Krisens perspektiv

Sven Otto Littorins avgång som statsråd hamnade i den politiskt tragikomiska lådan. Dumt, dumt, dumt, heter lådan. För tänk nu om Littorin med en gång hade lagt allt på bordet – förutom barnen, tack – och replikerat med en stämning för förtal mot Aftonbladet? Alltså fortfarande hade avgått, men gjort det med raka besked?

Många har förundrat sig över den moderata partiledningens panik med att rensa ut alla kopplingar till Littorin – och en del har tolkat det som tecken på att partiledningen ”visste allt” – och visst är det sällan att partiledningar har såpass bråttom att såga av alla länkar bakåt. Men det är väl samtidigt det enda exemplet på att någon kring avgångsprocessen var professionell; självklart ska en partiledning – inte minst när ett val närmar sig – göra allt för att skydda sin ställning. Och då betyder en person mindre än helheten; så måste det vara.

Det hade till och med kunnat göras elegant: Moderaterna går ut med att Littorin har entledigats för att kunna fokusera på att stämma Aftonbladet för (stämpling till) förtal. Littorin går sedan ut med att det här var droppen som fick statsrådsposten till att kosta för mycket. Stämningen mot Aftonbladet blir då både anledning till avhoppet och samtidigt den tvål som rensar både Littorin från anklagelserna – och regeringen för att misstänka (läs: veta om) oegentligheter. I alla fall för stunden – skulle senare Littorin förlora förtalsmålet är valet överstökat och Littorin för länge sedan glömd i den mediala alzheimern. Och för stunden visar man handlingskraft – samt vinnar sympati, som inte grusas av misstanken om att ‘någon’ visste något som inte sades.
Inget gift är mer effektivt än rykten och känslan av dolda agendor. Och inget motgift mer effektivt än tydlighet och klarhet.

Grundregel nummer ett inom krishantering handlar om att agera som om att allt som kan avslöjas också blir avslöjat. Littorin om någon borde ha vetat det – han hade redan fått läsa om sin ’akademiska grads’ tvivelaktighet. Moderaterna visste såklart om det: vissa statsrådsutnämningar blev inte helt som det var tänkt.

Annons

Man kan nästan misstänka att det i grunden inte handlar om bristande förmåga att hantera kriser som sådan, utan snarare handlar om bristande förmåga att se potentialen för kriser: att se sig själv i ett annat perspektiv, där det man själv kan acceptera om sig själv, inte alltid accepteras av andra.

–

Läs mer om Peter Ström-Søeberg
Läs mer om RetorikMagasinet 44.