Start » Svensk retorik » Svenska talarstolen » Jerzy Einhorn: Glöm oss inte

Jerzy Einhorn: Glöm oss inte

av Stina Gardestrand

Jerzy Einhorn: Glöm oss inte

Talarstolen. 28 januari 2000 höll professor Jerzy Einhorn ett tal vid avslutandet av den första internationella Förintelsekonferensen till minne av Förintelsens offer.

Den klassiska retorikens ’gode man’ är en hedervärd man, en man som besitter dygder som vishet, tapperhet och rättvisa. Om det någonsin har funnits en sådan man, så var det ­Professor Jerzy Einhorn.

Jerzy Einhorn kämpade hela sitt liv. Mot döden och hopplösheten i nazisternas dödsläger. Mot cancern, både som läkare på Radiumhemmet och de sista åren också som privatperson. Mot nedskärningar inom sjukvården i sin roll som politiker. Och, ständigt och outtröttligt, mot rasismens återkomst och glömska över dess offer.

Den 28 januari 2000 höll professor Jerzy Einhorn ett tal vid avslutandet av den första internationella Förintelsekonferensen till minne av Förintelsens offer. Talets slutord visade sig vara i det närmaste profetiska:

”När nästa konferens mot Nazismen sammankallas, så kommer få av oss att finnas kvar för att vittna. Vi vädjar till er alla. För er egen skull och för era barns skull: Glöm oss inte.”

Jerzy Einhorn avled den 28 april 2000. Han var en hedervärd man med en hedervärd sak. Nästa Förintelsekonferens kommer att hållas i januari 2001. Jerzy Einhorn kommer inte att vara där, men hans ord finns kvar. Låt oss inte glömma. ❧


Jerzy Einhorn

Glöm oss inte

Professor Jerzy Einhorns tal vid avslutandet av Förintelsekonferensen i Stockholm den 28 januari 2000

Konferensen närmar sig sitt slut. Vilka slutsatser kan vi dra? Vad gör vi nu?

Att minnas förintelsen är inte ett mål i sig. Syftet med den här konferensen är att minnas vad som kan hända om nazistiska organisationer etablerar sig i våra länder. Och idag är detta den sorgliga verkligheten.

Välorganiserade nazistiska grupper existerar idag i de ­flesta av de 47 länder som deltar i denna konferens, i flera av länderna som politiska partier med sin fäste i federala eller regionala parlament. Det är inte längre frågan om förvirrade unga män. Idag har välorganiserade nazistiska grupper överraskande goda finanser, de bildar internationella nätverk där de lär nya grupper hur man rekryterar och knyter till sig nya medlemmar, hur man utnyttjar demokratiernas svagheter, hur man använder Internet när det gagnar ens egna syften, hur man använder sig av ­terror, hur man skrämmer vittnen.

Vi, deltagarna i denna konferens, och majoriteten av innevånarna i våra länder, vill inte ha denna utveckling, men vi verkar inte veta hur vi ska reagera. Envist står vi upp för att försvara civila rättigheter för alla men finner det svårt att väga detta försvar mot behovet att gå emot en rörelse som underminerar demokratin och skadar oskyldiga människor.

Den viktigaste framgången efter Andra Världskriget var genombrottet för principen för mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter. Det är en fantastisk princip:

Vi är inte lika vackra, inte lika begåvade, inte lika skickliga, lika unga eller gamla men vi har alla samma värde och samma rättigheter.

Förenta nationernas stadga inleds med principen för ­mänskligt värde, och denna princip finns nu inskriven i de flesta demokratiska länders konstitution. Den utgör ett motgift mot rasismens budskap, och inger hopp för en bättre framtid för mänskligheten. Om principen om mänsk­ligt värde och mänskliga rättigheter får sitt genombrott i vårt vardagliga tänkande, då kommer vi att få en bättre värld.

Tyvärr kommer inte detta att inträffa i vår generation; kanske under våra barns eller våra barnbarns eller kanske under våra barnsbarnsbarns generation.

Det är viktigt att vi inpräntar principen om mänskliga rättigheter i våra barn – men det är inte tillräckligt. Vi måste samtidigt ta den växande nazistiska rörelsen på mycket större allvar än vi gör idag.

Nazismens enkla budskap är förförande, särskilt för de som känner sig osäkra, och kanske mindervärdiga. Och rörelsen drar till sig människor: ”Du är inte underlägsen, du är överlägsen. Anslut dig till oss som är överlägsna”. Detta var också Adolf Hitlers budskap till det tyska folket. Nazisterna har alltid reserverat sig rätten att själva ­bestämma vem som är överlägsen och vem som är underlägsen.

Nazismen har plågat mänskligheten genom hela dess historia. Den har sanktionerat stamstrider, krig, legaliserat förtryck och slaveri för människor som utsetts till underlägsna. Idag sanktionerar den mobbning – du kan mobba den som har utsetts till mindervärdig, hota, slå, till och med döda den som ses som underlägsen. Även om Nazismen inte leder till en ny Förintelse, så leder den till en värld av lidande.

Om vi vill vrida tillbaka den nuvarande utvecklingen, skydda framtida generationer och hjälpa de som redan är mobbade, förföljda, hotade eller misshandlade så måste vi i grunden förändra vår attityd gentemot Nazismen; vi måste utveckla effektiva metoder för att bekämpa den, om nödvändigt måste vi ändra vår lagstiftning, och vi måste göra det fort.

Den här konferensen kommer att vara en framgång om den får representera ett första steg mot skapandet av ett kraftfullt internationellt nätverk med vittgående befogenheter att bekämpa internationell Nazism. Och vi måste åstadkomma detta snabbt, för priset vi får betala kommer att bli högre ju längre vi väntar.

Att minnas Förintelsen är ett skört försvar, men det är ändå det bästa emot Nazismens framtåg i våra länder – en påminnelse om Nazismens skoningslösa grymhet, en påminnelse om att vi aldrig får sänka garden, aldrig får acceptera Nazismen som ett nödvändigt ont i en demokrati.

Redan idag orsakar Nazismen alltför för mycket lidande för att accepteras i någon form i ett demokratiskt samhälle.

Vi, Nazismens offer, tvingades betala ett högt pris. Men om ni tar till er detta budskap kommer utrotandet av ­flera miljoner oskyldiga människor – judar, zigenare, homosexuella och handikappade tyskar – att ha någon mening och vårt lidande kommer inte att ha varit helt och hållet förgäves. Då kommer vi och alla de som inte överlevde att ha bidragit till en bättre värld för kommande genera­tioner.

Vi som överlevde förintelsen är alla mellan 70 och 80 år gamla. När nästa konferens mot Nazismen samman­kallas, så kommer få av oss att finnas kvar för att vittna. Vi ­vädjar till er alla. För er egen skull och för era barns skull: Glöm oss inte. Ni får aldrig glömma vad som kan ske om ­organiserad Nazism får fotfäste i våra länder.

 


Artikeln finns i RetorikMagasinet 8, s 30-31.

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere