Kata Dalström på uppviglarstråt

Brigitte Mral

Kata Dalström på uppviglarstråt

Retorisk kvinnoröst. Hon var en bråkstake och yrhätta som barn och blev utslängd från skolan. Men genom sina intellektuella intressen och den radikala – och litterära – miljön i det Carlshemska hemmet stöptes hon till en karismatisk talare och socialdemokratisk agitator som åkte land och rike runt. Hon var en överklassdam men såg sig inte för fin för att bjuda hem arbetarklassen på smörgåsar. Vi tecknar ett porträtt av en tidig svensk kvinnorättsförespråkare.

Kata Dalström är den person som dyker upp i många människors minne när ämnet ”kvinnliga agitatorer” kommer på tal. Hennes originella och starka personlighet har gett stoff till en uppsjö av berättelser och anekdoter, som har traderats både muntligt och skriftligt ända till idag. Minnesbilder bör naturligtvis alltid bedömas med försiktighet, men även en mytbildning kan vara av intresse för att förstå en historisk person – och hennes inflytande och vissa återkommande faktauppgifter är oomstridda. Som Gustav Möller hävdar i sin nekrolog över Kata Dalström i Social-Demokraten, fanns det ”inom svensk arbetarrörelse säkerligen ingen, man eller kvinna, som företagit så många agitationsresor som hon”.

Omtyckt folktalare

Kata var inte bara en ovanligt flitig agitator, hon var också omvittnat omtyckt. Folk var nyfikna på henne, kvinnan från överklassen som utstod avsevärda strapatser för att föra ut sitt socialistiska budskap. Hon älskade att uppträda och strida med motståndare: ”Det är annars utomordentligt roligt att ligga på ‘uppviglarstråt’ vet Du – jag känner mig riktigt som skapad därför”, skriver hon till Hjalmar Branting den 29 april 1903.

Som Gustav Möller hävdar i sin nekrolog över Kata Dalström i Social-Demokraten, fanns det ”inom svensk arbetarrörelse säkerligen ingen, man eller kvinna, som företagit så många agitationsresor som hon”

Kata släpptes dock aldrig på allvar in i partiets inre maktkrets. Hon utsågs visserligen av kvinnoklubben i Stockholm till ombud i Social-Demokratens kontrahentförsamling och 1898 invaldes hon som första och enda kvinna i norra och mellersta distriktets styrelse. Hon valdes också år 1900 in som första kvinna i partiets verkställande utskott, men utestängdes igen 1905. Någon mer betydelsefull post fick hon aldrig. I stället gick hon in för rollen som folktalare som alltså passade henne utmärkt och som stod öppen för henne, eftersom partiet behövde agitatorer. Liksom i August Palms och flera andras fall verkar partiet ha varit medveten om estradörernas betydelse. Ett publikdragande uppträdande kunde stundom vara viktigare än en konsekvent partitrogen linje. Det fanns många original i partiet och framför allt i ungdomsförbunden, karismatiska talare som kunde dra folk: Texas Ljungberg, Hinke Bergegren, Fabian Månsson, för att bara nämna några av de mest kända. Det var dessa som åkte land och rike runt, men sällan fick en mera framträdande plats i partiet. Kata var den mest aktiva av dem. Hon uppfattade sig själv länge som trogen socialdemokrat men drogs snarare till vänster än till höger. Framför allt var hon en mycket självständig person, en stor individualist. Hon var överklassdam men tog avstånd från sin egen klass (även om hon ibland kunde använda sin ”habitus”, dvs. sin utstrålning som överklassdam, gentemot motståndarna). Hon var en av få kvinnor på den tiden som älskade att tala offentligt, men ville inte ses som enbart kvinnoagitator. Hon var socialist och beläst när det gällde de marxistiska klassikerna, men samtidigt uppenbarligen en religiös person som så småningom anslöt sig till buddhismen.

Affisch från Sikfors 1918. Arkiv från Sikfors socialdemokratiska ungdomsklubb, ArkivCentrum Örebro län.

Det ligger en viss motsägelse i att Kata trots sin i många fall oppositionella hållning och trots sin individualism ”fick” åka runt och agitera for socialdemokratin i stort sett efter eget huvud. Ett skäl var säkerligen hennes uthållighet när det gällde strapatser, där hon överträffade de flesta manliga talare, hennes förmåga att bilda organisationer och hennes popularitet. Men ett annat skäl var förmodligen att hon var ”billig”. Hon finansierade sina resor själv, bl.a. med hjälp av sålda skrifter och tidningar, och tack vare det inträde som togs vid hennes möten hjälpte hon dessutom ofta till att förbättra landsortsföreningarnas ekonomi. Fast anställd agitatör var hon aldrig – och ville kanske heller inte vara det. I ett brev till Fredrik Ström den 12 maj 1907 skriver hon: ”…jag tackar alla goda Gudamakter jag ej äter partiets bröd utan står fri.”

Hon var överklassdam men tog avstånd från sin egen klass (även om hon ibland kunde använda sin ”habitus”, dvs. sin utstrålning som överklassdam, gentemot motståndarna)

Hon befann sig därmed i en märklig mellanposition, som ett slags ”privatsocialist”. Hon var inte utskickad av partiet och lojal enbart när hon ansåg det befogat eller taktiskt riktigt. Men under många år var ändå den socialistiska agitationen hennes huvudinkomstkälla. I själva verket hade hon agitationen som yrke under större delen av sitt vuxna liv, i varje fall efter att barnen hade blivit någorlunda självständiga och hon, 1906, hade blivit änka. Inte minst den stora efterlämnade samlingen av föreläsningsmanuskript visar henne som professionell talare i rent kvantitativt avseende.

Annons

Retorisk praksis

Retorisk praksis handler om retorik som praktisk udøvelse af sproget. Fordi retorikken handler om frembringelse – ikke kun beskrivelse – af tekster til brug i praksis, er den retoriske argumentationsteori ikke kun deskriptiv, men også normativ... Läs mer...

Det talas i hennes eftermälen mycket om hennes skickliga retorik, framför allt hennes uppträdande och framförande, det intryck hon gjorde på publiken. Mindre är däremot sagt om innehållet i hennes otaliga föredrag och agitationstal, och den mängd manuskript som finns bevarade är ännu knappast analyserade.

Från bråkstake till agitator

Kata Dalströms familjebakgrund var högborgerlig för att inte säga aristokratisk. Modern var godsägardottern Maria Augusta, född Carlswärd, fadern disponenten och professorn Johan Oscar Carlberg. I en stor syskonskara var Kata äldsta barnet, och enligt biografierna och henne själv umgicks hon hellre med pojkar än med flickor. Redan som barn var hon van att vara ensam och att fatta egna beslut.

Kata Dalström gick en tid i Risbergska skolan i Örebro, ett av de första fyra flickläroverken i landet. Där gjorde hon sig tydligen ganska snart omöjlig genom sitt uppror mot den stränga disciplinen samt sitt påtagliga intresse för pojkar, och hon relegerades vid 14 års ålder. Ändå torde hon under den korta tiden i Örebro ha fått en god allmänbildning som senare utökades med hjälp av guvernanten Aurore Weidel. Inte minst lades grunden till goda språkkunskaper, både svenska, engelska, franska och tyska. Hon blev mycket litteraturintresserad och det berättas att hon på sina agitationsresor hade med sig ett exemplar av Goethes Faust. Vi vet inte om hon fick någon praktisk retorisk skolning, men genom sin läsning av klassikerna, inte minst av Shakespeares verk, måste hon ha fått en allmän kunskap om retorikens grunder och språkets makt.

Under två år levde hon i Stockholm hos en aktuarie Carlstedt, som var faderns jurist. Carlstedts fru var syster till folktribunen August Blanche. I den radikala och litterära miljö som det carlstedtska hemmet utgjorde blev Kata bekant med många av den tidens offentliga personer, vilket grundlade en utpräglat liberal samhällssyn. Hon hade en stabil bildningsgrund att stå på och intellektuella intressen som gick långt utöver vad som var vanligt för en överklassflicka på den tiden.

Kata Dalström porträtterad av Pye Engström i skulpturen Vår enighets fana på Skvallertorget i Norrköping. Foto: Bengt Oberger

När det gäller hennes förutsättningar att bedöma arbetarmentaliteten, levde hon under rätt många år nära arbetarbefolkningen vid faderns industrier i Kaveltorp och Bångbro och de arbetare hon mötte när hon följde med maken, civilingenjören Gustaf Mauritz Dalström (1837-1906), på hans arbete som järnvägs- och kanalbyggare. Under barndomstiden på Kaveltorpshyttan umgicks hon mycket med arbetarbarnen och -ungdomarna. Hennes egna romantiska berättelser om lekar bland hyttfolk och gruvfolk skulle visa att hon alltid varit en socialt fördomsfri kvinna. Man bör i alla fall kunna ta historierna som intäkt för att hon sett arbetarna och deras levnadssätt från nära håll.

Andra intryck från arbetarlivet fick hon under senare åren av 80-talet då hon arbetade för de av Anna Hierta-Retzius i Sverige bildade arbetsstugorna. Då fick hon på nära håll se de stockholmska arbetarfamiljernas levnadsvillkor.

Hennes egna romantiska berättelser om lekar bland hyttfolk och gruvfolk skulle visa att hon alltid varit en socialt fördomsfri kvinna

Kata Dalström umgicks mycket med liberala överklasskvinnor, bland dessa Ellen Key. När hon började intressera sig för socialistisk litteratur fick hon av Ellen Key en lista över arbeten författade av den tyske socialdemokraten Georg von Vollmar. Dessutom lär hon tidigt och ”i smyg” ha prenumererat på Social-Demokraten. ”Oförberedd gick hon icke till verket. Även alla internationalens protokoll och beslut kände hon”, skriver Mauritz Västberg.
Sitt första (halv-)offentliga tal höll hon inför Stockholms Allmänna Kvinnoklubb den 17 december 1892 över ämnet ”Kvinnans rösträtt”. I Gertrud Månssons inbjudan till föreläsningen heter det att:

Som jag vet är ni besvärad af någon som helst offentlighet och lofvar jag derför att Edert namn ej skall offentliggöras i vare sig annons eller referat.

Förmodligen ville hon i det läget inte kompromettera sin man med ett offentligt uppträdande, som möjligen kunde ha refererats i tidningen. Först tre år senare, vid 37 års ålder, försöker hon ta steget ut i en större offentlighet.

1:a maj-talet 1895

Första maj 1895 skulle Kata Dalström hålla tal på Gärdet. Hon hindrades dock enligt samtida vittnen av sin man, som ansåg det opassande för henne att tala offentligt. Talet lästes upp av ”fru A. Ziesnitz i anseende till förhinder för fru Dalström”.

1:a maj-tal var en speciell genre där redan de yttre omständigheterna ställde bestämda krav på talaren. I Stockholm uppträdde flera olika talare samtidigt som avslutning på den stora och välorganiserade demonstrationen.

Temat för hennes tal var ”Kvinnan och normalarbetsdagen”. Det är, liksom de övriga 1:a maj-talen, inte långt utan tar ca 15 minuter att läsa upp. Hennes argumentation är disponerad kring två huvudpunkter: kravet på lagstadgad arbetsdag och kvinnornas organisering, den första omfattande ca en fjärdedel av föredragstiden, den andra ungefär hälften. Dispositionen är klar och kraftfull och överensstämmer i stort med den klassiska retorikens ideal för ett väldisponerat tal.

Proletariatets söner och döttrar

Efter några inledande meningar om att den svenska arbetaren nu är en del av en internationell rörelse – ”vi började vakna, äfven vi” – byter hon snabbt perspektiv. Hon låter ”öfverklassens förkämpar” framträda och argumentera mot en förkortning av arbetstiden. Sådana fingerade tal, sermocinatio, är ett klassiskt grepp inom retoriken. Här kommer ”vi” plötsligt att betyda överklassen. Denna ironiska vändning var kanske lite vågad, eftersom hon själv kom från det rika lägret, vilket åhörarna torde ha varit medvetna om. Men genom att hon kan lita på att publiken accepterar hennes ideologiska ställningstagande kan hon ta ”herrarnas” ord i sin mun och därmed förlöjliga dem.

I argumentationens andra del, den som handlar om den kvinnliga organiseringen, är appellen tydligare formulerad. Kvinnorna bör inte bara tänka på sig själva utan på ”kommande släkten” som kvinnorna ensamma har ansvar för. För sina efterkommandes skull bör de se till ”att få god näring, tillräcklig hvila och tillfällen till andlig utveckling” – och därför organisera sig. De ord som återkommer frekvent i denna andra del av talet är ”plikt” och ”måste”:
…de ha ej blott sina egna kroppar att vårda, utan äfven kommande släktens – och mot dessa är det de ha heliga, oafvisliga plikter – plikten att ge dem sunda kroppar med starka nerver, och plikten att utdana deras själar. Med ett ord, hos kvinnorna ensamt, hos dem hvilar kommande släkten, och därför måste kvinnorna kämpa mer än männen för ernåendet af normalarbetsdag, måste fullt och klart fatta, att krafvet på lagstadgad normalarbetsdag är en lifssak för hela proletariatet. De måste inse att kvinnorna af all kraft äro skyldiga att deltaga i kampen härför; de måste inse, att de ha plikten, ej blott för stunden, utan ännu mera för framtiden. [förf:s kursiveringar]

I denna del av föredraget talar hon märkligt nog inte i ”vi” -termer utan om ”kvinnorna” och ”de”. Hon intar den manliga positionen och hon vänder sig uppenbarligen till männen: ”Hjälpen edra systrar i striden, tänken ej blott på eder själfva, utan tänken äfven, bröder, på att hvad ni göra för kvinnorna, göra ni för eder själfva.”

Först mot slutet identifierar sig talar-jaget med kvinnorna: ”Men intet i världen skall hindra oss kvinnor att kämpa för normalarbetsdagen! ”Å andra sidan är det kvinnliga elementet med från början i hela texten. Hon talar om ”proletariatets söner och döttrar”, vilket hon upprepar fyra gånger under talet.

Kata Dalström och de socialdemokratiska kvinnorna

Detta Kata Dalströms första riktiga offentliga tal handlade alltså till största delen om kvinnornas situation och uppgifter. Det var ett tema som låg henne varmt om hjärtat men som hon säkert också uttryckligen blivit ombedd av partiet att ta upp. Eftersom det i arbetarrörelsens barndom fanns så pass få kvinnor som kunde och vågade ställa sig i talarstolen, och eftersom kvinnorna helst ville lyssna till kvinnor, var det naturligt att i första hand använda Kata Dalström i kvinnoagitationen.

Hennes attityd till kvinnorörelsen verkar dock vid första påseendet motsägelsefull. Hon uttrycker flera gånger och med eftertryck att hon inte vill vara enbart en kvinnoagitator. Hon kände sig uppenbarligen närmare männen än kvinnorna, vilket man har sökt förklara utifrån rent biografiska omständigheter. Hon betecknar sig också själv som ”yrhätta” och berättar som sagt att hon helst lekte och umgicks med pojkarna på bruket. Men att hon senare kände närmare släktskap med männen i partiet än med kvinnorna som grupp berodde knappast på eventuella pojkflicksrelikter – mera sannolikt är att hennes intellektuella intressen fick bättre näring hos männen.

Hon betecknar sig också själv som ”yrhätta” och berättar som sagt att hon helst lekte och umgicks med pojkarna på bruket. Men att hon senare kände närmare släktskap med männen i partiet än med kvinnorna som grupp berodde knappast på eventuella pojkflicksrelikter

Hon var helt enkelt bildningsmässigt överlägsen de flesta kvinnorna i partiet och fungerade ofta som deras uppfostrare, vilket kunde vara intellektuellt tröttsamt i längden. Dessutom utmanades och utvecklades hennes slagfärdighet av männens raljanta attityd gentemot henne. Arbetarkvinnorna var i början snarare vördnadsfulla eller också skeptiskt avvaktande gentemot överklassdamen fru Dalström.

Kata torde ha varit mycket medveten om avståndet mellan henne som överklasskvinna och arbetarkvinnorna, vilka var nyfikna men också misstänksamma mot allt som kom från det hållet. Anekdoten om hur hon bjöd ”flickorna” på te och enkla smörgåsar är betecknande för hennes agerande:

På grund av den stora tillgivenhet vi fick för Kata, ville vi gärna visa henne någon vänlighet. Vi ville också på något sätt tacka henne för all hjälp hon lämnat oss. Vi funderade länge på att bjuda henne hem hos någon av oss en kväll, men ingen tyckte att vi hade fint nog hemma. Hon var ju en förnäm dam, och vi var ju enkla och fattiga arbeterskor. Inte visste vi ju heller om det passade att bjuda hem henne, och inte visste vi, hur vi skulle kunna göra ett tillräckligt fint kalas åt henne. Det hjälpte inte, att vi studerade Saxons Levnadsvett. Vi var lika tafatta för det.

Illustration från Ewert Wrangel (red.): Svenska folket genom tiderna 12 De senaste årtiondena. Malmö 1940, Allhem

Men så hade Kata på något oförklarligt sätt fått reda på vår önskan att få träffa henne och våra bekymmer, hur det skulle ske. Och hon var mera praktisk och resolut än vi var. Hon bjöd oss en kväll hem till sig på te och smörgåsar. Vi hade aldrig kunnat tänka oss, att man kunde ta det så där enkelt. Kata bredde själv våra smörgåsar med en skjorta som förkläde. Det var så enkelt och trevligt, och vi hade aldrig kunnat få så muntert och roligt, om hon hade bjudit oss på en större middag. Hon var en alldeles förtjusande värdinna, hon deklamerade våra arbetarskalder, hon läste högt för oss ur sina böcker, hon berättade historier från sina agitationsfärder och möten, hon talade om de socialistiska tänkarna, om Savonarola, Tomas Morus, om Strindberg och Ibsen.

Vi blev genast de bästa vänner, och från den stunden vågade vi utan bekymmer bjuda Kata hem till oss i våra små lägenheter på te och smörgåsar. Och hon kom gärna varje kväll, hon var ledig. Hon blev på så sätt vår studieledare och vår vän, en vän som vi aldrig kan glömma.

Hon bredde själv deras smörgåsar ”med en skjorta som förkläde” Vilken uppvisning i enkelhet och ”jag är en av eder”! Kata var som sagt medveten om effekter. Men minnesbilden visar också å ena sidan på den positiva inställningen de unga kvinnorna hade gentemot Kata, å andra sidan på Katas respekt för arbeterskorna och hennes seriösa insatser för att dela med sig av sina kunskaper. Hon både lugnar ”publiken”, genom att överbrygga avståndet, och ger dem det de i första hand önskade av den bildade klassen, nämligen just bildning.

Hon var en alldeles förtjusande värdinna, hon deklamerade våra arbetarskalder, hon läste högt för oss ur sina böcker, hon berättade historier från sina agitationsfärder och möten”

Kata Dalström var inte med i Stockholms Allmänna Kvinnoklubb från allra första början, dvs. 1892. Hon hade sin första kontakt med klubben i december 1892, då hon hade ombetts av Gertrud Månsson att hålla ett föredrag om ”Kvinnans rösträtt”. I december 1894, på en barnfest som klubben anordnade, lär hon ha fattat beslutet att ta parti för socialdemokratin.

Hennes insatser de första åren som socialdemokrat koncentrerades i alla fall till stor del till kvinnofrågan. Kvinnorna var de mest utsatta och det var logiskt att Kata med sin sociala medvetenhet ville ägna sig åt förbättringar av kvinnornas ställning.
-.

l:a maj-tal 1895

Social-Demokraten 2/5 1895

Kata Dalström på ett av sina ”härjartåg” i början av 1900-talet. (Foto: Wrangel (red.): Svenska folket genom tiderna)Fru Kata Dahlströms tal uppläst å Gärdet af fru A. Ziesnitz i anseende till förhinder för fru Dahlström, hade följande innehåll:

Öfver hela den civiliserade världen firas Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets heliga vårfest första maj. – Äfven vi här uppe i höga norden, de yttersta förposterna i frihetskämparnas djupa leder, vilja tillsammans med våra bröder i främmande land, på l:sta maj, arbetets söners dag, fira denna fest.
Det dröjde länge – alltför länge innan proletariatets föraktade söner och döttrar vaknade upp – kände skammen af att bära de bojor som sedan århundraden nedtryckt dem till jorden – fjättrat anden vid gruset och hindrat dem att varda fria till själ och kropp. Ändtligen spred sig dock ett skimmer från den strålande frihetens sol till oss, vi började vakna äfven vi, och med uppvaknandet följde äfven känslan af skam öfver den förnedring hvari öfverklassen hållit vara själar och kroppar fångna. Äfven vi började inse, att så får det ej längre vara, så kan det ej längre vara, äfven vi ha rätt att fordra en människovärdig tillvaro, äfven vi har rätt till de själsodlande njutningar som stärka tanken och vidga vara vyer, och så kunde äfven vi inregistreras i arbetarkårens djupa leder – inregistreras som en länk i den mäktiga kedja som med starka band knutits från land till land af proletariatets söner och döttrar, och som väl smider kädjor åt själfviska herrar, men skänker frihet och lycka åt millioner och åter millioner arbetsslafvar i jordens alla länder.
Då krafvet på en lagstadgad arbetsdag först som ett frihetens fältrop höjdes från Paris, fattade alla proletärer genast hvad saken gälde och år ifrån år ha leden tätnat, år ifrån år har de klassmedvetna arbetarnas skaror blifvit djupare, fordringarna på normalarhetsdag allt kraftigare – till dess man ej längre skall kunna, skall våga motsätta sig fordran härpå – fordran på nödig hvila åt kroppen – utveckling åt själen. Öfverklassens förkämpar, själfviskhetens dubbade riddare utan fruktan, utan tadel (naturligtvis) säga att arbetaren behöfver ej mera fritid än han nu har, han behöfver ej odla sin själ, han har haft alldeles för god tid därtill i skolan och genom det myckna tidningsläsandet. Det är arbetarnas kroppar, vi vilja ha, deras seniga muskler vi behöfva i den kamp vi där ofvanpå kämpa för vår tillvaro, kämpa om makten sins emellan, deras själar ha vi ej bruk för, ergo är det bäst för oss, att de få så liten tid som möjligt till själsodlande arbete. Vi handla från vår synpunkt sett fullt konsekvent. Vi ha hand om kapitalet och vi bruka det äfven så som vi för godt finna. Nå om herrarna säga så, hvad säga proletariatets söner och döttrar? Deras svar har redan afgifvits. De organisera sig och i tätt slutna led gå de att gent mot kapitalisterna uppställa sina fordringar, och göra dem gällande.

Och dessa fordringar komma att utan prut genomdrivas. Fordran på en lagstadgad normalarbetsdag på 8 timmar, som skänker åt kroppsarbetets utöfvare tid till andlig utveckling, tid till familjelif, tid till att vara människa helt och fullt och ej blott och bart ett arbetsdjur i kapitalets tjänst. Men för att kunna gifva tillbörlig kraft åt våra fordringar, fordras en järnfast organisation, först när denna är genomförd kan segern bli vår.

Det borde anses vara lika stor skam för våra dagars arbetare att ej stå med i sina respektive fackföreningar, som det i forna dagar ansågs för en outplånlig skam att ha slafmärket inbrännt på sin panna! Och den arbetare, som ej helt och fast sluter sig till de organiserade arbetarnas skara, är ovärdig att kallas en fri, själfständig arbetare.

Men om det är nödvändigt för männen att organisera sig, att fordra kortare arbetstid, är det nu oafvislig plikt för kvinnorna; de ha ej blott sina egna kroppar att vårda, utan äfven kommande släktens – och mot dessa är det de ha heliga, oafvisliga plikter – plikten att ge dem sunda kroppar med starka nerver, och plikten att utdana deras själar. Med ett ord, hos kvinnorna ensamt, hos dem hvilar kommande släkten, och därför måste kvinnorna kämpa mer än männen för ernåendet af normalarbetsdag, måste fullt och klart fatta, att krafvet på lagstadgad normalarbetsdag är en lifssak för hela proletariatet. De måste inse att kvinnorna af all kraft äro skyldiga att deltaga i kampen härför; de måste inse, att de ha plikten, ej blott för stunden, utan ännu mera för framtiden. Om det är af vikt för mannen, är det det ännu mer för kvinnan att få god näring, tillräcklig hvila och tillfällen till andlig utveckling!

Men äfven ur en annan synpunkt än för hälsans skull är det af största vikt att kvinnorna organisera sig, komma in i männens fackföreningar! Saken gäller här både männens och kvinnornas gemensamma inträssen, ehuru en hel del män och kvinnor ej till fullo inse detta.

Om kvinnorna förbli oorganiserade, kunna de naturligtvis ej få så höga arbetslöner, hvem bryr sig om dem, man ej behöfver frukta!!
Arbetsgifvarne anställa då så mycket som möjligt de hjälplösa kvinnorna i sin tjänst, skaror af män bli arbetslösa och så klaga dessa sedan öfver att kvinnorna äta ut dem. Ja väl, klagan är riktig – men mannens oefterrättliga uppfattning af kvinnans ställning är också skulden till, att kvinnorna så litet slutit sig till fackföreningsrörelsen, vårt enda stöd, vårt fasta hopp i striden mellan arbete och kapital. Hjälpen edra systrar i striden, tänken ej blott på eder själfva, utan tänken äfven, bröder, på att hvad ni göra för kvinnorna, göra ni för eder själfva. Så länge ej den tanken fattat fast fot bland eder, komma kvinnorna att i endast ringa antal sluta sig till edra fackföreningar till oändlig skada för hela partiets utveckling.

Utomlands är ej förhållandet så. I Tyskland och England äro männen fullt medvetna om att de måste ha kvinnorna med sig i striden för frihet, jämlikhet och broderskap och i Tyskland har regeringen visat kvinnorna den uppmärksamheten ”att förbjuda dem deltaga i några som hälst politiska föreningar”, likasom ordningens upprätthållare därute nu af all makt söka krossa arbeterskornas fasta organisationer, genom att utan tvekan, på ett eller annat sätt, förpassa dem till fängelserna, och ej färre än 10 af de bästa kvinliga talarna äro antingen redan i fängelse eller ådömas inom kort sådant, för det de vågat föra sina betryckta systrars talan!

En af de anklagade sade följande tänkvärda ord: ”De herrskande klasserna förstå väl att härur insupa det socialistiska giftet med modersmjölken och därför arbeta de af all makt att hindra oss”.

Men intet i världen skall hindra oss kvinnor att kämpa för normalarbetsdagen! Kämpen för Friheten, Jämlikheten och Broderskapets heliga sak, som gör hela mänskligheten till en enda stor syskonring.

Öfver hela den civiliserade världen firas Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets heliga vårfest första maj. Äfven vi här uppe i höga norden, de yttersta förposterna i frihetskämparnes tätnande leder, vilja tillsammans med våra bröder i främmande land, på 1 maj, arbetets söners dag, fira denna dag.
Det dröjde länge, alltför länge, innan proletariatets föraktade söner och döttrar vaknade upp, kände skammen af att bära de bojor som sedan århundraden tryckt dem till jorden, fjättrat dem vid gruset och hindrat dem att vara fria till kropp och själ.

Ändtligen spred sig dock ett skimmer från den strålande frihetens sol till oss, vi började vakna äfven vi och med uppvaknandet följde känslan af skam öfver den förnedring hvari öfverklassen hållit och allt fortfarande håller oss fångna.

Äfven vi började inse att så får det ej längre vara, äfven vi har rätt att föra en människovärdig tillvaro, äfven vi ha rätt till de själsodlande njutningar som står alla till buds.

–

Artikeln finns som ett kapitel i Brigitte Mrals Talande kvinnor – Kvinnliga retoriker från Aspasia till Ellen Key, Retorikförlaget 2011. För referenser till de olika citaten hänvisar vi till bokens kapitel.