Peter Cassirer
Kan man debattera med extremister?
- Retorik & etik. Om retoriken utnyttjas för oetiska och tveksamma ändamål, vem bär då ansvaret? Den som lärde ut retoriken, retoriken i sig – eller enbart den som använder den? Peter Cassirer har tittat på retorikens roll i några debatter med företrädare för extrema politiska åsikter.
När Jan Guillou kommenterar tv-debatten mellan Lars Leijonborg och Pia Kjærsgaard i sin kolumn i Aftonbladet den 27 maj, hävdar han att det går att hantera en debattens slempropp som Kjærsgaard men ”då får man inte vara snäll och demokratiskt respektfull, inte hålla sig till demokratins spelregler utan till rasistens. Fuska, avbryta, hånskratta, ifrågasätta rasistens intelligens och kunskaper, vad som helst. Men inte mesproppa [!?] sig som Leijonborg. Och inte tappa humöret och låta sig provoceras. Lögnen kan inte bemötas med motlögner, men med skämt och förakt”.
Hållningen påminner om den sofistiska retorikens klassiska inställning: ändamålet helgar medlen, och medlen får vara hur skändliga som helst — så länge de är språkliga. Denna ohållbara attityd störde givetvis inte endast Platon utan också retorikerna själva. Hur skulle en retoriklärare förhålla sig om en person med enligt läraren samhällsfarliga åsikter bad om undervisning i retorikens tekniker och således kunde missbruka dessa tekniker på det skändligaste? Frågan diskuteras i dialogen Gorgias, där Platon låter den framstående sofisten och retorikläraren hävda följande:
Om en duktig fäktare slår sin far eller mor, så får man inte för den skull hata och jaga ut lärarna i gymnastik och fäktning ur staden. För de har lärt ut sin konst för att man ska kunna använda den rätt och riktigt, nämligen som försvar mot fiender och angripare, inte för angrepp. Men om de dåliga retorikerna vänder på steken och använder sig felaktigt av styrkan i sin konst så är ju för den skull inte lärarna dåliga eller är det konstens fel och den således förkastlig, utan endast de, tror jag, som inte använder konsten på rätt sätt. [—-] Den som använder den [retoriken] felaktigt ska man avsky med all rätt och fördriva och döda, men inte den som har lärt ut den.
Givetvis är denna ståndpunkt mycket praktisk för retorikläraren genom att allt ansvar fråntas honom och läggs på eleven. I dagens situation är det ju inte möjligt att undersöka om en student har samhällsfarliga åsikter och rakt inte möjligt att utesluta vederbörande från undervisningen så länge han eller hon inte gör sig skyldig till något brott mot rikets lagar eller universitets regler.
Retorikerns dilemma
För en någorlunda medveten instruktör måste detta rimligen innebära ett dilemma. Hur ska man lösa detta?
I den romerska retoriken formulerades en lösning med den bekanta ”definitionen” av en god talare: vir bonus, dicendi peritus — ungefär ’en bra karl som kan tala’. Ändå kan det omöjligen ha varit någon hemlighet ens för dem som formulerade denna beskrivning att den gode talaren sannerligen inte alltid också var en god människa. Det är väl inte först i vår tid som vi för varje god retor kan räkna upp ett antal onda.
Inställningen som kommer i dagen i den latinska formuleringen kan möjligen härröra från en icke tillräckligt insiktsfull läsning av dialogen Gorgias där det heter:
Sokrates: När du alltså gör någon till talare måste denne nödvändigtvis redan veta vad som är rätt och vad som är orätt, eller lära det av dig.
Gorgias: Just så
S: Är inte den som har lärt byggandets konst en byggmästare?
G: Ja
S: Analogt således är den som lärt vad som är rätt också rättrådig?
G: Visst
S: Och den rättrådige handlar ju rätt?
- Så förefaller det att förhålla sig
S: Den rättrådige vill således aldrig göra något orätt?
G: Naturligtvis inte
S: Enligt detta måste talaren med nödvändighet vara rättrådig?
G: Ja
S: En talare vill således aldrig göra orätt?
G: Uppenbarligen inte.
Det logiska felslutet (att den som lärt om rätt också gör rätt) går den gode Gorgias förbi, och den verklige Gorgias lär med anledningen av denna dialog ha sagt att Platon är en stor satiriker. Av detta kan vi sluta att Gorgias aldrig skulle ha gjort ett sådant felslut. Men det verkar inte bättre än att romarna som anammade vir bonus-doktrinen faktiskt gjorde det!
Om det föreligger något direkt samband kan vi lämna därhän. Vad som däremot och dessvärre är uppenbart är att en retoriklärare löper risken att lära ut de effektiva reglerna till en skurk. Att inte vara medveten om detta och att gå på Gorgias linje är att blunda för det och likt strutsen (enligt myten) sticka huvudet i sanden
Franzéns populism
Eftersom det nu inte går att se på utanskriften hos någon om han har samhällsfarliga åsikter måste vi som lärare enligt min mening i stället bygga upp möjliga försvarsmekanismer mot extremisterna. Själv har jag därvid under senare år använt mig av ett på sin tid mycket omtalat ställe i ett valtal för det populistiska partiet Ny Demokrati som nydemokraten Viviane Franzén höll 1993. Jag presenterar texten tillsammans med en kommentar som visar på de många effektiva retoriska greppen:
Franzéns hetstal är glänsande retorik med sina retoriska frågor, sin konkreta dramatik och sitt känslomässiga engagemang. Att ändå ingen av de retorikgrupper som jag har spelat upp bandet för i min undervisning har anammat Franzéns budskap visar att det knappast hjälper hur bra retoriken än är, om inte budskapet harmonierar med auditoriets förutfattade mening, deras premisser eller presuppositioner.
Enligt romarna Cato och Quintilianus ståndpunkt skulle Franzéns tal emellertid inte vara bra därför att hon enligt vår förutfattade mening inte är någon god människa.
Kjærsgaards “Det danska”
Rasism bygger på ensidigt negativa generaliseringar av en ras, ett folk eller en religion. Rasism är inte bara förbjuden i lag, ordet är så negativt laddat att många rasistiska uttalanden börjar med besvärjelsefrasen “Jag är inte rasist, men…”
Rasistiska påstående kan vara rena fantasifoster (som ritualmord). De kan emellertid också referera rena fakta. Det rasistiska i att framhäva fakta i stil med affischtextens “tvångsäktenskap” ligger i att man tillskriver alla icke “rasrena” danskar sådana tillvägagångssätt. Dessa utmålas också som ett hot mot individen — “utryghed” — och mot fosterlandet och “det danska”: “Dit Danmark?”
Bilden föreställer en mulimsk kvinna (chakran) som får representera allt “icke-danskt”. Generaliseringen bevisas av att den avbildade kvinnan knappast kan ha begått gängkriminalitet eller massvåldtäkt.
Styrkan i affischen är att den nämner vissa fenomen som vi alla vet förekommer hos vissa grupper av invandrare. Flertalet av de uppräknade kulturella obehagen finns visserligen i alla kulturer, således också i danska och svenska, men i olika grad och av olika art. Endast tvångsäktenskap förekommer väl knappast här.
Affischens avslutande retoriska fråga är f.ö. en gengångare av slutet på Franzéns tal: “Är det det vi vill ha?” Eftersom svaret — för ALLA — rimligtvis måste bli “Nej!” är affischen säkert mycket verkningsfull .
Affischen beskyller således invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet för att utgöra ett hot mot “det gamla goda Danmark” och är på det viset typisk “hets mot folkgrupp”.
Den rasistiska vägen att lösa de problem som kulturella kollisioner för med sig kan ur ett snävt nationalistiskt perspektiv lösas genom att köra ut alla främlingar. Röster i den riktningen gjorde sig också hörda bland annars reflekterande människor efter det beryktade Fadime-mordet. Om man ser problemen ur en vidare synvinkel är emellertid inte mycket vunnet för kvinnor i exv. muslimska samhällen om vi repatrierar familjerna. Visserligen slipper vi kanske fall i Sverige eller Danmark där fäder mördar sina döttrar och att småflickor gifts bort utan att tillfrågas om sin egen vilja, men ur mänsklig synvinkel har vi ju bara ställt klockan tillbaka. I sitt hemland är ju Fadimes far och bror hjältar. Det är som så ofta bara en fråga om vems intressen som kommer i första hand.
Den goda debattören
Om vi bortser från Guillous smädelser måste vi ge honom rätt i att det är svårt att debattera med extremister. (Guillou var f.ö. själv inget undantag från den regeln när han skändligen misslyckades med att ställa Ian Wachtmeister mot väggen i TV3:s program Heta stolen i oktober 1993, ett program som just utgick från Franzéns skamlösa insinuation om muslimska ritualmord. Det är lättare att sitta vid sin skrivmaskin och ge andra recept på hur man ska vinna debatter än att själv göra det i en tv-studio.)
Men hans anmärkningar i samband med Leijonborg-Kjærsgaard-debatten är påfallande allmänna och värderande i stället för praktiskt konkreta. Jag ställer mig också ytterst tveksam till hans recept att möta extremisten med dennes egna vapen. Det finns andra att tillgå. I stället för att hånskratta (vilket jag inte tror gör något förtroendeingivande intryck) tror jag Leijonborg et consortes borde slå fast ett antal kriterier för rasism och sedan påpeka för motparten (eller kanske bättre: tv-publiken) att denne eller vederbörandes material (i det senaste fallet den rasistiska affischen) just uppfyller dessa kriterier. Därefter bör man föreslå bättre lösningar på de onekligen förhandenvarande problemen i stället för att ställa frågor till motparten. Sådana ger bara motparten ytterligare möjligheter att understryka sin ståndpunkt och är därför kontraproduktivt — såvida man inte är i samma sits som Olle Stenholm när han intervjuade (läs: politiskt mosade och tillintetgjorde) Wachtmeisters ”betjänt”, Bert Carlsson. För oss som misstrodde ny demokrati var det en underbar lektion i att avslöja en populistisk icke-politiker. Men alla som det allra minsta sympatiserade med Carlsson eller med de åsikter han framförde tyckte i stället synd om honom och beskyllde Stenholm för närmast sadism.
Detta visar att varje lyckosam retorisk teknik är anpassad till auditoriet, inte minst auditoriets fördomar. Med premissen att ”folk” är ledda av diffusa, ofta aggressiva känslor och saknar intellektuell förmåga att analysera dessa och hantera dem är debatter med extremister som Kjærsgaard eller sverigedemokraten Sten Andersson bara ett sätt att ge extremisterna uppmärksamhet. Därför vågar Göran Persson och Schyman inte ställa upp. För den som tror att ”folk” kan tänka förnuftigt är det viktigt att avslöja extremisternas skeva och antipatiska argument och slutsatser. Historien ger oss inget entydigt svar på vilken av de båda premisserna som är den rätta. Extremrörelser visar sig ju kunna spridas som en löpeld när allt redan tycks vara för sent.
Svåra problem, enkla lösningar
Slutligen måste vi också inse att det som nu en gång för alla skiljer mellan extremister och ”demokratiska” politiker är att de senare inser att det kan finnas olika lösningar på svåra problem. Extremistens styrka ligger i att han tror att bara hans väg verkligen är den enda. Därför har liberaler som Leijonborg ännu svårare att klara en extremist än ens den förträfflige Guillou.
Men nog vore Leijonborgs små debatter utomordentligt undervisningsmaterial i retorikundervisningen!
Läs mer
Guillous kommentar till Leijonborg-Kjærsgaard-debatten går att läsa på Aftonbladets hemsida: www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789, 168926,00.html
Gorgiascitaten är efter Schleiermachers tyska översättning, återgiven i Rhetorik. Arbeitstexte für den Unterricht. Für die Sekundarstufe herausgegeben von Michael F. Loebbert. Reclam 1991, s. 22f.
Se också Peter Cassirers recension av Anders Sigrells Att övertyga mellan raderna i Språk & stil 2000
Om vir bonus och citatets upprinnelse, se Jørgen Fafners Tanke og tale. Den retoriske tradition i Vesteuropa, Reitzel, Köpenhamn, 1982, s. 107. Enligt Fafner var det Cato d.ä. som först formulerade sentensen. Den övertogs och gjordes känd av Quintilianus som formulerade det cum bene dicere non possit nisi bonus (‘eftersom man inte kan tala bra om man inte är en god person’) i Institutio oratoria bok II, kap. 15
Peter Cassirer var tills sin pensionering docent vid Göteborgs Universitet.
Läs mer om RetorikMagasinet 14.
Liknande artiklar:
Nätets lek med identiteter
Visst ska man undervisa i retorik i grundskolan
Ethosparadoxen
Slampor utmanar fördomar om kvinnor
Peter Cassirer (1933-2020) docent em vid Göteborgs Universitet – med stort fokus på stilistik.
Han har gett ut böcker om stil och retorik som Stilistiken, Huvudlinjer i retorikens historia samt Konsten att manipulera ett sammanträde. För RetorikMagasinet har har skrivit en rad artiklar
-
Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/pcretorikforlaget-se/
-
Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/pcretorikforlaget-se/
-
Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/pcretorikforlaget-se/
-
Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/pcretorikforlaget-se/
