Perikles gravtal

Krigets nedbrytande kraft

Talarstolen. Soldaterna föll i högar när athenerna kämpade mot spartanerna på 400-talet f.Kr. Politiken Perikles höll då ett gravtal för Athens stupade soldater, ett tal som har inspirerat krigförande nationer genom historien. Men främst var talet en förvarning om Athens fall.

Det är oklart om Perikles verkligen har skrivit det här gravtalet. I vilket fall lägger historikern Thukydides det i munnen på honom i den andra boken av Historia om det peloponnesiska kriget. Under alla omständigheter har talet bearbetats av Thukydid, som var en stor beundrare av Perikles. Talet består huvudsakligen av en elegant lovprisning av Athen emot det mörka Sparta, athenarnas ärkemotståndare i det långa kriget. Som gravtal (epitaphios) är det speciellt och ovanligt eftersom den tämligen kortfattade trösten till de sörjande kommer först på slutet: föräldrar bör glädjas över att deras unga söner har fallit för en sådan stor sak; de som är yngre kan få nya barn, medan de äldre ändå snart ska dö!

Perikles gör sig här till förespråkare för en ideologi som skulle passa i en militärstat: staten reducerar individerna till instrument och kräver absolut lojalitet i krigstid (även känt från grekiska tragedier såsom Aischylos Orestien, Sofokles Antigone och Aristofanes Lysistrate). Perikles/Thukydid framhäver förövrigt just att det demokratiska Athen är medborgarskapets, yttrandefrihetens och skönhetens stad men att situationen kräver en militär ideologi som sätter en del av de normala samhällsfunktionerna ur spel.

Det kanske viktigaste topos, tema, i ett tal om döda soldater, är – nu som då – att de har fallit för en större sak och att deras död därmed ges mening. Knappast någon har som Perikles utvecklat detta topos, som har fortsatt att genljuda genom retorikens historia, ända fram till exempelvis Lincolns Gettysburg-tal.

I talet prisar Perikles Athens demokrati och dess offentliga institutioner, som gör staden till en modell för andra stadsstater. Invånarna är laglydiga och toleranta inför andra sätt att leva på, och deras liv förgylls av oräkneliga fester och vackra, importerade varor.

Athenaren har dock vare sig blivit egoistisk eller slapp, och han intresserar sig för det allmänna. Stadens demokratiska regering har skapat en välfärd och balans i stadslivet där man klarar av att lösa konflikter. Alla de tre viktigaste yrkena (köpmän, intellektuella, politiker) får beröm eftersom de tjänar staten. Detta harmoniska liv präglas av en balans mellan debatt och handling, där ord och handlingar kompletterar varandra. Vänskapen, denna gamla grekiska dygd som är essentiell för Homeros, hyllas utav av alla. Kärleken till medmänniskor och till staden innebär att athenarnas militärtjänstgöring bygger på frivilliga insatser och på en naturlig lust att försvara sig, i kontrast till Sparta som tvingar sina invånare och allierade att gå ut i krig.

Annons

Således är Athen en mönster-polis, det är en stadsstat vars storhet och makt är välförtjänt, avslutar Perikles. Men inte alla Athens bundsförvanter delade den uppfattningen, tvärtom såg några medlemmar i det attiska sjöförbundet Athen som en imperialistisk makt. Vissa gjorde revolt, som staden Mytilene på ön Lesbos, och blev hårt nedslagna (3.2-3.50). I folkförsamlingen i Athen beslutades att männen från Lesbos skulle dräpas och kvinnorna säljas som slavar, ett beslut som i sista minuten förkastades efter en debatt mellan politiker och Kleon Diodotos (3.37-50). Debatten har kommit att tolkas som exemplarisk deliberativ retorik, men sett i ett större sammanhang, skildringen av hela kriget, innehåller den olycksförebådande undertoner.

Thukydids stora verk om sammanlagt åtta böcker är en nedgångshistoria som visar Athens vändning från storhetstiden i början av det femte århundradet före kristus till 430, då krigslyckan vände. Hela den första boken leder fram till Perikles gravtal som en slags gudomliggörelse. Härefter går det nedåt för Athen; gravtalet är en vändpunkt i verket som varslar om Athens förfall. Kleons förslag om att brutalt döda rebellerna i Mytilene kan tolkas som ytterligare ett steg i Athens förfall där krigets förödelser har börjat bryta ner de vackra athenska värdena.

Thykydides skildrar både handlingar och återger tal. Som ett led i hans historiska metod håller han tillbaka sina egna värderingar men ett av de ställen där vi hör hans egen röst är bok 3, 81-83 (språkligt ännu svårare än resten av verket!). Han beskriver här ett inbördeskrig, stasis, i staden Kerkyra på Korfu. Medborgarna delar in sig i fraktioner som bägge appellerar till slavarna, ett tecken på konfliktens totalitet. Fader dräper son, vän dräper vän, man söker sin tillflykt till helgedomar, mördar varandra eller begår självmord, rättssystemet sviktar, avtal och kontrakt bryts, och personliga begär maskeras som politiska motiv.

Den balans som kännetecknar den ideala stadsstaten, polis, har kollapsat på grund av kriget: ”Men när kriget gradvis har undergrävt förutsättningarna för ett tryggt vardagsliv, är det en tyrannisk lärare, som formar de flesta karaktärer och känslor i överensstämmelse med de villkor som gäller” (3.82; Friisberg 2010 s. 123).

Ingenting är som förr, och orden förlorar sin trovärdighet: ”Också de ord som användes för att beskriva sakerna, fick sin normala betydelse förvrängd, för att man använde dem godtyckligt. Tanklös dumdristighet kallades vågsam lojalitet; försiktig måtthållsamhet kallades maskerad feghet; besinning kallades omanlig svaghet; förnuftig hänsyn kallades lathet och handlingsförlamning” (3.82; Friisberg s. 124).

De dygder som Perikles prisar i gravtalet finns inte längre, även om orden för dessa dygder fortfarande (miss)brukas. Denna korruption av moralen och språket bredde efter Kerkyra ut sig till nästan alla de grekiska stadsstaterna, och Athen var inte ett oskyldigt offer (Athen hjälpte till och med Kerkyra med att starta stasis i Kerkyra, får vi veta). Det peloponnesiska kriget var det totala inbördeskriget, och därför ännu mer destruktivt än ett krig mot en yttre fiende (polemos, till exempel grekernas krig mot perserna i början av det femte århundradet, jfr. J. Price, 2001).

Thukydides Historia slutar år 411, sju år innan Athen led det slutliga nederlag som det aldrig riktigt kom över. Thukudides är pessimistisk i sin bedömning av den mänskliga naturen: ”När människan drivs av hämndbegär, drar han sig inte för att bryta med de lagar som gagnar alla i sådana situationer – lagar som är grunden för allas förhoppning om att räddas om de skulle hamna i svårigheter” (3.84; Friisberg s. 127). Låt denna varningens klocka ringa även i vår tid, när antiterrorlagar – med vackra namn som till exempel Patriot Act – kan hota rättssäkerheten i en värld som annars hyller individens frihet.

Perikles gravtal

Perikles – 431 f.Kr. – prisar den athenske medborgarens lycka, frihet och mod

De flesta av dem som tidigare har tagit till orda här har prisat den som till våra begravningsseder har fogat detta tal; de menar att det är ett vackert bruk att det hålles ett minnestal vid begravningen av dem som stupat i krig. Jag däremot menar snarare att det vore nog att i handling ära de män som i handling visat sig som hjältar, så som ni just har sett att staten har ordnat denna begravning. Och om så mångas tapperhet skall bli erkänd eller ej borde ej bero på en enda mans förmåga att tala väl eller mindre väl. Ty det är inte lätt att träffa de rätta orden vid ett tillfälle då det är svårt redan att styrka uppfattningen av de verkliga förhållandena. De som av egen erfarenhet känner till vad som skett och är välvilligt stämda till dem som prisas kommer lätt att anse att det som säges inte motsvarar deras önskningar eller erfarenheter. De däremot som inte själva vet vad som förevarit kanske avundsjukt finner ett och annat överdrivet, om de skulle få höra något som överstiger deras egen förmåga. Var och en tål nämligen att höra andra berömmas endast så länge han själv tror sig kunna utföra något av det han får höra; vad som går därutöver väcker genast hans avund och misstro. Då emellertid våra fäder funnit för gott att införa detta bruk, måste också jag följa seden och försöka att så gott jag kan uttrycka det som var och en av er känner och anser.

Jag vill allra först tala om våra förfäder. Det är nämligen rätt och riktigt att vid ett tillfälle som detta hedra dem genom att minnas dem. Detta land har samma folk alltid bebott, släkte efter släkte, och genom sin tapperhet har de ända till nu kunnat bevara det fritt åt sina efterkommande. Om förfäderna är värda att bli lovprisade, så är våra fäder det ännu mera. Ty till det som de ärvde har de under mödor förvärvat det stora välde som vi nu äger och lämnat efter sig till oss, som nu lever, både det de ärvt och vad de därtill lagt själva. Men i den mån vårt rike ytterligare utvidgats, är det vi själva som ökat dess makt, vi här, som mestadels ännu befinner oss i vår mannaålders kraft. Vi har i alla stycken inrättat vår stat till fullständigt oberoende såväl i krig som i fred. De krigiska bedrifter genom vilka allt detta uppnåtts eller genom vilka vi eller våra fäder modigt trotsat barbarers eller helleners angrepp förbigår jag; jag önskar inte orda därom inför dem som redan känner till det. Men med vilken livsföring vi nått därhän, med vilket samhällsskick och i vilken anda vi vunnit vår makt, det vill jag först visa för att sedan övergå till att prisa de stupade. Jag tror att det vid detta tillfälle är lämpligt att tala därom och att det kan vara nyttigt för hela skaran här av medborgare och främlingar att höra det.

Vi har ett statsskick som icke efterapar andras lagar; snarare utgör vi själva en förebild för andra än de för oss. Dess namn är folkvälde, enär det inte är ett fåtal utan flertalet medborgare som har det avgörande inflytandet i staten. Alla har enligt lagarna samma rätt i enskilda tvistemål. När det gäller brukbarhet i det offentliga livet, kommer var och en i fråga allteftersom han på något sätt utmärker sig, i det man fäster mindre avseende vid vilken samhällsklass han tillhör än vid hans egen duglighet, och ingen fattig hålls tillbaka på grund av sin ringa ställning, om han kan gagna staten i något. En fri anda råder i det offentliga livet, och på samma sätt lever vi fria från ömsesidig misstänksamhet i vårt dagliga värv. Vi tar inte illa upp om vår granne handlar efter sitt eget behag. Vi sätter inte upp några ogillande miner, som – även om de inte vållar verklig skada – ändå sårar känslorna. I vårt privatliv visar vi överseende, i det offentliga livet iakttar vi skick och bruk redan av anständighetskänsla. Vi lyder dem som för tillfället bekläder statens ämbeten, och vi lyder jämväl lagarna, särskilt dem som stiftats till skydd för sådana som förorättas, och de oskrivna lagar som alla anser det vara en skam att överträda.

Också för allt slags andlig vederkvickelse efter våra mödor har vi sörjt genom regelbundna spel och fester året runt och vackra privata och offentliga byggnader, som skänker oss daglig fröjd och förjagar missmodet. Dessutom strömmar på grund av vår stads storlek allt gott till oss från hela jorden, så att det för oss är lika naturligt att njuta av vad andra folk åstadkommer som av det vårt eget land frambringar.

Vi skiljer oss från våra motståndare också vad gäller den militära beredskapen. Vår stad är öppen för alla, och det händer inte att vi genom utvisningar försöker hindra främlingar att få inblick i sådant som en fiende skulle ha nytta av att få avslöjat för sig. Vi litar nämligen mera på vår egen dristighet än på försåt och hemlighetsmakeri. De andra söker uppamma tapperhet genom hård drill redan från barndomen; vi däremot lever utan tvång och är likväl redo att möta samma faror som de. Det bevisas å ena sidan av att spartanerna aldrig ensamma våga rycka in i vårt land utan endast tillsammans med sina bundsförvanter och å andra sidan av att vi själva, då vi drar i fält mot våra grannar, för det mesta segrar utan svårighet, och det i främmande land och över dem som försöker värna sin egendom. Vår samlade styrka har ännu ingen fiende ställts inför, enär vi både har vår flotta att sörja för och till lands skickar våra trupper åt många olika håll. Men om fienderna någon gång stött på en mindre avdelning och därvid besegrat några få av oss, då heter det genast att de slagit hela vår här på flykten; skulle de förlora, påstår de däremot att de dukat under för hela vår styrka. Sannerligen, om vi vill föra krig i lugn bekymmerslöshet och icke under mödosam drill och mera med medfödd tapperhet än med påbjuden, då vinner vi den fördelen att vi inte blir i förväg uttröttade av prövningar som ännu ligger i framtiden och att vi, då vi väl står inför dem, icke synes mindre dristiga än de som lever ett liv i ständiga ansträngningar. Av dessa skäl förtjänar vår stat beundran, men lika mycket av andra skäl.

Vi älskar det sköna men inte det prunkande, och vi ägnar oss åt vetenskap och bildning men utan att förvekligas. Rikedom betraktar vi mera som ett medel till handling i rätt stund än som något att skryta över. Att erkänna sin fattigdom är ej vanärande för någon; att icke försöka arbeta sig upp ur den är det däremot. Samma medborgare ägnar sig åt både privata och offentliga angelägenheter; men inte heller bland de andra som helt ägnar sig åt sitt arbete saknar man insikt i politiken. Vi är de enda som anser den som håller sig utanför samhällsfrågorna icke som tillbakadragen utan som oduglig. Antingen avgör vi frågorna själva eller behandlar vi dem under vederbörlig överläggning. Vi menar nämligen inte att ord är menliga för handling; däremot att det är farligt att skrida till verket utan att dessförinnan genom debatter sätta sig in i saken. Till skillnad från andra har vi även den egenskapen att vi vågar ta stora risker och tillika beräknar dem i förväg. Hos andra däremot skänker okunnigheten mod och eftertanken tvehågsenhet. Störst själsstyrka bör man väl rätteligen tillskriva dem som klarast inser vad som är hemskt och vad som är ljuvt och med denna insikt icke ryggar tillbaka för farorna.

Också med avseende på ädelmod står vi i motsats till de flesta. Ty inte genom att motta utan genom att bevisa välgärningar förvärvar vi våra vänner. Man kan nämligen med större säkerhet räkna med att den som en gång gjort gott skall visa fortsatt välvilja för att så hålla vid liv den tacksamhet som man blivit skyldig honom. Men den som står i tacksamhetsskuld går trögare till att göra gott, enär han vet att han vid återgäldaodet av den vänlighet som visats honom snarare betalar av en skuld än gör någon en tjänst. Vi är de enda som utan att tveka hjälper andra, mindre efter egennyttig beräkning än på grundval av den frie mannens tillförsikt.

Kort sagt, hela vår stat är en skola för grekerna; varje enskild bland oss synes kunna uppnå personlig självständighet på livets skilda områden, präglad av den största smidighet och behagfullhet. Att detta inte är tomt skryt för stunden utan en sann bild av verkligheten, det visar den makt staten äger och som har vunnits tack vare denna anda. Vår stat är den enda bland de samtida som starkare än vad ryktet beskrivit nalkas sitt prov. Den är den enda som inte ger sin fiende anledning att skämmas över ett nederlag, ej heller ger den de underlydande anledning till knot över att vara underkastade ovärdiga härskare. Vi har visat och verkligen bevisat vår makt på ett storslaget sätt och kommer att väcka eftervärldens beundran likaväl som samtidens. Vi behöver inga lovsånger av Homeros eller någon annan, vars verser kan skänka fröjd för stunden men vars framställning av våra bragder verkligheten kommer att underkänna såsom otillräcklig. Ty med vår djärvhet har vi skaffat oss tillträde till varje land och hav, och överallt har vi lämnat eviga minnesmärken av både motgångar och framgångar.

Sådan är den stat för vilken dessa män tappert kämpat och dött, enär de icke ville bli berövade den, och för vilken det är rimligt att var och en av de överlevande vill offra sig. Det är därför jag talat så utförligt om vår stat; jag har velat visa er att kampen gäller större värden för oss än för dem som saknar det vi äger, och jag ville samtidigt grunda lovtalet över våra stupade på säkra bevis. Också har det viktigaste redan sagts. Det är nämligen deras och deras likars tapperhet som har skänkt staten all den glans jag prisat den för. Det finns inte många greker vilkas rykte och gärningar så väl täcker varandra. Om dessas ädla egenskaper synes mig deras död ge antingen en första antydan eller en sista bekräftelse. Ty även i fråga om dem som annars inte varit de allra bästa måste man främst minnas deras hjältemod vid försvaret av fosterlandet mot fienden. Med det goda har de utplånat det onda, och de har gjort mer nytta för det allmänna än de gjort skada i sitt privatliv. Av dessa döda har ingen visat sig feg, i det han hellre velat fortsätta att njuta sin rikedom; ingen har av hoppet att komma upp ur sin fattigdom och nå välstånd förletts att söka uppskov med faran. Hämnden på fienden var för dem mera åtråvärd. Däri såg de den skönaste av alla faror; de ville i den kampen hämnas på fienden och samtidigt uppnå det andra.

Framgångens osäkerhet överlämnade de åt hoppet; när de stod inför stridens verklighet, ville de lita endast på sig själva. Då de ansåg det därvid vara mera ärofullt att strida och dö än att fly och rädda sig, flydde de vanryktets skam men uthärdade striden med insats av liv och lem, och i ett kort ögonblick, då de var fyllda mera av vetskap om än fruktan för ödets avgörande, skildes de hädan. Sådana var dessa, värdiga sin stad. De överlevande må bedja gudarna om att inte behöva möta sådana faror som de gjort, men ingen får vilja stå dem efter i tapperhet mot fienden. Man får inte bara i ord betrakta nyttan därav- över den skulle man länge kunna utbreda sig inför er, som ju känner den lika väl, i det man kunde tala om det goda som försvar mot fienden för med sig- nej, hellre bör man dagligen betrakta statens styrka, sådan den ter sig i verkligheten, och betrakta den med kärlek. När ni blir varse dess storhet, skall ni betänka att den skapades av män med mod, pliktmedvetande och hederskänsla i sina handlingar. Om de någon gång misslyckades i ett företag, var de beslutna att åtminstone inte beröva staten sin tapperhet, och de skänkte den som den skönaste gåvan. De gav sitt liv för alla och vann själva var och en ovansklig ära och den mest lysande grav, icke så mycket den i vilken de vilar som den i vilken deras ära förbliver, alltid ihågkommen vid varje tillfälle som erbjuder sig, vare sig det gäller tal eller handling. Hela jorden är lysande mäns grav; det är inte bara inskriften på deras gravvård i hemlandet som utmärker dem, utan också i främmande land lever oskrivet hos var och en minnet av deras sinnelag mera än av deras gärningar.

Dem skall ni nu efterlikna. Ni skall inse att lyckan beror på friheten och att friheten beror på modet, och inte ängsligt se er om efter krigets faror. Det är inte de eländiga, de som inte kan hoppas på någon bättring, som har störst skäl att itta sitt liv på spel utan de som löper risken att få uppleva ett omslag från lycka till olycka, om de lever längre, och de som skulle drabbas hårdast av den förändring ett nederlag medför. För en man med stolthet är feghetens förnedring mera plågsam än den död som träffar honom utan smärta, medan han ännu är uppfylld av styrka och gemensamt hopp.

Därför vill jag inte beklaga de dödas föräldrar som samlats här utan trösta dem. De vet att de vuxit upp under skiftande öden. Det är en lycka att som dessa fallna ha fått det skönaste slut och som ni den skönaste sorg, och när livet samtidigt når sin högsta fulländning och sitt slut. Jag vet att det är svårt att tro mig, ty ni kom: mer ofta att påminnas om de döda då ni ser andra delaktiga av den lycka ni själva en gång fröjdades åt. Man känner icke sorg över att gå miste om något gott som man inte prövat på utan över att förlora det man blivit van vid. Men de som ännu är i den åldern att de kan få barn skall trotsa smärtan också i kraft av förhoppningen att få fler söner. I ert eget hem skall dessa andra barn komma er att glömma dem som inte mer är till, och staten kommer att ha en dubbel nytta därav: den kommer inte att bli avfolkad, och den kommer att få ökad säkerhet. Det är nämligen omöjligt att rådslå opartiskt och rättvist, om inte alla i samma mån delar farorna och sätter sina söners liv på spel. Men ni som nått en mera framskriden ålder, var glada att ni varit lyckliga större delen av ert liv och betänka att er återstående tid är kort och trösta er av dessas berömmelse. Ty endast känslan för ära åldras inte, och när man nått en ålder då den egna kraften inte duger något till är det inte, som det påstås, förvärv av rikedom som fröjdar en, men att bli ärad.

För dem av er här som är söner eller bröder till de stupade förutser jag en svår tävlan. Var och en prisar den som ej längre lever, och även om ni visar lysande tapperhet, kommer ni knappt att anses ha kommit ens i närheten av dessa, än mindre ha nått upp till dem. Ty de levande blir föremål för sina medtävlares avund, medan de döda som inte längre står i vägen hedras med en välvilja som inte hämmas av den tävlandes avund.

Om jag nu också skall säga ett ord om de kvinnors plikter som nu kommer att leva i änkestånd, kan jag säga allt med ett kort ord: Att inte vara svagare än den natur som är er och att så litet som möjligt bli föremål för männens tal, de må nu berömma eller klandra, det länder er till stor ära.

Så har jag nu enligt lagens bud i ett tal sagt vad jag funnit vara nyttigt att säga. I gärning har de begravna redan blivit hedrade; deras barn kommer staten hädanefter att på det allmännas bekostnad låta uppfostra tills de nått mogen ålder. Det är den segerkrans som den skänker både de döda och deras efterlevande som belöning för de prövningar de utstått, ty där förtjänstens belöning är störst, där finns också de bästa medborgarna. Begråt nu edra kära och gå sedan.

Översättning av Jonas Palm.

Hanne Roer är lektor i retorik vid Köpenhamns Universitet.
Läs mer om RetorikMagasinet 47/48.