hynkel2

Heil Hynkel!

Mona Mortensen Krane

Heil Hynkel!

Diktatorisk retorik. Med sitt tal i Diktatorn (1940) ­levererar Charlie Chaplin en intensiv appell om fred. Filmen hånar samtidigt den tomma retoriken och problematiserar förhållandet mellan fiktion och verklighet.

Under mellankrigstiden lyckades Hollywood skapa sitt ­första och mest framgångsrika varumärke. Den något en­faldige vagabonden med de allt för stora skorna och ­plommonstopet blev en ikon människor kände igen nästan överallt. Charlie Chaplin var världens mest berömde man.

Att han också var en mycket modig man, förstod världen först med Diktatorn från 1940.

Filmen är en satir över Nazityskland och en grov parodi på Hitler och hans stab.

Annons

hynkel2

Såväl produktion, regi som manuskript kan tillskrivas Chaplin själv. I komedin spelar han två olika roller i två parallella historier: En fattig judisk barberare och Hynkel, den store världsdiktatorn och krigföraren. Som en klassisk förvecklingsfars växlar filmen mellan att porträttera diktatorn och berätta historien om hans judiska dubbelgångare, den stackars jagade barberaren i ensam kamp mot tyska trupper.

Det är först i filmens sista scen, då barberaren intar talarstolen i Hynkels ställe, som de många förvecklingarna får sin upplösning. Det är inte traditionell mobiliserande krigs­propaganda den enorma åskådarmassan får sig presenterad. Barberarens sex minuter långa tal är tvärtom en innerlig uppfordran till folket om att åter vända sig mot klassiska dygder som kärleken till nästan, humanism och demokrati. Talet kvarstår som filmens explicita slutappel till det amerikanska folket vid en tidpunkt då krigets och koncentrationslägrens rädslor redan var bittra realiteter i Europa.

Diktatorn och dess tid

Eftervärlden konstaterade att både filmen och talet fick stor betydelse som språkrör för den fria världens förhoppningar. Den politiska intentionen står lysande klar när man ser ­filmen idag, men Chaplin kan inte ha efterlämnat samtidens publik det minsta tvivel om vad han ville. Filmen kastade ett skrattretande strålkastarljus över diktatorerna, först och främst över Hitler, och vi kan knappast föreställa oss dess kontroversiella och ömtåliga karaktär vid premiären den 15 oktober 1940. Att filmen producerades före Pearl Harbor, vändpunkten som fick USA att gå in i kriget och Hollywood att ställa sig under fanorna, gör den inte mindre kontro­versiell. Diktatorn kunde inte visas vare sig i Danmark eller Norge förrän efter kriget och till och med i det neutrala ­Sverige var offentlig visning otänkbar på grund av politiskt hänsyns­tagande. I de länder där filmen visades satte den emellertid åtskilliga publikrekord.

Mellan fiktion och verklighet

Två gånger blev Chaplin ombedd att upprepa talet i verkligheten. Första gången med anledning av Franklin D.Roosevelts tredje installation som president den 3 januari 1941. Chaplin var inbjuden som en av flera konstnärer att stå för underhållningen. Senare samma år framförde Chaplin talet igen, men denna gång i amerikansk radio, väl medveten om att över 60 miljoner amerikanare hörde honom i direktsändning.

Det är i sig självt ovanligt att man i en film får presentera ett tal av större format med en funktion som ligger utanför själva handlingen. Spelfilmen förmedlar hellre än gärna politiska budskap utan att se sig nödsakad att placera en talarstol på filmduken. Talekonstens historia kan troligtvis inte heller bjuda på andra liknande tillfällen där ett och samma exempel på retorisk diskurs har uppträtt både i och utanför ett fiktivt sammanhang. Chaplins tal är därför ett stycke retorik som förhåller sig direkt till begreppen fiktion och verklighet. Detta ses på flera nivåer. Det är t ex uppenbart att scenbilden med barberaren på talarstolen inte endast ska illudera en lokalitet i filmen. Tvärtom har scenen en tydlig adress till omvärlden. Tribunen, som Hynkel talar från, har återgivits exakt efter de tribuner man såg i Hitlerregimens Tyskland – med den enda skillnaden att krysset, och inte hakkorset, pryder baneren. Det kan inte heller tillskrivas slumpen att diktatorn bär namnet Adenoid Hynkel, och att propagandaministern heter Garbage!

I konflikt med ljud och tal

Diktatorn har primärt presenterats i filmhistorien som Chaplins första egentliga ljudfilm. I sin självbiografi uttrycker Chaplin stark misstro till ljudet som filmmediets tekniska nyvinning, en skepsis som under en lång period gjorde det svårt för honom att starta nya projekt. Han var medveten om de problem som skulle följa i kölvattnet på en verbal vagabond. Den förlösande idén i det förberedande arbetet med Diktatorn beskriver Chaplin emellertid sålunda:

        Självklart! Som Hitler kunde jag överösa massorna med mina tal på ett oförståeligt språk så mycket jag orkade, och som vagabond kunde jag vara mer eller mindre stum. Hitlerhistorien öppnade möjligheter för fars och pantomim.

Satiren över Hitler blev alltså lösningen som Chaplin länge hade letat efter. Den gjorde det möjligt att tillmötesgå ljud- och talfilmen med en kompromiss. Med Hitlerkaraktären som utgångspunkt kunde Chaplin hantera dialog och ljud på egna premisser – utan att kompromissa för mycket med idealen och utan att ge upp vagabonden. Denna fundamentala skepsis angående ljud och tal kan spåras hela filmen ­igenom och det finns knappast något tvivel om att det framförallt är pantomimen som ger filmen dess konstnärliga lyft. Parodin på Hitlers talekonst tidigt i filmen är kanske det tydligaste exemplet.

Här tronar Hynkel från en hög tribun medan han orerar mot judar, frihet och demokrati i en hes och oartikulerad tirad. Massorna jublar och högtalarna vrålar ”Heil Hynkel!” Man uppfattar endast brottstycken av meningar och en­staka lösryckta ord. Talet är inget annat än en samling oförståe­liga glosor.

        ”Democratia shrunk!” – ”Libertad shrunk!” – ”Free Sprachen shrunk!”

Det dröjer inte så länge förrän diktatorn har talat sig så varm att han inte endast måste kyla ner stämbanden med en slurk vatten men också ser sig nödsakad att hälla en skvätt mellan benen. Farsen är fullkomlig och budskapet går inte att missförstå. Alla ord har reducerats till goja, kroppen kommunicerar på egen hand. Scenen är alltså ett rent pantomim­uppträdande med ljudankompanjemang.

Fredsappellen

Således skildrar Diktatorn Hitler som en massornas demagog och en vulgär folkförförare av värsta slag. Hela propagandamaskineriet förlöjligas som ett av samtidens mest komiska kulturuttryck. Diktatorn är därför en film som i högsta grad handlar om krigets retorik, men den är också i sig själv ett utmärkt exempel på kategorin – filmen är ett stycke politisk motpropaganda som har till avsikt att av­väpna Hitler med hjälp av komik och satir.

Med barberarens fredsappell i sista scenen kommer filmen i sin helhet att signalera tröst och hopp. Barberaren för­kunnar sitt fredsbudskap med intensitet och lidelse. Han påminner de enkla samhällsmedborgarna om deras för­pliktelser vad gäller Västs traditioner och värden.

Han uppmanar soldater och militärer att ta upp kampen. Han hyllar humanism, demokrati och människovärde med stora ord. Om människor bara förstår att nyttiggöra teknik och vetenskap, kommer världen igen på rätt kurs. Det goda ska besegra det onda, folkslagen kommer igen att besinna sig och samhället ska bli normaliserat. Det vilar en mörk ­förbannelse över oss nu, men det är ingen orsak till att förtvivla.

        Se uppåt! Se uppåt! Molnen lättar – solen bryter igenom. Vi kommer ut ur mörkret och in i ljuset! Vi kommer in i en ny värld. En vänlig ny värld där människor kommer att höja sig över sitt hat, sitt begär och sin brutalitet. Människans själ har fått vingar och har äntligen börjat att flyga. Den flyger in i regnbågen – in i hoppets ljus – in i framtiden, den ärorika framtid som tillhör dig, mig, oss alla! Se uppåt! Se uppåt!

 

Blandat mottagande

Diktatorn fick ett blandat mottagande vid premiären 1940 – man var särskilt kritisk vad gäller den sista scenens sentimentala och våldsamma patos. Även om viljan var god från Chaplins sida, var kritikerpanelens dom ändå entydig. Talet var en samling klichéer som varken lät sig integreras i filmen eller fungerade som en mäktigt final. Chaplin själv var ­däremot uppenbarligen stolt över talet. I hans memoarer har texten återgivits i sin helhet, för övrigt tillsammans med en illa dold allusion på Abraham Lincolns ”Gettysburg ­Address”!

Eftervärlden har gett Chaplin renommé som ett universalgeni i filmhistorien. Han var inte bara en utmärkt skådespelare, regissör och kompositör utan också en osedvanligt duktig producent och marknadsförare. Å andra sidan kan man slå fast att orden nog inte var Chaplins starka sida. ­Pantomimens och akrobatikens store mästare ändrade ­aldrig sin uppfattning om språket som en ren förbannelse för filmen och därmed är det i sig själv en paradox att Diktatorn innehåller ett tal av detta format. Även idag menar många att sista scenens sammanhängande verbala framställning faller platt till marken. Talet är ett starkt personligt känslouttryck som närmar sig farligt nära gränsen för vad vi kan tolerera av språkliga klichéer och stereotypt bildspråk. Ändå skall det sägas att Chaplin förmedlar sin vision med en intensitet och en övertalningsförmåga man sällan har sett maken till. Det är otvivelaktigt ett helhjärtat försök att överbevisa världen. ✍



Charlie Chaplin, avslutningstalet i “Diktatorn”, 1940.

hynkel1Jag är ledsen men jag vill inte vara en Kejsare – det är inte min sak – jag vill inte härska över någon eller besegra någon. Om det vore möjligt skulle jag vilja hjälpa alla människor – jude, kristen, svart eller vit. Alla vill vi ­hjälpa varandra, ty sådana är vi människor.

Vi önskar alla leva lyckliga med varandra – inte leva på varandras olycka. Vi vill inte hata och förakta varandra. I den här världen finns det plats för alla och jorden är rik och kan försörja alla.
Livets väg kan vara fri och vacker men vi har gått vilse. Snikenheten har förgiftat människornas själar – har ­barrikaderat världen med hat; har i paradmarsch lett oss in i elände och blodbad.

Vi har ökat farten men samtidigt stängt in oss själva: tekniken, som skulle kunna ge oss överflöd, har istället gett oss saknad. Vår kunskap har gjort oss cyniska, vår klokskap har gjort oss hårda och ovänliga. Vi tänker för mycket och känner för litet; vi behöver mer mänsklighet än teknik, mer vänlighet än klokskap. Utan dessa egenskaper kommer livet att bli våldsamt och allt kommer att förloras.
Flygplanet och radion har fört oss närmare varandra. Dessa uppfinningars själva natur vädjar till människans godhet och till allas broderskap och endräkt. Min egen stämma når i detta  ögonblick ut till miljoner världen över, miljoner av förtvivlade män, kvinnor och barn, offer för ett system som får män att tortera och fängsla oskyldiga människor. Till dem som kan höra mig säger jag ”Förtvivla inte”. Eländet, som nu drabbat oss, är endast ett utslag av girighet, av bitterheten hos män som fruktar mänsklighetens framsteg: Människors hat försvinner och diktatorer dör och den makt de tog från ­folket får folket åter och så länge som män nu dör kommer friheten aldrig att försvinna…

Soldater – överlämna er inte till råskinn, män som ser ner på er och förslavar er – som styr era liv, talar om för er vad ni ska göra, tänka och känna, som drillar er, utfordrar er, behandlar er som boskap, som kanonföda.
Överlämna er inte till dessa onaturliga män, maskinmän med maskinhjärnor och maskinhjärtan. Ni är inte maskiner, Ni är inte boskap. Ni bär kärleken till mänskligheten i era hjärtan. Ni hatar inte – endast den ­oälskade hatar. Endast den oälskade och den onaturlige. Soldater!  Slåss inte för slaveriet – slåss för friheten.

I Lukasevangeliets sjuttonde kapitel står skrivet: ”Guds rike finns inom människan” – inte inom en människa, inte heller inom en grupp människor – utan inom alla människor – i er, folket.

Ni – folket – har makten, makten att skapa maskiner, makten att skapa lycka. Ni – folket – har makten att göra livet fritt och vackert, att göra det här livet till ett underbart äventyr. Så låt oss då i demokratins namn använda den makten – låt oss alla förena oss. Låt oss slåss för en ny värld, en anständig värld, som ger människan en chans att arbeta, som ger er framtiden, ålderdom och säkerhet. Genom att lova sådana ting har råskinn ­kommit till makten, men de ljuger. Diktatorer befriar sig själva men förslavar folket. De uppfyller inte sitt löfte, de kommer aldrig att göra det. Låt oss nu slåss för att uppfylla detta löfte. Låt oss kämpa för att befria världen, göra oss av med de nationella gränserna, göra oss av med girigheten, hatet och intoleransen. Låt oss kämpa för en förnuftig värld, en värld där vetenskap och framåt­skridande skall leda till alla människors lycka.

Soldater! I demokratins namn, låt oss alla förena oss…!
Se uppåt! Se uppåt! Molnen lyfter – solen bryter igenom. Vi kommer ut ur mörkret och in i ljuset. Vi ­kommer att gå in i en ny värld. En vänlig ny värld där människor kommer att resa sig över sitt hat och sin ­brutalitet.
Människans själ har fått vingar – och börjar till slut att flyga. Den flyger in i regnbågen, in i hoppets ljus – in i framtiden, denna strålande framtid som tillhör dig, mig och oss alla. Se uppåt! Se uppåt!


[embedyt] http://www.youtube.com/watch?v=J7GY1Xg6X20[/embedyt]


Läs mer om RetorikMagasinet 18.


Talet är översatt från engelska av Madeleine Ström Ahrnstedt

 

Mona Mortensen Krane

Mona Mortensen Krane studerar retorik vid ­Köpenhamns Universitet.

Latest posts by Mona Mortensen Krane (see all)

Kommentera