sätt at styra vår uppmärksamhet. Jag antar att vi framöver kommer att se många mycket subtila och bedrägliga förvrängningar av det här slaget.

Nya krav på förmågan att spela roller

För c a tre år sedan besökte dåvarande moderatledaren Carl Bildt en skola i Mellansverige. Besöket dokumenterades och visades på TV. Mötet med skoleleverna blev en pinsam till­ställning. Bildt kunde inte kommunicera med dem. Han kunde inte släppa sin roll som den abstrakt tänkande och talande, statusmedvetne politikern. En politiker som ger sig ut i samhället har naturligtvis kravet på sig att ­kunna dels variera sitt statusspel, dels att kunna spela en förälderroll eller en kompisroll när man umgås med barn.

För femtio år sedan behövde en toppolitiker inte spela upp privata roller eller svara på journalisters frågor om sitt ­privatliv. För tvåhundra år sedan kunde en kung eller drottning motta ambassadörer liggande i badkar eller sittande på toaletten. Idag kan en partiledare instrueras att dansa och flörta med en meningsmotståndare. En partiledare kan ställas inför den journalistiska frågan huruvida hon sitter eller ligger när hon vistas i bastun. Eller inför frågan huru­vida han rakar sitt könshår. (En makthavare inom fack­föreningsrörelsen eller inom näringaslivet blir inte utsatt för liknande. Eller också är det helt enkelt så att de inte ställer upp i sådana program.)

Sex och populärkultur

Den norske målaren Odd Nerdrum avbildar sig själv med erigerad penis, den svenske filmaren Pål Hollender har samlag med sex olika prostituerade inför filmkameran som hanteras av hans hustru när han spelar in dokumentären Buy bye beauty om prostitutionen i Lettland. Det finns alltså tecken som tyder på att talare får i framtiden både tala om och utföra handlingar som vi idag betraktar som privata. Enligt den amerikanske arkitekturprofessom Joseph Ryckwert är det privata integritetens och autenticitetens hemvist. I ett historiskt perspektiv har det privata alltid stått i förbindelse med religionen och det offentliga med ­staten. Totalitära ­tendenser i samhället i dag medför viljan till ökad kontroll över det privata. Jag skulle vilja tillägga att populärkulturen med dess fokusering på det autentiska (t ex Big Brother och Baren) är också en stark pådrivare i denna förändrings­process.

Jag antar att massmediernas och folkets lust att se sina ­politiker inte bara i politikerrollen utan även i någon privat roll är en tendens med demokratiska undertoner. Men frågan är vad man exponerar ur privatlivet. På 1970-talet ­presenterade man moderatledaren Gösta Bohman ute på hans semesterö där han kunde visa sitt utedass. Denna bygg­nad – och tömningen av den – blev ett viktigt tema även för att exemplifiera hans krav på individuellt handlings­­utrymme i samhället.

Privat eller offentligt?

Den tidigare Volvochefen Per G. Gyllenhammar lät sig ­presenteras i sin privata roll som seglaren. Även han kopp­lade ihop en aspekt av sin fritid med sin offentliga roll. Det var situationer då man som politiker eller makthavare ­kunde välja vilken privatroll man skulle visa upp för folket. Idag, när journalister och programledare i förväg bestämmer att den privata sidan ska presenteras genom vederbörandes sexuella vanor, blir det något svårare för den intervjuade. När jag förra året tittade på TV-programmet Silikon, trodde jag att folkpartiledaren Lars Leijonborg skulle kunna utnyttja talet om hans sexuella debut för reklam för folkpartiets ­ideologi, men så skedde inte. Så blev det inte heller när han fick frågan om han rakade sitt köns­organ.
Den svenska politikern Marit Paulsen klädde förra året ut sig i kockkläder när hon skulle tala om maten inom EU. En annan svensk politiker uppträdde förra året i Malmö i rollen som komediskådespelare. För några år sedan gästade en rysk konstnär Stockholm, utklädd och kedjad som hund. Han bet även galleribesökarna i benet. Att spela symbolbärande roller med lämplig kostymering och rekvisita kan alltså bli ett krav i framtiden. Här kan man alltså ge rätt åt de retorikspecialister och andra som påstår att det nu pågår en teatralisering av det retoriska fältet.
Tv-journalisten Stina Lundberg Dabrowsky har för några år sedan använt en särskild avskedsform efter sina intervjuer med kända politiker. De skulle hoppa upp och böja knäna i luften. Slutvinjetten visade alltid en frusen bild med intervju­objektet i luften. Någon gång var det Yasser Arafat, en annan gång dåvarande statsministern Ingvar Carlsson. Alla dansade efter Stinas pipa och det var naturligtvis en liten statusseger för henne och tv-tittarna.

I programmet Silikon är det ingen dansörpose som är varu­märket utan det närgångna. De två kvinnliga programledarna trycker upp sina ansikten från var sitt håll mot intervjuobjektets framåtriktade ansikte. Avståndet är endast några centimeter. I detta bildarrangemang ställer man t ex frågor om den intervjuades sexualliv eller om han rakar sitt könshår.

I det här fallet är det alltså fråga om en fysisk kränkning av intervjupersonens personliga rum, som i Sverige är ca 75 centimeter runt om. Det okonventionella är alltså det alltför närgångna. Om programledarna tog ansvar för intervju­personens personliga integritet och för tv-tittarnas förväntningar när det gäller det personliga rummet, skulle man inte använda sig av detta retoriska grepp.

Sedan är det en annan fråga vem som vinner och vem som förlorar på detta. En högstatusperson som Lars Leijonborg kanske tror sig vinna röster på en sådan tillfällig status­degradering – på att bli mer folklig.

En annan tv-journalist, programledaren Kristian Luuk använder ett liknande grepp, den alltför långvariga ögonkontakten. Hans ”arga leken” är en tvekamp om vem som bryter blickkontakten först eller börjar skratta. Den normala tidslängden på blickkontakt i vår kultur är ca 2 sekunder åt gången. Längre kontakt innebär att vederbörande stirrar och därmed intar högstatus gentemot den andra. Även här utsätts alltså intervjupersonen för en statusmässig degradering, oavsett om hon vinner tvekampen eller inte.

Nya stämningslägen

Till rollspelandets område hör också förmågan att kunna gå upp i känslostämningar som råder på ett visst samhälleligt forum. En nyhetsuppläsande journalist, en företagschef med dålig kvartalsrapport eller en politiker som kommenterar en viktig händelse, förväntas ha en allvarsamt neutral grundstämning. Om en politiker deltar i en riksdagsdebatt eller i en paneldebatt på TV, förväntas hon att hålla en strid­bart aggressiv stämning. Om man är ute bland sina väljare, bland meningsfränder eller bland vårdbehövande, förväntas man agera ihärdigt vänligt. Om man deltar i ett populärt underhållningsprogram är det önskvärt med ett upprymt kokett stämningsläge. Om man är ute t ex bland musik­älskande ungdomar på ett diskotek eller på ett sport­evenemang, förväntas man att inta ett infantilt exalterat stämningsläge.

Det är relativt nya krav på offentligt framträdande. För ett halvsekel sedan var det tillräckligt att en politiker spelade en enda yrkesroll i några få besläktade stämningslägen. T ex allvar och engagemang, ibland färgat av bekymmer i lagom övervinnlig mängd. Det räcker inte idag. Vår tid är mera dramatisk och det medför utspel i flera och nya stämningslägen.
På Sveriges television har under det senaste året pågått en process: programannonsörernas tidigare sakliga stämningsläge har avlösts av det ihärdigt vänliga och det koketta. Barn- och ungdomsprogrammens ledare tenderar att alltmer övergå till infantilt exalterade stämningslägen. Nyhetsuppläsarna blev på Sveriges television i april an­gripna för att de håller en alltför saklig, neutral roll. Man ansåg att detta stämningsläge skrämmer bort ungdomar från nyhetsprogrammen. I samma debatt angrep journa­listen Jan Guillou tv-ledningen för att de vid en tillsättning prioriterade den ungdomliga kvinnliga utstrålningen hos Kattis Ahlström före kravet på yrkeskunskap.

Dessa företeelser visar att förändringstendenserna gäller inte bara krav på allt bredare stämningsregister men också att man ändrar det invanda stämningsläget inom en och samma funktion.

Nya instruerade och regisserade uttryck

En talare kan agera efter eget huvud och egna impulser och han kan agera efter mediaregissöremas instruktioner. Alla känner igen den segervissa partiledaren som ler mot kamerorna medan han håller valkuvertet hälften instoppat i valurnan. Han tar regi av stillbildsfotografema. Det tar tid att hitta rätt vinkel. På TV-bilden ser denna frysta gest och leende ut som om kuvertet fastnade i hålet och han försöker dra upp det igen.

För några månader sedan visade tidskriften Månads­journalen fotografier på vänsterpartiets ledare ­Gudrun Schyman dansande och i ömsesidig flört med krist­demokraternas ledare Alf Svensson. Bilderna var illustra­tioner till en artikel om dessa båda partiledares popularitet. När jag såg dem, tänkte jag på Schymans rave-dans på Docklands danslokaler där polisen gör regelbundna beslag av narkotika. Sedan tänkte jag, som en erinran om vänsterpartiets ideologi, på Lenins sats att religion är opium för ­folket. Sålunda framstod Månadsjournalens bilder för mig mer som ett inlägg i narkotikadebatten.

Jag tror att man får se upp med arrangerade bilder därför att de gestiska uttrycken kan vara missvisande. Fotografen som regisserar kan framtvinga uttryck som inte stämmer med talarens meddelande. Det liminala i det har fallet är att vi får räkna med inkonsekvenser. Man får ge avkall på kravet på logisk kongruens.
Det är retorikens acceptans­kriterium som vi måste se över. Om vi kräver logisk kongruens och ser ett motsägelsefullt meddelande så är det lätt att avfärda det som dumt eller värdelöst. Men i framtiden kanske vi får tänka mer på att ju fler kockar desto sämre soppa. Vi kanske behöver först tänka efter vem som har lagt vad i soppan.

Läs mer om RetorikMagasinet 10.