Barbro Wallgren Hemlin (utgivare): Särtryck ur Esaias Tegnérs kyrkliga tal.
Inledning
Den 6 juni 2013 är det 200 år sedan Esaias Tegnér höll sin allra första predikan i Stävie och Lackalänga på pingstdagen den 6 juni 1813. Med anledning av detta jubileum ges denna, hans inträdespredikan, här ut som ett särtryck ur den kommande kompletta utgåvan av Tegnérs bevarade kyrkliga tal.1 Inträdespredikan har tidigare publicerats av Ewert Wrangel och Fredrik Böök i deras utgåva av Tegnérs samlade skrifter (II:291–304), men i arbetet med den nya utgåvan har predikans text fått en form som bättre återger Tegnérs handskrift och dessutom försetts med helt ny variantapparat, saklig kommentar och ordförklaring.
I det som närmast följer ges bakgrundsinformation och några korta kommentarer till inträdespredikan. Därefter kan predikan läsas i den form den får i den nya editionen, med anslutande variantapparat, ordförklaring och saklig kommentar. Sist återfinns en bild av första sidan av manuskriptet till predikan samt inbjudan till 200-årsjubileet i Skårs kyrka den 4 juni 2013, då inträdespredikan framförs på nytt av skådespelaren Jonas Rimeika.
Tegnérs inträdespredikan i Stävie och Lackalänga på pingstdagen den 6 juni 1813
Esaias Tegnér prästvigdes den 20 december 1812 i Lunds domkyrka. Han var då 30 år, gift, trebarnsfar och redan hyllad skald (han hade 1811 fått Svenska Akademiens stora pris för sin dikt ”Svea”). Sedan den 26 februari samma år var han dessutom professor i grekiska vid Lunds universitet. Vid professorsutnämningen hade han fått Stävie och Lackalänga pastorat som prebende och efter prästvigningen kunde han också verka som kyrkoherde där. Den 1 maj 1813 tillträdde han sitt pastorat, men det dröjde alltså en månad innan han, på pingstdagen den 6 juni, höll sin första predikan.
Predikan finns bevarad i ett fullständigt manuskript av Tegnérs egen hand.2 Den omfattar 24 sidor och torde ha tagit upp emot 40 minuter att framföra (exklusive högtidspsalm och läsning av evangelietexten).3 Handstilen är läslig, men manuskriptet innehåller en del ändringar varav vissa gjorts inför en återanvändning av predikan en annan pingstafton.4
Till sin utformning är inträdespredikan typisk för sin tid och även en nutida läsare med viss vana av traditionell svensk predikan känner igen sig. Predikan har tematisk uppbyggnad och inleds med ett ingångsord ur skriften (Joh 14:27, hämtat ur pingstdagens evangelietext) samt en kort inledande utläggning (exordium). Därefter följer tyst Fader vår, uppläsning av den aktuella söndagens evangelietext (Joh 14:23–31) samt tydligt angivande av tema för predikan (propositio). Temat utläggs sedan i explicit angivna avdelningar (partitio) och underavdelningar (subpartitio) och predikan avslutas med en sammanfattning av budskapet (conclusio). Dessutom innehöll den, helt i enlighet med kyrkohandboken, en ”högtidssång” som sjöngs unisont av församlingen alldeles före tyst Fader vår och uppläsningen av evangelietexten. Högtidssånger, eller högtidspsalmer, förekom just på denna plats i predikan vid de stora helgdagarna och i Tegnérs kyrkliga tal finns det alltid en sådan i predikningar hållna på jul, nyår, påsk, pingst och även på bönedagarna.5 För sin inträdespredikan valde Tegnér psalm 182 i 1695 års psalmbok. Psalmens första vers lyder:
Nu bedje vi den Helga And,
Om en sann tro och rätt förstånd;
At han för oss råder i alla tider:
Hälst uti det yttersta,
Vi skole hädan lida.
Kyrie eleeson.6
Predikan är alltså tydligt tematisk till sin uppbyggnad och av predikans olika delar framgår också kärnan i budskapet. Så här ser predikan ut till sin struktur (samtliga delar är direkta citat ur predikan):7
Ingångsord med exordium (inledning): ”Friden låter jag Eder; min frid gifver jag Eder”
Propositio (angivande av tema): ”Den andeliga Friden”
Partitio (angivande av talets delar): ”… och först visa huru den vinnes; för det andra dess saliga följder”
”I) Menniskan, mine åhörare, tyckes vid första påseendet
föga vara född för friden.”
”a) Den andeliga friden vinnes för det första icke genom
liknöjdhet och förstockelse för andeliga ting.”
”b) Den andeliga friden vinnes vidare icke genom orkeslös
overksamhet och ett tomt svärmeri.”
”c) Den andeliga friden vinnes genom hjertats upp-
lyftande till Gud, eller genom en verkelig gudsfruktan.”
”d) Den andeliga friden vinnes vidare genom en rätt-
skaffens vandel.”
”II. Vi hafva alltså i korthet visat huru den andeliga friden skall vinnas. Det återstår att vidröra några af dess saliga följder; och dessa skola blifva ämnet för sednare delen af vår betraktelse.”
”a) Den andeliga friden quäfver begärelsernas förderfliga välde.”
”b) Den andeliga friden gör oss vidare fördragsamme mot våra medchristne och lär oss att öfverse med deras brister.”
”c) Den andeliga friden gör oss sluteligen glada och nöjda med vårt tillstånd.”
Conclusio (sammanfattning):
Älskade åhörare! I christelig enfald har jag alltså omtalat för eder den andeliga friden. Jag har i korthet visat att den andeliga friden vinnes, icke genom liknöjdhet och förstockelse för andeliga ting, icke genom en orkeslös overksamhet eller ett tomt svärmeri, utan att den vinnes endast genom 2ne ting, genom en verkelig gudsfruktan och en rättskaffens vandel. Jag har vidare visat att med den andeliga friden följer herraväldet öfver våra lustar och begärelser, följer fördragsamhet och öfverseende mot andra, följer sluteligen för oss sjelfva glädje och tillfridsställelse.
Den nyblivne prästen har alltså gjort sitt arbete med inträdespredikan ordentligt och i enlighet med traditionella mönster, men han förefaller ha behövt lite hjälp. Från dagen före predikan, den 5 juni 1813, finns nämligen (i avskrift) bevarat ett meddelande från Tegnér till hans vän hovpredikanten och andre stadskomministern i Lund Anders Peter Gullander. Meddelandet lyder:
Jag vet, min Bror, att du är djup;
men min predikan är det icke.
Kom hit uppå en morgonsup,
hvarpå en flaska öl vi dricke.
Predikokonsten är mig svår,
ty min talang är ej Gullanders;
kom hit och lär mig Fadervår,
ty annars går det rent till fanders.
Sist i meddelandet fanns också ett P.S.
Tag Handbok med och Liturgi, med mera:
Jag har, Gud nåd’ mig, ingendera.8
Hur mycket hjälp Tegnér i själva verket fick av Gullander går förstås inte att säga något om, men hans första predikan var i varje fall, som redan framgått, noggrant utarbetad efter ett gängse mönster. Men den var också, vilket ska behandlas nedan, innehållsligt väl anknuten, både till den speciella dagen i Stävie och Lackalänga och till det dagsaktuella läget i Sverige och Europa pingsten 1813.
Redan i början av predikan, efter utläggningen av ingångsordet, vänder sig Tegnér direkt till sin nya församling med orden ”Älskade Åhörare”. Han talar om den aktuella situationen, att han själv för första gången framträder ”såsom Lärare för denna Församling”, och betonar att det alltid är ett viktigt och högtidligt ögonblick då man påbörjar en ny bana, men att ”den stund när Guds ords tjenare först uppträder för sin menighet, och helsar henne med fridens helsning” är ”dubbelt högtidlig”. Det som därefter följer kan ses som ett slags proklamation från Tegnérs sida – så här ska den rätte prästen vara (rad 37ff.):
Hans kall är det att utså odödlighetens säd i dödligheten; det högsta hos menniskan skall han vårda, icke det timmeliga utan det eviga, icke den jordiska hyddan, utan den odödlige anden; icke jordens sak skall han föra utan himmelens. Kärleken till Gud skall han predika i en kärlekslös tid, den andeliga friden skall han förkunna ibland tidens stormar, sinnen fästade vid jorden skall han upplyfta till den himmelske fadren. Det vilda och förhärdade hjertat skall han böja, det svaga och tvekande skall han styrka. Med vaksamt öga skall han följa sin hjord genom lifvet, tröstande, rättande, förbättrande; och i dödens allvarliga stund, när Evigheten intränger med sitt mörker och sin dom, då skall han jordens syndige son opp i den eviga barmhertighetens armar. Hans ord skola ej vara den verldsliga vishetens ord, hans vältalighet ingen annan än hjertats enklaste vältalighet. Med Evangelii milda röst skall han trösta den förförde och ångerfulle; med lagens åska skall han nederdundra den förhärdade. På verldens bifall må han ej räkna, långt mindre på dess beröm; dess liknöjdhet, ja ofta dess spott och åtlöje skall han med tålamod fördraga; för ingen annan krona skall han strida än för eviga lifsens krona. – Ack, mine åhörare, hvilka pligter, hvilket kall är icke detta! Sällan har väl ännu ett dödligt redskap kunnat uppfylla dem alla.
Det är en stor och allvarlig uppgift den nyblivne prästen, ”en ung oerfaren man”, har framför sig, men den oro han säger sig känna inför uppgiften mildras av förtröstan på Gud och, vilket framgår av nedanstående utdrag ur predikan, förhoppningen om församlingens goda vilja (rad 65ff.):
Sen, mine åhörare, jag kommer till Eder väl med en ringa erfarenhet, men likväl med ett redligt hjerta. Möten mig derföre med ert förtroende och öfversen med mina brister; så vill jag äfven öfverse med edra och med lust och glädje arbeta i Herrans vingård. Besinnen att andra pligter dem jag ej heller kan försumma quarhålla mig ifrån eder. Jag kan icke som jag borde lefva ibland er, icke känna alla edra husliga omständigheter, icke dagligen dela eder sorg eller er glädje. Låten ej denna omständighet aflägsna edra sinnen ifrån mig; den beror ej af mig att ändra och för ingen af eder skall dessutom mitt hus wara främmande eller mitt hjerta tillslutet. … Nej, mine åhörare, låt denna stund bli förbundets stund oss emellan till kärlek och förtroende, till gudaktighet och dygd. Låtom oss med samfäldta krafter, hvar och en i sin stad, arbeta för hwad rätt och heligt är, för medmenniskors gagn och Guds namns ära.
Tegnérs förhoppning om ett gott förhållande till församlingsborna förefaller ha blivit väl uppfylld. Redan dagen för inträdespredikan deltog Tegnér också vid de sockenstämmor som hölls i Stävie och Lackalänga (vid vilka man redovisade behållningen i församlingarnas fattigkassor). Eftersom Tegnér undertecknat båda protokollen kan vi utgå ifrån att han också var ordförande vid de båda stämmorna.9 Även fortsättningsvis deltog han relativt flitigt i församlingarnas liv och han har t.ex. totalt undertecknat 26 sockenstämmoprotokoll och dessutom egenhändigt skrivit fem av dessa.10 En synnerligen positiv bild av Tegnérs förhållande till sina församlingsbor ger Tegnérs svärson Carl Wilhelm Böttiger (1847:LXII) i sin levnadsbeskrivning av Tegnér:
Han var ej blott i väsendtligt fall en öm själaherde, men han var en fader för sina bönder. Hans råd och hans dörr stodo dem alltid öppna. I Lund körde de in i hans gård, åto vid hans bord, hedrades af hans hustru och barn. När 1814 hans yngste son föddes, bars han till dopet af en hedervärd bondhustru, och alla de öfriga faddrarna tillhörde hennes klass. Sina symphatier för den allmoge, ur hvars sköt han utgått, förnekade Tegnér aldrig. Också yttrade sig hos hans församlingar den mest rörande sorg, då han, tio år derefter, skulle lemna dem för att emottaga ett indrägtigare pastorat, Reslöfs och östra Carleby, hvarå, med bibehållande af professionen, han den 17 juli 1822 erhållit konungens fullmakt. När han sedermera måste flytta till Wexiö, täflade bönderna från hans äldre och hans nya prebenden att erbjuda sina dragare för att verkställa den tjugu mils långa flyttningen.
Som framgår av Böttigers beskrivning lämnade Tegnér Stävie och Lackalänga för ett nytt prebende, Reslöv och Östra Karaby, som var ekonomiskt mer fördelaktigt. Han höll sin avskedspredikan i Stävie och Lackalänga på påskdagen den 18 april 182411 och den 1 maj tillträdde han i Reslöv och Östra Karaby. Han var dock vid denna tid redan sedan den 25 februari 1824 utnämnd till biskop i Växjö. Han vigdes till biskop till i Uppsala den 30 maj samma år men bodde kvar i Lund till maj 1826. I Reslöv och Östra Karaby har han dock inte lämnat många spår. Inte ett enda sockenstämmoprotokoll har hans underteckning och ingen predikan kan helt säkert hänföras till Reslöv eller Östra Karaby.
Större delen av den period då han hade Stävie och Lackalänga som prebende ska, enligt samstämmiga uppgifter, ha varit en lycklig tid i Tegnérs liv. Det var under denna tid som, med Böttigers ord, Tegnérs ”vittra ära nådde sin strålande middagshöjd” (s. LXV) och dikter som ”Skaldens morgonpsalm”, ”Sång till solen”, ”Nattvardsbarnen”, ”Axel” och ”Fritiofs saga” tillkom.
Vi återvänder till inträdespredikan och föreställer oss situationen i Stävie och Lackalänga denna söndag. Det är försommar, pingst, hänryckningens tid12, och i predikstolen står en nyvigd ung präst (som dessutom, kanske, var ganska välkänd även för bönderna i prebendet). Han önskar ett gott samarbete med församlingen och lovar att själv göra sitt allra bästa. Så långt förefaller situationen ljus, men det dagsaktuella läget i Europa är allvarligt och Tegnér tar upp detta i sin predikan. I avslutningen (rad 366ff.) låter det så här:
Ack! mine vänner, om det någonsin funnits en tid der den andeliga friden gjort oss behof, en tid då menniskan bort flykta in i sitt eget hjerta och der söka friden, om det någonsin funnits en sådan tid, så är det visserligen vår tid. I hafven säkert hört ifrån främmande land huru folkslagen uppstå mot hvarannan med rasande förbittring, huru kriget framgår som en jordbäfning ifrån söder till norr, ifrån vester till öster. I blod rinner solen opp och i blod sjunker hon åter neder. Dagen ser ingen ting annat än förstörelse, och den tysta natten hör ingen ting annat än jemmer. Mord och brand äro tidens lösen; och i denna stund då jag talar till eder om friden, ligga kanske tusen oskyldiga offer och förblöda på slagtfältet. Tacken derföre Gud, mine åhörare, som hittills afhållit krigets styggelse från edra hyddor, tacken honom som kastat det djupa hafvet mellan oss och förstörelsen och skyddande vakat öfver den Svenska christenheten.
[K]riget som Tegnér talar om syftar på de pågående Napoleonkrigen (1803–15). Sverige hade i början av 1812 anslutit sig till Ryssland, Storbritannien och Preussen i kampen mot Frankrike, och insteget i konflikten hade föranletts av att Napoleon, utan krigsförklaring, låtit besätta Svenska Pommern. Senare under 1812 förlorade Napoleon nästan hela sin ”grande armée” under det katastrofala fälttåget i Ryssland, men trots detta stred han med framgång i Tyskland under våren 1813. I slutet av mars 1813 hade Sverige gått in som krigförande part och landsatt svenska trupper i Stralsund och Wismar och i maj anslöt sig kronprins Karl Johan till trupperna. Det är förstås Napoleonkrigen i allmänhet och det aktuella läget med det svenska insteget i kriget i synnerhet som Tegnér avser då han talar om ”huru kriget framgår som en jordbäfning ifrån söder till norr, ifrån vester till öster” och om de kanske tusentals oskyldiga offer som i den stund han talar möjligen förblöder på slagfältet. De svenska trupperna deltog dock inte aktivt i kriget förrän i augusti, september och oktober samma år i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig (Napoleon hade efter vissa framgångar i slaget vid Bautzen gått med på en vapenvila som varade över sommaren; se Böök 1946 1:215).
Napoleonkrigen och Tegnérs känslor inför dem ligger förmodligen även bakom hans förvånansvärt hätska angrepp på förnuftstro och tankefrihet tidigare i predikan (rad 141ff.). Han har i passagen innan starkt klandrat (vissa) människors ”liknöjdhet och förstockelse” inför andeliga ting. Det handlar om människor som ser allt andligt som ”galenskap och en dikt af presterna” och som beter sig som kreaturen – de ”äta och paras och bortdö”. Härefter säger han:
Tron icke, mine åhörare, att jag här öfverdrifver eller pådiktar menskligheten ett tänkesätt som den ej kan äga. Tvertom är det just ett sådant tänkesätt som i sednare tider varit det herrskande ibland folkslag som annars skröto af verldslig vishet. Dock, oförställdt och med sitt rätta namn, blygdes man att yttra det. Med de heliga namnen af upplysning och fördomsfrihet utsmyckade man denna djuriska uselhet, detta djefvulska vanvett. Från denna orena källa härleder sig också väsendteligen allt det andeliga förderf som i våra dagar öfverströmmar verlden.
Det hätska angreppet är alltså inte helt förväntat, eftersom Tegnér i allmänhet förhöll sig positiv till upplysningstidens förnuftstro och tankefrihet och dess avståndstagande från det man ansåg vara vantro och vidskepelse. Men kanske kan angreppet ses i ljuset av det pågående kriget, som Tegnér ju anknyter till senare i sin predikan. För Tegnér framstod tyskar och framför allt fransmän som representanter för upplysningsidéerna, men nu var de istället inriktade på att förgöra varandra. Under maj månad 1813 hade två stora fältslag utkämpats, vid Grossgörschen respektive Bautzen, vardera med uppskattningsvis 30 000–40 000 stupade och sårade och detta kände Tegnér förstås till. Den starka formuleringen ”denna djuriska uselhet, detta djefvulska vanvett” skulle mycket väl kunna syfta på detta.
Tegnér återkommer dock till upplysningskritiken i det tal han höll vid den jubelfest som 1817 hölls till 300-årsminnet av reformationen, men då är tonen mindre hätsk och kritiken ytterst välformulerad (se vidare saklig not till rad 142).
Ovanstående korta kommentarer kan förhoppningsvis tjäna som en ingång till Tegnérs inträdespredikan, men den ska förstås läsas i sin helhet. En sammanfattande beskrivning av predikan skulle kunna vara: Uppbyggd enligt rådande mönster och väl anknuten till situationen. Samma beskrivning gäller också för stora delar av Tegnérs övriga kyrkliga produktion. Han följer, vilket inte är förvånande, grundmönstren för predikan men anpassar oftast sitt budskap till lyssnarna, dvs. vanligtvis skånsk eller småländsk allmoge, och deras situation.
Ett varmt tack riktas till professor Jerker Blomqvist, professor Sven-Göran Malmgren och professor Anders Jarlert för sakkunnig hjälp i arbetet med Tegnérs inträdespredikan.
Noter
1 Utgåvan av de kyrkliga talen ingår i Tegnérsamfundets utgivning av Tegnérs samlade verk. Denna har hittills omfattat hans brev, hans dikter och hans profana tal. Vid sidan av den tryckta utgåvan görs de kyrkliga talen också tillgängliga i elektronisk form i Litteraturbanken (litteraturbanken.se).
2 Lunds UB, Samlingar. Tegnér. 4., Lunds UB, blad 2–13. En bild av manuskriptets första sida finns på s. 41.
3 Vid Tegnér-jubileet kommer predikan att framföras av skådespelaren Jonas Rimeika som står för uppgiften om predikans längd.
4 Då inträdespredikan återanvändes byttes dess inledning sannolikt ut mot en annan, som finns bevarad i ett handskrivet manuskript och återfinns som tal nr 1b i den kommande fullständiga utgåvan av Tegnérs kyrkliga tal. Inför återanvändningen ströks förstås bl.a. de delar som anknyter till det speciella tillfället i Stävie och Lackalänga. Hur strykningarna har gjorts framgår av variantapparaten.
5 I 1811 års kyrkohandbok står det: ”På stora Högtidsdagar, Böndagar, Nyårsdagen, Långfredagen, Heliga Treenighets- och Advents-Söndagen, sjunges på Predikstolen en till ämnet lämplig Psalm.” (s. 21)
6 Ur 1695 års psalmbok: Den Svenska Psalmboken. Öfversedd och Nödtorfteligen Förbättrad. Götheborg. Tryckt Hos S: Norberg 1806.
7 I sitt handskrivna manuskript har Tegnér förkortat vissa ord och delar av ett antal ord är dolda under lagningar av handskriften. I de delar av inträdespredikan som citeras här, i inledningen till särtrycket, har orden av läsbarhetsskäl skrivits ut i sin helhet. Av återgivningen av hela predikan på s. 18ff. framgår däremot vilka ord som har förkortats eller som inte går att läsa i sin helhet.
8 Esaias Tegnérs samlade dikter II:115, efter en avskrift av Gullanders svärson L. P. Holmberg, Tegnérsaml. 3.1, Lunds universitetsbibliotek; se även Wrangel 1932, 2:224–226 samt Lunds stifts herdaminne Ser II:2, s. 85–86.
9 Stävie 1796–1824 KI:1, blad 101 och 102, Lunds landsarkiv.
10 Samtliga protokoll finns i Stävie 1796–1824 KI:1, Lunds landsarkiv.
11 Avskedspredikan publiceras för första gången i den kommande utgåvan av Tegnérs kyrkliga tal.
Litteraturförteckning
Böttiger, Carl Wilhelm 1847. Lefnads-Teckning. I: Esaias Tegnérs samlade skrifter. Första bandet. Stockholm: C.E. Fritze. S. III–LXXXVI.
Böök, Fredrik 1946. Esaias Tegnér. En levnadsteckning utarbetad på uppdrag av Svenska Akademien. Del 1 och 2. Stockholm.
Den Svenska Psalmboken. Öfversedd och Nödtorfteligen Förbättrad. Götheborg. Tryckt Hos S: Norberg 1806.
KYRKO-HANDBOK, hvaruti stadgas, huru Gudstjensten i Svenska Församlingar skall behandlas. Öfversedd, Förbättrad och Tillökt, samt med KONGL. MAJ:TS Nådiga bifall af RIKETS STÄNDER antagen vid Riksdagen i Stockholm År 1809. Stockholm, Tryckt hos Henrik And. Nordström, 1811.
Lunds stifts herdaminne från reformationen till nyaste tid. På uppdrag av Lunds stifts domkapitel utgivet av Gunnar Carlquist. 1943–2006. Serie I (bd 1–2) och Serie II (bd 1–14). Svenska kyrkan. Lunds stift.
Tegnér, Esaias 1918–1925. Samlade skrifter. Ny kritisk upplaga. Kronologiskt ordnad. bd I–X. Utg. av Ewert Wrangel och Fredrik Böök. Stockholm.
Tegnér, Esaias 1964–1996. Esaias Tegnérs samlade dikter utgivna av Tegnérsamfundet. bd I–VII. Utg. av Fredrik Böök och Åke K. G. Lundquist (bd I–III), Åke K. G. Lundquist (bd IV) och Christina Svensson (bd V–VII). Lund.
Wrangel, Ewert 1932. Tegnér i Lund, Första och Andra delen. Stockholm.
Källmaterial
Stävie 1796–1824 KI:1, Lunds landsarkiv.
Samlingar. Tegnér. 4. Lund universitetsbibliotek.
Tegnérsaml. 3.1. Lunds universitetsbibliotek.
Bibliografiskt
Barbro Wallgren Hemlin är universitetslektor i svenska/nordiska språk, Göteborgs Universitet.
Barbro Wallgren Hemlin (utgivare): Särtryck ur Esaias Tegnérs kyrkliga tal, 2013, s 4-14.
Liknande artiklar:
Krig, rett & retorikk - en introduksjon
Förord, Tegnér och retoriken
Kjønnet blikk mot terror- og krigsdrama
Inledning - Retorik för lärare
Barbro Wallgren Hemlin är universitetslektor i svenska vid Göteborgs universitet