För den som trodde att behovet av retorisk litteratur i Sverige var mättat innebär två nya volymer ett glädjande beriktigande. Gemensamt har de försöket att förena det klassiskt retoriska med moderna tid.
Klassisk moderna litteratur
Recension
Jens E. Kjeldsen: Retorik idag. Introduktion till modern retorikteori. Studentlitteratur 2008. 394 sidor.
Janne Lindqvist Grinde: Klassisk retorik för vår tid. Studentlitteratur 2008. 394 sidor.
Peter Cassirer
Om retoriken är konsten att övertyga, så är det en synnerligen svår (om inte snarare omöjlig) konst om man ska tro Jens Elmelund Kjeldsen i Retorik idag. Introduktion till modern retorikteori. Den fjärde och sista avdelningen, som har namnet ”Mottagaren”, avslutas med redovisning av vetenskapliga undersökningar om hur människor påverkas. Forskningen har främst haft politik och reklam som sin utgångspunkt och är, förstås, också USA-dominerad; den går under namnet ”persuasion research” och visar hur oerhört svårt det verkar vara att verkligen få någon att ändra uppfattning.
Kjeldsen bygger i detta avsnitt i första hand på amerikanarna Petty&Cacioppo, enligt vilka man argumenterar antingen rationellt, med argument, eller känslomässigt. Den förra kallas ”den centrala vägen”, den senare ”den perifera”. Kjeldsen påpekar att den centrala vägen är särskilt användbar ”om man har goda argument” (s. 353) — något som läsaren sannolikt dock redan har förstått. Inte mindre sannolikt är det att ”Om du nöjer dig med att presentera enkla och icke sakrelevanta stimuli — som en vacker avsändare, ett estetiskt utformat budskap eller möjligheten till en belöning — kommer du sannolikt inte att lyckas leda personen längs den centrala vägen” (ib.).
Här kommer läsaren osökt att tänka på förlagets omslag till boken. Det domineras nämligen av en så sensuell bild av en utomordentligt vacker kvinna (kunde ha varit Jennifer Lopez, som nämns någonstans i texten) att en hastig läsning nog kan få en metatetisk uppfattning av boktitelns retorik (erotik).
Bortsett från detta är Petty&Cacioppos tes som den presenteras av Kjeldsen kanske för kategorisk. Alla som har sysslat med retorik vet att talarens utseende, klädsel och inte minst framtoning har en oerhörd betydelse för åskådarens/åhörarens beredvillighet att överhuvudtaget lyssna. Och det är ju i sin tur en förutsättning för att eventuellt bli övertygad av själva budskapet.
Inte desto mindre är själva teorin om mottagarens betydelse för om ett budskap går fram och blir accepterat säkert alldeles korrekt. Många av retorikens urgamla tekniker, inte minst captatio benevolentiae, syftar ju att göra lyssnaren välvilligt inställd inte bara till talaren utan också till själva budskapet: ett villkor sine qua non för persuasio. ”Talarens makt är stor, men mottagarens är större”, slutar boken.
En kirurg är en man!
Kapitlet om mottagaren (som det ju heter i vår tekniskt inriktade tid alltsedan gamle Bühlers Sprachtheorie, faktiskt!) inleds med en kortfattad introduktion i hermeneutik och det inleds i sin tur av anekdoten om gossen som förs till sjukhus av sin far och som kirurgen känner igen som sin son. Kjeldsen påstår att folk tycker att detta är underligt, eftersom de i sin förförståelse av ordet/begreppet kirurg fortfarande prototypiskt ser en man; i detta fall är det alltså pojkens mor. (Anekdoten finns f.ö. i semantikavsnittet i min egen Stil, stilistik, stilanalys.) Själva greppet är givetvis korrekt, eftersom det är ”mottagaren” som till syvende och sidst bestämmer vad något betyder och innebär.
Intresset för budskapets genomslagskraft och perspektivet på mottagarsidan härrör säkert från Kjeldsens egen infallsvinkel till retoriken: hans avhandling Visuel retorik lades fram i medievetenskap. Undertiteln Introduktion till modern retorikteori, är helt adekvat och Kjeldsens beläsenhet är inte bara imponerande, han förmedlar viktiga framställningar på ett utomordentligt sätt med bra exempel ur vår vardag.
Att läsaren trots detta någon gång saknar ytterligare konkretiserande exempel är sannolikt oundgängligt om ett någorlunda hanterligt format ska kunna hållas. Detta gäller bl.a. det i övrigt intressanta kapitlet om retorisk genreteori. Där ges som ett exempel effekten av att man bryter upp en fullständigt ”normal” mening i en bilkörningshandledning, ”När man kommer till ett backkrön / måste man minska på farten” till en ”dikt” genom att bryta raden vid / (s. 109). Exemplet kommer ursprungligen ur Pil Dahlerup, Dekonstruktion: 90’ernes litteraturteori från 1991, och påminner om Manfred Bierwischs resonemang om Brechts ”Die Mühen der Gebirge liegen hinter uns. Vor uns liegen die Mühen der Ebenen” [meningen är ungefär ”Mödorna med att bestiga bergen ligger bakom oss, men framför oss ligger mödorna att gå över slätterna”], där han menar att det är kiasmen som ger texten dess poetiska karaktär. Jag ställer mig där ytterligt skeptisk till att det skulle vara formen som är avgörande för hur vi tolkar raderna. Försök själv och ersätt substantiven med potatis och morötter!
Till skillnad från Kjeldsens text låter sig Brechts lättare läsa metaforiskt och formen (kiasmen) understryker bara eller möjligen pekar på denna läsningsmöjlighet. Intressant är att Eric Donald Hirschs Validity in interpretation från 1973 (och som fortfarande verkar vara aktuell) som hävdar att genren avgör tolkningen av en text inte är nämnd. (Problemet med den teorin är ju att det samtidigt är tolkningen av texten som avgör placeringen av den i en genre, men detta är ju all texttolknings apori.)
I andra kontexter
För den som i sin ungdom, liksom jag, byggde på I.A. Richards synpunkter på semantik är det en glad överraskning att återfinna honom i ett kapitel betecknat ”Modern litteraturvetenskaplig och lingvistisk retorik” — överraskning eftersom han ju kanske blott i ett klassiskt retoriskt perspektiv är ”modern”. Ett citat ur Richards The philosophy of rhetoric från 1965 förefaller mig särdeles intressant eftersom det ju uppenbart förebådar Julia Kristevas intertextualitetsteori:
Precis som en rörelse av min hand använder musklernas hela skelettsystem, kan en fras hämta kraft i ett väldigt system av stödjande bruk av andra ord i andra kontexter
I kapitlet går Kjeldsen tillbaka ända till Locke och tar av något modernare teoretiker förutom Richards huvudsakligen upp Kenneth Burke. Burkes så kallade Pentad ägnas möjligen något för stort utrymme i relation till användbarheten i analysmanualen. Dess fem frågor är vad som gjordes (handlingen), vem, när, hur och varför, och denna frågeföljd känner vi ju igen sedan långt tidigare. (”Handlingen är presentationen av den viktigaste fria handlingen som aktören utför” heter det med en ganska ogenomskinlig men samtidigt möjligen trivial formulering (s. 252)).
Språk är meningslöst?
Avsnittet Dekonstruktiv nyretorik inleds med en genomgång av ”Den språkfilosofiska ståndpunkten” som tar upp Nietzsche och Paul de Mans uttydning av honom. Det handlar inte minst om det språkliga tecknets arbiträritet, och det är märkligt att Kjeldsen trots kapitlets undertiteln inte nämner Saussure, fast tesen om ”språkets tropologiska natur” i stort sett förefaller vara just detta. (Förhållandet mellan Nietzsche och Saussure vore f.ö. värt att granska.)
Att språket inte är de ting och tankar och begrepp det kan representera är inte precis någon ny insikt. Att det förhåller sig så har ju redan Swift demonstrerat i Gullivers resor. Och jag kan inte låta bli att nämna min farfars verk om de symboliska formerna i vilken volymen om språket är den första. Men att kalla språkets symbolkaraktär metaforiskt eller rentav ironiskt förefaller mig närmast befängt. Lika befängt är det att, som ett referat av den belgisk-amerikanske litteraturforskaren Paul de Man anger, hävda att det inte skulle finnas andra möjligheter att förklara för någon vad en kalkon är, än genom verbala definitioner (via hönsfågel etc.) (s. 268). Har de Man inte hört talas om ostensiv definition? När det gäller en kalkon är väl problemet inte lika stort som med Gud eller kärlek. Men beror det verkligen på språkets ”figurliga natur”? Enligt Kjeldsen menar de Man nämligen att allt språk är figurligt och flertydigt och därför i sin yttersta konsekvens meningslöst (s. 269), vilket enligt min mening är en adekvat beskrivning snarare av just denna beskrivning än en meningsfull tolkningsteori.
Över huvud taget är det lingvistiska inslaget inte precis framträdande i kapitlet; det representeras förutom av Richards i första hand av Lakoff & Johnson. Av Lakoff verkar Kjeldsen för övrigt (enligt min mening ganska olyckligt) övertagit uppfattningen om att metonymi representerar ”en metaforisk struktur” (s. 278). För den som ser allt språkligt som ”metaforiskt” blir givetvis också metonymin metaforisk, men jag kan inte se någon vinning i att avstå från metonymins egenart.
Ironisk tvivel
Elocutio behandlas under rubriken ”Ordens retorik”. Huvudvikten lägger Kjeldsen på ornatus och där på de så kallade master tropes i figurläran. Med viss trötthet noterar jag den engelska formen (Burkes) på en kategorisering som enl. Kjeldsen emanerar från Petrus Ramus och framför allt Giambattista Vico. Avsnittet om ironi är som allt annat i boken mycket intressant, även om jag inte själv skulle beteckna några av exemplen som just ironi. Visst kan man finna en viss ironisk attityd till situationen när läraren säger till eleven ”Du kommer nog inte att vinna Nobelpriset”, men det är ju samtidigt vad läraren menar. Det är den orealistiska, negerade överdriften som ger den ironiska attityden, tror jag. Om negationen hade saknats hade satsen motsvarat Kjeldsens definition: ”I tropen ironi säger man något men menar något annat”. Den definitionen är dock för vid, eftersom den skulle innefatta också lögnen och dess snälla syster smickret och säkert också annat (jämför med Grices konversationsregler). Dessutom är lärarens omskrivning snäll, och enligt mångas uppfattning är ironi alltid kritisk på ett eller annat sätt. Den sk. ansiktsbevarande ironin är enligt min mening således egentligen inte ironi eller i vart fall inte någon prototypisk sådan.
Men etiketterandet är givetvis inte lika viktigt som de språkliga eller situationella iakttagelserna som kan leda till intressanta analyser — exempelvis beträffande kontrasten mellan musiken och tematiken i en film som A Clockwork Orange. Visserligen ”menar” musiken ett och handlingen i filmen något helt annat och kanske rentav ”motsatt”, och visst, det är alldeles riktigt att det skapas en enorm spänning mellan dessa delar av den samtidiga utsagan, men att påstå att denna utsaga skulle säga något som den egentligen inte menar, alltså vara ironisk, verkar tvivelaktigt. Beteckningsfrågor kan tyckas vara petitesser, och striden om benämningar tillhör inte retorikens mest upplyftande tradition. Inte desto mindre kan de ofta skolastiska munhuggningarna skärpa den intellektuella halten och öka klarheten i vad som benämns exempelvis med en term som just ironi. Således skulle jag inte betrakta den berömda aforismen om skärmytslingen mellan Churchill och Nancy Astor som ironi:
Astor: Winston, om jag vore gift med dig skulle jag lägga gift i ditt kaffe.
Churchill: Nancy, om du vore min hustru skulle jag dricka det.
Men ”vad detta är”, dvs. vilken stilistisk etikett man bör sätta pådenna lustighet, är jag inte man att se.
Att kapitlet om elocutio kallas ”ordens retorik” är rättvisande, tror jag. Även om stilistiska effekter kan åstadkommas också på andra språkliga nivåer är och förblir orden det avgörande — och det gäller inte bara retorik, det gäller all text överhuvudtaget.
Guldgruva
Riktigt intressanta är de studier om effekten av retoriska frågor som Kjeldsen redovisar. Det är de tidigare nämnda Richard Petty & John Cacioppo som i sitt arbete Attitudes and persuasion: Classic and contemporary approaches har visat att retoriska frågor fungerar olika på olika auditorier beroende på dels argumentets styrka, dels auditoriets engagemang (s. 238). Det är inte minst Kjeldsens omfattande beläsenhet i just amerikansk modern psykosocial forskning om påverkan som är bokens starkaste tillgång.
Många av Kjeldsens exempel är från vår omedelbara nutid och berör också den närmast samtida amerikanska retoriken. Från svensk horisont refereras en av debatterna mellan Fälldin och Palme; i ett tillfälle rör det sig möjligen om ett utbyte eller tillägg av bearbetarna av den svenska versionen. Anmärkningen om att Fälldin skulle blivit trovärdig genom ”det stapplande och stammande talet” (s. 153) förefaller mig varken vara någon korrekt analys av Fälldins tal eller förklaring till hans höga trovärdighet. Bättre är analysen något tidigare (s. 139f.) som bygger på Johannessons och Josephsons beskrivning av de båda politikernas talarstil.
Något som inte diskuteras, men som är oerhört betydelsefullt i sådana sammanhang, är förhållandet mellan de båda debattörerna. Fälldins retoriska tillkortakommanden kom mycket sannolikt att upplevas som något positivt inte i och för sig utan i kontrast till Palmes överlägsenhet (i ordets båda betydelser). På samma sätt förklaras nog Mona Sahlins enastående retoriska framgång på sin tid på olikheten mellan hennes framtoning och Ingvar Carlssons. Carlssons knarrighet gav Sahlins ungdomliga frispråkighet dess retoriska klangbotten.
Sammantaget är Kjeldsens bok en formidabel guldgruva för den som vill fördjupa sig i viktiga retoriska spörsmål. Visst finns det åtskilliga avsnitt som hade varit spännande att diskutera (ifrågasätta), men det ser jag snarare som en tillgång i en bok av det här slaget. Kjeldsens beläsenheten är imponerande och man instämmer till fullo i hans eget påstående ”Ju mer trovärdiga källor du hänvisar till, desto mer trovärdig kommer du förmodligen själv att bli uppfattad som”. Även om litteraturlistan har en (för tiden typisk) slagsida åt den amerikanska forskningen är den i sig också en guldgruva. Att den skulle vända sig till studenter på grundnivå är nog tyvärr att alldeles överskatta i vart fall svensk retorikutbildning. Däremot innehåller den oundgängligt diskussionsmaterial på fördjupningsnivån och inte minst för lärare i retorik.
Sympatisk översikt
Om omslaget (i vart fall den dominerande bilden) till Kjeldsens bok är iögonfallande och sexigt är utsidan av Janne Lindqvist Grindes Klassisk retorik för vår tid desto mer dämpad: den går i gammaldags brunton och är ett collage där bakgrunden påminner om en stor, tom idrottshall med en bild av en suddig, genomskinlig äldre gentleman i hatt infälld i nedre vänster hörn. Det är ”Ghost delegate 1916” av Grantham Bain, känd amerikansk fotograf 1865-1944 — onekligen en suggestiv bild, men associationen till den klassiska retoriken kunde lätt tolkas som aningen skeptisk — är den bara ett spöke?
Ärligt talat är det faktiskt något lätt bedagat över Grindes grepp. Han är en av de många (läs: oss) som har blivit fascinerad av just den klassiska, dvs. grekisk/romerska retoriken och inte minst av alla dess termer och beteckningar. Boken är, som den ju också heter, en översikt över den klassiska retoriken. Till skillnad från Kjeldsens är dock tillägget ”för vår tid” inte lika giltigt här. Grinde följer Cicero och Quintilianus nästan slaviskt med — väl främst idéhistoriskt intressanta — hänvisningar i notapparaten. När han ger exempel i den tidigare delen av framställningen har han Perikles hustru Aspasia som modell. Hon ska enligt någon tradition ha varit Sokrates lärare i retorik, hur besynnerligt det än kan låta (Grinde, s. 35). Kanske är det orättvist, men jag hade önskat mer av vår tid i hennes ställe. Med tanke på den nu omfattande retoriska litteratur som finns på svenska måste Grinde givetvis motivera ännu en översikt, och han gör det på ett sympatiskt sätt där han också redovisar sina främsta källor (s. 36f.)
För korsordslösare och kalenderbitare
Ett tungt kapitel är genomgången av troper och figurer. Vid läsningen slår mig en fasansfull ond aning om att min egen genomgång i Stil, stilistik & stilanalys kan vara lika trälig att ta sig igenom. Jag misstänker att det är sådana långa listor på anadiplosis hit och epanalepsis dit som har givit Göran Hägg intrycket av att elocutio skulle vara tråkig. Intressantare blir framställningen dock i avsnittet Tropernas och figurernas retoriska funktioner, där Grinde kanske rentav skulle kunna sätta rätt etikett på det lustiga i churchillanekdoten ovan. Om funktionen hade fått vara utgångspunkten för genomgången hade den nog blivit bra mycket mera givande. Men Grinde understryker också mycket riktigt: ”Att bara identifiera olika typer av troper och figurer är en sysselsättning för korsordslösare och kalenderbitare. En intressant analys blir det först när analytikern reflekterar över vilken effekt eller funktion exempelvis en metafor har i ett specifikt sammanhang” (s. 290). Det är ju också så, att det är omöjligt att tillskriva en specifik trop eller figur någon en gång för alla given verkan — utom möjligen att de (i goda fall) gör framställningen levande. De ingående ordens betydelse är avgörande.
Egendomligt nog saknas min favoritfigur zeugmat i avsnittet om ”Komiska troper och figurer”. (Hon tog barnet i handen och spårvagnen till stan”.) Där sägs bara att antiklimax, ironi, katakres och litotes kan nämnas särskilt, men eftersom inga exempel ges, blir nyttan av iakttagelsen begränsad för den som är ute efter tips.
Raderna om den gamla retoriska teorin om de tre ”stilarterna”, som sedermera utvecklades till Vergilius hjul (s. 298f.
– som mycket förbigående nämns också av Kjeldsen) kunde möjligen ha kompletterats med en liten anmärkning om den moderna stilistikens förhållningssätt till dessa ”stilarter”.
Stor vikt vid inventio
Grinde avviker från den rent deskriptiva framställningen främst i avsnittet om actio där han också ger (de sedvanliga) goda råden till den tänkta talaren. I avsnittet ”Rösten” ger han exempel ur dagens värld med bl.a. Täppas Fogelberg som föredömligt exempel på tydligt uttal. Men i huvudsak bygger han också här på de klassiska källorna. En intressant infallsvinkel till pronuntiatio — om än inte i gängse mening retorisk — hade varit dagens enorma mängd av inläsningar av romaner. Vissa skådespelare ger prov på en märklig brist på nyfikenhet på vad det är för ord de läser upp, något som med mindre önskvärd tydlighet framgår av deras uttal.
Grinde lägger stor vikt vid inventio och där främst på topiken. Argumentationen är ett viktigt inslag som illustreras med ingående resonemang och Venndiagram, även om jag måste tillstå att jag aldrig har insett betydelsen av just den typen av logisk argumentationsteori för retoriken.
Stasisläran är rimligtvis aktuell även i dag, att döma av referat i medierna, och den är väl beskriven. Men det kan inte hjälpas, även här gör exemplen ur De inventione ett aningen nattståndet intryck. Kontrasten till Rudolf Rydstedts Retorik (på samma förlag) är slående: till charmen i Rydstedts bok hör den starka kopplingen till vår tid och det personliga (ibland väl personliga) greppet; man behöver bara nämna Rydstedts minneshjälp, det hungriga fantasidjuret xorn, som ser ut som en soptunna på toppen med tre ben nedtill…
För den som trodde att behovet av retorisk litteratur i Sverige var mättat innebär dessa båda volymer ett glädjande beriktigande. De tillför båda viktigt och intressant stoff för undervisningen såväl som för den vid det här laget uppenbarligen månghövdade intresserade allmänheten.
❧
Författare: Peter Cassirer var fram till sin pensionering docent vid Göteborgs universitet.
Läs mer om RetorikMagasinet 39/40.
Liknande artiklar:
Engagemangets evangelie
Vad gör retorikeliten hela dagarna?
Dialogen om talerne
Har Gud humor?
Peter Cassirer (1933-2020) docent em vid Göteborgs Universitet – med stort fokus på stilistik.
Han har gett ut böcker om stil och retorik som Stilistiken, Huvudlinjer i retorikens historia samt Konsten att manipulera ett sammanträde. För RetorikMagasinet har har skrivit en rad artiklar
-
Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/peter-cassirer/
-
Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/peter-cassirer/
-
Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/peter-cassirer/
-
Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/peter-cassirer/
-
Peter Cassirerhttps://www.retorikforlaget.se/author/peter-cassirer/
