Start » Svensk retorik » Svenska artiklar » Krigspropaganda

Krigspropaganda

av Adolf Hitler

Retorik i den enögdes tjänst. Onekligen en ovanlig retorikteoretiker. Men icke desto mindre en välbehövd inblick i en propagandists tankar kring kommunikation och påverkan – retorikens helt grundläggande disci­pliner. Och varför ska inte vi ta vara på den ondes ­insikter och redskap? .

Krigspropaganda

Adolf Hitler

När jag uppmärksamt följde alla de politiska tilldragelserna, intresserade mig alltid propagandaverksamheten i utomordentligt hög grad. Jag såg i denna ett instrument, som just de socialistisk-marxistiska organisationerna med virtuosmässig skicklighet behärskade och förstod att begagna. Jag kom redan tidigt underfund med att den rätta användningen av propagandan är en verklig konst, som var och förblev så gott som obekant för de borgerliga partierna. Endast den kristligt-sociala rörelsen, särskilt på Luegers tid, uppnådde en viss färdighet på detta instrument och hade detta att tacka för många av sina framgångar.

Men först under kriget kunde man se till vilka oerhörda resultat en rätt använd propaganda kan leda. Tyvärr måste man också här studera allting hos motparten, ty hos oss var verksamheten i detta avseende mer än obetydlig. Just hela upplys­ningsarbetets fullständiga fiasko på tysk sida – vilket särskilt grällt måste sticka varje soldat i ögonen – föranledde mig att ännu mera ingående sysselsätta mig med propagandafrågan.

Vi hade i regel mer än tillräcklig tid till eftertanke, men den praktiska undervisningen gav oss fienden, tyvärr blott alltför väl.

Ty vad som försummades av oss, tillvaratog motståndaren med oerhörd skicklighet och verkligt genial beräkning. Även jag har lärt oändligt mycket av denna fientliga krigspropaganda. Men de som i första rummet glömt bort att ta lärdom härav, gick tiden spårlöst förbi; dels trodde man sig alltför klok för att ta lärdomar av andra, dels saknades den ärliga viljan.

Fanns det över huvud taget någon propaganda hos oss?

Tyvärr kan jag bara svara nej. Allt, som företogs i denna riktning, var så otillräckligt och felaktigt ända från början, att det ingenting tjänade till och ibland rent av var till skada.

Otillfredsställande till sin form och psykologiskt oriktig till sitt innehåll: detta måste bli resultatet av en uppmärksam granskning av den tyska krigspropagandan.

Redan beträffande den första frågan syntes man inte ha full klarhet: är propagandan medel eller ändamål?

Den är ett medel och måste i enlighet härmed bedömas ur målets synvinkel. Dess form måste alltså vara ändamålsenligt anpassad efter det mål, den är avsedd att tjäna. Det är också tydligt, att målets betydelse kan variera ur det allmänna behovets synpunkt, och att som följd därav också propagandans inre värde blir olika. Men det mål, man under kriget kämpade för, var det mest sublima och största, som är tänkbart för människor: det var vårt folks frihet och oavhängighet, säkerställan­det av dess försörjning för framtiden och – nationens ära; något, som trots alla motsatta åsikter av i dag likväl är för handen eller rättare borde vara det, eftersom folk utan ära förr eller senare brukar förlora sin frihet och sitt oberoende. Detta åter beror på en högre rättvisa: generationer av ärelösa uslingar förtjäna inte någon frihet. Den, som vill vara en feg slav, får och kan inte ha någon ära, då ju denna eljest på kortaste tid skulle råka i misskredit.

Det tyska folket kämpade för en mänsklig tillvaro, och det borde ha varit krigspropagandans uppgift att understödja denna strid och hjälpa det till seger.

Men när folken strida för sin existens på den här planeten och således stå inför ödesfrågan om sitt vara eller icke vara, sjunker alla humana eller estetiska funderingar samman till intet; ty alla dessa begrepp svävar icke i världsetern utan här­stammar från människornas fantasi och är bundna vid denna. När människan lämnar denna jorden, upplösas dessa begrepp åter till intet, ty naturen känner dem ej. Men också bland människorna tillhör de blott några få folk eller rättare sagt raser, och detta i den utsträckning, i vilken de själva härstammar ur känslan härför. Humanitet och estetik skulle till och med försvinna i en av människor bebodd värld, om denna förlorade de raser, vilka skapat och odla dessa begrepp.

Vid ett folks kamp för sin tillvaro här på jorden har dessa begrepp endast underordnad betydelse, ja, de betyder ingenting för kampens former, så snart självbevarelsedriften här­igenom skulle kunna förlamas. Detta är alltid det enda synbara resultatet.

Vad humanitetsfrågan angår så har redan Moltke yttrat, att denna i krig är liktydig med ett snabbt förlopp, att alltså det intensivaste stridssättet är det mest humana.

Men när man i dylika fall börjar prata om estetik o.s.v., så ges det ett enda svar härpå: livsfrågor av betydelse för ett ­folks existenskamp upphäver varje förpliktelse till skönhet. Det oskönaste i den mänskliga tillvaron är och förblir träl­domens ok. Eller tycker kanske denna enfaldiga dekadans, att den tyska nationens nuvarande lott är ”estetisk”? Med judarna såsom de moderna uppfinnarna av denna kulturparfym behöver man icke resonera om den saken. Hela deras tillvaro är en förkroppsligad protest mot det estetiska hos Guds avbild.

Men när dessa synpunkter på humanitet och skönhet inte kommer ifråga för striden, då kan de ej heller användas som måttstock för propagandan.

Propagandan var under kriget ett medel för målet, som är kampen för tyska folkets existens; således kunde också propagandan endast betraktas enligt de principer, som gällde härför. De grymmaste vapen var humana, om de medförde en snabbare seger, och vackra var blott de metoder, som hjälpte nationen att säkra frihetens värdighet.

I en sådan strid på liv och död var detta den enda möjliga inställningen till frågan om krigspropagandan.

Hade man kommit underfund med detta på s.k. ledande håll, så hade man aldrig kunnat råka i en sådan osäkerhet beträffande formen för och användningen av detta vapen; ty även propagandan är ingenting annat än ett vapen, och till på köpet ett i sanning fruktansvärt sådant i fackmannens hand.

Den andra frågan av nästan utslagsgivande betydelse var följande: till vem bör propagandan vända sig? Till den vetenskapliga intelligensen eller till den obildade massan?

Den skall i all evighet endast rikta sig till massan!

För intelligensen eller för dem, som tyvärr alltför ofta kallar sig så, är inte propagandan utan den vetenskapliga undervisningen avsedd. Propaganda är till sitt innehåll lika litet vetenskap, som t. ex. en affisch är konst genom det, den föreställer. Affischkonsten består i tecknarens förmåga att genom form och färg väcka mängdens uppmärksamhet. Konstutställningsaffischen skall endast reklamera för den konst, som finns på utställningen: ju bättre den lyckas häri, desto större är konsten hos affischen själv. Affischen skall vidare ge massan en föreställning om utställningens betydelse, men på intet sätt vara någon ersättning för den konst, som där visas. Den, som vill sysselsätta sig med själva konsten, måste göra mer än studera affischen, ja, det är ingalunda tillräckligt för honom att blott ”gå igenom” utställningen. Av honom har man rätt att vänta, att han grundligt fördjupar sig i de enskilda konstverken och därefter långsamt bildar sig ett rättvist omdöme om dem.

Liknande förhåller det sig i fråga om det, som vi i våra dagar betecknar med ordet propaganda.

Propagandans uppgift är inte att ge den enskilde vetenskaplig utbildning utan att hänvisa den stora massan till bestämda fakta, tilldragelser, nödvändighetsvaror o.s.v., vilkas betydelse först därigenom faller folket i ögonen.

Konsten består uteslutande i att göra detta på ett så ut­omordentligt sätt, att en allmän övertygelse om sanningen av ett fak­tum, nödvändigheten av en tilldragelse, behovet av en nödvändighetsvara o.s.v. uppstår. Men då propagandan inte i och för sig är eller kan vara någon nödvändighet, emedan dess uppgift liksom i fråga om affischen består i att fånga mängdens uppmärksamhet och inte i att lära den vetenskapligt redan erfarne eller den, som strävar efter bildning och kunskap, så måste dess verksamhet också alltid främst mer vara riktad på känslan och endast i mycket begränsad omfattning på det s. k. förståndet.

Varje propaganda måste vara folklig och dess andliga nivå rätta sig efter fattningsförmågan hos den mest inskränkte av dem, till vilka den vänder sig. Ju större mängd människor den riktar sig till, desto lägre måste dess rent andliga nivå vara. Men om det – såsom vid propagandan för genomförandet av ett krig – gäller att dra ett helt folk inom dess verkningskrets, så kan försiktigheten vid undvikandet av alltför höga andliga förutsättningar aldrig vara stor nog.

Ju blygsammare dess vetenskapliga barlast är, ju mera den uteslutande tar hänsyn till massans känslor, dess avgjordare blir dess framgång. Detta, och inte den utomordentliga tillfredsställ­elsen hos några få vetenskapsmän eller estetiska ynglingar, är bästa beviset för riktigheten eller oriktigheten i en propaganda.

Just däri består propagandans konst, att den förstår den ­stora massans känslomässiga föreställningsvärld och i psykologiskt riktig form finner vägen till de breda lagrens uppmärksamhet och därifrån till deras hjärtan. Att de snusförnuftiga herrar, som hade hand om krigspropagandan, inte insåg detta, bevisar bara deras tanketröghet eller inbilskhet.

Men om man förstår nödvändigheten av att reklamkonsten hos propagandan är inriktad på den stora massan, så framgår därur utan vidare följande lärdom:

Det är oriktigt att vilja ge propagandan den mångsidighet, som utmärker t. ex. den vetenskapliga undervisningen.

Den stora massans fattningsförmåga är mycket begränsad, dess förstånd litet, dess glömska så mycket större. Till följd här­av måste varje verkningsfull propaganda inskränka sig till några få punkter och använda dessa som slagord så länge, tills också den trögaste förmår föreställa sig vad man avser. Så snart man offrar denna princip och vill bli mångsidig, förstör man verk­ningen av reklamen, eftersom mängden varken förmår smälta eller behålla det stoff, som bjudits den. Därmed försvagas resultatet och upphör slutligen.

Efter ju större linjer en propaganda skall uppbyggas, desto psykologiskt riktigare måste dess taktik vara.

Det var t.ex. ett grundligt misstag att göra motståndaren löj­lig, såsom den österrikiska och tyska skämttidningspropa­gandan framför allt beflitade sig om. Ett grundligt misstag, därför att man vid sammanträffandet med fienden genast måste komma till en helt annan övertygelse, vilket hämnade sig på det mest fruktansvärda sätt. Ty under det omedelbara intrycket av fiendens motstånd kände sig den tyske soldaten besviken på dem, som hittills stått för hans upplysning; och i stället för att stärka hans stridslust eller blott hans ståndaktighet, uppnådde man motsatsen. Mannen förlorade modet.

Engelsmännens och amerikanarnas krigspropaganda var där­emot psykologiskt riktig. Genom att framställa tyskarna som bar­barer och hunner förberedde de den enskilde soldaten på krigets fasor och bidrog så till att skydda honom för besvikelser. Det förfärligaste vapen, som används mot honom, syntes honom endast som en bekräftelse på, vad man redan sagt honom, och stärkte i lika hög grad tron på riktigheten av hans regerings påståenden, som den å andra sidan ökade hans raseri och hat mot den gudlösa fienden. Ty den hemska verkan av detta vapen, som man nu lärde känna från fiendens sida, syntes honom så småningom som bevis på den hunneraktiga brutalitet hos den barbariske fienden, han redan kände till utan att han ett ögonblick tänkte så långt som att hans egna vapen kanske, ja, till och med sannolikt, kunde ha en ännu förfärligare verkan.

Sålunda kunde den engelske soldaten aldrig känna sig oriktigt informerad av de sina, vilket tyvärr i så hög grad var fallet med tyskarna, att de slutligen helt enkelt avfärdade allt, som de hörde från detta håll, som ”svindel” och ”’skoj”. Idel följder av att man trodde sig kunna kommendera första bästa åsna (eller till och med en ”annars” förnuftig människa) till att göra propaganda, i stället för att förstå, att för detta ändamål blott de allra genialaste psykologerna var goda nog.

Den tyska krigspropagandan utgjorde ett oöverträffat skol­exempel på en ”upplysning”, som till följd av fullkomlig brist på varje psykologiskt riktig eftertanke uppnådde nästan motsatsen av vad den åsyftade.

Men hos motståndaren fanns oändligt mycket att lära för den, som med öppna ögon och sund uppfattning studerade den flodvåg av fientlig propaganda, som i fyra och ett halvt år vällde fram över landet.

Men allra sämst förstod man den första förutsättningen för varje sorts reklamverksamhet: nämligen dennas principiellt subjektiva, ensidiga inställning till varje fråga, den har att bearbeta. På detta område syndades det redan i början av kriget, från den högste till den lägste, på ett sådant sätt att man måste fråga sig om så mycken galenskap verkligen berodde på idel dumhet.

Vad skulle man t.ex. säga om en affisch, som skall reklamera för en ny tvål, men samtidigt betecknar andra tvålar som ”goda”?

Man skulle skaka på huvudet åt den.

Precis på samma sätt förhåller det sig med den politiska reklamen.

Propagandans uppgift är t.ex. inte att överväga i hur hög grad var och en har rätt, utan att uteslutande framhålla det, som den skall företräda. Den skall inte objektivt utforska sanningen, om denna är gynnsam för den andra parten, för att sedan med vetenskaplig uppriktighet servera den för massan, utan oavbrutet tjäna sin egen sak.

Det var ett grundligt misstag att tala om skulden till kriget ur den utgångspunkten, att Tyskland inte ensamt kunde göras ansvarigt för denna katastrofs utbrott. Det hade varit riktigare att skjuta hela skulden på motståndaren, även om detta inte motsvarat de faktiska förhållandena, vilket det nu verklig­heten gjorde.

Vad var nu följden av denna halvhet?

Ett folks breda massa består inte av diplomater eller lärare i statsrätt, inte ens av idel omdömesgillt folk, utan av lika ombytliga som för tvivel och osäkerhet benägna människor. När den egna propagandan väl medgivit, att ett uns av rätt­visa finns hos den andra parten, är grunden lagd till att tvivla på den egna rätten. Massan är inte i stånd att avgöra, var de andras orätt slutar och ens egen tar vid. Den blir osäker och misstrogen, i synnerhet när motståndaren inte begår samma dumhet utan å sin sida påbördar fienden hela skulden. Vad är då förklar­ligare, än att ens eget folk till sist tror den fientliga propagandan, som är enhetlig och koncentrerad, mera än den egna? Och detta därtill i fråga om ett folk, som är i så hög grad behäftat med objektivitetsflugan som det tyska. Ty hos detta kommer var och en att anstränga sig att inte göra fienden orätt, till och med vid risk att försvaga, ja, förinta det egna folket och den egna staten.

Att man på ledande håll naturligtvis inte tänkt sig detta så, begriper massan inte alls.

Folket är till sin övervägande majoritet så feminint skapat och inställt, att dess tänkande och handlande mindre bestäms av den nyktra eftertanken än av känslan.

Men denna känsla är inte komplicerad utan mycket enkel och avgränsad: Det ges inte många nyanser, endast ett ja eller ett nej, kärlek eller hat, rätt eller orätt, sanning eller lögn, men ald­rig hälften av det ena och hälften det andra, eller delvis o.s.v.

Allt detta förstod särskilt den engelska propagandan att ta hänsyn till på det mest geniala sätt. Där gavs det inga halv­-me­syrer, som kunde ha väckt tvivel.

Bevisen för denna glänsande kännedom om den breda massans primitiva uppfattningsförmåga är dubbla: dels skräckpropagandan, som på lika hänsynslöst som genialiskt sätt säkerställde betingelserna för den moraliska uthålligheten vid fronten, även vid de största faktiska nederlag, dels brännmärkandet av den tyska fienden som den part, som ensam bar skulden till krigets utbrott: en lögn, som genom den ovillkorliga, fräcka, ensidiga tjurigheten, varmed den framfördes, tog hänsyn till den känslomässiga och alltid extrema inställningen hos folkets stora massa och därför också blev trodd.

Hur verksam denna propagandametod var, visade tydligast det faktum, att den efter fyra och ett halvt år inte bara förmådde fortfarande hålla fienden stången utan till och med började; angripa vårt eget folk.

Att vår propaganda icke fick denna framgång, kunde man sannerligen icke förundra sig över. Den bar verkningslös­hetens frö redan genom tvetydigheten i sitt väsen. Slutligen var det redan på grund av dess innehåll föga sannolikt, att den skulle göra det nödvändiga intrycket på massorna. Endast våra andefattiga ”statsmän” vågade hoppas på, att man skulle kunna få människor att berusa sig med detta fadda pacifistiska diskvatten. så att de trotsade döden.

Alltså var denna eländiga produkt meningslös, ja, till och med skadlig.

Men hur genialiskt en reklamkampanj än organiseras, kommer den ändå inte att leda till något resultat, om man inte tar hänsyn till följande grundläggande princip: den måste inskränka sig till litet och evigt upprepa detta. Uthålligheten är härvidlag, som i fråga om så mycket annat här i världen, den första och viktigaste förutsättningen för framgång.

Just på propagandans område får man aldrig låta sig ledas av esteter eller blaserat folk: inte av de förstnämnda, emedan innehållet då till sin form och sitt uttryckssätt inom kort ut­övar större dragningskraft på litterära tesällskap än på den stora massan; och för de sistnämnda må man noga akta sig, emedan de i brist på friska känslor alltid söker efter nya lockelser. Sådana människor bli på kort tid trötta på allt; de önskar omväxling och förstår aldrig att sätta sig in i sina ännu inte lika kräsna medmänniskors behov. De är alltid de att kritisera en propaganda eller rättare sagt dess innehåll, som synes dem alltför traditionellt och uttröskat. De vill alltid ha något nytt, söker omväxling och blir därigenom verkliga dödsfiender till varje politiskt försök att verksamt vinna massorna. Ty så snart en propaganda till sin organisation och sitt innehåll börjar rätta sig efter dessa personers behov, förlorar den all helhetsverkan och splittras fullständigt.

Propagandan är inte till för att skaffa blaserade snobbar ständigt intressant omväxling utan för att övertyga den stora massan. På grund av sin tröga uppfattningsförmåga behöver den alltid en viss tid, innan den är beredd att ens ta notis om en sak; först efter ett tusenfalt upprepande av de enklaste fakta kommer dessa att fastna i massans minne.

Innehållet i en propaganda får aldrig förändras genom omväxling, utan måste alltid upprepa samma sak. Slagordet får gärna belysas ur olika synpunkter, men slutet på varje utlägging måste alltid upprepa själva slagordet. Endast så kan och skall propagandan verka enhetlig och avgränsad.

Blott från den stora linjen, som aldrig får överges, kommer genom oförändrat konsekvent framhävande den slutliga framgången att mogna. Då skall man till sin förvåning kunna konstatera, till vilka oerhörda, knappt fattbara resultat en dylik ihärdighet leder.

Framgången hos varje slags reklam i affärslivets eller politikens tjänst beror på uthålligheten och den regelbundna enhetligheten i dess tillämpning.

Även härvidlag var den fientliga krigspropagandan ett efterföljansvärt exempel: den inskränkte sig till några få synpunkter, var uteslutande avsedd för den stora massan och bedrevs med outtröttlig ihärdighet. Under hela kriget användes de grundtankar och former, som en gång erkänts som de rätta, utan att den ringaste ändring någonsin företogs. På grund av sina fräcka påståenden föreföll till att börja med denna propaganda förryckt; sedan blev den otrevlig, och till sist trodd. Efter fyra och ett halvt år utbröt i Tyskland en revolution, vars slagord här­stammade från den fientliga krigspropagandan.

Men i England förstod man ännu en sak: nämligen att, i fråga om detta andliga vapen, framgången helt ligger i den omfattning, i vilken det kommer till användning. Men denna framgång, förslår mer än väl till att täcka alla kostnader.

Propagandan ansågs där som ett första klassens vapen, medan den hos oss utgjorde arbetslösa politikers sista födkrok och en reträttplats för blygsamma hjältar.

Resultatet blev också lika med noll. ❧


Om Hitlers Krigspropaganda

Texten är kapitel 6 från Adolf Hitlers ”Mein Kampf” i översättning av Anders Qviding, 1992. Med tack till Nordiska förlaget för tillstånd att publicera kapitlet.”Mein Kampf” utkom ursprungligen i två band 1925 och 1926. Boken hade han skrivit under sin fängelsetid i Landsberg i Bayern.
Hitler hade velat kalla boken för ”Fyra och ett halvt års kamp mot lögn, dumhet och feghet”, men förlagschefen tycke att titeln ”Mein Kampf” var mer säljande.  Boken är en uppgörelse med de tankar som enligt Hitler ledde till nederlaget i kriget 1914-18 – inte minst den krigspropaganda tyskarna brast i.

Och om det skulle vara nödvändigt: Nej, RetorikMagasinet tycker inte att vare sig synpunkter eller synsätt är smak­liga eller sympatiska. Men, som Hitler själv skriver, det är inte klokt att förtränga fiendens insikter. Eller som Kenneth Burke har sagt: ”Låt oss studera den håxbrygd, denne medicinman har blandat ihop, så vi vet vad vi ska uppmärksamma om något liknande skulle dyka upp”.


Läs mer om RetorikMagasinet 32.


 

Latest posts by Adolf Hitler (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere