Aristoteles: “Retoriken”. Översatt och med inledning av Johanna Akujärvi. Med fyllig introduktion av Janne Lindqvist. 2:a utgåvan, Retorikförlaget 2022. doi: https://doi.org/10.52610/CUDB7074

Introduktionen

 

  Retoriken som retorik

Janne Lindqvist

Ladda ner introduktionen som pdf:

---

Aristoteles Retoriken är den givna utgångspunkten för en stor del av den moderna retoriken och rentav för retorikämnet som sådant – eller så påstås det i varje fall ideligen. Härifrån härstammar ju många av de begrepp som fortfarande är grundläggande i den retoriska teorin: ethos, logos och pathos; de tre retoriska genrerna rättstal, festtal och politiska tal – samt föreställningen att retorikens kärna är det så kallade enthymemet, en typ av argumentationsform som ”saknar” vissa premisser och därmed räknar med publikens aktiva deltagande.

Men till och med en läsare som är ganska väl insatt i retorisk teori slås lätt av en viss förvåning och förvirring första gången hon närmar sig denna text. Aristoteles tycks inte alls påstå det som handböckerna säger att han påstår. Man sitter helt enkelt rätt frågande: Vad menar han egentligen?

Först och främst: det kanske mest oväntade med Aristoteles Reto­riken är att han nästan helt koncentrerar sig på talets innehåll. Den som förväntar sig att retorik ska handla om förmågan att välja rätt ord och uttryck och om att utforma sitt tal, har förvånansvärt lite att finna i Aristoteles text. Från den första bokens första kapitel till den andra bokens sista kapitel – två tredjedelar av hela Retoriken – säger han nästan ingenting om sådant (1.1.1–2.26.5; 1354a–1403b).² Det centrala för Aristoteles är vilka typer av tankegångar som leder till övertygelse, inte vilken språkdräkt dessa tankegångar ska ges.³ Den som menar att det är textens ’form’ som utgör dess ’retorik’ och vill skilja denna ’retorik’ från textens ’innehåll’ måste uppfatta en sådan diskussion som minst sagt förvånande. Även sådana talare som jag inte sympatiserar med övertygar alltså – om Aristoteles har rätt – framförallt i kraft av sina tankar, inte i kraft av att dessa tankar är förpackade i vackra ord eller slagkraftiga formuleringar. För Aristoteles är det just innehållet som är retoriken.

Men förvirringen handlar inte bara om de teman som Aristoteles faktiskt tar upp i sin text, utan också om hur han definierar och använder många av de begrepp som sedan blivit vardagsmat i retoriska teori­bildningar. Inte minst gäller det hans definition av retoriken som sådan.

Vi får ibland lära oss att Aristoteles hävdade att retorik är konsten att övertyga, men om vi läser vad han faktiskt säger så argumenterar han noggrant och omsorgsfullt för att det inte är så. Han påstår till och med uttryckligen i första bokens första kapitel att retorikens ”uppgift inte är att övertyga eller övertala” (1.1.14; 1355b).⁴ Istället talar Aristoteles om förmågan att ”uppfatta det som kan vara övertygande eller övertalande” – det vill säga en betydligt mer reflekterande och teoretisk verksamhet (1.2.1; 1355b).⁵ Om Aristoteles Retoriken lever upp till dessa anspråk betyder det att den hjälper oss att upptäcka allt som talar för och emot ett visst beslut och ett visst handlande, vilket i sin tur skulle innebära att den (också) kan ses som ett slags konst i beslutsfattande i det offentliga livet.⁶ Aristoteles Retoriken är inte endast en ”retorik” i ordets moderna vardagliga bemärkelse.

På liknande sätt fortsätter det med många andra av de begrepp som än idag används i retorikämnet och som sägs härstamma från Aristoteles: De tre beteckningarna som jag gav på retorikens genrer här ovanför stämmer exempelvis ganska dåligt med hur han faktiskt definierar dem. Och diskussionen om ethos, pathos och – ja vad ska vi kalla det där tredje egentligen, för ibland är det inte alldeles entydigt att det är termen logos som Aristoteles egentligen använder här – den diskussionen liknar inte alls den som vi möter i moderna handböcker. Och det är rätt lite av det som påstås om enthymemet som vi känner igen från Aristoteles egen text – knappt ens de rätt allmänna påståendena jag gjorde här ovanför.⁷

Man kan alltså med fog fråga sig om det verkligen är Aristoteles retorik som ligger till grund för vår moderna tappning av ämnet. Det be­tyder samtidigt att en del av den moderna kritik som riktats mot Aristoteles Retoriken inte riktigt träffar målet, eftersom den egentligen inte vänder sig mot sådant som Aristoteles skriver, utan mot sådant som påstås av hans sentida uttolkare.⁸

Men besvärligheterna med framställningen beror inte bara på att den inte är vad vi förväntar oss av en studie i retorik. Texten är svår
– enligt vissa uttolkare till och med svårare än flera av Aristoteles andra skrifter.⁹ I synnerhet i den första bokens första tre kapitel är texten starkt kondenserad och tycks förutsätta en kännedom om andra av Aristoteles skrifter.¹⁰ Dessutom: Aristoteles retoriska teori skapades för ett specifikt politiskt och kulturellt sammanhang, den grekiska stadsstaten, för dess specifika institutioner, ceremonier och föhandlingsprocedurer. Även om hans teori syftar till en filosofisk och i en mening universell behandling av retoriken, så förutsätter många av hans resonemang en i varje fall grundläggande förståelse för dessa faktorer. Den begreppspresentation som följer här nedan är ett försök att hjälpa läsaren igenom de värsta av dessa svårigheter.

Dessutom måste det erkännas: Aristoteles Retoriken är en mördande tråkig bok. Och det beror inte endast på Aristoteles erkänt träaktiga stil i allmänhet.¹¹ Eftersom Retoriken behandlar vilka typer av tankegångar som kan fungera övertygande i olika sammanhang måste Aristoteles förse läsaren med långa kataloger över vad intellektuella eller folk i allmänhet ser som sant, värdefullt och väsentligt i olika ­frågor.¹² Det kan vara värt att minnas för att stävja en känsla av tröstlöshet i läsningen av bokens många långa uppräkningar. Men trots – eller snarare på grund av – komplexiteten i texten: Retoriken lämnar läsaren med nya fördjupade och betydligt mer nyanserade perspektiv som än idag, nästan två och ett halvt millennium senare, känns fräscha och utmanande. ”The Rhetoric”, skriver filosofen Robert Wardy, ”is a deeply provocative, almost shocking text”.¹³

Aristoteles erbjuder en avancerad undersökning av vad som egent­ligen utgör övertalandets och övertygandets grunder. Han intresserar sig för övertalandet som ett genuint och viktigt problem, och de svar han ger talar på många sätt emot det vi uppfattar som självklart: att det är argumenten och talens innehåll som är det centrala – även när de åhörare vi uppfattar som fåkunniga övertygas av en talare vi finner moraliskt förkastlig eller rent ut sagt ointelligent; att retoriken som konst – inte endast som tillbakadragen reflektion – kan vara en aktningsvärd och nödvändig verksamhet även för en tänkande filosof; och slutligen att såväl de känslor som talet väcker som det förtroende vi känner för en viss talare kan vara inte bara nödvändiga utan respektabla och i en mening rationella aspekter av talets kraft.¹⁴

Många har påpekat att det egentligen inte är möjligt att förstå Aristoteles Retoriken utan att läsa den mot bakgrund av hans filosofiska projekt i dess helhet. Här är inte platsen att ens teckna konturerna till detta projekt – mitt mål är att ge en introduktion till just Retoriken – även om mina påpekanden till viss del har sin grund i de tolkningar som placerar in Retoriken i ett vidare sammanhang.¹⁵ För att förstå ­texten är det dock nödvändigt att dessutom säga något kort om vissa av Aristoteles föregångare – eftersom han så tydligt förhåller sig till dem särskilt i första bokens inledning.¹⁶

Därefter vill jag presentera några av de viktiga men komplexa begrepp som Aristoteles diskuterar i texten: dialektik, konst (techne), enthymemet, den allmänna meningen (ta endoxa), skillnaden mellan de övertygelsemedel som inte hör till konsten och sådana som gör det, ethos, logos och pathos, de så kallade platserna (topoi) där Aristoteles menar att talaren kan finna material till sitt tal, de tre retoriska genrerna och slutligen termen metafor som den används av Aristoteles. De centrala begreppen pistis (övertalningsmedel eller övertygelsemedel) och peitho (över­tygande eller övertalande) berörs också översiktligt löpande i texten, men framförallt presenteras och diskuteras de i Aku­järvis inledning här ovanför. Sist av allt ger jag en kort schematisk översikt över Retorikens innehåll.

En grundläggande fråga har jag undvikit hittills: Varför intresserade sig en filosof som Aristoteles för att undervisa och skriva om retorikens teori? För att förstå det – och för att förstå vissa av hans tankegångar – är det nödvändigt att först ge i varje fall en kort, schematisk beskrivning av talekonstens funktioner i den grekiska stadsstaten.

Den grekiska stadsstatskulturen

Det kan först vara värt att påminna om att det klassiska Grekland inte var en ”nation” i modern bemärkelse. Grekland, eller Hellas, som är den term som grekerna själva använde, bestod av runt ett tusental självständiga stadsstater (poleis; sing. polis) med sina egna statsskick, egna institutioner, och i viss mån egna traditioner.¹⁷ Sådana poleis fanns inte bara i det nuvarande grekiska territoriet, utan i ett enormt område runt Medelhavet och Svarta havet. Dessa förenades dock av att invånarna talade (olika dialekter av) grekiska, hade likartade kulturella praktiker och ceremonier och till stora delar gemensamma religiösa föreställningar; dessutom hade de alla enligt myten ett gemensamt ursprung.

Storleken på stadsstaterna varierade avsevärt, från något hundratal invånare upp till omkring 200.000. Tillsammans hade de mellan 7 och 10 miljoner invånare. Under det femte århundradet före vår tideräknings början var Athen både den största och den mest inflytelserika av dessa stadsstater, ett inflytande som inte minst berodde på stadens starka flotta. Hela det klassiska Hellas var på många sätt en resande och kosmopolitisk kultur, men särskilt Athen kom att locka till sig människor från hela den grekiska världen. Staden blev ett bubblande centrum av politisk, kulturell, vetenskaplig, och filosofisk diskussion. Aristoteles själv var en av de unga som lockades till staden för att studera vid Platons akademi.¹⁸

Varje polis hade alltså sin egen form av politiskt styrelseskick: vissa kallades tyrannier och styrdes av enväldiga monarker, men de flesta styrdes genom majoritetsbeslut efter debatter i en folkförsamling (ekklesia) som oftast bestod av representanter från samhällets elit (oligarkier eller aristokratier), men som i vissa stater omfattade samtliga manliga medborgare. Den mest kända av dessa så kallade demokratier är naturligtvis Athen, men likartade folkförsamlingar fanns alltså i fler stadsstater. I bland annat Athen fanns också ett råd (boule), vars 500 medlemmar utsågs genom lottning bland medborgarna. Rådet skötte mindre dagliga ärenden och där kunde politiska förslag förberedas och debatteras innan de presenterades för folkförsamlingen. Rådet och folkförsamlingen utgjorde alltså de i vår vardagliga mening viktigaste ”politiska” organen. De politiska besluten administrerades i sin tur av ett antal ämbetsmän, varav de flesta också lottades ur den samlade gruppen av medborgare. Förmågan att tala offentligt spelade en central roll för varje athensk medborgare. När Aristoteles i Politiken (1253a 1–4) definierade människan som ett ”politiskt djur” (zoon politikon) så fanns det ingen nyans av överdrift i detta. Aristoteles intresserade sig tidigt för de olika stadsstaternas statsskick och han författade tillsammans med sina lärjungar beskrivningar av en stor mängd av dem. Tyvärr finns bara en bevarad: den som beskriver athenarnas statsförfattning.¹⁹

Vid sidan om folkförsamlingen hade de grekiska stadsstaterna olika typer av domstolar (dikasteria) som fattade beslut i rättegångar. I Athen beslutades de flesta rättssaker av en jury med medlemmar som lottats fram bland medborgarna (storleken på juryn varierade kraftigt beroende på vilken typ av rättsfall det gällde från ett par hundra jurymedlemmar upp till många tusen i vissa specifika fall). Det kan vara viktigt att påminna sig om att den grekiska stadsstaten inte hade några ”jurister” i modern mening. Det var i princip medborgarna själva som väckte åtal och förde talan och den anklagade som försvarade sig själv. Det betydde att rättegångarna också blev en aspekt av samtidens politiska strider och är en förklaring till att rättslig retorik överlag spelade en så central roll i antik retorikteori, och att även Aristoteles ägnar en stor del av sin text åt rättegångsexempel. Det är också en förklaring till att vissa lärda rentav kunde försörja sig som talskrivare (logografer).

Den grekiska stadsstaten präglades också starkt av religiösa och kulturella ceremonier, exempelvis begravningar, och återkommande festivaler, ofta till en guds ära och ofta centrerade kring någon form av tävlan i idrott eller kulturella aktiviteter – teater, sång, eller recitation. Den mest kända av dessa är förstås de olympiska spelen som hölls vart fjärde år men vi kan också nämna de athenska Panathenaia – som också hölls vart fjärde år, och som bland annat innehöll idrottstävlingar och recitationer av homerisk diktning – och den årliga Dionysosfestivalen som framförallt kretsade kring framförandet av nyskrivna tragedier. Även bland dessa utsågs en vinnare. Under festivalerna hyllades vinnarna – den främste tragediförfattaren, rapsoden eller löparen – och vid ceremonierna prisades gudarna, staden eller de stupade. Eller så hånades och häcklades politiska motståndare, offentliga personer eller andra städers gudar. Talen som hölls vid dessa vitt skilda tillfällen var av ett annat slag än de som hölls vid rättegångarna eller de politiska förhandlingarna. Här handlade det inte om att debattera ett beslut, utan om att visa upp någonting: stadens ärevördiga historia, en spjutkastares förträfflighet eller helt enkelt talarens egen förmåga.

I samtliga dessa tre sammanhang – de politiska församlingarna, domstolarna och ceremonierna – spelade offentliga tal en viktig roll. Förmågan att tala framgångsrikt blev en eftertraktad resurs, och till Athen lockades mängder av intellektuella för att sälja sina kunskaper i argumentationskonst på en omättlig marknad. Denna situation är naturligtvis en viktig bakgrund till att Aristoteles alls intresserade sig för att undervisa och skriva om retorikens konst. Men hans framställning är också mer i detalj påverkad av det antika styrelseskickets former och institutioner. En uppenbar sådan påverkan är hans uppdelning av retoriken i just tre genrer: politiska tal, rättegångstal och ceremoniella tal som kan förbindas med de tre nyss nämnda typerna av sammanhang för offentliga tal i den grekiska stadsstaten. Men inflytandet sträcker sig djupare än så.

Därför kan det vara värt att också säga något om de rent institutionella villkoren för rådgivning och beslutsfattande i det demokratiska Athen. Även här fanns det rent formella hinder för vem som hade rätt att yttra sig exempelvis i folkförsamlingen. Det var endast de manliga medborgarna över 20 år som fick delta i förhandlingarna i folkförsamlingen som ägde rum på kullen Pnyx, mitt i Athen, men denna grupp utgjorde en ganska omfattande grupp på nästan 30.000 personer. Det har beräknats att ett vanligt folkförsamlingsmöte antagligen lockade strax över 6.000 personer – fler om det gällde krig eller andra särskilt viktiga frågor. Redan det stora antalet deltagare skapade förstås svårigheter att rent praktiskt höras. Mötena kan nog dessutom ofta ha varit ganska stökiga affärer, med störande tillrop eller helt enkelt okoncentrerade eller ointresserade åhörare. Det betydde att vissa talare tillägnade sig förmågan att mer eller mindre populistiskt manipulera folkmassorna.²⁰ Det är en viktig bakgrund till Aristoteles diskussioner om att även den sanningssökande filosofen måste lära sig att ”kunna övertyga om motsatser, […] inte för att vi ska göra bådadera (man bör inte försöka övertala till dåligheter), utan för att det inte ska vara oss obekant hurdant det är, och för att vi själva ska kunna vederlägga när någon annan använder argument på ett orätt sätt.” (1.1.12; 1355a). Aristo­teles Retoriken kan därmed ses som ett försök att stävja populismen. Men det är naturligtvis också en bakgrund till Aristoteles påpekanden om att åhörarna i politiska församlingar inte kan följa med i alltför långa och komplicerade resonemang (1.2.12; 1357a) och att talaren måste ta sin utgångspunkt i allmängods (1.1.12; 1355a). Vi kan dock samtidigt påminna oss om ett ironiskt faktum. Som metoikos (invandrare i Athen) hade Aristoteles inte ens tillträde till den athenska folkförsamlingen, till att lyssna på samtidens verkliga politiska diskussioner. Möjligen kan hans retoriska teori därför ses som utlänningens idealistiska föreställning om den athenska demokratins goda samtal.

Varje folkförsamlingsmöte inleddes med böner och andra ceremonier, och därefter ropade en härold ”Vem vill tala?” – och därefter var det alltså i princip fritt fram för var och en av de 30.000 medborgarna att ta till orda.²¹ Även om ett antal individer säkert framträdde oftare än andra så var det alltså inte givet att talaren ens var bekant för åhörarna. Det skapar naturligtvis också specifika villkor för hur talen bör utformas. Diskussionen om att talarens karaktär (ethos) måste framgå av själva talet, och inte bygga på publikens förutfattade meningar kan nog exempelvis förstås mot denna bakgrund (1.2.4; 1356a).

Det kan också vara värt att påminna om att Athens demokrati fungerade på ett annat sätt än vår. Vi har en representativ demokrati präglad av ett starkt partiväsende, Athens var en direktdemokrati; där fanns inga politiska partier i modern mening utan varje enskilt beslut fattades genom omröstning bland medborgarna efter att var och en av dem i princip fått möjlighet att framföra sin mening. Det betyder att varje talare i folkförsamlingen alltså fungerade som en rådgivare i ordets ursprungliga bemärkelse: när Aristoteles benämnde den politiska retoriken med termen ’rådgivande’, symbouleutikos (1.3.3; 1358b), så menade han det bokstavligt. Nutida svensk politisk retorik, däremot, handlar generellt om att legitimera beslut som förberetts i utskott och på departement. I princip är det bara vart fjärde år som Sveriges medborgare fungerar som beslutsfattare; i Athen var det nästintill varenda dag.²²

I den athenska demokratin pågick det politiska samtalet ständigt, och förmågan att tala väl var en förutsättning för att nå både personlig framgång och för att bidra till statens blomstring. Det är därför inte konstigt att argumentationskonsten blev en eftertraktad förmåga. Under 400-talet före vår tideräknings början formuleras sålunda mängder av handböcker, tekniker eller konster som syftar till att öka förmågan att tala väl. Aristoteles ska själv ha sammanfattat en mängd av dessa i ett nu förlorat verk som kallas Samling av (retoriska) avhandlingar. Retoriken är hans eget försök att formulera en sådan konst.²³

Den filosofiska bakgrunden till Aristoteles Retoriken

Att Aristoteles förhåller sig till tidigare författare är tydligt redan i textens första mening, där han säger att retorik ”är en mostvarighet (antistrofos) till dialektiken”. Formuleringen ekar av en rad i Platons Gorgias där Sokrates med en syrlig sarkasm hävdar att retoriken ”i själen motsvarar [antistrofon] det som matlagningen är för kroppen”.²⁴ Liksom den sjuke kan lockas mer av god mat än av den välgörande medicin som han egentligen behöver, så kan den fåkunnige lockas mer av väl­smord talekonst än av sann filosofi.²⁵ Så säger Platon. När Aristoteles istället hävdar att retoriken motsvarar Platons egen konst dialektiken (den filosofiska diskussionskonsten; mer om denna nedan) är det alltså ett mycket utmanande svar på Platons syrlighet.²⁶ For­muleringen är viktig att stanna till vid eftersom den visar att Ari­stoteles vill upprätta retoriken som ett angeläget och centralt studium – den utgör i sig ett första försvar för retoriken som konst. Flera resonemang i Retoriken kan ses som sådana svar på de utmaningar och den kritik som Platon riktar mot retoriken framförallt i dialogerna Gorgias och Fai­dros.²⁷ Och flera av resonemangen tar sin utgångspunkt just i parallellerna mellan retorik och dialektik.

I den äldre av dessa två dialoger, Gorgias, hävdar Sokrates att retoriken inte kan vara en riktig konst (techne), bland annat för att den saknar ett eget ämne som utmärker den särskilt.²⁸ Det finns ju, menar Sokrates bland annat, många konster som använder sig av talet, precis som retoriken, men de har alla ett annat specialistämne som det handlar om (han nämner bland annat geometri och brädspel).²⁹ Retoriken däremot är tom och saknar ett sådant specialistämne. Aristoteles menar å sin sida att just detta gör retoriken lik dialektiken (1.4.6; 1359b).³⁰ Liksom dialektikern kan diskutera sig fram till välgrundade slutsatser i många olika ämnen så kan retorikern finna det övertygande i ”varje enskildhet” (1.1.14–1.2.1; 1355b). Denna platonska bakgrund förklarar varför Aristoteles lägger så pass stor möda på att argumentera för att retoriken är en konst, och varför han ägnar Retorikens allra första stycke (1.1.1; 1354a) åt en förkortad argumentation för just detta.³¹

En annan av Platons kritiska synpunkter mot retoriken är de an­språk som tidigare lärare rest, nämligen att lärarna i talekonsten erbjuder tekniker för att tala övertygande både för och emot varje tänkbar fråga eller ståndpunkt.³² Aristoteles svarar även på detta. Det är riktigt, skriver han, att retorikern bör kunna tala för och emot i varje given fråga. Men inte för att tala emot det sanna utan för att på förhand lära känna de motargument som skulle kunna uppkomma mot talarens sak (1.1.12; 1355a). Även i detta avseende, menar han, liknar retoriken dialektiken. Enligt vissa Aristotelesuttolkare är det rentav så, att själva förmågan att tala för och emot en viss synpunkt kan hjälpa talaren att upptäcka den mest rimliga av två möjligheter, att fälla ett välunderbyggt omdöme (krisis, jämför 2.1.2; 1377b).³³ Därigenom blir retoriken alltså en konst som hjälper människor att manövrera i en komplex och motsägelsefull verklighet som inte erbjuder några givna svar.

Många långa resonemang i Retorikens inledning blir begripligare om man ser dem just mot bakgrund av Platons kritik. Det gäller oavsett om man menar att Aristoteles text utgör verkliga eller hållbara svar på Platons kritiska synpunkter eller inte. Bland forskarna är synen på den saken minst sagt delad. Vissa menar att Aristoteles inte alls lyckas svara på Platons kritik. Andra menar att han presenterar just en sådan retorik som Platon efterlyser i Faidros.³⁴

Med andra ord kanske Aristoteles Retoriken inte framförallt ska ses som ett polemiskt svar mot Platons kritiska invändningar, utan snarare som ett försök att skapa en retorisk konst av det slag som Platon efterlyste. Vi kan påminna oss om att det allra äldsta belägget för ordet ’retorik’ faktiskt finns i Gorgias, och att det rentav finns skäl att tro att det var Platon som myntade termen.³⁵ I den yngre och mindre entydigt retorikkritiska av de två dialogerna, Faidros, menar Sokrates att en sann retorik bland annat måste bestå i en kännedom om åhörarnas själar.³⁶ Stora delar av Retorikens andra bok kan betecknas som ett försök att skapa just en sådan psykologisk teori som Platon efterlyser.³⁷ I Fai­dros kritiserar Sokrates tidigare retoriklärare för att bara ha ägnat sig åt ”förstadier” till en sann retorik, en formulering som tycks eka i Aristoteles formulering att tidigare handboksförfattare endast ägnat sig åt ”en liten del av ämnet” (1.1.3; 1354a).³⁸ Och den främsta parallellen mellan Platon och Aristoteles ifråga om just retoriken är kanske just deras monumentala förkastande av alla tidigare försök på området.³⁹

Platon är nämligen bara en av de samtida eller tidigare filosofer som Aristo­teles text kan ses som svar på. Framförallt kanske den ska ses mot bakgrund av de sofister som tidigare rest anspråk på att kunna lära sina elever konsten att tala övertygande i varje ämne. Här fanns som sagt en handbokstradition som Aristoteles av allt att döma hade god känne­dom om (Aristoteles var, som den svenske aristoteleskännaren Ingemar Düring påpekat, också en ivrig läsare av andras skrifter, och han samlade under sin levnad ihop ett mycket omfattande bibliotek).⁴⁰ Dessa handböcker benämnde vanligtvis inte sin konst ’retorik’, utan talade om den som en techne logon (det vill säga ordets, talets eller argumentets konst) – en formulering som återkommer i olika varianter i Aristo­teles text.⁴¹ Det är dock tydligt att Aristoteles avfärdar denna tradition som ytlig eller helt missvisande. De flesta som ägnat sig åt ordets konst, skriver han i första bokens andra kapitel, har bara ägnat sig åt oväsentligheter och sådant som ligger utanför det som måste vara centralt i en sann retorik. De har – enligt Aristoteles – exempelvis bara beskrivit sådant som hör till talets utformning (exempelvis vad som ska ingå i inledningen eller avslutningen) men inte frågan om vad som egentligen är över­tygande. Och om vi får tro Aristoteles har de över huvud taget inte brytt sig om att diskutera talens innehåll och än mindre frågan om vad som är en övertygande argumentation.⁴²

Det finns goda skäl till att ifrågasätta såväl Aristoteles karakteristik av de sofistiska föregångarna som hans påståenden om skillnaderna mellan hans eget verk och deras: det är inte särskilt svårt att också peka på uppenbara paralleller mellan Retoriken och vissa av de sofistiska fragment som har bevarats för eftervärlden.⁴³ Men samtidigt kan vi i dessa formuleringar känna igen oss i Aristoteles verklighetsbeskrivning: även i vår moderna tid svämmar marknaden över av storsäljande hand­ledningar i ”konsten att utforma ditt budskap så att det säljer” och liknande. Den självklara utgångspunkten – och det är inte svårt att hålla med Aristoteles här – borde väl snarare vara frågan om vilket ’innehåll’ som är övertygande. Det andra, som rör talets utformning, är kanske inte helt oviktigt, men kan ändå bara komma i andra hand. Det hör, som Aristoteles upprepar gång på gång verket igenom, ”inte till saken” (exempelvis 1.1.3; 1354a; jämför 3.1.5–3.1.6; 1403b-1404a).

Retorikens centrala begrepp

Retoriken är en avancerad text som erbjuder många insikter och nya perspektiv. Men för att tillgodogöra sig många av dessa insikter – ja, för att överhuvudtaget få ut särskilt mycket av texten – är det nödvändigt att äga en elementär förståelse av ett antal termer och begrepp som Aristoteles använder och som han tycks förvänta sig att läsaren redan känner till.⁴⁴ Vissa av dem är relativt lättfattliga, medan andra är komplicerade och deras betydelser omdiskuterade. Aristoteles hela produktion presenterar (inte alltid helt motsägelsefritt) mängder av termer och begrepp. Många av dessa har blivit centrala i nästintill all senare diskussion om argumentation och vetenskapligt tänkande – han har rentav betecknats som “skaparen” (ja, i bestämd form singularis) “av vetenskapens metod och språk”.⁴⁵ En fullständig genomgång av dem finns det följaktligen inte utrymme till här, men det är nödvändigt att presentera några av de mest centrala.⁴⁶

De skilda uppfattningarna bland textens uttolkare om begreppens betydelse är inte endast betydelsefulla för mer eller mindre skolastiska diskussioner om detaljer i Aristoteles text. Inte minst innebörden i ­termerna enthymem, dialektik, topos, och skillnaden mellan de över­tygelsemedel ”som hör till konsten” och de som inte gör det, har betydelse för hur hela disciplinen retorik ska uppfattas – och i vilken mån denna konst överhuvudtaget kan ses som moraliskt och vetenskapligt försvarbar.

Retorikens tre genrer

En förhållandevis enkel distinktion i Aristoteles Retoriken gäller de tre typer av tal som kan finnas, de tre talgenrerna. I moderna handböcker brukar hans uppdelning beskrivas som en mellan rättstal, ceremoniella tal och politiska tal, som i sin tur uppdelas i försvars- och anklagelsetal, hyllnings- och smädestal respektive tillrådande och avrådande tal.⁴⁷ En sådan uppdelning stämmer ganska väl med vad de tre genrerna i praktiken innebär även i Aristoteles beskrivningar, och med största sannolikhet är det just de tre ovannämnda centrala institutionerna i den grekiska stadsstaten (rättegången, ceremonin eller festivalen och den politiska församlingen) som han utgått ifrån i sin framställning. Men hans definitioner av de tre genrerna är betydligt mer inkluderande och öppnar egentligen för att alla tal – oavsett var de hålls och vilka syften de har – kan föras in i någon av kategorierna.⁴⁸ Hans uppdelning bygger nämligen på att det rent logiskt endast kan finnas tre typer av publiker:

Åhöraren är nödvändigtvis antingen en åskådare eller en domare, och domaren dömer antingen om det förgångna eller framtiden. Den som dömer om framtiden är exempelvis en folkförsamlingsdeltagare, den som dömer om det förgångna är exempelvis en domare i domstol och den som bedömer förmågan är åskådaren. […] Därför verkar det nödvändigtvis finnas tre genrer av retoriska tal, nämligen rådgivande tal, juridiska tal och uppvisningstal. (1.3.2–3; 1358b).

Det som avgör vilken genre ett tal ska räknas till är alltså enligt definitionen inte var talet hålls, utan vilket slags åhörare det riktar sig till. Det betyder i sin tur att exempelvis ett sådant tal som riktar sig till en publik i egenskap av åskådare, det vill säga om de inte ska fatta ett formellt beslut om något, bör räknas till uppvisningstalen, även om det hålls av en politiker som försvarar sig i en politisk församling. Genre­uppdelningen är med andra ord inte riktigt så enkel som den kan ­tyckas vid ett första påseende. Aristoteles noggranna och filosofiskt grundade genrediskussion är en förklaring till att hans text bibehållit sin aktualitet långt efter att den grekiska stadsstatens specifika institutioner förlorat sin betydelse.

Dessutom bör det påpekas att alla tre genrerna – inte bara rättstal och politiska tal – hos Aristoteles förbinds med viktiga politiska funktioner. När han talar om ceremoniella tal eller ”uppvisningstal” tal är det alltså knappast fråga om enkla festtal i modern bemärkelse (sådana som framförs vid bröllop, födelsedagar, eller andra firanden). Han avser sådana tal som framförs vid de ceremonier och festivaler som är centrala för själva sammanhållningen och den värdemässiga gemenskapen i stadsstaten.⁴⁹ Det kan slutligen vara värt att lägga märke till att gränserna mellan genrerna inte är helt vattentäta i Aristoteles framställning. Han på­pekar exempelvis att ett rådgivande tal i många fall kan innehålla samma material som ett hyllningstal (1.9.35–37; 1367b– 1368a).

Den grundläggande funktionen med genreuppdelningen i Ari­sto­teles Retoriken tycks i alla händelser vara att snabbt leda talaren till sådana ämnen (eller topoi, mer om denna term nedan) som kan vara lämpliga att ta upp i respektive genre, och en stor del av Retorikens för­sta bok är också disponerad så att dessa särskilda ämnen förtecknas i tur och ordning: först de som är lämpliga för politiska eller rådgivande tal, därefter de som är lämpliga för uppvisningstal och sist de som är lämpliga för rättegångstal.

Dialektik

”Retorik är en motsvarighet (antistrofos) till dialektik.” Så lyder alltså Retorikens berömda inledningsmening. För att förstå vad Aristoteles menar med retorik tycks det därför nödvändigt att först äga viss kännedom om vad han menar med dialektik.⁵⁰ Och det begreppet är betydligt mer komplext än de tre genrerna.

Mycket enkelt uttryckt kan dialektik sägas vara en form av filosofisk samtalskonst. Aristoteles använder det själv om vissa av de försokratiska filosofernas diskussionstekniker.⁵¹ Själva ordet ’dialektik’ tycks dock, precis som ordet ‘retorik’, vara myntat av Platon och syftar hos honom till att beskriva den verksamhet som Sokrates och hans samtalspartners bedriver i de platonska dialogerna.⁵² Genom att samtala och ställa varandra kritiska frågor upp­täcker de samtalande var de eventuellt ­tänker fel och kan därmed rätta till sina misstag, göra sig kvitt felaktiga uppfattningar och sålunda nå ny och sannare kunskap.⁵³ Målet med en dialog är därmed inte uppnått förrän de samtalande har nått något slags enighet, även om de alla ändrat ståndpunkt under dialogens gång – och även om enigheten inte sällan bara består i en gemensam insikt om att deltagarnas tidigare uppfattningar visat sig vara ohållbara.⁵⁴ Hos Platon utvecklades och pre­ciserades dialektiken dessutom till en metod för att definiera ett be­grepp genom att antingen föra det till allt högre kategorier (synagoge) eller genom att dela upp det i dess beståndsdelar (diairesis) – och häri­genom nå kunskap om det godas idé eller det som ’verkligen är verkligt’.⁵⁵

Hos Aristoteles ges dialektiken en delvis annorlunda definition, och blir här snarare ett tillvägagångssätt för att med utgångspunkt i ‘den allmänna meningen’ eller ‘erkända ståndpunkter’ (ta endoxa, se ne­dan), genom logiska resonemang och kritiska frågor, nå en välgrundad slutsats eller ett välgrundat beslut.⁵⁶ Det råder delade meningar om exakt vilken typ av slutsats som Aristoteles tänker sig att dialektiken kan uppnå. Enligt vissa uttolkare syftar dialektiken till att finna de ”högsta principerna” i varje disci­plin.⁵⁷ Andra menar att Aristoteles dialektik täcker ett ”epistemiskt osäkert” område, där absolut sanning inte är möjlig att uppnå – vilket i sin tur skulle innebära en avgörande skillnad mellan Aristoteles och Platons dialektikbegrepp.⁵⁸ Den sistnämnda tolkningen ligger, som vi strax ska se, enligt min uppfattning närmare de resonemang som Aristoteles för just i Retoriken, och det är denna som jag bygger min framställning på i det följande.⁵⁹

Aristoteles nämner i Retoriken flera sammanhängande och grundläggande likheter mellan retoriken och dialektiken. Den första likheten har redan berörts här ovan och består i att båda verksamheterna saknar ett särskilt ämne.⁶⁰ De är alltså båda konster som består av färdigheter i användandet av ord, argument eller talande (logon techne), men som till skillnad från exempelvis geometrin inte har ett annat specialist­område som de diskuterar (1.4.6; 1359b).⁶¹ Retorik och dialektik åsyftar konster som använder ord för att övertyga eller diskutera frågor inom en mängd skilda områden.

En andra likhet handlar om att medan sann vetenskap måste utgå från verklig kunskap och fastlagda sanningar, är retorikens och dialektikens utgångspunkter alltid sådant som är rimligt, trovärdigt eller som uppfattas som sant – sådana påståenden som Aristoteles kallar för ta endoxa (1.2.11–14; 1356b–1357a: mer om detta begrepp nedan).⁶² Vetenskapernas tillvägagångssätt – som brukar kallas för demonstra­tioner – behandlas framförallt i Aristoteles strikt logiska skrifter, Första och Andra analytiken.⁶³

Ytterligare en likhet mellan retorik och dialektik hänger nära samman med den förra, och består – i varje fall enligt Retoriken – i att bägge disciplinerna behandlar frågor som det råder verklig oenighet om. Retoriken rör, precis som dialektiken enligt denna tolkning, endast sådana saker som ”kräver argumentation” och ”kan vara på annat sätt” (1.2.11–12; 1356b–1357a). Reto­riken och dialektiken handlar alltså inte om sådana frågor som kan besvaras på ett enkelt sätt, genom att bara resonera logiskt utifrån de givna premisserna (vilket egentligen endast rör rent matematiska och geometriska frågor), utan snarare om att nå en djupare förståelse för eller fatta beslut eller fälla om­dömen i genuint svåra frågor. Till skillnad från säkra slutsatser av till exempel matematiska formler kan retoriken och dialektiken syfta till att fatta beslut i frågor om en anklagad bör dömas för ett visst brott eller inte eller om Athen bör förklara krig mot Sparta, att fälla kloka omdömen i frågor om vilka karaktärsegenskaper eller statsskick som bör räknas som de bästa – eller för den delen frågan om matematik överhuvudtaget är ett legitimt studium. Av denna anledning är det också nödvändigt att retorikern, precis som dialektikern, lär sig att ”övertyga om motsatser” (1.1.12; 1355a).

Aristoteles är alltså noggrann med att precisera såväl likheterna mellan retorik och dialektik som skillnaderna mellan dessa konster och den mer strikta analytiken. Däremot är han oklar över hur dialektiken och retoriken skiljer sig från varandra, vilket naturligtvis har givit upphov till en mindre tolkningsindustri.⁶⁴

Vissa hävdar att skillnaden be­står i vilka slags problem de två argumentationskonsterna ägnar sig åt att diskutera. Medan dialektiken exempelvis behandlar teoretiska och generella frågor om sanning och kunskap handlar retoriken enligt detta synsätt om praktiska och specifika frågor som syftar till gemensamma beslut. Ett problem med sådana tolkningar är bland annat att Aristoteles själv inte avgränsar vare sig dialektiken eller retoriken till någon särskild typ av innehåll, och att exempel på alla ovannämnda typer av frågor diskuteras i både Retoriken och hans verk om dialektik, Topiken.⁶⁵ Det betyder att en sådan tolkning är svår att förena med vad Aristoteles faktiskt skriver i dessa bägge texter.

En annan uppfattning tar fasta på att de två konsterna syftar till två skilda typer av samtalssituationer. Skillnaden skulle då snarast vara en fråga om publik. Medan dialektiken handlar om diskussioner eller dialoger mellan två (jämbördiga) motståndare, handlar retoriken om när en enskild talare i monologform riktar sig till större grupper av människor, till ”folk i allmänhet” (hoi polloi).⁶⁶ I sådana grupper, och i synnerhet i den typ av massmöten som präglade den atenska statsstaten, kommer det då finnas människor som inte har förmågan att följa långa eller komplexa resonemang. Det måste däremot inte betyda att Aristoteles ser ’folk i allmänhet’ som helt ignoranta.⁶⁷ Tvärtom ­trycker han i Retoriken på att sanningen och det rätta faktiskt av naturen är mer övertygande än det orätta. Det onaturliga är med andra ord när det rätta och det sanna förlorar.⁶⁸

Andra forskare hävdar istället att skillnaderna har att göra med vilket som är målet för de två konsterna. Dialektiken syftar enligt dessa forskare i praktiken framförallt till att undersöka allmänna eller erkända åsikter (ta endoxa) för att upptäcka motsägelsefullheter eller felaktigheter i dessa – och att därigenom nå en bättre kunskap, medan retoriken enligt denna tolkning syftar till att med utgångspunkt i samma typ av erkända åsikter uppnå krisis, det vill säga att göra bedömningar och att fälla omdömen i frågor där det inte finns ett enda givet svar – frågor som faktiskt kan besvaras både jakande och nekande utan att någondera sidan har direkt fel (2.2.1; 1377b). En sådan tolkning är inte bara förenlig med vad Aristoteles faktiskt skriver i de två texterna om retorik och dialektik, men stämmer också väl med hans diskus­sioner om det så kallade enthymemet (se nedan).⁶⁹

En annan viktig skillnad mellan retoriken och dialektiken måste slutligen beröras. Den filosofiska diskussionskonsten kan delas upp i en god eller riktig variant som endast använder sig av logiskt koherenta argumentationer – dialektik – och en ond eller dålig som använder sig av osakliga eller ologiska argumentationer och som Aristoteles kallar för sofistik (1.1.14; 1355b) eller eristik (1.11.15 ;1371a).⁷⁰ Dessa typer av verksamheter behandlade Aristoteles i separata skrifter, framförallt i Topiken, som beskriver dialektiken och Om sofistiska vederläggningar, som beskriver sofistik eller eristik.⁷¹

Retoriken innefattar däremot både den goda och den onda versionen av konsten (1.1.14; 1355b och 1.4.5; 1359b). Det betyder att reto­rikens konst – sådan den nu är – inte nödvändigtvis är någonting gott. Denna dubbelhet i konsten ligger rentav – som Akujärvi påpekar i inledningen – inbakad i själva ordet peitho, som alltså kan översättas både som ”övertygandet” och ”övertalandet”. Men Aristoteles skiljer alltså också uttryckligen mellan det “övertygande eller övertalande och det skenbart övertygande eller övertalande” (1.1.14; 1355b) och menar att retoriken som konst innefattar bägge dessa möjligheter. Retoriken kan alltså användas både på goda sätt och på dåliga, både för goda syften och för onda.

Oavsett hur vi uppfattar de specifika skillnaderna (och likheterna) mellan retorik och dialektik betyder i varje fall jämförelsen mellan dessa konster att Aristoteles framhåller retoriken som ett legitimt studium på nivå med den filosofiska diskussionskonsten och att han menar att retorik och dialektik har betydligt mer gemensamt med varandra än de har med striktare former av logik eller analytik.

Retoriken som konst (techne)

Retoriken, som Aristoteles definierar den, är en techne, ett ord som van­ligen brukar översättas med ’konst’. Men den grekiska termen är naturligtvis besläktad med det svenska ordet ’teknik’. Begreppet techne spelade en central roll i grekisk filosofi, inte minst hos Aristoteles, men här ska jag endast nämna några elementära karakteristika för att hjälpa läsaren att undvika missförstånd. Till skillnad från det moderna begreppet ”konst” så åsyftade techne inte i första hand estetiska objekt eller verksamheter, som skulpturer eller måleri. Det användes snarare för tekniska hantverksfärdigheter, som skomakeri eller skeppsbyggnad. Inte minst räknades medicin och läkekonst som en sådan techne, och runt år 400 skrevs en utläggning ”Om konsten” där författaren – texten har traditionellt tillskrivits ”läkekonstens fader”, Hippo­krates – diskuterade just vad som krävs för att något ska räknas som en riktig (medicinsk) konst. Frågan om vad som utgjorde en sann konst framstod uppenbarligen som brännande för det klassiska greklands filosofer.⁷² Till skillnad från vår vardagliga moderna uppfattning av konst är en techne dessutom något som man kan eller måste lära sig, något som består lika mycket i en teoretisk reflektion över verksamhetens grundläggande principer som en träning i att utöva och följa dessa. En svensk handboksmässig översättning av ­termen är ’hantverksmässigt kunnande’, men ovanstående resonemang visar förhoppningsvis att den grekiska termen techne bar på en betydligt kraftigare laddning än så.⁷³ Det råder däremot ingen enighet om i vilken mån Aristoteles Retoriken verkligen uppfyller kriterierna på att vara en sann techne, och – i så fall – exakt vilket slags konst retoriken egentligen är.⁷⁴

Enthymemet som retorikens syllogism

Medan tidigare retorikläror endast handlat om oväsentligheter som egentligen inte gäller saken vill Aristoteles presentera begrepp som närmar sig övertygandets och övertalningens egentliga kärna. Därför blir det viktigaste begreppet i hans Retoriken enthymemet, vad han kallar för övertalningens soma, dess ’kropp’, och beskriver som det ”mäktigaste övertalningsmedlet” (1.1.3: 1354a resp. 1.1.11: 1355a). Det är ingen överdrift att säga att enthymemet också är retorikens mest omdiskuterade begrepp, inte minst därför att Aristoteles själv aldrig ger någon entydig definition av termen.⁷⁵ Enthymemet är ”ett slags syllogism” (1.1.11: 1355a). Det grekiska ordet syllogismos, som han använder, kunde å ena sidan användas för ’slutledning’ i ganska vardaglig me­ning, och å andra sidan – av just Aristoteles – i en formaliserad be­tydelse för logiska slutledningar bestående av två premisser som leder till en ovedersäglig slutsats, som i det berömda exemplet:

Alla människor är dödliga

Sokrates är en människa

Alltså är Sokrates dödlig

Aristoteles diskuterar i sina logiska texter syllogismen i denna formaliserade mening, men det står inte helt klart om han i Retoriken avser syllogismen i denna, eller i en allmän, mer vardaglig betydelse.⁷⁶ Det finns hursomhelst, fastslår han, två grundläggande skillnader mellan enthymemet och syllogismen: att enthymemet ”utgår från få premisser, ofta färre än den ursprungliga syllogismen” (1.2.13: 1357a), och att dess premisser inte måste vara ”ovedersägliga” utan att ”vissa enthymemers premisser utgår från det nödvändiga men de flesta utgår från vad som gäller för det mesta”(1.2.14; 1357a).⁷⁷

Ett enthymem av det första slaget skulle alltså bestå i en slutledning som saknar någon av premisserna i den ovan uppställda syllogismen, som i följande exempel:

Alla människor är dödliga

Alltså är Sokrates dödlig

Sokrates är en människa

Alltså är Sokrates dödlig

I båda resonemangen är som synes ett led implicit, och de utgör därmed två varianter av enthymem av det första slaget.⁷⁸ Det är denna form av enthymem som lett till tolkningen att enthymemet till skillnad från syllogismen alltså räknar med publikens aktiva deltagande, genom att åhöraren så att säga på egen hand tvingas substituera den saknade premissen och därigenom ”medverka” i argumentationen.⁷⁹

Den andra typen av enthymem skulle istället bestå i en slutledning som utgår från premisser som inte är vetenskapligt bevisade utan endast sannolika, som i ett av de exempel som Aristoteles själv ger: ”om molnen skockar sig är det sannolikt att det ska regna” (2.19.24; 1393a), en premiss som en molnig dag kan få oss att dra slutsatsen att det antagligen kommer att börja regna.⁸⁰

Det problematiska enthymemet

Även om de två ovan beskrivna tolkningarna av enthymemet har blivit de två mest etablerade finns det flera problem med dem. I det följande vill jag dels peka ut några av dessa problem, dels redogöra för ett par försök att förstå begreppet på nya sätt som ska undgå eller upplösa dessa svårigheter. Det betyder att framställningen nu måste bli lite mer komplex än tidigare.

Den traditionella uppfattningen innebär att enthymemet framförallt har att göra med talets rent argumentativa sida (logos) och inte med förmågan att visa upp en trovärdig karaktär (ethos) eller att försätta åhöraren i ett speciellt känslotillstånd (pathos) – alltså endast ett av de tre övertalningsmedel som Aristoteles nämner (mer om dessa nedan).⁸¹ Enligt denna måste textens inledande påståenden om enthymemets centrala position i den retoriska teorin uppfattas i bästa fall som ett slags säljande överdrifter, och i sämsta fall som uttryck för en teoretisk inkonsekvens som präglar hela Aristoteles Retoriken.⁸²

Men Aristoteles säger faktiskt uttryckligen att hela den andra bokens diskussion om känslor och karaktär (liksom den första bokens diskussion om utgångspunkter i olika talgenrer) handlar just om utgångspunkter för enthymem, sådana utgångspunkter som Aristoteles kallar för topoi (mer om denna term nedan):

Vi har i det närmaste topoi för varje användbar och nödvändig talart (eidos) i vår hand då vi nu har valt ut premisserna för dem, så att vi även faktiskt redan bestämt de topoi varifrån man bör hämta enthymemer om gott och ont, skönt och skamligt, rätt och orätt, samt om karaktärer, känslor och läggningar. (2.22.16; 1396b).

Liknande formuleringar finns på fler ställen i Retoriken.⁸³ Bland annat mot bakgrund av dessa har därför enthymemet av vissa moderna läsare tolkats som något mycket mer omfattande än bara en bristfällig syllogism.⁸⁴

Vi kan exempelvis lägga märke till att Aristoteles uttryckligen endast säger att enthymem ofta utgår från färre premisser och att dessa premisser ofta är sannolika – inte att enthymem alltid är sådana.⁸⁵ Sam­man­taget betyder det att även fulländade demonstrativa syllogismer
– sådana som anger alla nödvändiga och endast ovedersägliga premisser – åtminstone i vissa fall måste kunna betecknas som enthymem, även om enthymem ’ofta’ är mindre formella.

Dessutom: i Topiken skiljer Aristoteles mellan den demonstrativa och den dialektiska syllogismen.⁸⁶ Medan den förra utmärks just av att utgå från två säkra och sanna premisser utmärks den dialektiska syllogismen av att den utgår från premisser som är endast sannolika eller som endast hålls för sanna. Dessutom består faktiskt många av de exempel på syllogismer som Aristoteles tar upp i Topiken av en enda premiss (han låter alltså minst en premiss vara underförstådd precis som i enthymemen).⁸⁷ Men vad är i så fall skillnaden mellan en dialektisk syllogism och ett enthymem? Enthymemet utmärks ju enligt den traditionella tolkningen just av att den bygger på färre premisser ellerpremisser som endast hålls för sanna.

En möjlig lösning på alla dessa problem är helt enkelt att se enthymemet som en vidare kategori än syllogismen, som en typ av slutledning som innefattar strikta demonstrativa och vetenskapliga syllogismer och dialektiska syllogismer, men även innefattar långt mer lösa och informella resonemangstyper som inte bara har betydelse för talets logos utan i lika hög grad för ethos och pathos.⁸⁸ Med andra ord: Alla ­syllogismer är enthymem, men alla enthymem är inte (fulländade) syllogismer.⁸⁹ Det har också föreslagits att grekiskans enthymem på engelska kan översättas med thought content, alltså ungefär ’tankegång’, i motsats till syllogismens ’slutledning’.⁹⁰ Här finns hursomhelst fort­farande utrymme för nytolkningar och problemet framstår inte på något sätt som färdigbehandlat.

Det andra övertalningsmedlet: Exemplet

Ett annat sätt att förstå enthymemet är att ställa det i kontrast till retorikens andra typ av övertalningsmedel: exemplet (paradeigma). Enthy­memet och exemplet är, skriver Aristoteles, de enda två övertalningsmedel som finns: ”utöver dessa finns inget” (1.2.8; 1356b). Påståendet ska nog inte uppfattas som en empirisk utsaga utan som en begreppslig och definitionsmässig. Alla de tankegångar, belägg och bevis som framförs i en argumentation kommer att vara möjliga att klassificera antingen som enthymem eller som exempel. Enthymemet skiljer sig från exemplet på ett likartat sätt som deduktionen skiljer sig från induktionen. Medan ett enthymem består i att dra slutsatser utifrån redan givna premisser utgår exempel­argumentationer istället från observationer eller tidigare kända fall (1.2.8–9; 1356b). Obser­va­tionen att en viss härskare skaffade sig en livvakt innan han införde tyranni kan exempelvis tjäna som argument för att en annan härskare som skaffar sig livvakt också planerar tyranni. Argumentationen går från ett fall till ett annat, eller som Aristoteles skriver, från ”en del till en del”, inte ”från en helhet till en del” eller tvärtom (1.2.19; 1357b). En exempelargumentation kan alltså ta sin utgångspunkt i en iakttagelse av en människa som varit dödlig och drar från denna slut­satsen att Sokrates är dödlig, alltså en argumentation som går från del till del. En enthymematisk diskussion tar istället sin utgångspunkt i den redan accepterade premissen att alla människor är dödliga.

Distinktionen mellan enthymem och exempel är alltså någorlunda klar, även om det framstår som möjligt att hävda att även exemplet faktiskt förutsätter en underliggande enthymematisk struktur, vilket Aristoteles själv också påpekar i sina logiska skrifter.⁹¹ Det ovannämnda exemplet med att den härskare som skaffar livvakt planerar tyranni – eftersom det var vad som skedde i ett tidigare fall – tycks exempelvis förutsätta att talaren utifrån den tidigare observationen drar den outtalade slutsatsen att alla härskare som skaffar livvakt planerar tyranni, och att det sålunda egentligen finns ett bakomliggande enthymem även i en exempelargumentation.⁹² Förhållandet kan schematiseras för att tydliggöra min poäng:

X skaffade livvakt innan han införde tyranni → Eftersom Y har ­skaffat livvakt planerar han också tyranni

Ovanstående resonemang kan sägas förutsätta ett led som inte sägs ut, och en mer fullständig bild av resonemanget skulle kunna ställas upp så:

X skaffade livvakt innan han införde tyranni → (Alltså: alla som ­skaffar livvakter planerar tyranni) → Eftersom Y har skaffat livvakt planerar han tyranni

För att exempelresonemanget ska nå ända fram till den enskilda slutsatsen om härskare Y behövs alltså ett outtalat enthymematiskt resonemang. Att exemplet ändå kan sägas skilja sig från enthymemet beror i så fall främst på vad som explicit presenteras som argumentets ut­gångs­punkt: ett enskilt fall. Ett enthymem börjar däremot i en generell premiss av något slag.

Ytterligare en viktig poäng som behöver göras är att ett exempel, enligt Aristoteles, inte behöver vara ”sant” i empirisk eller historisk mening. Aristoteles delar upp exemplen i två huvudtyper: ”Den ena arten är att tala om ting som skett tidigare, den andra är att själv skapa exempel” (2.20.2; 1393a). Till den andra typen hör rent fiktiva berättelser och fabler.

Slutligen bör det också påpekas att begreppet ‘exempel’ i Retoriken inte verkar handla om vilka exempel som helst. Snarare åsyftas ‘särskilt tydliga’, ‘kända’ eller ‘framstående’ exempel, sådana som i modern svenska brukar betecknas med termer som exemplum eller – just det som används i Aristoteles grekiska originaltext – paradigm. Samtliga de exempel som Aristoteles nämner i Retoriken utgör just sådana särskilt framstående och tydliga fall som en talare skulle kunna förvänta sig att åhörarna känner till.⁹³ Skillnaden mellan enthymem och exempel framstår i varje fall som relativt okomplicerad i praktiken, även om det i teorin kanske är svårt att hålla dem helt separerade.

Ta endoxa

Den strikta demonstrativa syllogismen måste finna sina premisser i sådan kunskap som är sann och bevisad.⁹⁴ Enthymemet och den dialektiska syllogismen tar däremot ofta sin utgångspunkt i mindre säkra premisser, sådana som bara tas för sanna (av alla, av de flesta, eller av de visaste i en viss gemenskap), alltså i ‘erkända ståndpunkter’, ‘etablerade åsikter’ eller vad Akujärvi här översätter med ”den allmänna meningen (ta endoxa)” (1.1.11; 1355a och 1.2.11–14; 1356b– 1357a).⁹⁵ Ett enthymem kan exempelvis ta sin utgångspunkt i premisser som att ”rikedom är gott” (jämför 1.6.11; 1362b), att ”alla hatar tjuvar” (jämför 2.4.31; 1382a) eller att ”lycka är att ha många slavar” (jämför 1.5.7; 1361a). Inga av dessa påståenden kan sägas vara ’bevisade’ eller ’sanna’ i någon vetenskaplig mening, men de kan – i Aristoteles dialektik och retorik – lika fullt bilda utgångspunkt för argumentationer. Ta endoxa spelar en central roll i Aristoteles tänkande, och det har rentav sagts att stora delar av hans filosofi tar sin grund i en ‘endoxisk metod’.⁹⁶ Det är omstritt vilken betydelse begreppet har just i Retoriken men det kan i varje fall vara värt att påpeka att den ‘allmänna mening’ som åsyftas här verkligen inte utgör något monolitiskt sammanhållet system av ståndpunkter som “alla tror på”, utan kan bestå av delvis motsägande åsikter som omfattas av folk i allmänhet eller av respekterade men ibland sinsemellan oeniga intellektuella.⁹⁷  Poängen är att sådana ändå kan ligga till grund för retoriska (och dialektiska) argumentationer.

Detta är en central del av Aristoteles legitimering av retoriken som teoretiskt studium. Om endast bevisade och sanna utgångspunkter tillåts bilda utgångspunkt för en diskussion förlorar nämligen retoriken sin särskilda legitimitet och endast demonstrationer (eller vetenskapliga bevisföringar) kan ju då ha något egentligt värde för en insiktsfull människa. Men Aristoteles erkänner behovet av att argumentera även i frågor där det inte är möjligt att finna sådana premisser, eller där det inte finns tid att leda åhörarna genom de komplexa resonemang som kan krävas för att nå dem, eller där åhörarna inte har tillräckligt utvecklade intellektuella förmågor för att följa ett sådant resonemang. Härigenom ger han retoriken ett särskilt värde vid sidan av de rent demonstrativa och i egentlig mening bevisande resonemangen (1.1.12; 1355a). Retoriken (och dialektiken) rör sådant som ”kräver ar­gumentation” och ”kan vara på annat sätt” (1.2.11–12; 1356b–1357a).

Övertalningsmedel som hör till konsten
– och de som inte gör det

Retorikens konst syftar alltså enligt Aristoteles till “att i varje enskilt fall uppfatta det som kan vara övertygande eller övertalande” (1.2.1; 1355b). Det grekiska uttrycket för “det som kan vara övertygande eller övertalande” är, som Johanna Akujärvi påpekar i sin inledning, pistis, och hon tar där upp några av de delikata svårigheterna med att översätta denna term. Den har också ägnats ett enormt retorikhistoriskt intresse, inte minst för att vår tolkning av den får avgörande betydelse för hur vi förstår Retoriken som sådan. Det råder inom retorikforskningen en relativt stor enighet om att pistis i varje fall i Retoriken måste förstås som en ganska bred uppsättning av sådant som väcker tillit, tro och övertygelse. Det har på senare tid framförallt framhållits att termen här står för sådant som faktiskt är goda skäl till att övertygas. Så har den brittiske filosofihistorikern Jamie Dow i en av de nyare större studierna av Retoriken föreslagit att pistis bör förstås som “the proper grounds for conviction” – alltså ungefär “de ‘rätta’ grunderna för sann övertygelse”.⁹⁸ Det betyder att översättningen “övertalningsmedel”, som Akujärvi ofta valt, måste förstås i en speciell bemärkelse. Pistis åsyftar alla i djup mening goda etiska, sakliga och känslomässiga skäl som kan anföras för en viss ståndpunkt – inte olika typer av mer eller mindre ohederliga tekniker för att övertala. Det är alltså viktigt att minnas att den också åsyfter regelrätta ‘bevis’ och inte minst bör för­stås som ‘övertygelsemedel’, som jag själv valt att översätta termen i ett annat sammanhang.⁹⁹

Men svårigheterna slutar inte där. I den första bokens andra kapitel (1.2.2; 1355b) skiljer Aristoteles mellan två slag av övertalningsmedel (pistis): sådana som hör till konsten (entechnos) och sådana som inte hör till konsten (atechnos). Poängen med distinktionen är att vissa saker som kan fungera övertygande eller övertalande föreligger oavsett om talaren använder sig av retorikens konst eller inte. De övertalningsmedel eller övertygelsemedel som inte hör till konsten kan röra sig om vittnesmål, ingångna kontrakt och så vidare – allt sådant som själva konsten retorik inte kan påverka, utan som finns där oavsett om talaren är skicklig på retorik eller inte. Allt sådant är alltså egent­ligen inte föremål för den retoriska konsten (även om de naturligtvis kan användas av talaren för att övertyga).

Skillnaden är viktig som en del av Aristoteles legitimering av retoriken som särskilt studium. Tidigare lärare hade hävdat att studiet av ordets konst (logon techne) var den enda skolning som egentligen behövdes, och att retoriken var den enda färdighet som behövdes för att nå insikter i alla skilda discipliner: etik, politik, naturvetenskaper och så vidare. I flera dialoger hade Platon visat att en sådan föreställning är orimlig och självmotsägande, och hans lärjunge Aristoteles kunde knappast ignorera den kritik som Platon formulerat härvidlag. Om retoriken skulle kunna ha ett värde som konst i egen rätt måste den alltså bestå i färdigheter som inte täcks av andra konster. Och eftersom det är helt andra typer av verksamheter som skapar vissa övertalningsmedel (exempelvis förhörsteknik som ett sätt att skaffa fram vittnesmål) måste de därmed vara sådana som ”inte hör till konsten”.

I princip borde många typer av övertalningsmedel därmed kunna beskrivas som sådana som inte hör till konsten: historiska dokument, vetenskapliga resultat, publikens förutfattade meningar om en talare på grund av dennes yrke, kön, ålder et cetera, ja egentligen allt sådant som föreligger ’före’ eller ’utanför’ själva talet. Men Aristoteles nämner i texten framförallt sådant som hör till rättslig retorik: kontrakt, vittnesmål avgivna under tortyr och så vidare. I slutet av första boken hävdar han rentav att de övertalningsmedel som inte hör till konsten ”är specifika för rättegångstal” (1.15.1; 1375a). Det förefaller uppenbart att påståendet egentligen inte är helt kompatibelt med definitionen av de övertalningsmedel som inte hör till konsten som Aristoteles ger tidigare. Det tycks alltså finnas en motsägelse i texten. Dessutom tar Aristoteles själv in användningen av ordspråk som ett övertalnings­medel som inte hör till konsten lite senare i detta kapitel (1.15.14; 1376a), och då tycks han inte endast avse rättegångstal.¹⁰⁰

I alla händelser är det de tre övertygelsemedel eller övertalningsmedel som hör till konsten som framförallt är av intresse för retoriken. Och dessa utgör de kanske mest kända begreppen från Aristoteles retorik: det är sådana som ”beror på talarens karaktär [ethos], på möjligheten att försätta åhöraren i ett visst tillstånd [dvs. pathos] och på själva argumentet (logos)” (1.2.3; 1356a).

Ethos, pathos och – logos?

Frågan är nu vad Aristoteles egentligen avser med de tre pisteis som hör till konsten. Handböckerna brukar påstå att Aristoteles här urskiljer ethos, logos och pathos som retorikens tre övertygelsemedel. Men redan en snabb titt på den passage där han presenterar begreppen för första gången visar att saken inte är riktigt så enkel: ”Det finns tre arter av övertalning och övertygande (pistis) som kan skaffas genom talet (logos)” skriver han. Den grekiska termen logos som här översätts med ’talet’ har en vid betydelse; den kan stå för ’tal’, ’berättelse’, ’förklaring’, ’argument’ ’språk’, ’ord’, ja till och med ’prat’, och hade en stark laddning i grekisk filosofi, inte minst hos Aristoteles.¹⁰¹ Samtliga de tre övertalningsmedlen skaffas alltså genom detta logos och ”de beror på talarens karaktär, på möjligheten att försätta åhöraren i ett visst tillstånd och på själva argumentet (logos), genom att man bevisar något eller ger sken av att göra det.” (1.2.3; 1356a). Som synes återkommer termen logos här – nu översatt med ’argumenten’ – och den brukar användas för att beteckna det tredje övertalningsmedlet, även om Aristoteles faktiskt också talar om att ”bevisa (deiknynai) något”. I så fall blir det alltså beviset som är den tredje termen. Det har också föreslagits att det är termerna ethos, pathos och apodeixis (bevis) som borde användas.¹⁰² Det är hursomhelst vanligen termen logos som används för det tredje övertalningsmedlet. Så långt om terminologin. Svårig­heterna upphör inte där.

Aristoteles är noga med att påpeka att samtliga de tre övertalningsmedel som hör till konsten alltså måste bero på själva talet (logos), och inte exempelvis – när det gäller ethos – på ”förutfattade meningar om hurdan talaren är” (1.2.4; 1356a). Påpekandet följer i och för sig ­teoretiskt av själva definitionen av de övertalningsmedel som hör till konsten (pisteis entechnoi) – sådant som inte beror på talet är ju defi­nitionsmässigt övertalningsmedel som inte hör till konsten (pisteis atechnoi). Men vi kan dra oss till minnes att bland hans exempel på de senare finns inga varianter av ethos eller pathos som skulle ”inte höra till konsten”, och hur framställningen här egentligen hänger ihop är i bästa fall oklart.¹⁰³ Dessutom förefaller det alltså som om han, genom att postulera att de endast ska bero på logos, utesluter icke-verbala ­faktorer som gestik och röst ur dessa övertygelsemedel – vilket i varje fall framstår som förvånande när det gäller ethos – och sådana faktorer ges visserligen ingen utförlig behandling i texten, men de nämns ändå som betydelsefulla i Retorikens tredje bok (3.1.3–3.1.7; 1403b–1404a). Här finns som synes en mängd frågor att behandla för framtida ut­tolkare.

Fortsättningen av Retorikens första bok och hela den andra boken beskriver hur talaren kan finna dessa övertalningsmedel. Efter en genomgång av de utgångspunkter för argument som är lämpliga att använda i retorikens tre genrer (1.4.1–1.15.32) går han vidare med att diskutera principerna för att väcka känslor (2.1.1-2.11.7; 1377b– 1388b) och vilka karaktärsdrag som utmärker olika åldrar, livssituationer och så vidare (2.12.1–2.18.1; 1388b–1391b) och sist ”det material som är gemensamt” för retorikens alla genrer (2.18.2–2.26.5; 1391b– 1403b). Avsnitten ifråga brukar uppfattas som grunderna för logos, pathos och ethos. Framställningen i dessa delar av texten kan, som tidigare nämnts, uppfattas som långrandiga eftersom de just består av att Aristoteles helt enkelt räknar upp de utgångspunkter (eller topoi, se nedan) som talaren kan använda. Just eftersom långa stycken av dessa kataloger handlar om hur talaren kan väcka känslor brukar även första­gångsläsare här upptäcka en möjlig motsägelse i texten. Avslut­ningsvis kan det därför vara värt att uppmärksamma denna lite närmare.

I Retorikens inledande kapitel diskuterar Aristoteles känslornas be­tydelse, och uttrycker här en minst sagt kritisk inställning till dem: ”Förtal, medlidande, vrede och liknande själsliga känslor har inget med saken att göra, utan vänder sig till domaren” (1.1.4; 1354a). Liknande formuleringar förekommer på många ställen, särskilt i den första bokens första tre kapitel. Frågan är som sagt om det innebär att texten innehåller en självmotsägelse i och med att Aristoteles ägnar en så stor del av andra boken åt pathos. Enligt en traditionell uppfattning för­håller det sig så.¹⁰⁴

Vissa moderna forskare har dock försökt upplösa självmotsägelsen genom mer eller mindre kreativa tolkningsförsök. Vissa har hävdat att kritiken av pathos endast gäller de känslor som inte ”har med saken att göra”, och inte känslor som sådana.¹⁰⁵ Andra har hävdat att kritiken endast gäller när talaren förvränger domarens känslor, inte användningen av de känslor som olika grupper har.¹⁰⁶ Ytterligare andra har menat att kritiken gäller endast om talaren inte använder talet (logos) för att väcka känslor, utan använder sig av ickediskursiva medel som utrop, gester eller uppvisandet av gråtande barn eller kvinnor.¹⁰⁷ Dess­utom finns alla de ovannämnda forskare som försökt visa att Ari­stoteles kritik endast går ut på att tidigare handboksförfattare inte insett att enthymemet är retorikens centrala begrepp, och att en retorisk teori som låter enthymemet fungera som bärande princip för känslorna inte blir måltavla för den kritik som Aristoteles tecknar.¹⁰⁸ Här finns det som synes flera problem att lösa.

Topos

Ytterligare ett av de mest berömda begreppen – och ett av de mest omdiskuterade – i Aristoteles Retoriken är de platser eller ställen (topoi, sing. topos) där han menar att en talare kan finna utgångspunkter för sina enthymem (1.2.21; 1358a).¹⁰⁹ Ett topos är ett slags ’plats’ dit talaren kan gå för att finna argument eller material till sin text, exempelvis genom att fråga sig vilka delar en sak består av eller genom att undersöka vilka orsakerna är till att den finns till.¹¹⁰ Stora delar av Aristoteles Retoriken kan betraktas som uppräkningar av sådana topoi, och många har framhållit hur värdefulla dessa kan vara som verktyg för att finna nya infallsvinklar och för att finna nya argument.¹¹¹

Termen topos är emellertid erkänt mångtydig och i det följande kommer jag endast att peka ut några av dess grundläggande betydelser, och redogöra för ett antal av de problem som är förknippade med den.¹¹²

Redan när Aristoteles presenterar begreppet för första gången skiljer han mellan topoi, det vill säga ”det som utan åtskillnad är gemensamt (koinos) för alla” och ”de premisser som är specifika (idios) för varje genre (genos)” (1.2.22; 1358a). Passagen brukar tolkas som att Aristoteles här skiljer mellan å ena sidan allmänna eller gemensamma topoi och å andra sidan specifika topoi, även om det egentligen fram­forallt är de allmänna premisserna som han betecknar med termen topos. I den fortsatta framställningen förekommer dock termen såväl för de ämnen som hör specifikt till enskilda genrer (till exempel att dygden är ett topos som hör till lovtalet i 1.5.18; 1362a), som om de utgångspunkter som används för att väcka känslor (till exempel vilka topoi som bör användas för att blidka en publik i 2.3.17; 1380b).¹¹³ I den andra boken använder han dessutom uttryckligen termen topoi för att benämna de utgångspunkter han givit för enthymem i samtliga tre genrer, liksom för enthymem om känslor och karaktärer samt enthymem som gäller allmänt (2.22.16–17; 1396b–1397a). Det tycks alltså som om stora delar av Retorikens första och hela dess andra bok kan sägas vara en uppräkning av olika typer av topoi (för enskilda genrer, för pathos och ethos samt sådana som är allmänna eller gemensamma för en mängd olika typer av resonemang). Dessa uppräkningar är ofta långa och till synes internt motsägelsefulla.¹¹⁴ När Aristoteles exempelvis i första bokens femte kapitel hävdar att politiska tal i någon mån alltid handlar om vilket beslut som leder till lycka måste han rada upp mängder av exempel på hur folk i allmänhet ser på lycka – fast dessa uppfattningar inte alltid hänger ihop (han kan alltså inte nöja sig med att utreda vad lycka ”egentligen” är). En förklaring till detta kan vara att Aristoteles här räknar upp sådana specifika topoi som faktiskt är övertygande i vår smutsiga verklighet, i de tre vanliga sammanhangen för offentliga tal i stadsstaten (folkförsamlingen, rättegångarna och ceremonierna) – inte sådant som skulle vara det i en idealisk värld.¹¹⁵ Så bildar den grekiska stadsstatens politiska och kulturella institutioner, sedvanor och ceremonier en viktig bakgrund till Aristoteles text.

Det är dock framförallt de gemensamma topoi som tilldragit sig forskningens intresse.¹¹⁶ Dessa presenteras – i två olika varianter – i ­slutet av Retorikens andra bok.

Först ges en beskrivning av fyra kategorier av ”material som är gemensamt (ta koina)” för ”varje talgenre” (men utan att explicit använda termen topos) (2.18.2; 1391b). Dessa är ”det möjliga och omöjliga”, ”huruvida något har skett eller inte”, ”huruvida något kommer att ske eller inte” samt ”det som rör storlek” (2.18.3-2.19.27; 1391b-1393a). Underligt nog menar han att dessa lämpar sig särskilt för skilda genrer, så att den sistnämnda framförallt hör till uppvisningstalen, frågan om vad som har skett hör till rättstalen, och de två övriga till de politiska talen. I vilket avseende dessa fyra är ”gemensamma” är därmed oklart.

Lite senare ger han en betydligt längre förteckning av 28 gemensamma topoi (här används termen). Hur dessa förhåller sig till de fyra är inte alldeles klart av sammanhanget, och vissa uttolkare menar att Aristoteles faktiskt inte presenterar två typer av topoi (de specifika och de allmänna), som han själv påstår, utan i själva verket beskriver tre skilda typer i Retoriken: de specifika (idios) för varje talgenre, de fyra gemensamma (ta koina) och de 28 gemensamma topoi (koinoi topoi).¹¹⁷

Det kan påpekas att vad som gör dessa gemensamma topoi gemensamma inte ligger i att de skulle vara lika användbara för alla typer av åhörare:

De bildade talar allmänt och generellt, medan de obildade utgår från det de vet och det som är nära. Därför bör man i sitt tal inte utgå från alla uppfattningar utan från vad en avgränsad grupp anser, till exempel det domarna eller det som dessa gillar anser. (2.22.3; 1395b).

Det som gör de gemensamma topoi till just gemensamma är istället att de i samma mån kan användas för alla typer av ämnen och genrer.

Aristoteles inleder här med en påminnelse om begreppets innebörd: ”Låt oss diskutera enthymemernas element (stoicheion). Med ett enthymems element och en topos menar jag samma sak.” (2.22.13; 1396b). Därefter presenteras en lista med 28 gemensamma topoi som enthymem kan ta som utgångspunkter. För att tydliggöra vissa problem och demonstrera komplexiteten i Aristoteles toposbegrepp kan det vara på sin plats att ställa upp samtliga; se figuren på nästa sida.

De flesta gemensamma topoi presenteras och definieras noggrant i texten, och vanligen ges illustrerande exempel, men det framgår redan av nedanstående förteckning att det är svårt att urskilja en systematik i uppräkningen. För det första: hur skiljer sig exempelvis topos nummer 9 (indelning) från nummer 12 (delarna), nummer 23 (att berätta orsaken…) från nummer 24 (orsaken), eller nummer 2 (avledning av samma ord) från nummer 8 (ords olika bemärkelser)? Det blir aldrig helt klargjort. För det andra: hur skiljer sig topos nummer 10, induktion, från de ”exempel” som Aristoteles skiljer från enthymem i reto­rikens första bok? För det tredje: är uppräkningen avsedd att uppfattas som fullständig eller består den av ett slumpmässigt antal exempel på gemensamma topoi? I det mer omfattande verket om dialektik, som just bär titeln Topiken presenterar Aristoteles 300 skilda topoi, klassificerade i fem huvudkategorier.¹¹⁸ Han gör i Retoriken explicita jämförelser med denna text och vid flera tillfällen hänvisar han till resonemang däri (exempelvis 2.23.13; 1399a). Men förhållandet mellan dem är knappast glasklart: hur skiljer sig Topikens framställning i teoretiskt avseende från den i Retoriken? Den sistnämnda texten tar exempelvis sin utgångspunkt en stringent framställning av de så kallade predikablerna (enkelt sagt frågan om vad som kan sägas eller prediceras om något annat enligt formeln ’S är P’ eller ’S är inte P’), men det är uppen­bart att Aristoteles inte menar att predikablernas logiska systematik är tillämplig för Retorikens topikdiskussioner. Här är det ett betydligt mer disparat och delvis kanske motsägelsefullt material som presenteras.¹¹⁹

I modern retorikteori finns det gott om försök att göra mer systematiska uppdelningar, mer eller mindre explicit baserade på Aristoteles. Det mest berömda exemplet är antagligen Chaïm Perelman och Lucie Olbrecht Tytecas La Nouvelle Rhetorique, som ställer upp ett antal ”argumentationstekniker” klassificerade i ett antal huvudkategorier.¹²⁰ Frågan är varför idén om en sådan kategorisering inte tycks föresväva den annars alltid klassificerande Aristoteles i verket om retorik. Möj­ligen beror det på att han helt enkelt vill presentera en användbar lista för att finna så många nya argument som möjligt. För som hans själv påpekar är det klokt att ”i varje fråga ha ett urval som rör det möjliga och det mest lägliga” (2.22.10; 1396b) och att ”ju mer material man har desto lättare är det att bevisa” (2.22.11; 1396b). Själva systema­tiken blir i så fall av underordnad betydelse.¹²¹

Hursomhelst bör det sägas att Aristoteles begrepp om gemensamma topoi har mycket lite att göra med den idé om loci communes (latinets motsvarighet till grekiskans koinoi topoi) som senare kom att prägla retorikfältet och som än idag ekar i engelskans commonplace som ut­tryck för en klichéartad formulering eller tankegång. Medan loci communes i varje fall under renässansen kom att stå för specifika argument eller påståenden (exempelvis argument mot lyx eller mot lättja) är det alltså hos Aristoteles fråga om mycket allmänna kategorier som kan användas i tal i alla ämnen.¹²²

Metafor

Det sista begreppet som jag vill presentera i denna introduktion skiljer sig på ett avgörande sätt från de tidigare. Det mest förvånande med begreppet metafor, så som det presenteras i Aristoteles Retoriken är att det spelar en så underordnad, för att inte säga obetydlig, roll. Begreppet metafor har ju kommit att räknas som ett av de centrala i retoriken och i vissa tider och hos vissa tänkare rentav kommit att ses som retorikens essentiella begrepp.¹²³ Men i Retoriken nämns inte ens metaforen förrän i den tredje boken, när Aristoteles till sist kommer in på frågorna om talets utformning ifråga om stil (lexis), disposition (taxis) och de korta anmärkningarna om framförandet (hypokrisis). Dessa är aspekter som många andra både före och efter honom betraktat som retorikens viktigaste, men för Aristoteles har de strikt talat inte med retorik att göra: det är ”överflödigt” eller i varje fall av sekundär betydelse. För, som han skriver, ”rätt uppfattat förefaller det vara vulgärt” (3.1.5; 1403b). Anledningen till att han ändå beskriver även dessa aspekter är att det visserligen inte är ”korrekt” men ”nödvändigt” på grund av åhörarnas bristande förmåga och att retoriken har med deras ”uppfattningar” att göra.

Aristoteles framställning av metaforen i Retoriken är dessutom relativt kortfattad, och han hänvisar själv till den utförligare behandlingen i Om diktkonsten, även om själv samtidigt framhåller metaforens betydelse i tal, eftersom ”talen uppbyggs med färre hjälpmedel än verser” (3.2.7–3.2.8; 1405a). Det metaforbegrepp som presenteras har heller inte särskilt mycket att göra med begreppet så som vi känner det från senare tiders retorik och språkvetenskap. Aristoteles urskiljer i tredje boken tre typer av ord som användbara i den prosastil som retoriken behandlar: ”det vedertagna”, ”det egentliga” och ”metaforer” (3.2.6; 1404b). Listan ligger som synes långt från de långa uppräkningar av skilda typer av troper och stilistiska figurer som vi känner från senare tiders retorikhandböcker. Dessutom innehåller Retoriken ingen formell definition av metaforen: för en sådan hänvisas läsaren till Om dikt­konsten där Aristoteles ger en definition och gör en distinktion mellan fyra olika slags metaforer (se Akujärvis kommentar till 3.1.7; 1405a, där också definitionen citeras). Däremot nämner Aristoteles i Retoriken ett antal typer av metaforer, exempelvis liknelser (3.4.1; 1406b), gåtor (3.2.12; 1405b) och överdrifter (3.11.15; 1413a). Redan dessa exempel visar att Aristoteles till metaforerna räknar åtskilligt som senare tiders retoriker skulle räkna till andra typer av retoriska ornament. Aristoteles metaforbegrepp är vidare än i senare framställningar.

Vad han däremot gärna diskuterar är vilka effekter eller funktioner metaforer kan ha i ett tal – exempelvis att försköna (3.2.10; 1405a), klargöra (3.6.3; 1407b), och att åskådliggöra (3.10.7; 1411a). Dess­utom ägnar han många resonemang åt att diskutera vilka slags metaforer som är lyckade och passande för prosastilen, framförallt att en lyckad metafor – liksom stilen i övrigt – bör vara klar, behaglig och främmande (3.2.7; 1405a; jämför 3.2.1; 1404b).

Det finns fortfarande en del kvar att säga om Aristoteles metafor­begrepp – inte minst ifråga om just dess retoriska funktioner och frågan om hur metaforen egentligen förhåller sig till hans övergripande retoriska teori, och vilken plats den i sin tur har i hans språkfilosofi i övrigt.¹²³

Men det mest påfallande – och förvånande för en modern läsare – är ändå som sagt vilken liten betydelse metaforen tillmäts i Aristoteles Retoriken. Därmed är vi tillbaka i det kanske mest provocerande med texten som helhet, nämligen att den i så hög grad koncentrerar sig vid talets tankegångar och inte vid dess form eller utsmyckningar. Än en gång: För Aristoteles är det just innehållet som är det retoriska i en text – inte dess utanverk.

Översikt över Retorikens innehåll

Slutligen vill jag här ge en schematisk översikt över Retorikens innehåll. Det finns naturligtvis många sätt att rekonstruera Aristoteles text. Syftet med den nedanstående är att klargöra hur den fungerar som en lärobok i just retorik. Den riktar sig därmed till läsare som äger ­elementära förkunskaper i klassisk retorisk teori med målet att de enkelt ska kunna hitta i verket. Därför är översikten inte heller särskilt detaljerad, utan det är en viktig poäng att den ryms på ett bokuppslag, fastän det betyder att en del nyanser och komplexiteter går förlorade.

I min översikt är Retoriken som synes strukturerad i tre huvuddelar: A utgör en introduktion, B behandlar talets innehåll och material och C handlar om om talets utformning, det vill säga dess formella aspekter (framförande, språklig stil och disposition). Den som är bekant med den klassiska retorikens partesmodell skulle kunna känna igen strukturen därifrån. B motsvarar inventio och C motsvarar i tur och ordning actio, dispositio och elocutio. Översikten demonstrerar vilken tyngd Aristoteles lägger vid det förstnämnda momentet.

Efter varje rubrik anges inom parentes bok, kapitel och stycke följt av Bekkerpaginering. Efter parentesen ges en sidhänvisning som pekar ut var avsnittet börjar i Akujärvis översättning.

1. A) Retoriken som konst (1.1–1.3; 1354a–1359a) ………….. 77………….
2. Retoriken, dess grannar och dess föregångare
             (1.1; 1354a–1355b)…………………………………………… s. 77
3. Retorikens definition, mål och övertygelsemedel
            (1.2; 1355b–1358a)…………………………………………… s. 81
4. Retorikens genrer (1.3; 1358a–1359a)…………………….. s. 87

1. B) Talets innehåll och material
   (1.4–2.26; 1359a–1403b) ……………………………………. 89………….
2. Material och utgångspunkter för logos (1.4–1.15;
             1359a–1377b) …………………………………………………  s. 89
3. Specifika topiker för logos i politisk retorik
     (1.4–1.8; 1359a–1366a ) …………………………………..  s. 89
4. Specifika topiker för logos i ceremoniell retorik
               (1.9; 1366a–1368a) ………………………………………  s. 105

         iii. Specifika topiker för logos i rättslig retorik
            (1.10–1.15; 1368a–1377b) ………………………………  s. 110

2. Material och utgångspunkter för pathos och ethos
            (2.1-2.17; 1377b–1391b) …………………………………..  s. 133
3. Introduktion (2.1; 1377b–1378a) ………………………. s. 133
4. Specifika topiker för pathos (2.2–2.11; 1378a–1388b) s. 134

         iii. Specifika topiker för ethos (2.11–2.17; 1388b–1391b)  s. 156

2. Material och utgångspunkter för alla typer av tal och
             övertygelsemedel (2.18–2.25; 1391b–1403a)……………. s. 163
3. Introduktion (2.18; 1391b–1392a) ……………………… s. 163
4. Det gemensamma materialet (2.19; 1392a–1393a) …. s. 164

         iii. Exempel (2.20; 1393a–1394a) …………………………  s. 167

2. Sentenser (2.21; 1394a–1395b) ……………………….. s. 169
3. De gemensamma topikerna (2.22–2.23;
      1395b–1400b) …………………………………………….  s. 173
4. Skenbara enthymem; tankegångar som endast verkar
      vara riktiga ( (2.24; 1400b–1402a) …………………….  s. 187

         vii. Vederläggningar (2.25; 1402a–1403a) ………………  s. 191

2. Avslutning av diskussionen om talens tankegångar
            (2.26; 1403a–1403b) ……………………………………….  s. 193

3. C) Talets utformning (3.1–3.19: 1403b–1420a) ………….. 195…………. a.                   Introduktion (3.1.1–3.1.3; 1403b)                     s. 195
4. Framförandet (3.1.4–3.1.10; 1403b–1404a) ……………..  s. 195
5. Språk och stil (3.2–3.12; 1404a–1413b) …………………  s. 197
6. Disposition (3.13–3.19; 1413b–1420b) ………………….  s. 223

.

---

Bibliografiskt

Aristoteles: “Retoriken”. Översatt och med inledning av Johanna Akujärvi. Med fyllig introduktion av Janne Lindqvist. 2:a utgåvan, Retorikförlaget 2022. doi: https://doi.org/10.52610/CUDB7074

Retorikförlaget 2018, s 31-74.