Start » Svensk retorik » Svenska talarstolen » Kennedy på Chappaquiddick

Kennedy på Chappaquiddick

av Jakob Zetterholm

Retoriskt skandaltal. Var Edward Kennedy en otrogen ratt­fyllerist eller ett offer för en synnerligen hårt drabbad familjs öde? Var han en feg smitare eller en hjälte med mänskliga svagheter? Vi ser närmare på ett klassiskt försvarstal. 

Kennedy på Chappaquiddick

Jakob Zetterholm

Sommaren 1969 skrevs ett nytt kapitel i Kennedy-sagan. Den demokratiske senatorn Edward ”Teddy” Kennedy var 37 år gammal, och enligt politiska bedömare den främste utmanaren till president Richard Nixon. Valet 1972 eller senast 1976 skulle bli en triumf för demokraterna och än en gång skulle en Kennedy ta plats i Vita Huset.

Natten till lördag den 19 juli var Ted Kennedy på en fest på den lilla ön Chappaquiddick utanför Martha’s Vineyard i del­staten Massachusetts. Händelser under nattens förlopp ­ledde så småningom till att Ted Kennedy höll ett tal, känt som Chappaquddick-talet (se nedan), och jag ska här analysera talet enligt den klassiska dispositionen och närmare förklara hans uttalanden.

Men låt oss först återgå till den ödesdigra natten och få bakgrunden.

Skandalen hotar

Enligt Ted Kennedys egen förklaring till polisen skulle han strax före midnatt köra en festdeltagare, en flicka vid namn Mary Jo Kopechne, till färjan, men tog fel väg. På den smala bron över Poucha Pond förlorade han kontroll över bilen. Han körde av bron och bilen hamnade upp och ner i vattnet. Kennedy lyckades ta sig ur bilen och upp till ytan. Sedan dök han enligt egen utsago ner för att försöka rädda Mary Jo utan att lyckas.

På morgonen hittade två fiskare bilen i vattnet, polis tillkallades och en dykare kunde konstatera att det låg en död flicka i bilen. Först då, tio timmar efter olyckan, berättade Ted Kennedy för polisen om sin inblandning. Efter ett par timmar på polisstationen återvände han till föräldrahemmet i Hyannis Port. Mary Jos kropp flögs under söndagen till­baka till hennes hem i Pennsylvania, utan att hon hade obducerats.

I Hyannis Port omgärdade sig Kennedy snabbt av en stab med rådgivare och advokater. Han gjorde inga uttalanden till pressen, och dagarna efter olyckan lämnade han Hyannis Port endast vid ett tillfälle – för att delta i Mary Jos begravning.

Det fanns många oklarheter kring olyckan och spekulationer härjade friskt i tidningarna om vad som egentligen hade hänt. Det började blåsa upp till en rejäl skandal.

Ted Kennedys politiska karriär stod på spel och han ville att skriverierna kring olyckan skulle upphöra. Därför var han tvungen att klargöra vissa saker som tidningarna hade tagit upp, till exempel:

Varför tog det tio timmar innan han rapporterade olyckan?

Var han full när han körde?

Var ryktena om otrohet sanna?

För Ted Kennedy var det viktigt att rentvå Mary Jo Kopechne, han behövde hennes föräldrars stöd. Om de började ifrågasätta händelserna kunde det bli en långdragen skandal.

Lösningen blev ett tv-sänt tal till nationen, känt som Chappaquiddick-talet. Det visades live av de tre största amerikanska tv-bolagen och intresset var enormt; Kennedy drog fler tittare än den ­första månlandningen som hade ägt rum fem dagar tidigare.

Talet hölls i Kennedys förälderhem trots att hans eget hus bara låg ett stenkast därifrån. Ett medvetet drag för att väcka publikens känslor och få dem att känna historiens vingslag. I det här huset hade Ted och hans bröder Joe, John och Robert spenderat sina somrar, och nu var det bara han som var i livet. Han satt i biblioteket med en vägg av böcker bakom sig, och stolen och skrivbordet hade höjts med hjälp av böcker, för att inte kameran skulle titta ner på honom. Han hade inte mycket till känsla i rösten och han höll manuset krampaktigt i sina händer. Kl. 19.30 fredagen den 25 juli, en vecka efter olyckan, inledde han.

Exordium

Ted Kennedy har utan tvekan direkt en uppmärksam publik som kräver svar på vad som egentligen har hänt.

Han inleder med att han vill tala till ”Massachusetts folk” trots att talet sänds i hela USA. Anledningen till det är förstås att han är mån om att behålla sitt stöd bland väljarna i sin egen delstat. Men också för att nedtona betydelsen av händelserna: det är i Kennedys intresse att tolka händelsen som ett lokalt problem och därför talar han till lokalbefolkningen.

Han hänvisar till olyckshändelsen som ”tragedi”, underförstått att det inte bara är en tragedi för flickan och hennes familj, utan även för honom.

Kennedy fortsätter med att berätta att han tidigare under dagen har erkänt i en domstol att han smet ifrån olycks­platsen med orden: ”lämnat en olycksplats”, ett ned­tonat ordval som får olyckan att framstå som mindre allvarlig.

Vidare säger han ”Men i kväll är jag fri att berätta för er vad som hände”. Här har ordet ”fri” en dubbel betydelse. Dels har domstolen friat honom genom att ge honom två månaders villkorligt (han slipper alltså fängelse), dels gör han sken av att det först efter förkunnad dom hade varit rätt att uttala sig: ”Innan jag inställde mig inför domstol hade det varit felaktigt av mig att kommentera detta ärende”, i ett försök att förklara den långa tystnaden.

Narratio

I den berättande delen ger Kennedy först en kort bakgrund till varför han befann sig på Martha’s Vineyard, innan han sen i kronologisk ordning berättar om olycksnatten. Han poängterar familjens tradition att medverka i den årliga regattan ”som min familj gjort i trettio år”, och även varför han var där utan sin fru: ”Bara hälsoskäl hindrade min ­hustru från att ­följa med mig”. En kort tid efter talet till­kännagavs det att Kennedys fru Joan var gravid, men det lät ändå som en dålig ursäkt. Festen Ted var på bestod av sex singel­kvinnor i 20-års åldern, och sex män, samtliga över trettio varav fem var gifta. Men i USA och speciellt bland politiker står kärnfamiljen och religiösa värderingar högt i kurs (jämför Clintons Lewinsky-skandal), så den meningen har sin givna plats i talet. Ted Kennedy är tvungen att bi­behålla ­skenet som en god katolsk familjefar.

Sedan följer närmast en hyllning till Mary Jo Kopechne. Kennedy berättar att hon hade jobbat som sekreterare för Robert Kennedy, och genom att nämna Robert och påminna om hans död åberopar han publikens sympati. Mary Jo framställs med orden: ”hon var en så mjuk, vänlig och ­idealistisk person” och tillägger “vi [försökte] alla att hjälpa henne att känna att hon fortfarande hade ett hem i Kennedyfamiljen”. Definitivt ett stycke som skulle få hennes föräldrar att känna sig stolta. Deras dotter var minsann inte bara en simpel sekreterare, hon var en del av Kennedy-familjen!

Tidningarna hade under veckans lopp spekulerat i om Mary Jo och Ted hade ett förhållande men det dementerar han kraftigt. Väl medveten om att hans egen karaktär tidigare har ifrågasatts sätter han därför istället fokus på Mary Jo och de andra tjejerna som var på festen: “Jag vet inget om Mary Jos uppträdande då eller vid något annat tillfälle – det samma gäller alla de andra flickorna vid detta party – som kan ge någon substans till sådana fula spekulationer om deras karaktärer”.

Sen svarar Ted Kennedy på frågan som många tittare ­undrar över – huruvida han körde full eller inte. Men när man läser hans svar framstår raden nästan som en parentes i texten: ”Inte heller körde jag berusad”. Som att det är självklart att han aldrig skulle sätta sig bakom ­ratten i onyktert tillstånd och därför inte värt att orda om. Hursomhelst har den delen av olyckan aldrig kunnat utredas eftersom det ju dröjde tio timmar innan han dök upp hos polisen. Mary Jo som var känd som en återhållsam flicka hade 0,9 promille alkohol i blodet när hon dog. Men Teddy är nykter? Här ­spelar han högt spel med trovärdigheten.

Hur förklarar man då att man kör av en bro? Jo, man beskriver de svåra vägförhållandena – “den oupplysta vägen”, “en smal bro”, “inte hade något räcke” och “i en vänstervinkel mot vägen”. Det är nästan så att det blir ­vägverkets fel att olyckan kunde inträffa.

Efter bilen hamnat i vattnet skildrar han mycket levande hur han kämpar sig upp till ytan. Syftet är att knyta an till en händelse som hans bror John hade varit involverad i. Under andra världskriget var John stationerad ombord på en båt vid namn PT 109, som i augusti 1943 klövs på mitten av en japansk jagare och sjönk. Orsaken till olyckan var egentligen att John hade varit ouppmärksam, men just den biten tystades ned, och händelsen skrevs om som en hjältesaga där John hade räddat sina kamrater från en säker död. Än en gång hade en Kennedy överlevt farhågor i vatten.

En koppling till Johns hjältemod hittar man också när Ted använder orden ”Jag gjorde genast flera försök att rädda Mary Jo genom att dyka ner i den kraftiga och mörka strömmen”. Med fara för sitt eget liv gör han allt som står i hans makt för att få upp flickan.

Nu kommer vi till den delen av talet där Kennedy måste kunna ge vettig förklaring till varför han inte slog larm direkt efter olyckan: ”Även om mina läkare har förklarat, att jag fick en hjärnskakning såväl som en chock, försöker jag inte undandra mig ansvaret”. Notera plural på ” läkare”, inte bara en utan flera läkare har konstaterat hjärnskakning och chock. I samma andetag som han säger att han tar på sig ansvaret finns det alltså förmildrande omständigheter.

I ett försök att redogöra för sina handlingar (eller brist på) beskriver han hur han under nattens lopp ställde sig själv ett antal frågor, bland annat ”om en förfärlig förbannelse verkligen hängde över Kennedys”. Målet med den frågan är glasklar: han söker tv-publikens sympati. Fyra av hans syskon har mist livet under tragiska omständigheter. Joe och Kathleen dog i flygplansolyckor, John och Robert sköts till döds i Dallas respektive Los Angeles. Men det finns ju en avsevärd skillnad – för det första var olyckan på Chappaquiddick Island självförvållad, och för det andra klarade ju sig en Kennedy den här gången. Att koppla samman denna händelse med syskonens öden må vara ett effektivt, om än tveksamt knep.

Det finns också ett stycke där man anar att han försöker flytta en del av skuldbördan ifrån sig själv och implicera två andra personer. Hans kompisar Joseph Gargan och Phil Markham var båda med på festen, och efter olyckan bad Kennedy dem om hjälp att rädda Mary Jo ur bilen. Deras räddningsförsök misslyckas också, men det fanns väl inget som hindrade dem från att kontakta polisen? Ted har ju läkarnas utlåtande om hans eget tillstånd och han beskriver sig själv närmast som ett emotionellt vrak: ”Jag var utom mig […] i ett virrvarr av känslor, sorg, fruktan, tvivel, utmattning, panik, förvirring och chock”. Dessutom tillägger han att han vid tvåtiden på natten simmar tillbaka till sitt hotell och ”drunknade nästan en gång till” (än en gång är hans eget liv i fara) innan han ”kollapsade i mitt rum”. Men det framgår som sagt inte vad som skulle ha hindrat hans två vänner från att rapportera olyckan.

Det blev den effekt Ted bjöd in till, både Joseph och Phil fick kritik i pressen efter talet för sitt agerande under ­natten.

Argumentatio

Ted sammanfattar talet med att än en gång berätta att han tidigare under dagen har erkänt smitningsanklagelsen, och att han och hans familj den senaste veckan har lidit, så som de har gjort så många gånger förr.

Efter orden ”den sorg vi känner över förlusten av en underbar vän kommer att förbli med oss resten av våra liv” lägger han undan sina papper, han är alltså klar med den skrivna delen av talet. Det får som effekt att den resterande delen känns spontan och fri från manus. Det som tv-publiken inte vet är att allt är förberett ifrån början. Vid sidan om kameran står Joseph Gargan med stora lappar där den resterande delen av talet står skrivet.

Ted Kennedy övergår till den mer politiska delen av talet. Han blickar framåt och tar upp argument för och emot en fortsatt karriär som senator. Det som skulle få honom att avgå är om folket inte har förtroende för honom, och därför vädjar Ted till ”Massachusetts folk”.

I slutändan är det bara han själv som kan ta beslutet, men han vill ha deras råd: ”Jag måste möta detta beslut, jag frågar efter era råd och åsikter”.

Han flyttar fokus längre bort från olyckan genom att ­­­börja rada upp namnen på några av de framstående politiker från Massachusetts som under åren har blivit senatorer, däribland USA’s andra president Quincy Adams, republikanen Cabot Lodge (lite flört med oppositionen?), samt sin egen bror John.

Han pratar om minnen som han och Massachusetts befolkning delar: ”Ni och jag delar många minnen – en del av dem har varit lysande, en del har varit sorgliga”. Det sistnämnda ytterligare en referens till familjen Kennedys öde.

Conclusio

I talets avslutande del använder sig Ted av ett citat. Det är ett utdrag från en bok vid namn ”Profiles in Courage”, skriven 1956. Boken är en biografi och handlar om åtta olika senatorer som hade varit tvungna att ta kontroversiella beslut under sina politiska karriär.

Men det finns fler orsaker till varför det just blev ett citat från den boken. Författaren var John F. Kennedy, som ­belönades med det åtråvärda bokpriset Pulitzer Prize för ­bästa biografi trots att han knappt hade skrivit en enda rad i boken. Den verkliga författaren var egentligen Johns främsta talskrivare Ted Sorensen. Vem låg bakom Chappaquiddick-talet? Jo, Ted Sorenson.

Efter citatet knyter Kennedy an till bokens titel genom att säga ”Jag ber om att jag må ha mod att fatta det rätta be­slutet”.

I talets näst sista mening gör han ett sista försök att vinna tittarnas sympati genom att prata om ”denna tragedi” som han ska försöka lägga bakom sig.

Vad hände sen?

Efter talet fick Kennedy hård kritik och flera tidningar krävde hans avgång. Trots att han hade tagit på sig ansvaret för olyckan verkade han ändå inte riktigt vilja ta konsekvenserna, och det är tveksamt om tv-publiken kände att de fick svar på sina frågor. En åklagare vid namn Edmund Dinis försökte öppna fallet på nytt och få Kennedy fälld för vållande till annans död men det gick aldrig till domstol igen.

Talet var i alla fall så pass effektivt att han kunde förbli senator i delstaten Massachusetts, och det är han än idag i en ålder av snart 73 år, efter att ha blivit omvald inte mindre än sju gånger.

Han ställde inte upp som demokraternas presidentkandidat varken i valet 72 eller 76, men 1980 gjorde han ett försök och utmanade Jimmy Carter. Att Chappaquiddick-skan­dalen inte var glömd stod dock snabbt klart. I februari 1980 publicerades en stor artikel med rubriken ”Chappaquiddick: Shocking new facts” i Reader’s Digest, tidningen med störst upplaga i hela världen. Elva år efter olyckan visade sig Chappaquiddick fortfarande vara ett hot mot Teds karriär. Han förlorade mot Carter och har sedan dess inte synts till i media i någon större utsträckning. ❧


Edward Kennedy: Chappaquiddicktalet
25 juli 1969

Jag har bett om denna möjlighet att tala med Massachusetts folk om den tragedi, som hände i fredags kväll. Denna morgon erkände jag mig skyldig till att ha lämnat en olycksplats. Innan jag inställde mig inför domstol hade det varit fel­aktigt av mig att kommentera detta ärende. Men i kväll är jag fri att berätta för er vad som hände och förklara vad det innebär för mig.

Veckoslutet den 18 juli var jag på Martha’s Vineyard Island tillsammans med min brorson Joe Kennedy för att delta – som min familj gjort i trettio år – i den årliga Edgartown seglarregatta. Bara hälsoskäl hindrade min hustru från att följa med mig.

På Chappaquiddick Island, utanför Martha´s Vineyard, deltog jag på fredagskvällen den 18 juli i ett grillparty, som jag hade stöttat och hjälpt till att ordna för en trogen skara sekreterare från Kennedykampanjen. Jag lämnade partyt kring 23.15 tillsammans med en av dessa flickor, Mary Jo Kopechne. Mary J var en av de mest hängivna medlemmarna i Senator Robert Kennedys stab. Hon arbetade för honom i fyra år och var nedbruten över hans död. Av detta skäl och för att hon var en så mjuk, vänlig och idealistisk person, försökte vi alla att hjälpa henne att känna att hon fortfarande hade ett hem i Kennedyfamiljen.

Det finns ingen sanning, ingen sanning överhuvudtaget, i de vitt spridda misstankarna om någon omoralisk handling, som har påståtts om mitt och hennes uppförande denna kväll. Det har aldrig funnits någon privat relation av något slag mellan oss. Jag vet inget om Mary Jos uppträdande då eller vid något annat tillfälle – det samma gäller alla de andra flickorna vid detta party – som kan ge någon substans till sådana fula spekulationer om deras karaktärer.

Inte heller körde jag berusad.

Efter drygt en mile gick bilen, som jag körde på den oupplysta vägen, av en smal bro som inte hade något räcke och som gick i en vänstervinkel mot vägen. Bilen välte ner i en djup damm och fylldes omedelbart med vatten. Jag kommer ihåg hur jag trodde, när det kalla vattnet störtade in runt mitt huvud, att jag säkert skulle drunkna. Jag fick vatten i lungorna och jag kände faktiskt förnimmelsen av drunkning. Men på något sätt kämpade jag mig upp till ytan levande.

Jag gjorde genast flera försök att rädda Mary Jo genom att dyka ner i den kraftiga och mörka strömmen men lyckades bara öka mitt tillstånd av fullständig utmattning och skräck. Mitt uppförande och prat under de följande timmarna, i den mån jag minns det, är för mig helt obegripligt.

Även om mina läkare har förklarat, att jag fick en hjärnskakning såväl som en chock, försöker jag inte undandra mig ansvaret för mitt uppträdande genom att lägga ansvaret vare sig på fysiska eller emotionella trauma förorsakade av olyckan eller på något annat. Jag anser det oförsvarligt att jag inte omedelbart rapporterade olyckan till polisen.

Istället för att genast leta reda på en telefon efter det jag legat utmattad i gräset under en obestämd tid gick jag tillbaka till huset, där partyt hölls, och bad om hjälp från två av mina vänner, min kusin, Joseph Gargan, och Phil Markham och sa till dem att genast återvända till platsen med mig – detta var någon gång efter midnatt – för att göra nya försök att dyka och finna Kopechne. Deras ihärdiga försök, som gjordes med risk för eget liv, visade sig också fruktlösa.

En röra av tankar – alla förvirrade, en del av dem irrationella, många som jag inte minns och några som jag under normala förhållanden aldrig skulle ha tänkt – for under denna tid genom mitt huvud. De avspeglades i de olika oförklarliga, ologiska och ofullständiga saker jag sa och gjorde, däribland sådana frågor som om flickan kanske fanns vid liv någonstans i de närmaste omgivningarna, om en förfärlig förbannelse verkligen hängde över Kennedys, om det fanns något försvarligt skäl för mig att tvivla på vad som hade hänt och att försena min anmälan, om på något sätt den förfärliga bördan av denna ofattbara händelse på något vis skulle lyftas av från mina skuldror. Jag var utom mig, måste jag uppriktigt säga, i ett virrvarr av känslor, sorg, fruktan, tvivel, utmattning, panik, förvirring och chock.

Jag instruerade Gargan och Markham att inte oroa Mary Jos vänner den natten och fick dem att köra mig till färjan. Färjan hade slutat för natten, jag hoppade plötsligt i vattnet och simmade impulsivt över och drunknade nästan en gång till av ansträngningen och kom tillbaka till mitt hotell omkring klockan två och kollapsade i mitt rum.

Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle gick ut och sa något till portieren.

På morgonen, när mina tankar hade klarnat något, försökte jag ringa familjens advokat, Burke Marshall, från en telefon­automat på Chappaquiddick-sidan av färjeläget och sent omsider anmälde jag olyckan till polisen i Martha’s Vineyard.

I dag, som jag sagt, kände jag mig moraliskt skyldig att erkänna mig skyldig till att ha lämnat olycksplatsen. Inga mina ord kan omöjligen uttrycka den förfärliga smärta och lidande jag känner över denna tragiska händelse. Denna ­sista vecka har varit plågsam för mig och för medlemmar i min familj och den sorg vi känner över förlusten av en underbar vän kommer att förbli med oss resten av våra liv.

Dessa händelser, denna publicitet, insinuationer och viskningar som har omgivit dem och mitt erkännande av skuld denna morgon reser en fråga i mina tankar om min ställning hos människorna i min stat har blivit så försämrad att jag borde avstå min plats i USA:s senat. Om vid något tillfälle Massachusetts medborgare skulle sakna förtroende för sin senators karaktär eller förmåga, berättigat eller inte, skulle han enligt min mening inte fullgott kunna utföra sina plikter och borde inte fortsätta sin tjänst.

Folket i denna stat, den stat som sänt John Quincy Adams och Daniel Webster och Charles Sumner och Henry Cabot Lodge och John Kennedy till USA:s senat har rätt att bli representerad i den församlingen av människor, som inger dem deras största förtroende. Av detta skäl skulle jag helt klart förstå varför några kanske tycker att jag bör avgå. För mig skulle det vara ett svårt beslut att fatta.

Det har gått sju år sedan jag första gången valdes till senaten. Ni och jag delar många minnen –en del av dem har varit lysande, en del har varit sorgliga. Möjligheten att arbeta tillsammans med er och tjäna Massachusetts har gjort mitt liv värdefullt.

Så i kväll ber jag er, folket i Massachusetts, att tillsammans med mig tänka igenom detta. Jag måste möta detta beslut, jag frågar efter era råd och åsikter. Inför detta ber jag om era förböner – men detta är ett beslut som jag slutligen själv måste fatta.

Det har sagts att en man gör vad han måste trots personliga konsekvenser, trots hinder och faror och påfrestningar och att detta är grunden för mänsklig moral. Vilka offer som än väntar om han följer sitt samvete – förlusten av sina vänner, sin lycka, sitt välbefinnande, även uppskattningen från sina medmänniskor – varje man måste själv besluta vilken kurs han vill följa. Berättelser om tidigare mod kan inte ersätta stundens mod. Därför måste varje man se in i sitt eget innersta.

Jag ber om att jag må ha mod att fatta det rätta beslutet. Vad det än blir och vad än framtiden hyser för mig hoppas jag att jag ska kunna lägga denna tragedi bakom mig och lämna fler bidrag till vår stat och människor vare sig det blir i det offentliga eller privata livet.

Tack och god natt.

Källa: www.amaricanrhetoric.com Översättning: Pelle Ahrnstedt


Läs mer:

McGinniss, Joe (1995) The Last Brother. Warner Books 1995.

Davis, John H. (1985) The Kennedy Clan: dynasty and disaster 1848-1984. Sidgwick & Jackson Ltd.

www.ytedk.com.


Författare: Jakob Zetterholm har studerat retorik vid Malmö Högskola..


Artikeln finns i RetorikMagasinet 24, s 26-31

Latest posts by Jakob Zetterholm (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere