Ich bin ein Berliner

Retorisk analys. I anledning av 20-året för murens fall lyfter vi fram en av 1900-talets mest uppmärksammade tal: Kennedys Ich bin ein Berliner-tal från 1963. Med Toulmins argumentationsmodell som verktyg dissekeras talet som bildar en förbluffande slitstark, organisk helhet som än i dag imponerar med sitt språk och konstruktion.

Kennedys Ich bin ein Berliner

Av Charlotte Jørgensen & Merete Onsberg

Många pekar på John F. Kennedy som en karismatisk talare i samma klass som Winston Churchill och Martin Luther King. Hans Berlin-tal är ett av de mest berömda talen från det 20:e århundradet. De flesta som varken har hört eller läst det, känner ändå till orden: Ich bin ein Berliner. Max Atkinson nämner i sin bok Our Masters’ Voices just denna poäng från talet som ett exempel på vad som är förunnat få politiker och som det inte går att ge något recept på, nämligen det att få sagt något på den helt riktiga tidpunkten till de helt rätta människorna.

Talet hölls 26 juni 1963 kl. 12:50 på Rudolph Wilde Platz i Västberlin. Kennedy talade från en plattform framför rådhuset till 200.000 åhörare. Talet tolkades löpande till tyska i mindre avsnitt. Stadens borgmästare Willy Brandt och förbundskansler Konrad Adenauer var båda närvarande. Berlinmuren hade rests av Östtyskland i augusti 1961. Innan den byggdes hann tre miljoner fly till Västvärlden via Västberlin. Den tidigare krisen, som det hänvisas till i början av talet, var Sovjetunionens blockad av Västberlin från april 1948 till maj 1949, under vilken general Clay ledde västmakternas luftbro som försörjde staden.

Talet är ett politiskt tillfällighetstal. Ämnet är förhållanden mellan Öst och Väst, konkretiserade i Berlinmuren. Talet tar formen av ett försvar för västerns demokratier och ett angrepp på kommunismen inom östblocket. Västberlin görs till en symbol för hela västvärlden och staden försäkras att den har hela västvärldens solidaritet. Det finns fler grupper av mottagare. De omedelbara mottagarna är skaran av folk som mött upp och stadens befolkning. Men indirekt talar Kennedy även främst till hela Västtyskland och därnäst till hela västvärlden. Hos samtliga dessa mottagare önskar han vinna anslutning till den politik han representerar och i slutändan även till att den västliga demokratin ska segra i hela världen. Han måste självklart också räkna med att han blir lyssnad till i Öst, men talet riktar sig inte mot att vinna anslutning där, tvärtom. Det finns påminnelser om fältherrens tal till soldaterna innan det avgörande slaget, men Kennedy talar snarare om moralisk upprustning än om militär upprustning. Talet disponeras på följande sätt [se talet och raderna på sidorna 30 och 31]:

1    Inledning i två delar där gästen först hälsar och tackar värdarna (rad 1-8) och därnäst slår an temat (rad 9-11).
2    Huvuddel i tre avsnitt som naturligt går över i varandra:
a) Bemötande (rad 13-22)
b) Muren som symbol på de senaste 18 årens
delning (rad 23-48)
c) Vision om en framtid utan muren (rad 49-54)
3    Avslutning: Konklusion med poäng (rad 55-56)
Principen för disposition är att inledning och avslutning utgör en ram, vars tema utvecklas i huvuddelen där murens betydelse gradvist utvidgas från det faktiska och nära till det överförda och fjärran, och den beskrivs med en stegring som den som skiljer familjer, Berlin, Tyskland, Europa och slut­ligen hela världen åt. Det gör det möjligt för honom att i ­slutet återvända till repliken och ge den en ny vändning, eftersom vi nu kan förstå hur han om sig själv kan säga: Ich bin ein Berliner.

Annons
Scandinavian Studies in Rhetoric
Scandinavian Studies in Rhetoric

The 18 articles in this book are just a few highlights from 13 years – a total of over 225 peer-reviewed articles – of Rhetorica Scan­di­navica publications. They have been chosen to introduce some aspects of the study of rhetoric in Scandinavia Läs mer...

Scandinavian Studies in Rhetoric – Introduction
Scandinavian Studies in Rhetoric – Introduction

  Jens E. Kjeldsen & Jan Grue introduces the anthology ”Scandinavian Studies in Rhetoric. Rhetorica Scandinavica 1997-2010”. The Introduction The Study of Rhetoric in Scandinavia In the spring of 1996, Kell Jarner Rasmussen and Peter Ström-Søeberg, two former students of rhetoric at the University of Copenhagen were planning a magazine for people interested in the Läs mer...

previous arrow
next arrow

Låt oss ställa upp argument i modellen.
Slutet (rad 55-56) är lätt att passa in i modellen:
Kennedy1
På ytan verkar argumentet stringent och logiskt, men påståendet och garanten är ju tydligt i strid med verkligheten om man förstår dem ordagrant. Den egentliga betydelsen är den överförda som vi förstår på bakgrund av det som går förut. Vi tolkar den synpunkt han i sista ändan önskar anslutning till, som: Vi måste hålla ihop för att bekämpa kommunismen! Detta är då huvudpåståendet som ingår i ett hierarki med tidigare argument. För att avbilda sättet att tänka, gör vi en hierarki tvärs genom texten:
kennedy2

Inom denna hierarki finns bl.a. en hierarki som uttrycks i raderna 31-37:
kennedy3
Mot de negativa argumenten kring kommunismen finns det ett positivt argument till fördel för den västliga demokratiformen (rad 23-25):
kennedy4
I bemötandet (rad 13-22) bemöter Kennedy i förhand fyra av de motståndpunkter som man från väst kunde ha som in­vändning till fördel för kommunismen. Det gör han på så sätt att han först antyder motpartens argument, för därnäst att avvisa det med grunden: Låt dem komma till Berlin:
kennedy5
Anmärkningsvärt är hur alla fyra motståndpunkter bemöts med samma argument, där endast grunden är explicit. Genom att ta upp motståndpunkterna innan han fördjupar sin egen ståndpunkt, försvarar Kennedy i överensstämmelse med vaccinationsteorin mottagarens eventuella motstånd. Samtidigt får han fram att han inte angriper kommunismen på grund av stridslust, men därför att fallets allvar tvingar honom.

Talet kännetecknas främst av pathos. Ämnet åkallar i sig självt starka känslor, särskild bland de omedelbara mottagarna, åhörarna. Innevånarna i Västberlin måste i förhand ha en stark motivation för hela sättet att tänka som uttrycks i talet. Situationen är högtidlig. Det är presidenten för den ena av världens supermakter som arton år efter andra världskriget talar till sin före detta fiende. När man ser och hör inspelningar av talet får man ett levande intryck av människornas entusiasm. Stämningen är från början nära kokpunkten. Applåderna böljar fram och tillbaka och vill nästan inte ta slut. Samtidig förnimmer man åskådarnas intensiva lyhördhet.

Kennedy koncentrerar sig på situationens potential för ­pathosappell. Det syns tydligast i stiluttrycken som bär en rad klassiska pathos-drag. Stildragen är självklart lättast att identifiera i den engelska texten, men i detta sammanhang väljer vi att hämta några motsvarande exempel från den svenska översättningen. Kennedy använder sig av upprepningen genom hela talet, t.ex. i bemötande-avsnittet (rad 13-22), där satsen: Låt dem komma till Berlin upprepas fyra gånger – och även en gång på tyska. Satsen delar avsnittet i fyra sekvenser som tillsammans utgör en stegring, en klimax. Stilen får också bredd och lugn genom polysyndesen, dvs. den frekventa användningen av sidordnande konjunktioner, särskilt ”och”, t.ex. rad 30f.: ”livskraften och styrkan och hoppet och beslutsamheten”. Det finns flera exempel på alliteration, t.ex. rad 41: ”fred och fördragsamhet”.

Ethos spelar också en väsentlig roll som appellform. Kennedy utnyttjar t.ex. andras ethos i inledningen, rad 1-8, där han tar utgångspunkt i Brandts, Adenauers och Clays popularitet. Kennedy själv har redan ett högt ethos genom sin stora popularitet i Europa. I situationen förstärker han sitt ethos genom en begränsad användning av pathos. Rösten underspelas snarare än överspelas. På så sätt blir ethos och pathos olösligt ihopknutna.

Den berömda solidaritetsförklaring, som han avslutar med, visar också på detta ihopvävande av ethos och pathos. Det är en överraskande effekt i att den stora presidenten, till och med på tyska, säger till mottagarna: Jag är en av er! Ethosfunktionen förstärks genom att han tidigare har lagt in en självironisk kommentar om sitt tyska uttal (rad 12). Det har sagts att Kennedy med formuleringen ”Ich bin ein Berliner” rent faktiskt råkade kalla sig själv ett wienerbröd genom att på felaktigt vis sätta in den obestämda artikeln. Men det skadar inte hans stora ethos. Så hur ohjälplig hans tyska än var – och kanske just därför – blev hans gest förstådd. De tyska fraserna understryker de viktigaste ställena i talet och rymmer budskapet i ett nötskal. Kennedy grundlade härmed en konvention för senare amerikanska presidenter. Såväl Reagan som Clinton la in fyndiga tyska fraser i sina tal vid muren i Berlin.

Av de tre appellformerna är logos den mest tillbakadragna, vilket är vanligt för tillfällighetstal. Hur långt vi befinner oss från logos framgår av problemen med att ställa upp argumenten på entydigt vis i modell och hierarkier. Det beror på att mycket av vad Kennedy säger måste förstås i överförd betydelse och på att så mycket är implicit. Han kan argumentera på detta vis därför att han talar om förhållanden som är kända och nära för mottagarna och därför att de är så välvilliga.

Det är karaktäristiskt att de flesta argument är motivations argument. Det essentiella argumentet i slutet där Kennedy gör sig till berlinare, är endast i formell mening ett klassifikationsargument. I sammanhanget har det ingen intellektuell appell, men däremot en emotionell. I dess överförda betydelse är det ett motivations argument.

Faserna finns det inte så mycket att säga om i denna text. Den rör sig så att säga enbart inom den evaluerande fasen, vilket speglas i de många värdeladdade orden, t.ex. de varierade upprepningarna av ”frihet” och ”fred”. Karaktäristiskt är att den advokerande fasen är implicit och svävande. Mottagaren lämnas inte i tvivel om att kommunismen ska bekämpas, men det sägs inget konkret om hur.

Talet var klart effektfullt i situationen. Vi menar inte heller att man kan ifrågasätta textens höga kvalitet vad gäller att skapa intresse. Kennedy balanserar mycket bra mellan å ena sidan det nära och kända, nämligen muren som ett helt konkret faktum i åhörarnas vardag, och å andra sidan det överraskande och nya, nämligen det sätt på vilket han använder muren som symbol. Däremot kan man diskutera om argumentationen är redlig. Vi menar att den faller inom gränserna för det acceptabla. Det är ett tillfällighetstal med en klar adressat och Kennedy lockar inte sina mottagare att ansluta sig till ett mål som de är emot. Han bygger på grundläggande föreställningar och normer inom västs demokratiska idévärld. Det är klart att värderingen skulle få ett annorlunda utfall om texten analyserades utifrån en marxistisk ideologikritik.

Många texter som i särskilt hög grad har fungerat genom pathos, kan vid en senare läsning förekomma ihåliga, och kanske kan denna text verka så på några läsare. Vi anser dock att det är ett exempel på ett politiskt tillfällighetstal som är förbluffande slitstarkt. Det beror kanske särskilt på talets språkliga kvaliteter och dess snygga konstruktion som får det att framstå som en organisk helhet, en hyllning till demo­kratin. ✍


Ich bin ein Berliner

John F. Kennedy, Tal på Rudolph Wilde Platz Västberlin, 26 Juni 1963.
Översatt av Orla Vigsø ifrån den tryckta ­utgåvan, Public Papers of the
Presidents: John F. Kennedy, 1963

Jag är stolt över att komma till denna stad som gäst hos er berömde borgmästare som i hela världen har kommit att bli en symbol för Västberlins kampvilja. Och jag är stolt över att besöka Förbunds­republiken med er berömde förbundskansler, som genom så många år har låtit Tyskland kämpa för demokrati och frihet och framsteg, och att komma hit i sällskap med min landsman General Clay, som har varit här i staden under dess stora kris och som vill återkomma om det någonsin behövs.

För två tusen år sedan var man stolta över att berömma sig av att ”civis Romanus sum.” I dag, i den fria världen, är det finaste man kan berömma sig av ”Ich bin ein Berliner.”

Jag uppskattar att min tolk översätter min tyska!

Det finns många människor i världen som inte riktigt förstår, eller säger att de inte förstår, vad som är den stora skillnaden mellan den fria världen och den kommunistiska världen. Låt dem komma till Berlin. Det finns de som påstår att kommunism är framtidens rörelse. Låt dem komma till Berlin. Och det finns de som säger, i Europa och andra ställen, att vi kan samarbeta med kommunisterna. Låt dem komma till Berlin. Och det finns även några få som säger att det är sant att kommunismen är ett ondskans system, men att den gör det möjligt att göra ekonomiska framsteg. Lass’ sie nach Berlin kommen. Låt dem komma till Berlin.

Frihet ger många problem och demokrati är inte perfekt, men vi har aldrig behövt resa en mur för att hålla kvar våra medborgare, för att förhindra dem att lämna oss. Jag vill gärna säga, å mina landsmäns vägnar, som lever många mil borta på andra sidan Atlanten och som är så fjärran från er, att de är oerhört stolta över att de, även på långt håll, har kunnat dela de senaste 18 årens historia med er. Jag känner inte till någon stad, någon storstad, som har belägrats i 18 år och som fort­farande uppvisar den vitalitet och den kraft, det hopp och den beslutsamhet som staden Västberlin uppvisar. Även om muren är det mest uppenbara och entydiga beviset på det kommunistiska systemets misslyckande, synlig för hela världen, så är det inget vi gläds åt, för som er borgmästare har sagt, så är muren en skymf inte bara mot historien men en skymf mot mänskligheten, som splittrar familjer, avskär män från sina fruar och bröder från systrar, och som delar ett folk som ­önskar att vara tillsammans.

Vad som gäller denna stad, gäller Tyskland – äkta, varaktig fred i Europa kan aldrig uppnås så länge en av fyra tyskar nekas fria människors grundläggande rättighet, att kunna träffa ett eget val. Genom 18 års fred och fördragsamhet har denna tyska generation förtjänat rätten att vara fri, inklusive rätten att förena sina familjer och sin nation i en varaktig fred, med välvilja mot sina medmänniskor. Ni lever i en befäst frihetens ö, men era liv är en del av fastlandet. Så låt mig avslutningsvis be er att se bortom dagens faror mot morgondagens hopp, bortom den frihet som endast rör staden Berlin eller ert Tyskland, mot fri­hetens framgång överallt, bortom muren mot den dag när fred och rättvisa råder, bortom er själva och oss själva mot hela mänskligheten.

Friheten är odelbar, och om en man är slav är ingen fri. När alla är fria, då kan vi se fram emot den dag då denna stad kommer att bli som en, och detta land och den stora europeiska kontinenten kommer att förenas med en fredlig och hoppfull värld. När den dagen äntligen kommer, och den vill komma, kan Västberlins invånare känna en säker stolthet över att de stod i främsta kamplinjen i nästan två decennier.

Alla fria människor, oavsett var de bor, är borgare i Berlin, och därför är jag, som en fri man, stolt över att kunna säga ”Ich bin ein Berliner.”

President John F. Kennedy, Tal på Rudolph Wilde Platz Västberlin, 26 Juni 1963. Översatt ifrån den tryckta utgåvan, Public Papers of the Presidents: John F. Kennedy, 1963.


Charlotte Jørgensen och Merete Onsberg är lektorer emerita i retorik vid Köpenhamns universitet. Översättaren Orla Vigsö är professor i Göteborg.

Läs mer om RetorikMagasinet 43.

Texten finns även i boken Praktisk argumentation. Grundbok i retorisk argumentation.


Author profile
Author profile

Lämna ett svar