Krigens regimer

Recension

Krig, rett & retorikk. Jens E. Kjeldsen & Siri Meyer (red.). Retorikförlaget, 2004, 176 sidor

Annons

Bibliografiskt

Forfatter: Rolf Hugoson

Rhetorica Scandinavica 32 (2004), s 50-53

Recensionen

 Den här antologin sägs handla om ”kommunikasjonsregimer”, som ”betinger hva som kan bli sagt, representert, få en kommunikativ form”. Ämnet som studeras är alltså annars krig, rätt och retorik. Frånsett en del strukturalistiska ansatser i redaktörernas introduktion – ”språket kan ta makten, nærmest bak vår rygg” – är emellertid tanken i de flesta kapitlen att kommunikationsregimer är svåra att upprätta. Visst finns politiska aktörer som gärna skulle ­vilja förstärka sina regimer, men i huvudsak förvägras de i den här boken både rätt och förmåga till någon verklig styrning.

4153Krig, rett & retorikk är således en attraktiv liten antologi om ämnen som i press och i teve ofta presenteras i ett alldeles för uppdrivet tempo. De två redaktörerna har samlat och introducerat åtta studier där forskare mer eller mindre eftertänksamt redogör för hur krig och rätt hanteras i språkliga framställningar. Fyra av författarna är retoriker med hemvist på det brokiga fältet informations-, media-, kommunikations- och kulturvetenskap (Thomas Goodnight, Robert Ivie, Jens Kjeldsen och Siri Meyer); två är litteraturvetare (Karen-Margtrethe Simonsen och Björn Ekeland); Morten Strøksnes är journalist och idéhistoriker, medan Ida Hydle är socialantropolog och läkare. Det framgår inte vad Berit von der Lippe har för hemvist. De flesta av författarna är norrmän och någon verkar vara dansk, medan två är amerikaner. Spännvidden mellan deras ämnen samt skilda fokus på krig och rätt gör att kapitlen i boken spretar en aning. Fast författarna har läst varandras bidrag och tycks även ha träffats på Senter for kulturforskning (SEK) vid universitetet i Bergen.
De inledande anspråken på att det skall handla om kommunikationsregimer förefaller mig som sagt ha en strukturalistisk klang, som inte passar särskilt väl samman med vad som skrivs i de enskilda kapitlen. Det gäller även Jens Kjeldsens eget bidrag. Saken är förstås den att redaktörernas inledning främst präglas av vad som skedde år 2003, medan Kjeldsens kapitel handlar om vad som inträffade hösten 2001 och våren 2002, efter terrordåden den 11 september. USA framstod förstås som mer maktfullkomligt år 2003 och år 2004, efter det egna angreppet på Irak. Men innebar det verk­ligen att George W. Bush hade lyckats installera en nästan totalitär kommunikations­regim?

När den amerikanska regeringen våren 2003 anföll Irak utan verkligt bemyndigande från FN, då uppstod enligt redaktörerna: ”en situasjon hvor dissonante stemmer vanskelig kunne ytre seg eller ikke ble hørt”. Visst var George W. Bush och hans allierade ovilliga att lyssna på dem som ville stoppa kriget. Men det innebär väl knappast att kritiken hade tystats eller saknade inflytande. Nog var kritiken tydlig både i de länder som skulle delta i kriget – såsom USA, Storbritannien, Australien och Danmark – och i länder som knappast kunnat delta, som Tyskland? För att nu inte nämna Frankrike. I Spanien vägrade förvisso Aznar-regeringen att lyssna till den opinion som sade att Spanien inte borde skicka trupper till Irak. Men det ledde ju också våren 2004 till att oppositionen segrade i parlamentsvalet. Det var knappast bara på grund av något märkligt iberiskt undantag, utan beror nog på att den amerikanska kommunikationsregimen inte fungerade lika bra i Europa som i USA.
Kjeldsen intar såvitt jag förstår en mindre radikal ståndpunkt i sitt kapitel, ”11. Septembers visuelle retorik”. Där menar han att terroristdådet åstadkom en retorisk situation, sedan USA för en stund hade drabbats av: ”forvirring, kaos og usikkerhet, og mest av alt hersker der frygt, rædsel og magtesløshet” – ett tillstånd av maktlöshet som i sin tur skapade ett behov av retorik, av ord och bilder, som antydde att ordningen ändå bestod. Därefter visar Kjeldsen hur bilder konstruerades bland annat för att ge intryck av att det trots allt fanns en ordning, som en ansvarsfull makthavare återigen skulle kunna förstärka. Analysen utförs på ett föredömligt vis, bland annat eftersom Kjeldsen inte genast framställer Bush som en lätt igenomskådlig manipulatör. Istället antyds att det hos publiken finns en längtan efter detta slags bilder. Han visar också att det krävs ett mått av estetisk och kritisk eftertanke för att urskilja hur de konstruerats retoriskt – vilket väl inte den amerikanska regeringen gjorde, men fotografer och bildredaktörer som i någon mening bara gjorde sitt jobb.

En kritik av detta slag, som inte genast hävdar att skuldfrågan är avgjord, återfinns också i Goodnights bidrag, ”Globaliseringen møter ‘Den nye krigen’ mot terror”. Där kritiseras Bush för sina anspråk på att kriget mot Irak var rättfärdigt. Det verkar dock aldrig vara helt självklart att Bush har fel. Goodnight påtalar att 11 september var en tragedi och att Saddam Hussein levt ett liv som: ”ikke ville gi han innpass i paradis”. Poängen syns mig vara att den retoriskt kunnige förvisso har lättare att sätta kommunikationsregimer ifråga. De försiggår faktiskt inte bakom ryggen på oss alla. Samtidigt framhävs regimernas farlighet, eftersom ifrågasättandet inte gör anspråk på att genast kunna ersätta en regim med en annan. Istället verkar ord och bilder fortsätta att ha makt, trots att de avslöjats vara konstruerade.

Ivies bidrag – ”Den onde fienden vs. Den agonistiske andre” – framstår av liknande skäl som retoriskt ganska bristfälligt. Ivie vill ersätta en demonisering av fienden som ”ond” med en agonistisk (kampvillig) regim där demokratin gynnas, genom att fiender erkänns vara motspelare – motspelaren är visserligen ett sämre alternativ, men inte en fara som måste utplånas. Det låter trevligt. Bushs regering sägs förstås ha syndat mot denna ordning genom att ha demoniserat Usama bin Laden och Saddam Hussein. Men Ivie undviker de fakta och de historier som nog gör de flesta mindre benägna att börja spela samma slags spel som de två sistnämnda.

Det verkar också vara alldeles för lätt att se igenom den amerikanske presidentens propaganda. För Ivie verkar det plötsligt som om den nya amerikanska ”kommunikationsregimen”, kriget mot terrorn, inte alls var så särskilt mäktig. Här antar den bara skepnad av ett korthus som borde falla samman genast en rationell och demokratiskt sinnad person tittar på det. Det är nog en överdrift.

Tyvärr följer Morten Strøksnes kapitel, ”Sort september” samma enkla mall, fast han skriver om Israels terror mot palestinier. Liksom det finns goda skäl för att som Ivie kritisera Bush – en politiker som dock valts på ett sätt som de flesta uppfattar som demokratiskt, oavsett vad vi tycker om hans karaktär och värderingar – så finns det goda skäl för att som Strøksnes kritisera den israeliske premiärministern Sharon. Fast blir kritiken övertygande, när ingen hänsyn tas till historier och framställningar, som åtminstone delvis skulle kunna göra Sharons politik begriplig? Strøksnes låtsas inte ens försöka se konflikten ur ett lite bredare israeliskt perspektiv. Uppenbarligen tar han för givet att det bara finns två sidor och att läsaren redan vunnits över. Visst brukar det vara mer retoriskt effektivt – om man nu inte bara vänder sig till de redan frälsta – att ta hänsyn till svårigheterna med att utmana en bestående ordning?

Jag tvingas dock erkänna att det finns ännu ett bidrag som jag inte riktigt kan begripa om det riktar sig till någon annan än författarens vänner: von der Lippes ”Kjønnet blikk mot terror- og krigsdrama”. Kapitlet är fyllt med önskningar av det här slaget: ”Å inkludere kjønn med fokus på ulike kulturers forestillinger om maskuliniteter og feminiteter, kunne fått fundamentet til å revne og sågar falle i grus.” I övrigt påminner hon oss på ett ganska konventionellt vis (när det gäller feministisk teori) om att manlighet alltför sällan uppfattas vara något som har med kön att göra. Hon invänder givetvis att det ändå oftast sägs vara män som tar sig an krig fastän kvinnor kan vara både terrorister och offer.

Verkligt spännande är däremot Ida Hydles bidrag, ”Krigens representasjoner i lokalsamfunn”. Hydle har lyckats få det norska justitiedepartementet att ge henne i uppdrag att undersöka, hur man skulle kunna skapa utrymme för försoning istället för blott bestraffning vid allvarliga brott, såsom mord. Hydle sticker inte under stol med att hon är engagerad av uppgiften att hitta alternativ till att blott döma och bestraffa. Hon vet samtidigt att hennes projekt är radikalt och kommer att möta motstånd, både från experter och lekmän. Istället för att blott framställa motståndarna som okunniga, försöker hon emellertid i bästa mening argumentera. Hon redogör för poängerna med att efter allvarliga brott inte bara försöka nå fram till ett avgörande domslut, utan också fördjupa vår förståelse av vad som skedde och av hur brottets verkningar dröjer sig kvar. Redogörelsen präglas av insikten, att projektet i praktiken kan genomföras bara om också de motsträviga kan involveras. Det förefaller inte troligt att Hydles alternativ verkligen kan utmana konventionell rätt. Givet att ambitionen inte är riktigt så hög har hon dock synbarligen redan vunnit en seger, eftersom människor har börjat diskutera de fall hon tar upp.

Björn Ekeland tar sig an en snarlik uppgift i ”Rettferdige ord”, där han vill visa på beroendet mellan rätt och litteratur liksom mellan kritik och rättskipning. Ekeland utgår ifrån Derridas texter, men också hans projekt har praktiska konsekvenser. Även om huvudsaken i viss mening är den teoretiska och rentav litteraturvetenskapliga utredningen, så hävdar Ekeland att en större teoretisk insikt i rättskipningens beroende av retorik också bör kunna leda till bättre domar. Jurister som tvingas besinna sitt ansvar för att domen konstrueras i språket borde också tvingas ta större hänsyn till fallet och skulden än jurister som tror att de bara verkställer vad en legitim myndighet beslutat. Vilket givetvis inte innebär att ens Ekelands dekonstruktivistiskt inspirerade tolkningar kan garantera att orättvisor undviks. Här går jag kanske för långt när jag ­tolkar hans tes som att delvis våldsamma kommunikationsregimer måste finnas, men att de varken helt styr oss eller helt styrs av oss. Ändå skulle de i någon mening kunna förbättras, om vi började ana vår egen roll i deras fortlevnad.

Avslutningsvis är bokens bäst framförda bidrag Karen-Margrethe Simonsen, ”Krigens kontingens”. Det är en analys av vad som kan avses med den tyske romantikern Heinrich von Kleists pjäs ”Prinz Friedrich von Homburg”. I Simonsens text rör vi oss hela tiden från en möjlig tolkning av verkets mening till en annan – det handlar inte bara om att avgöra om prinsen eller kurfursten har rätt, och inte heller om att se innebörden som en dialektik mellan två poler, utan vi måste också ta hänsyn till språk och till biroller – men trots att läsarens förståelse tack vare Simonsens analys växer eller fördjupas, så sker det inte enkelriktat, som om de äldre eller alternativa teorierna genast skulle bli värdelösa eller enbart visa sig ha varit byggstenar till ett större arbete.

Den som beväpnat sig med Simonsens förståelse skulle förmodligen kunna se om pjäsen flera gånger och varje gång känna sig än mer upplyst eller förvirrad, eftersom det förblir fortsatt svårt att besluta sig för att ge en rollgestalt eller en tolkning rätt. Vilket även får konsekvenser för vår förståelse av hur man bör avgöra när ett krig är rättfärdigt eller inte, eller vad som utgör brott mot krigets lagar.

Kleists pjäs handlar ju om ett domslut under krig, närmare bestämt om slaget vid Fehrbellin 1675, då Wolmar Wrangels överlägsna men ganska oengagerade svenska trupper retirerade inför kurfurst Wilhelm Friedrich. Efter att Brandenburg/Preussen på så vis hade besegrat den dåvarande stormakten Sverige, intog Preussen en alltmer central roll i europeisk historia. Vilket givetvis Kleist kände till, när han skrev sin pjäs i början av 1800-talet. Då hade Preussen som bekant nyss lidit ett svidande nederlag mot Napoleon, och landets historiska uppgift tycktes återigen vara ifrågasatt.

I pjäsen formuleras frågan om kurfursten vid Fehrbellin gör rätt i att kräva ovillkorlig lydnad inför den väldiga historiska uppgiften? Gjorde prinsen av Hessen-Homburg rätt i att djärvt rycka fram utan att vänta på order? Saken är som sagt inte avgjord. Precis som Simonsen vill jag dock gärna framhålla betydelsen av general Kotwitzs, den gamle soldaten, som betonar vikten av att kunna om inte behärska så i alla fall hantera det kontingenta, det tillfälliga. Att utmana kommunikationsregimer bara för sakens skull kommer här inte riktigt på fråga, eftersom problemet snarare tycks bestå i att överhuvudtaget hitta något varaktigt förnuft eller värde. Skulle vi ändå kunna ta ett litet steg framåt eller stå ut med ett litet steg bakåt? Det gäller alltså att kunna bortse från den tillfälliga motgången och utnyttja den tillfälliga lösningen.

Latest posts by Rolf Hugoson (see all)

Kommentera