Kejsarnas retorik

Kejsarnas språkdräkt. Hur hänger retoriken ihop med demokratibegreppet och idéen om den aktiva medborgaren? Och behöver verkligen en tyrann språket för att regera? Bo Renberg tar oss med på en djupdykning i retorikens historia. 

Kejsarnas retorik

Bo Renberg

Politik är retorik – inte bara i det vardag­liga språkbrukets nedsättande betydelse, utan i en djup och positiv mening. Vi behöver medvetna och målinriktade språk­handlingar för att organisera våra gemensamma angelägenheter.

Retorikens historia bekräftar detta. På 400-talet f.Kr. uppstod på Sicilien talarskolor som en direkt följd av de domstolsprocesser som de grekiska kolonisterna utvecklade. Denna strävan att försöka reglera rättsförhållandena med argumentationens hjälp kan i viss mening uppfattas som rättstatens embryo. Även kopplingen mellan folkstyrets framväxt i den atenska stadsstaten och utvecklingen av en systematiserad talekonst påminner oss om att retoriken utgör en viktig del av politikens väsen. Antikens greker blev helt enkelt medvetna om språket som verktyg för argumentation. Genom språklig påverkan kunde man få andra medborgare i stadsstaten (pólis, därav ”politik”) att ansluta sig till en gemensam ståndpunkt och fatta beslut om gemensamt handlande.

Illustration: Bo Renberg.

Retorikens makt

Språklig argumentation har förmodligen alltid haft en central betydelse i alla former av samhällsbildningar, men det är först i det ögonblick som ”medborgaren” som fenomen träder fram som behovet av vältalighet blir uppenbar. Att vara ”medborgare” innebär att man tillerkänns ett samhälleligt medansvar – ett individuellt politiskt inflytande. Därmed skapas en viktig förutsättning för det offentliga samtalet.

Till grund för denna utveckling ligger inte bara en insikt om språkets betydelse, utan också en förståelse för att retoriken – hur monologisk den än ger intryck av att vara – i grund och botten är ”dialogisk”. Det offentliga talet förutsätter ett gensvar från publiken (publicum – det allmänna), men detta gensvar är inte givet och förutsägbart, utan villkorat och nyckfullt. Ju större tankeförmåga och handlingsutrymme som mottagarna har, desto högre blir kraven på sändarens retoriska förmåga. I denna mening betingar retoriken och demokratin varandra.

Samtidigt som retoriken framhäver politikens demokratiska innebörd gör den oss medvetna om att politik i grund och botten handlar om makt och maktbruk. I ett demokratiskt perspektiv fungerar retoriken som ett slags anhållan om maktutövning. Ordet är fritt; ordet kan bli ditt; ordet blir handling; ordet förändrar därmed ditt liv och andras liv. Respekten för denna retoriska maktförfrågan utgör kärnan i den ideala demokratin.

Men makt handlar inte bara om ord och mental påverkan utan framför allt om konkreta handlingar. Om att göra – inte bara vilja göra. Det innebär att retoriken utgör ett verktyg som kan hanteras på många olika sätt och med helt olikartade syften. Retoriken har därför en central funktion att fylla i alla former av maktutövning. Även när det nakna våldet talar sitt tydliga språk har retoriken en roll att spela. Då behövs den för att legitimera maktutövningen och maktmissbrukarna.

”Rätten sitter i spjutstångs ände” lyder ett gammalt ordspråk. Formuleringen vittnar inte bara om en illusionslös syn på makten, utan också om en trotsig medvetenhet om att det finns ett alternativ: det skulle kunna vara tvärtom! Och var står då ”rätten” att finna om den inte sitter i spjutstångs ände? Jo, den sitter och trycker inne i våra huvuden – i den rättvisa tanke som vi delar med andra med likartade erfarenheter. Alla tyranner, alla självhärskare, alla maktfullkomliga politiker är medvetna om detta ”alternativ” till spjutspetsar, gevärsmynningar, tanks, undantagslagar. Mot den tvingande handlingen reser sig alltid en trotsande tanke, och det är medvetenheten om detta som gör att Makten – hur stark den än tycks vara – behöver retoriken. Kejsarna behöver retoriken för att rättfärdiga sakernas tillstånd, för att skrämma undersåtarna till underkastelse och för att framstå som gudar och bli dyrkade som sådana.

Maktens retorik

Att retorik och politik är intimt förbundna bekräftas inte minst av talekonstens utveckling under romersk tid. I Marcus Tullius Cicero (106–43 f.Kr.) förenas juristen, politikern och retorn i en och samma person, och den händelse som avslutar hans liv ser ut som en retorisk tanke. Efter mordet på Caesar 44 f.Kr. gjorde Cicero comeback på den politiska arenan i syfte att återställa den republikanska författningen och aristokratins makt. Men i den turbulenta maktkampen under det andra triumviratet hamnade han på Marcus Antonius utrensningslista. Ciceros fiender nöjde sig inte med att ta livet av den berömde och fruktade retorikern (43 f.Kr.), utan som ett slags bekräftelse på att ”rätten sitter i spjutstångs ände” – och inte i det ordets makt – lät man spika fast hans huvud och händer på talarstolen på Forum Romanum. Det sägs att en gemål till en av de sammansvurna triumferande stack sin hårnål genom vältalarens tunga! Så blir Cicero – levande som död – en retorisk figur.

Som företrädare för senatspartiet och den förmögna och inflytelserika aristokratin var Cicero naturligtvis ingen demokrat. Men han bekämpade tendenserna till envälde och värnade om ett reglerat styrelseskick som gav ett utrymme åt offentlig politisk retorik. Med Ciceros nederlag och död beseglades den romerska republikens öde. Ur maktkampens kaos framträdde en ny ”stark man”, Caesars styvson Octavianus – sedermera förärad namnet Augustus (den Vördnadsvärde). Han lyckades med det retoriska konststycket att övertyga sin samtid om att han återupprättat republiken (res publica – staten), medan han i själva verket skapade en ärftlig kejserlig monarki, som skulle bestå – åtminstone i retorisk mening – ända fram till det tysk-romerska rikets upplösning 1806.

Augustus uppnådde det mål som bringade Caesar på fall: att bli diktator på livstid. Han såg till att behålla de traditionella institutionerna och den offentliga retoriken. Monarkin kom till världen i republikanska lindor, har det sagts. Därför är det intressant att granska hur kejsarna under den här dramatiska tiden i praktiken utövade den retorik som vi lärt känna genom Cicero och Quintilianus. En viss kunskap om detta kan vi få genom Suetonius Kejsarbiografier (i översättning av Ingemar Lagerström; Wahlström & Widstrand 2001).

Suetonius, som var samtida med kejsar Hadrianus (76–138 e.Kr.) porträtterar samtliga romerska kejsare från Julius Caesar till Dominitianus – ett tidsspann som lustigt nog sträcker sig från Cicero till Quintilianus. Eftersom Suetonius har ambitionen att beskriva kejsarnas samtliga egenskaper – viktiga och oviktiga, goda och dåliga – beskriver han också deras rykte som talare.

Lyd Caesar!

Gajus Julius Caesar byggde sin politiska karriär dels på sina framgångar på slagfältet, dels på sin förmåga att utnyttja de revolutionära strömningar som fanns i de lägre klasserna mot den härskande senatsadeln. Men det är alldeles uppenbart att även Caesars skicklighet som talare bidrog till framgången. Suetonius konstaterar: ”I vältalighet och krigskonst uppnådde och till och med överträffade Caesar den berömmelse som de mest framstående på dessa områden åtnjöt.” Han befanns sig med andra ord i samma klass som Cicero, som lär ha yttrat: ”Vem är Caesar överlägsen i tankens skärpa och mångfald? Vem uttrycker sig skönare och elegantare än han?”

Cicero framhåller här Caesars ”docere” (logos), men på andra ställen i Suetonius levnadsbeskrivning framgår det att Caesars styrka i lika hög grad byggde på hans ”movere” (pathos). Efter det berömda och avgörande tåget över floden Rubicon (”Tärningen är kastad!”) höll han ”under tårar ett tal till soldaterna, varvid han blottade sitt bröst och bönföll om deras trohet.” Talet är intressant ur två olika aspekter.

För det första vittnar det om att retoriken hade stor betydelse för den militära disciplinen. Här räcker det uppenbarligen inte med order och kommenderingar, utan soldaterna måste övertygas eller övertalas, annars hotar myteri. En av Caesars starka sidor är att genom känslomässigt tal inge trupperna mod och tillförsikt. ”Under alla strider i inbördes­kriget led Caesar aldrig ett enda nederlag, utom då hans ­legionchefer förde befälet”, konstaterar Suetonius. (Ett annat exempel som bevisar retorikens militära betydelse är när Caesar efter segern över Farnakes återvände till Rom och trädde fram inför en garnison som gjort myteri. Caesar började inte sitt tal med hälsningsfrasen ”soldater” eller ”kamrater” – det senare var annars Caesars vanliga grepp för att få truppernas respekt – utan med quirites, tilltalsordet till de röstberättigade i folkförsamlingen. Genom att i den laddade situationen på detta demonstrativa sätt vädja till myteristernas medborgaranda förvandlade han dem på några sekunder från soldater till civilister och återställde disciplinen.)

För det andra är talet vid Rubicon intressant därför att det missuppfattades. Suetonius berättar: ”Det var nämligen så att Caesar, när han höll sitt manande tal till soldaterna, flera gånger visade ringfingret på vänster hand och försäkrade att han för att belöna dem med vars hjälp han stod i begrepp att försvara sin ära var villig att dra av sig sin ring. De soldater som befann sig längst bort och lättare kunde se än höra honom när han höll sitt tal, antog då att han sade det som han tycktes mena med sin gest. Och så spreds ryktet att han lovade soldaterna rätten att bära ring och därtill 400 000 sestertier.” (Senatorer och riddare hade rätt att bära guldring, och för att tillhöra riddarklassen krävdes en förmögenhet på minst 400 000 sestertier.)

Episoden bekräftar inte bara kroppsspråkets betydelse, utan påminner oss också om retorikens praktiska och mentala villkor: publiken hör inte alltid det som faktiskt sägs, publiken hör det den vill höra.

Att Caesar själv var ytterst medveten om talekonstens betydelse för den politiska karriären framgår av en annan passus i Suetonius biografi. När Caesar under sin tid som verksam advokat förlorade ett viktigt mål drog han sig tillbaka till Rhodos ”föra att slippa den hätska stämning som rådde mot honom. Men skälet var även att han där i lugn och ro ville lyssna på den tidens mest lysande lärare i talekonst, Apollonius Molon” – en retor som för övrigt också Cicero gått i skola hos. Med andra ord: Caesar tog timeout och smorde sitt munläder med hjälp av sin tids främsta mediekonsult.

Illustration: Bo Renberg.

Hedra Augustus!

Caesar var ärelysten och djärv och en framstående talare, men han saknade den fingertoppskänsla som ofta krävs för att uppnå varaktiga politiska framgångar. Kanske var det bristen på pietas – lojalitet mot överordnade, vördnad mot gudarna, respekt för lagarna och omsorg om traditionerna – som gjorde att han slutade sin politiska karriär med 23 dolk­styng i kroppen. Hans styvson Gajus Julius Caesar Octavianus tycks ha ägt den politiska intuition och taktiska begåvning som Caesar visade brist på under senare delen av sin karriär.

Augustus var endast nitton år när han blev Caesars arv­tagare. Med en kombination av kall beräkning, omdömesgill försiktighet och vältajmad djärvhet byggde han successivt men målmedvetet upp sin politiska karriär, vilken så småningom utmynnade i en solid maktposition utan tidigare motstycke. Han blev imperator med oinskränkt makt över hären; han valdes till folktribun på livstid – med vetorätt i senaten; han utsågs till censor och kunde därmed påverka senatens sammansättning; han utnämndes till princeps ­senatus – ”senatens främste”, dvs dess förste talare; och han krönte sin politiska karriär genom att föräras titeln pater ­patriae – ”fäderneslandets fader”. Efter att ha styrt Rom och dess världsvälde i över fyrtio år dog Augustus en naturlig (!) död år 14 e.Kr.

Ett viktigt verktyg i den imponerande politiska karriären var utan tvekan retoriken. Om detta var Augustus själv mycket medveten. ”Alltifrån tidiga ungdomen ägnade sig Augustus med liv och lust åt talekonst och andra fria konster”, berättar Suetonius. Till och med under inbördes­kriget då han ”var hårt pressad och strängt upptagen, sägs det att han ändå läste och skrev och deklamerade varje dag. Dessutom påpekar Suetonius, ”övade han ständigt med hjälp av en talpedagogog.”

Den beskrivning av retorikern Augustus som Suetonius ger fångar kanske också Augustus karaktär som politiker. En egenhet som utmärkte Augustus var nämligen att han ”aldrig talade till senaten, folket eller hären utan att först utarbeta ett tal, fast han inte saknade förmåga att tala oförberett. För att inte riskera att glömma något och för att inte heller slösa tid på att lära sig talet utantill gjorde han det till regel att läsa från manuskriptet.” Han tycks ha eftersträvat effektivitet i det mesta. Även när han hade ”viktiga samtal” med sin hustru Livia ”hade han allt han ville säga uppskrivet i en anteckningsbok för att slippa tala fritt och därvid säga lite för mycket eller för lite.”

Att effektivitet var en viktig ledstjärna för Augustus retorik bekräftas också av det faktum att han alltid bemödade sig om ”att uttrycka sina tankar så tydligt som möjligt”. Den språkliga elegansen – något som utmärkte Caesars talekonst – fick stryka på foten till förmån för den innehållsmässiga klarheten. Enligt Suetonius föraktade Augustus ”det tomma och meningslösa ordsvallet hos de asiatiska talarna”, liksom de talare (jfr Tiberius nedan) som ”letade fram föråldrade och konstiga uttryck.”

Även som skribent tycks Augustus ha haft sina egenheter. I stället för att avstava ord på vedertaget sätt skrev han ut orden i högra marginalen och gjorde ”en släng kring dem med pennan”. Suetonius hävdar till och med att kejsaren inte alltid brydde sig om ”de av grammatikerna uppställda reglerna och principerna för stavning”, utan anslöt sig ”till dem som anser att man bör skriva som man talar”.

Suetonius konstaterar också att kejsaren ”ofta kastar om eller hoppar över bokstäver och stavelser”, och för dessa dyslektiska svagheter har Suetonius förståelse. Därför tycks han ha svårt att sätta tilltro till ett rykte som berättar att Augustus ska ha avsatt ”en ståthållare av konsuls rang” då han upptäckt att denne var ”så obildad och okunnig att han skrev ixi i stället för ipsi”(= de själva).

Frukta Caligula!

För både Caesars och Augustus politiska karriär hade den retoriska skickligheten stor betydelse. Förmågan att entusiasmera de trogna anhängarna, övertala de tvehågsna och misskreditera motståndarna spelade ofta en avgörande roll i det mer eller mindre öppna intrigspel där det handlade om att vinna över nyckelpersoner och bygga upp tillfälliga eller stabila politiska allianser. Men allt efter som maktapparaten byggdes ut och konsoliderades fick partipolitiken allt mindre betydelse. Under de efterföljande kejsarna blir det politiska våldet både naknare och råare. Hämningslös promiskuitet och otyglad sadism fångar läsarens uppmärksamhet i Suetonius detaljerade och objektiva levnadsbeskrivningar av Tiberius, Caligula, Claudius och Nero.

Vad kejsar Tiberius beträffar hävdar Suetonius att han visade sin ”grymma och känsloslösa natur” redan som barn. Hans retoriklärare, Theodoros från Gadara, beskrev honom som ”lera indränkt med blod”. Men gossen Tiberius tycks ändå ha lärt sig att tala väl, eftersom Suetonius noterar att han vid nio års ålder höll ett minnestal över sin döde far från talarstolen på Forum Romanum. Tiberius retorik kännetecknades för övrigt av ett omständligt och föråldrat språk. ”Han fördunklade sin stil genom tillgjordhet och pedanteri, så att det ansågs att han var betydligt mer framstående som oförberedd talare än som väl förberedd.”

Om Caligulas och Neros talekonster får vi mycket sparsamma upplysningar. Retorik var, enligt Suetonius, den enda vetenskap som den grymme Caligula var intresserad av. ”Så var han synnerligen vältalig och slagfärdig, särskilt när det gällde slutanföranden inför rätta.” Caligula var dräpande – både bildligt och bokstavligt talat.

Som individuella talare är varken Caligula eller Nero särkilt intressanta. Det är däremot den offentliga retorik som manifesteras i deras maktutövning. Caligulas utstuderade sadism är inte bara ett uttryck för en perverterad personlighet utan kan också uppfattas som retoriska utspel i syfte att skrämma medborgarna och de oppositionella till underkastelse. Suetonius försöker emellertid ge en psykologisk förklaring till den meningslösa grymhet som kännetecknade Caligulas styre: ”Jag tror med rätta att jag kan säga att Gajus sinnessjukdom var orsak till två rakt motsatta fel han hade, nämligen å ena sidan hans enorma självsäkerhet, å andra sidan hans överdrivna ängslighet.”

Suetonius förklaring är psykologiskt rimlig, men otillräcklig. Tyranners ”självsäkerhet” har också ett politiskt syfte och uppträder oftast tillsammans med en rationell och politiskt mycket välgrundad ”ängslighet”. När exempelvis Caligula under ett gladiatorspel ”just som solen brände som hetast, lät dra ifrån tältduken och ge order om att ingen skulle tillåtas gå därifrån”, handlar det lika mycket om maktens retorik som personlig sadism. ”Må de hata mig, blott de frukta mig”, var ett talesätt som Caligula gärna använde. Och många är de självhärskare som efter honom försökt tillämpa det valspråket.

Efter det föga överraskande mordet på Caligula fördes Claudius av en rad tillfälligheter till kejsartronen. Om den löjeväckande och stammande Claudius retorik berättar Suetonius ingenting. Han konstaterar torrt: ”Claudius visade ofta i både tal och handling att han varken visste eller tänkte på till vilka eller bland vilka han talade, eller var medveten om tid och rum.” Kommentaren – och de lustiga anekdoter som följer – klargör att kejsarens retoriska kompetens för länge sedan spelat ut sin roll.

Från och med Tiberius var den retoriska slagfärdigheten ingenting som politikerna kunde förlita sig på, avgörande blev nu tillförlitligheten och effektiviteten hos de personliga livvakterna. Men inte heller de handplockade säkerhets­vakterna räckte till eftersom sammansvärjningarna trängde in i den allra närmaste kretsen. Claudius togs av daga med gift, men – skriver Suetonius – ”när det gäller var och av vem går meningarna isär.”

Dyrka Nero!

Som sammanfattande omdöme om Nero skriver Suetonius: ”En sådan kejsare hade världen uthärdat i nästan fjorton år, när den slutligen gjorde sig av med honom.” Neros psykopatiska drag är lika uppenbara som Caligulas och de våldsamma och grymma inslagen i hans maktutövning lika omfattande och absurda. Absurditeterna får emellertid en annan retorisk funktion. Medan Caligula gärna förstärkte bilden av sig själv som ”monster” försöker Nero ”förguda” sig själv. Hans passionerade intresse för konst och hans barnsliga tävlingsvurm hade säkert sin rot i ”allvarliga karaktärsfel”, vilket är Suetonius åsikt. Men Neros omvittnade framträdanden som skådespelare, poet och sångare och alla hans fejkade segrar i allehanda sporter kan också ses som inslag i en offentlig retorik som syftar till förgudning och personkult. Han tycks verkligen – åtminstone tidvis – ha trott sig vara en gud.

Nero fick sin intellektuella skolning genom stoikern Seneca, men den klassiska retoriken tycks inte ha ingått i den kände filosofens kursplan: ”Och hans lärare Seneca såg till att han inte blev bekant med de gamla talarna, ty på så sätt tänkte han att han ännu en tid skulle få njuta sin elevs beundran.” (Kanske nöjde han sig med att hänvisa till sin far, Seneca d.ä. som varit vältalighetslärare och författat en del skrifter i ämnet?) I vilket fall, Suetonius kommentar framstår onekligen som ironisk med tanke på den stoiska livsvisdom som Seneca blivit berömd för. Att Seneca tillägnat sin elev – en av historiens grymmaste härskare – den ofullbordade skriften Om mildhet kan för övrigt ses både som uttryck för ”tragisk ironi” och som ett bevis för den bedräglighet som politisk retorik i alla tider kritiserats för.

Suetonius ägnar tre fjärdedelar av sin bok åt de sex första kejsarna levnadshistorier: Caesar, Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero (ca 50 f.Kr.–68 e.Kr). Om de sex kejsare som sen följer – Galba, Otho, Vitellius, Vespasianus, Titus och Domitianus (69–96 e.Kr) – har han inte mycket att berätta när det gäller retorik. Han meddelar att ”Vespasianus var den förste som ur kejserliga kassan gav latinska och grekiska lärare en årlig ersättning om hundra tusen sestertier.” Om Domitianus – vars systerdottersöner för övrigt Quintilianus undervisade i retorik – sägs att han ingenting läste, men att han ändå talade ”med en viss elegans” och kunde utforma brev, tal och kungörelser ”utan någon annan persons talang.”

För kejsarnas vidkommande tycks talekonsten inte längre ha någon större betydelse. Kejsarmakten blev strukturell. Det nakna våldet och den ohöljda korruptionen var de viktigaste verktygen för att få och behålla makt. Det innebar inte att retoriken allmänt sett spelat ut sin roll, tvärtom. Samma år (96 e.Kr.) som Domitianus mördades fullbordade Quintilianus sin lärobok i retorik – Institutio oratoria. Quintilianus utgår från det bästa inom romersk retorik – Ciceros skrifter –men han utvecklar dessutom den klassiska talekonsten i två avseenden. För det första betonar han de pedagogiska aspekterna av retoriken: Hur ska man fostra och skola goda och framgångsrika språkanvändare? För det andra framhåller han retorikerns moraliska ansvar: en god talare bör vara en vir bonus – en god man; en anständig människa.

Men en sådan människa kan knappast göra karriär som envåldshärskare? ❧


Författare: Bo Renberg är lärare i retorik vid Luleå Tekniska Univer­sitet.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 21, s 25-30.

Lämna ett svar