Introduktion
Inledningen till ”Retorik”, Jan Lindhardt, övers José Luis Ramírez, 2:a utg., Retorikförlaget 2009, s. 7-10.
Bibliografisk
Författare: Jan Lindhardt, (1954-2012) bisp och professor i retorik vid Köpenhamns Universitet.
Förord – Retorik
Författarens förord
Retorik är vetenskapen om eller konsten att tala väl (scientia/ars bene dicendi). Så lyder den antika definitionen.
På danska använder man ordet ”smukt” (”tale smukt”), vilket vidgar retorikens definition till att täcka såväl det estetiskt behagliga som det sannfärdiga, moraliskt riktiga och verkningsfulla.1 Retorik är strängt taget den genomtänkta teorin om huruvida en framställning bringas till att uppfylla dessa krav. I överensstämmelse med gängse språkbruk vill jag dock också låta ordet täcka den retoriska praxis, vältaligheten.
Intresset för retorik kan ha flera motiv. Det kan gälla önskan att historiskt förstå den antika världen och renässansen, där vältaligheten var ett explicit uttryck för kultur och självförståelse. Eller man kan (liksom i renässansen) önska återuppliva intresset för den antika retoriken, då man anser att denna viktiga del av vårt kulturarv har blivit försummad i vår tid. I modern tid föreligger dock två andra övervägande motiv, som gör att man sysselsätter sig med retorik.
1) Det moderna yrkeslivets public relations- och marknadsfunktioner har, speciellt i USA, givit en skjuts åt en vetenskapligt-sociologiskt grundad retorik, vars uppgift är att klarlägga, hur man påverkar bäst och mest effektivt. Dale Cargies bok från 1912 om det ”talade ordets makt” handlar om på vilket sätt man ökar försäljningen av sina varor med en riktig reklam- och PR-verksamhet. Den new rhetoric, som följde i spåren av detta, uppfattar sig själv som en empirisk vetenskap, vars mål är att skapa en övertalningsteknologi.2
2) I Europa finner man också — ofta under neo-marxistisk inspiration — ett kritiskt intresse för retoriken. Om man skall förändra eller avskaffa samhällets borgerliga institutioner är man tvungen att avslöja den mystifierande och ideologiserade retorik, som de betjänar sig av. Den franske filosofen Roland Barthes har lämnat en rad skolexempel på detta med sina ”Mytologier”, där han visar hur de borgerliga värdebegreppen kläs in i en språklig dräkt, som gör dem nästan oantastliga.3
Både new rhetoric och den nykritiska retoriken avstår från att sysselsätta sig med retorik som kunskapsteori. Antingen vill man påverka okunniga användare eller ta bort slöjan som döljer det kapitalistiska samhället, så att den borgerliga människan kan tas fram i ljuset. Man frågar sig inte om den retoriska framställningen är sann; bara om den är effektiv, eller om hur den luras.
Man kan också välja en tredje utgångspunkt för att sysselsätta sig med retorik genom att utgå från att vältalighet är ett så allmänt drag i den mänskliga tillvaron, att man helt enkelt inte kan undvika att intressera sig för den på samma sätt som vi gör med psykologi, pedagogik, filosofi etc.
För mig har detta motiv varit avgörande, och föreliggande framställning är varken utsprungen ur ett historiskt intresse för antiken eller ur modern övertalningsteknologi eller menad som ett försök till att begrava retoriken. Det har gjorts många gånger förr, såväl nykritiskt som okritiskt, men att man misskrediterar eller till och med förnekar retoriken är inte något bevis för att man har blivit av med den.
Min framställning är inte en handbok i hur man lär sig att tala väl, utan några överväganden över retorikens sanningsbegrepp. Den inleds med en presentation av den gängse värderingen av retoriken (kap. 1). Därefter följer i kap. 2 några antydningar om hur modern språkfilosofi kan bereda ett nytt tillträde till ämnet. I kap. 3 skisseras den retoriska traditionen och i kap. 4-7 analyseras de retoriska grundbegreppen, medan kap. 8 och 9 omfattar ett försök att klarlägga varför retoriken, förstådd som äkta kommunikation, har glidit ut från den västliga civilisationens medvetande.
Jan Lindhardt,
Lystrup 1975
Förord till svenska utgåvan
Det har hänt mycket inom retorikforskningen sedan 1975, då denna bok kom ut för första gången. En mängd litteratur har utgivits och inte minst litteraturforskningen och de pedagogiska facken har tagit upp retoriken. ”Retorik” är inte längre bara ett skällsord i det offentliga medvetandet. Det har blivit klart att formen i hög grad formar innehållet. Man kan inte veta vad en framställning innehåller, utan att kännas vid dess formspråk.
I Danmark bedrivs värdefull forskning i retorik vid Köpenhamns universitets Institut for Retorik och i Norge går retoriken framåt som utgångspunkt för pedagogisk-filosofiska funderingar. De nordiska länderna står i begrepp att komma med i den internationella diskussionen.
Således är ”klimatet” avsevärt förändrat sedan denna boks tillkomst 1975. Den fick då ett välvilligt mottagande, men knappast något större genomslag, och är på så sätt en spegling av retorikens eget öde: en rörelse från 1800-talets glömska och 1900-talets förakt till en renässans på 2000-talet.
Att boken nu, efter 30 år, har hittat väg till andra sidan sundet, har fler bidragande orsaker: dels den svenska retorikens utveckling i dessa år, där nu forskning bedrivs under två professorer, dels det fundament, denna forskning bygger på: en tät undervegetation av retorikkurser och retorikintresse på snart sagt samtliga svenska universitet och högskolor.
Sist men inte minst är en konkret och direkt orsak min översättare, José Luis Ramírez, vars initiativ så vackert illustrerar den skandinaviska gemenskapen på retorikens område, som har vuxit fram de senaste 10 åren.
Jan Lindhardt,
Roskilde, juni 2005.
Läs mere om ”Retorik” här
Noter:
1 Se H. Lausberg: Handbuch der literarischen Rhetorik, 1960, § 32-33. Walter Jens “Rhetorik”, (i Reallexikon der deutschen Literaturgeschichte, 1971 Bd. 3) s. 432ff.
2 Se Jens, op. cit. s. 448.
3 Roland Barthes: Mythologies, 1969.
