Konflikter behövs i den politiska debatten

Retorikforskaren om valet. När RetorikMagasinet gick i tryck denna gång var det ett par veckor kvar till valet. Vi pratade med Umeåforskaren Anders Sigrell om retoriken i politiken, om trovärdighet och om behovet för en politisk debatt som ger väljarna möjlighet att ta ställning – också till Sanningen om verkligheten.

Konflikter behövs i den politiska debatten

Peter Ström-Søeberg

Personligen är jag anhängare av ideologier”. Anders Sigrell innehar en tjänst på Umeå Universitet – egentligen ska det vara med 25% undervisning och 75% forskning, men på grund av den stora tillströmningen studerande i år, blir fördelningen nog lite annorlunda den första terminen.

Forskningen har sedan disputationen på en avhandling om “underförstådda inslag i modern politisk argumentation” bjudit på ett års vistelse i USA och har förutom argumentation handlat om det stora Progymnasmata-projektet.

Undervisningen handlar om både klassisk retorik, om den filosofiska retoriken – och om dess praktiska användbarhet som bland annat politiskt och demokratiskt verktyg.

När RetorikMagasinet når honom sitter han och svettas över planeringen av en kurs för juridikstuderande som han vill ska försvara sin roll i dilemmat: Hur försvara erkänt kriminella personer?

Annons

“Då vill jag ju inte att de ska svara att det är varje anklagad persons grundlagsenliga rättighet att få en möjlighet att försvara sig. Jag vill diskutera den retoriska aspekten: att Sanningen är en språklig konstruktion, verkligheten är inte så enkel att få grepp om. Samma verklighet kan uttryckas på en rad olika sätt.”

Den politiska verkligheten

Samma gäller politiken – också här diskuteras Sanning och verklighet, även om det sällan formuleras så filosofiskt av politikerna.

“Politik är ju egentligen en förhandling om vilken verklighet som är den sanna. En språklig förhandling om hur vi ska beskriva verkligheten. Om vilken beskrivning, vilken sanning som är den mest konstruktiva.”

– Valrörelser hör väl annars inte till de mest konstruktiva och dialogiska politiska perioderna?

“Nej, tag nu Kristdemokraternas utspel – “Sanningen om Stockholm” – eller varför inte Moderaterna och Folkpartiet som i 1992 lanserade “Den enda vägen” som valslogan. Det är ju uttryck för en anti-intellektualism: Det finns bara en väg, inga alternativ, ingen möjlighet för debatt eller diskussion. En synpunkt som går helt på tvären med retorikens syn.”

“Göran Persson levererade en pärla när han besökte oss här i Umeå: “En sak vet vi, när vi blir äldre så blir vi gamla”. Ett helt underbart exempel på det Andersson&Furberg kallar en platthet – nästan i klass med ”Vårt parti är för en rimlig beskattning”. Det finns ingen som inte håller med om riktigheten i anspråket – det finns inget att diskutera.”

– Så den politiska debatten borde vara mer konstruktiv och inriktad mot samarbete och förhandling?

“Enligt forskningen skulle det ju vara fy-skäms med aggressiviteten, men dels kan man diskutera de vetenskapliga metoderna – vad är egentligen ‘aggressivitet’? – dels kan man diskutera den praktiska nyttan av de mer konfliktsökande typerna.”

– Vi behöver konflikterna?

“Ja. I den meningen att om inte konflikterna lyfts fram, blir det svårare att ta ställning. Ta socialdemokraternas klassiska strategi, att sänkta skatter enbart gynnar vissa, dvs de som redan har, att vissa blir utslagna etc. Här pekar konflikten på en ideologisk motsättning som underlätter för väljaren att ta ställning.”

Personval eller ideologier?

– Det pratas ibland om två olika politikertyper: den som är bra på att stjäla röster från andra partier och den som främst håller på de egna, redan frälsta. Eller man kan tala om samarbetstypen och den aggressiva typen. Vilken av dessa typerna vinner i personvalet?

“Den som syns. Det är det som gäller, inte så mycket om man är den ena eller den andra typen.”

– Din syn på personvalet?

“Det mest anmärkningsvärda är skillnaden mellan höger och vänster i frågan: att vänsterpartiet är de kraftigaste motståndarna – och att Moderaterna då borde vara de mest inbitna anhängarna.”

– Borde?

“Jo, men det är väl lite med läpparnas bekännelse att Moderaterna går in för personvalet – se bara bråket det har varit med uppställningslistorna: partiet har inte följt medlemsomröstningarna, men placerat politrukerna i toppen”

– Kanske det – som med all annan utveckling – är en fråga om att det helt enkelt tar några politiska generationer innan personvalet är förankrat?

“Jo. Ja. Egentligen är jag ganska kluven, när det kommer till personvalet. Personligen är jag anhängare av ideologier, jag tycker om att det finns en klar linje i partiernas politik.”

– Men till syvende och sist är det de enskilda riksdags-, landstings- och kommunfullmäktigeledamöter som sitter med fingret på omröstningsknappen? Och de ska ju rösta efter personlig övertygelse och är inte bundna av partipolitiken?

“Jo, det argumentet väger tungt, och pekar också på personvalet som en nödvändighet.”

Trovärdigheten

– Med personvalet har vi också fått en – för demokratin – tråkig personfixering i valrörelsen, menar kritiker. Hur det än är, har kanske den personliga trovärdigheten fått större betydelse än tidigare?

“Tag nu utspelet från Folkpartiet: att man skulle dra ner på vallöftena för att det ekonomiska läget var så pass allvarligt. Egentligen helt genialiskt – det framställer det egna partiet som seriöst och förnuftigt, och samtidigt andra som mindre seriösa, som partier som lovar blint utan att ta ansvar för ekonomin. Men ändå fungerar det inte – kritiken är hård. Varför? För att Leijonborg helt enkelt inte har det, som Bengt Westerberg hade: ethos, trovärdighet.”

“Det syns på honom att han tänker efter – så framstod aldrig Westerberg, han bara körde på. Som om Leijonborg hela tiden försöker ställa in sig – och så har vi historien om den orakade pungen igen: Han försöker så mycket att det syns och märks – medan Westerberg inte hade samma problem med att ‘vara’ sin politiska linje”.

– Men ändå går Folkpartiet fram?

“Det är nog för att det är ett så pass ideologiskt parti. Man röstar inte på Folkpartiet på grund av enstaka personer eller utspel – i samma grad som andra partier. Jag tror Folkpartiets väljare fokuserar ganska mycket på de faktiska politiska budskapen.”

– Vänsterpartiet kunde vara ett annat exempel på ett ideologiskt parti?

“Nej, inte efter de tog bort K’et. Ideologin överskuggas allt mer av småpopulistiska utspel och förslag som inte har samma förankring i en fast ideologi. Det ger en annan typ parti – på gott och ont.”

– Är det då också en fråga om trovärdighet, när Maud Olofsson på sin hemsida har länkar till “Mauds recept”?

“Definitivt – och till och med ett mycket bra exempel på det Aristoteles skriver om ethos: att det är våra samlade vanor som skapar vårt ethos. I den vetenskapliga rapporten är det referenserna som ger trovärdigheten – för politikerna är det att visa fram en sammanhängande bild av den egna personen. I fallet med Maud Olofsson handlar det om hennes förankring i vardagen – ungefär som med Mona Sahlins “oxfilé med LO” – som är ett svar på det politikerförakt som handlar om att ‘de’ befinner sig så långt från verkligheten. Du vet, Hasse Alfredssons “Å fan, det hade jag ingen aning om…” Maud Olofsson visar att hon vet hur vardagen ser ut.”

– Så alla politiker borde ha recept på sina hemsidor? Det förefallar svårtänkt med Gudrun Schyman eller Bo Lundgren?

“För Bo Lundgren skulle det vara helt fatalt med recept – herregud! Det viktiga är att det finns konsistens – att det personen gör, säger, visar och så vidare hänger ihop. Maud Olofsson kan göra det på sitt sätt, andra får göra det på sitt, annorlunda sätt.”

Den odlade statsmannen

Medan Maud Olofsson har haft bråttom att etablera sig och sitt ethos, har t ex Göran Persson haft ett annat utgångsläge, men ändå är det inte samma Göran vi har sett i år som i tidigare valrörelser.

– Göran Persson nämns ofta som en person som har bytt karaktär, som har ‘bytt ethos’?

“Frågan är om han har växt in i rollen – eller om han medvetet har odlat fram statsmannen.”

– Men statsman har han blivit?

“Det är lite med Göran Persson som med Leijonborg: att det verkar så planerat, så strategiskt, när de säger något. Men med en viss skillnad: där Leijonborg verkar tänka “Hm, motsäger jag mig själv om jag säger så här…”, är det mer “Hm, kanske det blir bra om jag säger så här..” med Persson.

– En inte helt trovärdig statsman?

“I mitt tycke är Carl Bildt fortfarande den senaste statsmannen vi har haft i Sverige. Och det är kanske för att han var så pass tydlig med sina ställningstaganden. Att det just var hans ställningstagande, inte eviga, oemotsägbara Sanningar, men resultatet av vad en person med hans ideologi eller mänskliga grundsyn kunde komma fram till efter grundliga överväganden. I avslutningsdebatten 1998 gick han ju till och med så långt som att ge Göran Persson rätt i vissa frågor – då har man en reflekterad inställning till den egna övertygelsen.”

– Till skillnad från en Göran Persson eller Bo Lundgren?

“Lundgren är ju känd för att vara ganska kategorisk – och Göran Perssons “Nu är det så här…” säger allt.”

Brist på liv i rörelsen

Mediernas valprogram har fått utstå en del kritik. Ett av de mindre lyckade inslagen var väl Stina Dabrowskis försök att dra in Bo Lundgrens avlidna pappa i debatten – vilket självklart fick Lundgren att reagera. Det i ett besynnerligt valprogram, där gräl hotade bryta ut mellan värd och intervjuad.

– Man hade väl hoppats att just Stina skulle kunna ge de traditionella partiledarutfrågningarna en extra dimension med sina bakgrundssökande frågor – men konceptet höll inte riktigt måttet?

“Fråga inte om tv-utfrågningarna… Jag slog på tv:n när Gudrun Schyman var med i TV4s program, men förutom hennes eleganta tillrättavisning för bristen på teckenspråkstolkning var det bara pinsamt. Hemliga gäster, reklamavbrott … jamen, hallå!?”

– Har du saknat något i årets valrörelse?

“Det skulle vara goda metaforer i valkampen. Olof Johansson var min stora favorit med sina “Man ska inte kasta yxan i sjön, men granska innehållet” eller “Oppositionen har grävt ner huvudet i sanden och slår sig för bröstet” från tidigare valrörelser. Det är inte mycket vi hör av sånt i år, tyvärr. Jag kan i alla fall inte komma på något, men tycker partiledarna har varit tråkiga, inte samma fart som tidigare.”

– Inga roliga tabbar?

“Nej, och jag har saknat dem – som när Socialdemokraterna turnerade med Lisa Ekdahl förra gången. Egentligen en utmärkt idé – men hur blir det med budskapet om partiets trovärdighet och förmågan att regera, när Lisa Ekdahl står i bakgrunden trallar “Vem vet, inte du – Vem vet, inte jag”…?”

– Är det något du kommer att be dina studerande granska – det musikaliska stödet för kampanjerna?

“Det blir nog mer detta med de språkliga konstruktionerna, hur retoriken bygger synen på verkligheten. Det finns det mycket att säga om.”

Den kommande terminen kommer att visa vart undervisare och studerande kastar sina blickar, när denna valrörelse ska analyseras. Från partiledares personliga trovärdighet över enstaka politiska utspels påverkan på resultatet, till mer filosofiska utredningar om rörelsens effekt. När valet är över tar analyserna vid. ❧

Artikeln finns i RetorikMagasinet 15, s 20-22