Konsten att inte svara

Jonas Gabrielsen & Inger Høedt-Rasmussen

Konsten att inte svara

– och att svara ­­utan att svara

Hur ger man ett vettigt svar – utan att göra det? Och hur ger man ett meningsfullt svar – som inte besvarar frågan? Och hur gör man alla nöjda ändå? Du får här tips på hur du förskjuter en fråga i tid och nivå, så att du kan se varje fråga som en gåva, snarare än en irriterande utmaning.

De flesta människor befinner sig ibland i situationer, där de inte kan eller inte vill svara på en fråga. Det kan vara frågor som är opassande ställda. Det kan vara frågor som man inte har svar på – exempelvis för att man saknar kännedom om bakgrunden, vilket man kanske gärna vill dölja. Det kan vara frågor som rör den svaga punkten i ett problem, som man helst inte vill gå in på. Eller det kan vara frågor som man ännu inte själv fått klarhet i och som man därför helst vill vänta med att besvara. Oavsett orsaken finns det en rad effektiva sätt att undkomma en ställd fråga och dölja att man faktiskt inte svarar. Att undvika en pinsam fråga på ett elegant sätt är också en kommunikativ kompetens.

Avböj att svara men dölj skälet

Det enklaste sättet att undvika en ställd fråga är ett motiverat avböjande. Man säger rakt ut att man inte vill besvara frågan och anför samtidigt ett gott skäl för detta. Just det angivna skälet är viktigt, då man här har möjlighet att flytta fokus från det egentliga skälet. När man inte vill svara är det för att tidpunkten inte är den rätta (inte för att frågan rör din svaga punkt), för att det skulle föregripa sakens behöriga behandling (inte för att man inte kan minnas argumenten i fråga), för att frågan är irrelevant (inte för att man ännu inte själv har fått klarhet), för att frågan är komplex och inte kan besvaras kortfattat (inte för att man är oförberedd), för att det skulle kräva en förnyad genomgång (inte för att man inte har satt sig in i saken tillräckligt grundligt) och så vidare.

Oavsett vilket skäl man anför är metoden alltså att presentera ett skäl samtidigt som man försöker dölja det egentliga skälet. Metoden är som sagt enkel – i många fall är den dessutom olämplig. I situationer där man av olika skäl förväntas – men inte vill – svara måste man ta till starkare medel. Här är det ofta en fördel att få det att verka som man svarar, när det man svarar på egentligen är en förvrängd form av den ställda frågan.

Förskjutningens konst – svara på något annat

Härmed närmar vi oss det som man med en samlingsbeteckning kallar förskjutningar. När man förskjuter en fråga ändrar man obemärkt frågans premiss, varigenom man egentligen svarar på något annat än det frågan gäller. I motsättning till ett motiverat avböjande, där man öppet erkänner att man inte vill svara, är en förskjutning en mer dold mekanism: Man ger intryck av att faktiskt svara, utan att egentligen göra det.
Att förskjuta fokus i ett samtal är något som de flesta av oss gör rent intuitivt. Utan att tänka på saken förskjuter vi diskussionen från att handla om gällande rätt till att handla om rättvisa eller från att handla om kommande beslut till att handla om vad som redan har gjorts. De flesta behärskar med andra ord den teknik som ligger bakom en förskjutning, men vi kan sällan sätta ord på vad det är vi gör. Ska tekniken användas för att undvika obehagliga frågor är det emellertid nödvändigt att göra det till en explicit fråga och förstå den på djupet. Här ska vi därför se närmare på två av de sätt på vilka man kan ändra en frågas fokus: tidsförskjutning och nivåförskjutning.
Tidsförskjutning: ”Framöver kommer vi göra allt för att undvika…”

På samma sätt som tiden är relativ i fysiken är den ofta också flytande i vår kommunikation. Som nämnts rör vi oss obemärkt från nutid över dåtid till framtid. Vi går från att diskutera vad vi ska göra åt det bristfälliga deltagandet vid sammanträden (nutid) till att diskutera vilken organisationskultur nya mötesregler skulle kunna innebära (framtid) och så vidare. Tid utgör därför en given utgångspunkt för en förskjutning, genom att en frågas fokus kan ändras av att man obemärkt ändrar tids­perspektivet. På det sättet håller man fast vid frågans innehåll och ämne (exempelvis möteskulturen eller avsägelse av makt) samtidigt som man undviker de kritiska delarna.

Det är möjligt att förskjuta en fråga genom att röra sig mellan alla de tre tidsformerna: dåtid, nutid och framtid. Ställs frågan om vad man har gjort när det gäller ett visst regelverk (dåtid), kan man i sitt svar välja att fokusera på allt som man framöver har tänkt sig att göra (framtid): förenklade regler, mer information, bättre uppföljning och så vidare.

Ett exempel på detta syns i Nordeas vd Casper von Koskulls svar på kritiken i samband med Panamaaffären: ”Vi ändrade rutiner 2009 och införde dessutom automatiskt informationsutbyte per 1 januari 2016. Vad som hände innan dess blir därmed helt ointressant, då man inte längre gör så.”

Får man i ett annat fall en fråga om vad man har för avsikt att göra åt ett problem (framtid), kan man i sitt svar räkna upp allt det man tidigare gjort (dåtid) i ett svar som det följande (vars förenlighet med god advokatsed förvisso kan ifråga­sättas): ”Vi har gång på gång upplyst vår klient om betydelsen av att hålla ingångna avtal och fick det klara intrycket att han var helt med på det…, det finns dokumenterat att vi upprepade gånger krävt att…” och så vidare. Ofta är det svårt att svara på vad man konkret har tänkt göra, men lätt att peka på vad man redan har gjort.

Slutligen kan man förskjuta en fråga genom att i sitt svar rikta fokus mot samtiden (nutid). Det kan exempelvis ske genom påpekandet att hela kontoret i detta nu arbetar dygnet runt på att lösa problemet eller genom att påpeka att sammanträdet för att lösa problemet pågår i detta nu. Alla är i full verksamhet! Sådan nutidsförskjutning ger svaret ett dramatiskt och handlingskraftigt intryck, vilket bidrar till att flytta fokus från då-tidens försyndelser till framtidens löften.
Nivåförskjutning: ”Det här handlar om något mer grundläggande än just det här fallet”.

På samma sätt som tid är en flyktig storhet är också den nivå man diskuterar på ofta dynamisk. En diskussion som inledningsvis handlar om ett specifikt problem övergår snabbt till att bli en generell diskussion om en viss typ av problem. Det som inleds som en principiell, ideologisk diskussion kan lätt förskjutas till att handla om ett visst problem. Detta kan användas för att flytta en viss frågas fokus på samma sätt som tid kan. En annan vanlig förskjutningsmekanism är nämligen att i sitt svar ändra den nivå som frågan gäller. Vid en nivåförskjutning omtolkas med andra ord graden av generalisering i förhållande till det frågan gäller.
Även nivåförskjutningar kan komma till uttryck på flera sätt. Antingen kan frågan förskjutas genom att ändra fokus från det konkreta till det generella eller från det generella till det konkreta. Den vanligaste varianten av nivåförskjutning är den förstnämnda, där man i sitt svar byter fokus från det enskilda fallet till att lägga det på en mer abstrakt och principiell nivå. Exempelvis: ”Det här gäller faktiskt respekten för medlemsstaternas identitet och därmed deras rätt att implementera direktivet på olika sätt…” eller ”Det avgörande är ju inte just detta avtalsbrott utan det brott mot tidigare praxis som ett godtagande skulle innebära…”. Genom att i sitt svar fokusera på bakomliggande generella förhållanden kan man undvika kritiska frågor angående det konkreta fallet. Det är en svarsteknik som ofta används inom politiken: ”Just detta jobbförslag ändrar inte behovet av en övergripande översyn av arbetsmarknadspolitiken!”

En nivåförskjutning kan dock även användas i motsatt riktning – från generell princip till enskilt fall. I många situationer kan man vara ovillig att diskutera ett ämne generellt – exempelvis om det i en viss lag finns grund för dispens från sådant som avståndskrav. Här kan det i ett svar vara en fördel att leda in diskussionen på det konkreta fallet och alltså förskjuta frågan till att bli just konkret: ”Ja, jag menar att det med hänsyn tagen till egendomens isolerade läge kan lämnas dispens. I just detta fall är det ju tydligt att det knappast skulle strida mot…”. I ett sådant svar undgår man att förhålla sig principiellt, samtidigt som man går in på det frågan gäller och lämnar ett slags svar.

De två förskjutningsmekanismerna visar på en mer generell poäng: För att bemästra samtal, fråge­stunder och andra former av dialogiska kommunikationssituationer måste man vara uppmärksam på både de fakta motparten tar upp och det perspektiv som han eller hon anlägger på saken (dåtid, nutid, framtid, konkret, generellt). Det är ett förhållande man alltid har uppmärksammat inom juri­diken och den rättsliga retoriken. Just förståelsen för perspektivets betydelse ligger till grund för ­välkända begreppspar som lagens anda/lagens bokstav och rätt/rättvisa. Begreppspar som dessa utgör exempel på juridiskt perspektivtänkande – och avspeglar som sådana insikten att man många gånger har möjlighet att främja sin uppfattning genom att bara förskjuta perspektivet.

Självklart kan dessa perspektiv användas inom andra områden än juridiken och/eller politiken. Det handlar om en generell retorisk insikt som det ger genomslagskraft att förstå och behärska. Träna själv:

✗ Förbered dig på frågor om ett problems svaga punkter. Överväg om du vill gå in på dem, avböja dem eller förskjuta dem.
✗ Öva dig på att identifiera en ställd frågas perspektiv – och inte bara vilka faktiska förhållanden som uppmärksammas.
✗ Att bemästra förskjutningens konst kräver ­träning. Politiska tv-debatter är ett bra forum att studera på hur många olika sätt premissen i en ­fråga, mer eller mindre obemärkt, kan ändras.
✗ Många fruktar frågor för att de är rädda för att inte kunna besvara dem. En fråga ska emellertid inte betraktas som en utmaning, utan som en gåva. Frågan ger dig nämligen möjlighet att åter­upprepa dina poänger (Vi har gjort allt som stod i vår makt för att förhindra att detta skulle ske: Vi har gjort A, vi har gjort B, vi har gjort C…).


Författare: Inger Høedt-Rasmussen är cand.jur. et art.  Partner i Legal Human Academy, extern lektor i juridik, Köpenhamns universitet. Jonas Gabrielsen är Ph.d. i retorik. Undervisar bland annat på Roskilde
Universitetscenter.


25057Från RetorikMagasinet #57, s 9-12

Author profile

cand.jur. et art. Partner i Legal Human Academy, extern lektor i juridik, Köpenhamns universitet.

Author profile

Ph.d. i retorik. Undervisar bland annat på Roskilde Universitetscenter. [2016]

Lämna ett svar