Journalistik med alla sinnen öppna

Retorisk journalistik. Berättandet är på väg ­tillbaka i journalistiken. Det handlar om att skapa upplevelser – i första hand för journalisten, i andra hand för läsaren. Och som i fallet med New ­Journalism kommer influenserna från USA, varifrån ‘experter’ nyligen var på besök.

Journalistik med alla sinnen öppna

Kirsten Sparre

Om man får tro framtidsforskaren Rolf Jensen är vi på väg in i ett drömsamhälle, där berättandet är det nav allting rör sig kring. Redan nu säljs ägg och gympadojor i kraft av historier, medan företag skapar företagsberättelser för att stärka kårandan och den gemensamma identiteten. Också inom journalistiken kommer berättandet tillbaka efter att under en period ha haft det svårt.

På en konferens arrangerad av Center for Journalistik og Efteruddannelse vid Danmarks Journalisthøjskole i Århus träffades en rad nordiska journalister och medieforskare. Ämnet för konferensen var ”att berätta historier” – och bland de inbjudna föreläsarna fanns några av USA:s främsta utövare inom genren, som beredvilligt delade med sig av sina erfarenheter.

Tom French – en av den amerikanska journalistikens ­bästa historieberättare – stod för den kanske viktigaste poängen för en generation journalister som är uppväxta med de journalistiska nyhetstelegrammens disposition: först en sammanfattande ingress, sen det viktigaste och slutligen det minst viktiga. Med en diabolisk glimt i ögat på­började han historier som sedan bröts när de var som mest spännande.

“Den kittlande känsla av spänd, nästan obehaglig förväntan du har när du väntar på slutet av historien är precis vad berättande handlar om. Samtliga berättelser drivs av en enda grundläggande fråga: Vad händer härnäst? Det finns alltid en enkel, visuell fråga som läsaren önskar svar på, och som får henne att läsa vidare”, sa han.

Åhörarna fick aldrig något slut på historien om prästen som får agera snabbt för att förhindra att bruden spyr över altaret och sin brudklänning. Eller på historien om den gravida gymnasieeleven som försöker klara ett multiple choice-test genom att läsa upp frågor och möjliga svar för sitt ännu ofödda barn – och kryssa för när barnet sparkar till. Å andra sidan gick den pedagogiska poängen rakt hem genom en förankring i en stark känsla av frustration.

Berättande är upplevelse

Berättande journalistik handlar just om känslor och upp­levelser. I första hand journalistens, i andra hand läsarens. A sequential emotional experience, en fortskridande känslomässig upplevelse som Mark Kramer, professor vid Harvard University och ledare av den amerikanska Niemann Foundations program för berättande journalistik, kallar det. Vi ska strax återkomma till honom.

Den berättande journalistiken bryter med många av de dominerande normerna för journalistiskt handlande och med de former för nyhetsförmedling som hade sin storhetsperiod i sista hälften av det 20:e århundradet.

Jo Bech-Karlsen, journalistikforskare på Senter for Journalistikk i Bodö, är en av de ledande nordiska experterna i berättande journalistik. Han förklarar att i perioden efter andra världskriget utvecklade sig journalister till moderna informationsbehandlare. Objektiviteten var ett ideal och inom nyhetsjournalistiken låg tyngdpunkten på fakta, information och analys, som förmedlades med den viktigaste informationen först. Reportaget dominerades av skriftliga källor och dokumentariska intervjuer.

Som motsättning till denna informationstanke deklarerar den berättande journalistiken nyhetstelegrammets död. Den kräver att journalisten slutar upp med att uppfatta sig själv som neutral förmedlare av information för att i stället stå fram på scenen och med hög och klar röst förkunna: “Låt mig berätta en historia som jag har upplevt!”.

Som Jo Bech-Karlsen säger: “Reportern är inte en mellanhand, men måste själv erfara och undersöka vad hon ska berätta om. Reportern är en berättare som tvingar in sig ­mellan erfarenheten och reportaget. Genom det skapande arbetet uppnås en reflektion och mognad och berättelsen växer fram genom en mängd val och överväganden. Reportaget är därför en berättelseform skapad av verkligheten.”

Research till berättande

Att iscensätta sig själv som historieberättare har visat sig svårt för många journalister och det ställer krav att uppleva verkligheten på ett sätt som senare kan förmedlas i journalistisk form. Speciellt eftersom den journalistiska berättelsen ska förbli trogen verkligheten och aldrig gena genom dikt och fiktion. Kraven handlar om journalistens person­liga integritet och kompetens.

Lyckligtvis är Mark Kramer en mästare i att avmystifiera processen. Han har genom flera år samlat amerikanska och utländska journalister i hundratal till de årliga “Narrative Train”-konferenserna om berättande journalistik i Boston. På konferensen i Århus trollband han deltagarna med en föreläsning om hur man researcher för berättande journalistik.

En berättelse är en process. Oftast har den bara en vag utgångspunkt – en allmän idé – den precisa historien måste journalisten uppleva genom att gräva sig in i ämnet med alla sinnen öppna.

När Mark Kramer skulle berätta om kirurger och deras arbete blev hans första uppgift att hitta kirurger, som ville låta honom observera dem i deras vardag under en längre period. Intervjuer räcker inte eftersom de inte ger reportern en känsla av hur kirurger agerar i olika situationer och hur de är som människor.

För att kunna skriva bra om kirurger är det inte nog att observera dem medan de opererar, menar Mark Kramer. De ska också observeras i alla möjliga sammanhang, fackliga såväl som privata, och alla dessa observationer ska skrivas ner. Själv slog Kramer in sin bärbara dator i plast och hade den med överallt – även i operationssalen så han fortlöpande kunde notera.

I observationsfasen är det fler saker att titta efter. Främst berättelseförlopp som är avgränsade episoder, där en person t ex brottas med en problemställning och hittar någon lösning. “Dessa berättelseförlopp uppstår här och var i den period du följer personen, slutligen blir de det skelett som allt annat kan hängas på,” förklarar Mark Kramer.

En annan viktig uppgift är att söka efter detaljer som efteråt kan användas för att konstruera konkreta scener, som ger läsaren en känsla av omedelbarhet, som vore läsaren en del av händelserna.

“Om du besöker en hamn, bör ditt anteckningsblock vara fulla av anteckningar om oljelukten, om ljudet från vinscherna, hur det oljetäckta vattnet ser ut, den knastrande känslan av metall slängd på marken och smaken av den ­salta luften. Fem sinnen – och blocket bör vara fyllt med intryck från dem alla. Också om du bara får användning för en del av dem,” instruerar Mark Kramer.

Känslor är nästa punkt på Kramers lista. Reporterns egna såväl som huvudpersonens känslomässiga reaktioner på ­olika situationer bör skrivas ner. Det är ofta här man hittar de spännande mönster som också sannolikt intresserar ­läsaren.

Sist, men inte minst, är det viktigt att notera de metaforer och språkliga bilder som uppstår i researchfasen. De försvinner ofta som drömmar, men hålls de kvar på papperet dyker de inte sällan upp i det slutgiltiga materialet, har ­Kramer erfarit.

Först vid denna tidpunkt, så sent i processen, är det läge för en selektiv bakgrundsresearch och intervjuer, som kan komplettera bakgrunden.

Och slutligen, föreslår Kramer, sammanställer reportern alla anteckningarna till en berättande framställning. ”Föreställ dig att du berättar hela historien om din research för din mamma med hjälp av dina anteckningar. Det ger dig möjlighet att identifiera de ögonblick och händelser som är mest intressanta”, menar Kramer.

Struktur, drivkraft och scener

Berättelsen som form kan principiellt användas var som helst i den dagliga journalistiken. I både små och stora historier eller i en serie berättelser som dem Pulitzer-vinnaren Tom French har specialiserat sig på under sin tid på St. Petersburg Times i Florida. De får gärna ett omfång som en roman, och publiceras därför över flera dagar.

Tom French använder inte timmar men månader och år på research till sina historier, där djupet och detalj­rikedomen imponerar. Om han beskriver hur en person kör iväg i sin bil, ska han ha det hela med: bilmärke och -modell, årgång, färgen, barnstolen – även den lilla bulan i bak­skärmen om den har betydelse för historien.

När Tom French påbörjar skrivar-fasen, är den första uppgiften att hitta den fråga i historien som kan få läsaren att hänga med fram till slutet. Till exempel: Varför dräpte ­flickan sin mamma?

”Frågan fungerar som drivkraft – som lokomotiv – i historien, men är inte det som historien egentligen handlar om. Det är den som får berättelsen att röra sig framåt. Vilken riktning och vilket mål historien har, beror på dig som ­skriver. Alla historier behöver ett lokomotiv, men har de inte ett mål, blir de ändå ganska otillfredsställande,” förklarar Tom ­French.

Han uppmanar till att studera berättartekniken i film och föra över den till de egna berättelserna.

”När du planerar en berättelse, så bygg upp den kring ­olika scener som i en film – tänk ut vilka ögonblick som kan användas som scener. Använd också den effektskapande ­tekniken från filmen, tex kryssklipp, där man följer två handlingar som leder fram till samma punkt. Eller mon­tagar och övergångar.”

Byggstenar till scenerna är de sinnesupplevelser och specifika detaljer som noterades i researchfasen. De ger liv åt ­scenen och hjälper läsaren att se den framför sig.

”Dialog är också viktig. Vi journalister är tränade i att intervjua och sedan citera. Den har sitt värde, men blir ännu bättre i en berättelse om du citerar folk som pratar med varandra och inte med dig. Låt dem skrika åt varandra, viska och säga elaka saker eller roliga. Få dem att prata med varandra så läsaren upplever att de hör samtalet,” tillråder French.

Han rekommenderar också att man gör en disponering. ”Se det som en karta som ger svaret på frågor som: Vad händer i första avsnittet? Vad händer i andra? Om det är en serie­berättelse, över hur många dagar ska den publiceras för att få med hela historien? Hur ser strukturen ut, hur är berättelsekurvan, vad händer dag för dag?”

Meddiktning och tolkning är framtiden

Anhängare av berättande journalistik är övertygade om att berättelserna har kommit för att stanna. Och i USA har de försäljningssiffrorna med sig: amerikanerna är tokiga i berättelser. De ekonomiska argumenten används av rörelsen för berättande journalistik (som de kallar sig själva) för att övertyga än fler redaktörer om att det är värt att satsa på att ge journalister tid till research och skriva stora berättelser, även om det är dyrt.

Tar man ett steg åt sidan är det möjligt att se berättande journalistik som en del av en större nyutveckling av journalistiken. Journalistik som baseras på att ge användarna upplevelser och engagemang genom känslor och mjuka värden, får allt mer utrymme i medierna. Det finns i olika former, som tex:

• public journalism som helt medvetet involverar läsare, ­tittare eller lyssnare från alla samhällets lager i den redak­tionella processen, så de aktivt påverkar vad journalistiken ska handla om. Denna form för journalistik kan under­lätta lokala problemlösningar i samarbete med invånarna.

• reality-journalistik som följer upp reality-shows som Big Brother eller Robinson. En stor del av denna journalistik – med recensioner, läsaromröstninger och fördjupande reportage om deltagarnas liv och handlingar – siktar till att förlänga tittarnas upplevelse av programmen och de känslor de aktiverar.

• skvallertekniken inom vissa delar av journalistiken om kändisar och kungliga, där historierna medvetet inbjuder till en intim skvallerstund mellan tidning och läsare. Det kan handla om att journalisten utifrån enstaka fakta ­skissar en möjlig utveckling eller presenterar en tolkning som läsaren kan relatera till.

Om denna utveckling enbart kan tillskrivas det kommande drömsamhället är svårt att avgöra. Det är kanske viktigare att konstatera att förhållandet mellan de journalistiska medierna och deras konsumenter är i gungning. Läsarna är inte längre nöjda med att uppfattas som tomma kärl som ska fyllas med information med jämna mellanrum.

I stället ser det ut att finnas en förväntan om att journalistiken ska ge dem en möjlighet att själva vara med om att bestämma mening och betydelse i de journalistiska produkterna genom att öppna för tolkningsmöjligheter, med­diktning och aktiv medverkan. Och det är ju en helt annan historia… ❧

Författare: Kirsten Sparre är journalist och anställd på Center for Journalistik & Efteruddannelse i Århus, Danmark. Översatt av Pelle Ahrnstedt.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 15, s 9-11