Känslans platser. Topikerna för pathos i Aristoteles Retoriken

Vår förståelse av Aristoteles Retoriken är på många sätt stympad. I synnerhet gäller det analysen av de specifika topikerna för pathos som utgör en stor del av textens andra bok. Trots att denna är nästan dubbelt så omfattande som analysen av de allmänna topikerna har den nästan inte intresserat tidigare forskare – i varje fall inte som exempel på just topiker – och de som sökt en förståelse för topikerna som sådana har ofta förbigått de känslomässiga topikerna med tystnad. Syftet med denna artikel är att lägga grunden för en sådan undersökning. Resultatet är först en distinktion mellan två typer av specifika topiker som här ges beteckningen schematiska respektive konkreta specifika topiker. Med utgångspunkt i dessa urskiljs tre generella topiker för pathos: subjekt, stimulus och agent. Dessa tre känslomässiga topiker är – om analysen är riktig – lika användbara på väg in i 2000-talets tredje decennium som de var i 400-talets Aten