Ledare RetorikMagasinet 16.
Konsten att dölja konsten
Kan en socialdemokratisk minister tillåta sig stora inkomster? Kan en tidigare ordförande för EUs revisionsrätt tillåta sig misstänksamma representationsutgifter?
Var det detta, drevet kring Jan O. Karlsson handlade om? Om arvoden och en kräftskiva som kanske/kanske inte var av privat natur? Eller handlade det om något helt annat – om mediernas självuppfattning?
Bakgrunden är välkänd: Karlsson utnämns till minister; medierna ”avslöjar” hans inkomster och ”ställer honom till svars”; Karlsson begår offentlig mediaharakiri: reagerar med förnuft i stället för med politisk talang – han blir arg.
Och därmed missar han mediernas självuppfattning. De är inte vana vid att bli kritiserade. Kanske, ibland, vissa medier, för metoderna – men för mål och existensberättigande? Icke sa nicke. Då bildar Rapport- och skvallertidningsjournalister plötsligt en enad front: helvetes hundar släpps lösa, mediadrevet blir en flodvåg som pressar statsministern att tvinga Karlsson till en tvärgir.
Karlssons ursäkt följde om inte alla, så i alla fall de flesta av retorikens råd och mönster. Detta fick Göran Hägg att i programmet Efter tre – där han av någon anledning presenterades som ”retorikexpert” – konkludera att ursäkten var bra och Karlsson nu förlåten. Samme Hägg som ett par dagar tidigare bokstavligen hade spottat ut sin ilska över Karlssons ”arrogans”, så det stänkte om högtalarna. Det säger kanske en del om Hägg, men knappast något om Karlsson, retorik eller ämnet (/ämnena) i fråga.
Retorik handlar inte om att följa råd eller mönster som en fysiker följer en formel eller en byggnadsarbetare en arbetsritning. Samtliga goda råd och samtliga goda mönster och exempel från historiens bästa läromästare hjälper inte den som inte förmår att ge sin retorik en sammanhängande och trovärdig linje. Eller som Kurt Johannesson har sagt: Retorik handlar om att dölja … retoriken.
När journalisterna väl kunde summera drevet, kunde de notera att Karlsson hade kapitulerat: han hade gett dem segern på ett fat, inlindad i ett försvarstal, en retorisk apologi som även Göran Hägg kunde identifiera. Medierna hade demonstrerat sin poäng: att det är de som dikterar reglerna. Inte för vad som är moraliskt försvarbart, men för vad som går att säga om … medierna. Och att det är viktigare att markera denna poäng än samtliga andra frågeställningar. Journalisterna hade fått sin heder återupprättad och vem bryr sig om moralisk-politiska implikationer? Om förnuft och trovärdighet?
Jag låter kanske bitter och cynisk, men Karlsson är inte förlåten i mina ögon. Hans apologi var precis så hjärtlig och sensuell som ett ja vid altaret vid ett sicilianskt shotgun-wedding. Han var inte bara redo att ge upp lönen för att bli minister – han gav också upp principerna och självrespekten.
PSS
Peter Ström-Søeberg
Redaktör för RetorikMagasinet
Latest posts by Peter Ström-Søeberg (see all)
- Medvetna misstolkningar - 5 oktober, 2016
- Det ohederliga samtalet - 4 oktober, 2016
- Inkonsekvent kollaps - 15 juni, 2016
Lignende artikler:
Ledare i RetorikMagasinet 22: Krigens retoriska kvinnobilder
Wonderchild De kringärdas av en mytisk aura som lockar till avund och misstankar om makt. I veckorna...
[:sv]Internettet består af mange tekster og muligheder. Det kræver en målrettet søgeproces når man s...
[:sv]Ledare i Retorikmagasinet 35/36: Om hot och relevans[:]
