Hamlet handlar om handboll

Torben Olsen

Hamlet handlar om handboll

Den kontroversielle textteoretikern Stanley Fish skakar om vår uppfattning om texter och kommunikation.

Alla som sysslar med dikter eller texter över huvud taget kan nicka igenkännande om situationen. När man sitter och ­diskuterar en text kommer man alltid till en punkt, där det blir omöjligt att enas. I de flesta fall drar man slutsatsen att dikten eller texten kan tolkas på flera sätt och låter det så vara. Men har du någonsin funderat över varför man inte kan enas?

Bläckplumpar på ett pappersark

En av dem som gjort det är den amerikanske litteraturteoretikern Stanley Fish. Hans lösning på varför vi tolkar på olika sätt är lika enkel som skrämmande.

I stället för att som de flesta påstå, att oenigheten beror på läsarnas inkompetens eller felläsning säger Stanley Fish, att grunden till oenigheten är att vi helt enkelt inte läser ‘samma’ text.

Han hävdar, att texter kan liknas vid de bläckplumpar som används i ett Rorschach-test. Texter är ju också bara bläckklotter på ett pappersark. Den betydelse vi läser ut i dem är som i Rorschach-testet; inte en som existerar ­oberoende av läsaren utan en vi skapar, när vi läser. ­Betydelsen finns med andra ord inte på papperet utan i läsarens medvetande.

När Lena säger, att dikten handlar om kärlek och Susanna att den är bilden av en modern människas ensamhet har alltså båda två rätt. De talar i själva verket om var sin dikt. Och medan Lenas dikt handlar om kärlek handlar Susannas om ensamhet.

Annons

Handboll eller fadersmord

Det speciella med Fish är inte så mycket att han säger att dikten uppstår först i läsarens medvetande. Det har andra gjort före honom. Det speciella är att han hävdar att texten i sig själv är helt utan betydelse för tolkningen. Varje text kan därför i princip tolkas på vilket sätt som helst. Därför är det absurt att påstå att den ena tolkningen är mer riktig än den andra. Alla tolkningar oavsett hur galna de än är äger samma giltighet.
Det är i princip lika riktigt att hävda att Hamlet handlar om en prins, som vill hämnas mordet på hans far, som att påstå att den handlar om en handbollsmatch.

Stanley Fish har mot denna bakgrund blivit beskylld för att öppna slussarna för en ohämmad subjektivitet och för att undergräva litteraturforskningens vetenskaplighet. Hur kan man diskutera t.ex. en dikt vetenskapligt om det inte är samma dikt man diskuterar?

Allt är text

Att Fish skakar om den traditionella vetenskapen är dock av underordnad betydelse i förhållande till den existentiella fråga han ställer. Kan vi över huvud taget förstå varandra?

Fishs teori har nämligen inte bara konsekvenser för litteraturforskningen utan för hela tillvaron. Det är inte bara dikten, som ‘skapas’ av läsaren. Enligt Fish kan teorin byggas ut till att gälla allt. Han arbetar nämligen med ett utvidgat textbegrepp, d.v.s. han betraktar alla fenomen som text. Alltså som om de består av tecken, som det är upp till betraktaren att tyda.

Min hustru förstår mig inte

Fishs textteori gäller med andra ord inte bara skönlitteraturen utan för alla former av både skriftliga och muntliga meddelanden, likaväl för brevet från mormor till instruktionsmanualen för mikrovågsugnen och samtalet över frukostbordet. Mot den bakgrunden kan man ge sig till att filosofera över den djupare meningen i klichén: “Min hustru förstår mig inte.”

Den amerikanske lingvisten Deborah Tannen har behandlat nästan samma problemställning som Fish, nämligen spörsmålet om förståelse/missförståelse. I hennes bok “That´s not what I meant” finns följande passage:

I asked, cozy in the setting of our home and confident of my kindness in being willing to do whatever my husband wished, “Do you want to go to my sisters?” He answered “Okay”. I guess “okay” didn´t sound to me like an anser to my question; it seemed to indicate he was going along with something. So I followed up: “Do you really want to go?” He exploded: “You´re ­driving me crazy! Why don´t you make up your mind what you want?”

Exemplet visar hur också vardaglig kommunikation och förståelse människor emellan enligt Fish är en fråga om tolkning. Det som sker är att Deborah Tannens man (fel)tolkar hennes fråga som en önskan om att besöka systern. Det startar en kedje­reaktion av missförstånd och kulminerar med ett gräl.

Fri tolkning

Fish har ofta beskyllts för att hävda att eftersom alla tolkningar är subjektiva kan läsarna fritt framföra de mest groteska tolkningar. Men det är ett missförstånd.

Även om det enligt Fish inte är något i texten som hindrar att man kan tolka Hamlet till att handla om en fotbollsmatch så gör man ju inte det. Om man påstod, att man gjorde det skulle man troligen vara en storljugare. I praktiken visar det sig nämligen att folk är betydligt mer eniga i sina tolkningar än vad man spontant skulle tro i ljuset av vad Fish säger. Det är alltså skenbart likväl något som sätter gränser för våra tolkningar.

Det Fish sätter istället för subjektivism är en form av determinism. Han hävdar, att det sätt vi tolkar på är förut­bestämt av vår kultur, upp­fost­ran, utbildning o.s.v. Kort sagt de påverkande faktorer som har format oss som människor. När en grupp människor på grund av en gemensam kulturell bakgrund ­tolkar lika utgör de vad Fish kallar ett tolkningssällskap.

Förutsättningar för tolkningar

Många olika förhållanden avgör som sagt vilket tolkningssällskap man tillhör. Jag har redan nämnt kultur, uppfostran och utbildning – och därigenom mycket annat från social status, kön och ålder till vilken film man sett, vilka böcker man läst och vilken musik man hört.

Bara det sätt på vilket man använder bildspråk kan variera våldsamt från  kulturkrets till kulturkrets. I en av historierna i “Tusen och en natt” liknas prinsessans vita fingrar och röd­lackerade naglar med de röda huvudena på vita likmaskar. En sådan liknelse skulle aldrig användas i svenskan.

Gemensamt språk är dock ingen försäkring om att man tillhör samma tolkningssällskap eftersom samma ord kan ha vitt skilda bibetydelser för olika folkgrupper, som talar samma språk.

Slutligen är det inte språk och språkbruk allena utan också de erfarenheter vi kommer med som är avgörande. En Amazonas-indian, som aldrig satt sin fot i en stad, skulle sannolikt tolka ­Kristina Lugns diktsamling “Bekantskap önskas med äldre ­herre” helt annorlunda än en svensk.

Konsekvenserna av det som Fish säger är alltså inte en ­babylonisk språkförbistring, där all kommunikation och för­ståelse är en illusion. Vi kan faktiskt lätt förstå varandra men det förutsätter att vi tillhör samma tolkningssällskap. Då tolkningssällskapet är bestämt av kön, kultur, social status m.m. kan man emellertid fråga sig om en ytterligare konsekvens inte blir att vi isolerar oss i kulturella och etniska grupper?
Ljus i mörkret

Bara för att “lika barn leka bäst” behöver det dock inte betyda att olika barn inte alls kan leka. De skall kanske bara låta bli att leka t.ex. “pappa, mamma och barn” utan välja mer primitiva lekar som “tafatt”.
Kommunikation är inte bara kommunikation – det är både enkla och komplexa medde­lan­­den (man kan också tala om mer eller mindre explicita meddelanden).

Jag kan med hjälp av gester och ett par uppsnappade ord till nöds beställa en Coca-Cola på en bar i Madrid; men jag skulle ogärna ge mig till att diskutera politik eller konst med min granne i baren.

Man kan fråga sig själv vilka konsekvenser Fishs teori har för oss, som dagligen är sysselsatta med texter? Några ­konsekvenser jag kan föreställa mig är att vi, istället för att tro att vi kan uttala oss med absolut visshet, inser att allt är relativt. Och att vi, när vi sitter med en text, inte bara betraktar den som ett givet objekt utan hela tiden kommer ihåg att den är ett objekt vi själva varit med om att skapa.

❧ Torben Olsen har studerat retorik på Köpenhamns Universitet.

Översatt av Pelle Ahrnstedt.
Läs mer om RetorikMagasinet 2.