Kulturkrocksretorik

Missförståndens retorik. Inte minst kroppsspråket ger besvär vid kommunikation över kulturgränser. Gesterna förefaller oss vara internationella, men ju längre bort vi kommer, desto större risk för att de missuppfattas.

Kulturkrocksretorik

Kjell Dahlin

Som ung backpacker befann jag mig i Indien. Det var sen afton. Bussen som skulle ta mig till Calcutta hade givit upp. Motorhaveri. Det var bara att traska till närmaste by och invänta morgondagens buss. Som enda västerlänning i resesällskapet blev jag inackorderad i ett av byns tre lerhus. Eftersom familjen enbart talade bengali så blev det att jag mest log åt allt de sade. De log tillbaka. De försåg mig med ris, bröd och sovplats. Ja, det gick ingen nöd på mig. Jag bara flinade och gjorde tummen upp då jag ville förtydliga min förnöjsamhet över situationen. Men då jag gjorde tummen upp så hände något. Familjen tittade aningen fundersamt på mig. Sedan ledde familjefadern, vänligt men bestämt, ut mig från lerhuset, iväg längs med en stig där han lämnade undertecknad helt sonika bakom ett palmbuskage. Han gick tillbaka. Jag stod kvar och glodde på stjärnorna och undrade vad som stod på. Detta skedde vid två tillfällen under kvällens gång. Familjen satt bara och log då jag återvände.

När jag dagen efter kom fram till Calcutta berättade jag om episoden för en indisk vän. Han sken upp då jag nämnde mitt kroppsspråk.

”I Indien, speciellt på landsbygden, använder vi vänster hand istället för toapapper vid toalettbesök!”

”Och?”

Annons

Min vän avslöjade att man med fördel låter vänster tumnagel växa sig lång, den utgör en perfekt ”rumpskrapa”. Sålunda hade jag med knuten vänsternäve samt utfälld tumme gett den inhemska signalen för: ”Jag behöver uppsöka en toalett!”

Aningen snopen insåg jag mitt misstag. Eller rättare sagt mitt förgivettagande. Varför skulle tummen upp betyda samma sak världen över, även i andra främmande kulturer.

(Foto: Martinelli/Meazza)

Vad passar, vad passar inte?

Retoriken talar ideligen om decorum, det som passar sig, som i sin tur bestäms av doxa, en kulturs samlade värderingar. Att till fullo iaktta decorum i en kultur vars doxa vi inte har inblick i kan vara knepigt. Det som jag finner slående i ovanstående historia är inte att tummen upp betyder något annat i en annan del av världen. Nej, det märkliga är att det inte en enda gång slog mig huruvida tecknet kunde betyda något annat än vad jag antog.

Att olika kulturer har olika doxa är nog den största stötestenen man har att tampas med vid gränsöverskridande kommunikation. Därför bör målet för en interkulturell retorik inte vara att utradera skillnaden utan att utnyttja den på ett klokt och fruktbart vis. Inom retoriken talas ju också ofta om vikten av att byta perspektiv. Perspektivbyte kan vara ett sätt att nå inlevelse i andras livsvärldar. Att förstå en annan hållning än vår egen, men även ett sätt att få inblick i motpartens tes då vi utformar ett argumenterande tal eller debattinlägg.

Att så sina fördomar, att skörda sina tankar

Det svåra med perspektivbyte är just att se sina förgivettaganden, likaså sina fördomar. Majoriteten av oss vill ju gärna påstå att vi inga fördomar har, men även det anses ju vara en fördom enligt vissa. I förlängningen kan man ju säga att vårt doxa-beroende, att så mycket är självklart, kan tolkas som att vi håller vår egen rationalitet i ”husarrest”. Vår förmåga till kritisk prövning missar mycket, men vi måste vara medvetna om att människans tänkande inte svävar fritt, likt en ballong. Det vilar alltid på våra erfarenheter. Vad vi upplevt i livet formar våra tankar, vare sig vi vill eller inte.

Treenigheten decorum, doxa och pistis

På resa i Tibet befann jag mig vid en busshållplats. Aningen trött och förvirrad frågade jag tre skolungdomar vilken buss jag skulle ta för färden mot Nepal. Samtliga vände sig mot busshållplatsen och pekade ut korrekt buss med sina tungor. De var alltigenom vänliga och hjälpsamma, men deras kroppsspråk signalerade något ’fult’ enligt min kulturs decorum. Min direkta reaktion blev en krock mellan treenigheten decorum, doxa samt pistis, tillit. Det stod klart för mig hur starkt symbolvärde vi lägger i specifika gester, och för all del också specifika kroppsdelar. Samtidigt ligger det en tilltalande kreativ aspekt i det faktum att man inte kan förlita sig på de kommunikationsvanor som man tillägnat sig i sin egen kultur. Man tvingas jämka, samt uppfinna nya kommunikativa medel och tillvägagångssätt för att nå fram. Detta kräver kreativt tänkande och fantasi. Den interkulturella retorikens intention är ju att kommunicera över en kulturgräns med ett visst mål i sikte. Under mina resor har jag kommit till insikt om hur en viss retorisk kultur formar en stomme. Denna stomme blir måttstocken som vi, likt en prototyp, jämför andra kulturer med; när turkar rycker på axlarna, menar de då samma sak som jag? Hur uppfattar någon från Thailand situationen då jag pekar ut riktningen med foten? Vad menar en Colombian som visar tänderna? Om jag kliar mig i håret på Grönland, kliar jag mig då i håret eller förolämpar jag någon? Ja, så här brukar jag tänka, speciellt efter att jag ombord på bussen mot Nepal, i reseguiden läste att det var en gammal tibetansk tradition att peka ut riktningen med tungan.

Fyra världsdelar – fyra kroppsspråk?

Under samma resa, som spände över fyra världsdelar, reste jag också igenom Marocko. I Marrakech blev jag bekant med en muslimsk familj. En kväll blev jag bjuden på restaurang. Under kvällen gick mannen i huset över till ett grannbord, för att byta ett par ord med en släkting. Jag lämnades ensam med hans fru och deras barn. Eftersom familjen var rättrogen så bar hon en nikab; en huvudslöja som i huvudsak bärs av befolkningen kring Persiska viken. Det var först då, när vi på tu man hand började språka på engelska som jag upptäckte hur besynnerligt det var att tala med någon vars ansiktsmimik man inte ser. Efter ett tag slog det mig hur vackert hennes händer talade. Hon hade utvecklat ett bildspråk, eller kanske man borde säga en språkbild där händerna bokstavligt talat målade fram känslor, attityder och sinnesstämningar. Då hon beskrev någon orättvisa så smällde hon till med fingerspetsarna likt en pisksnärt. Då hon beskrev sina barn så målade fingrarna mjuka, smekande mönster, och då hon glatt förklarade sin kärlek till maken så dansade armarna som rökpelare i luften. Ja, mitt eget kropps­språk kändes aningen ”spartanskt” jämfört med hennes graciösa och subtila. Det blev tydligt hur mycket vi talar med ansiktet. Och hur lite, eller rättare sagt hur annorlunda, jag utnyttjar det sätt jag förstärker mitt tal på med hjälp av mina armar och händer. Har vi, som i den muslimska kvinnans fall, inte tillgång till det uttrycksmedel som ett ansiktes mimik ändå är, så får vi lita på andra kommunikationsmedel – ett par händer exempelvis.

Misstolkningar

Men misstolkningarna ligger alltid inom räckhåll då man kommunicerar med kroppen. Jag befann mig på en meditationsretreat i Nepal. Varje morgon i denna lilla bergsby åt jag frukost tillsammans med en gammal buddistmunk. Han var krokig, halvblind och utstrålade inget annat än medmänsklighet och värme. Vareviga morgon sade han små visdomsord till mig. Eftersom han även hörde illa så ställde han sig nära, nära:

”First, life is a gift, use it well”. Han viftade uppmanande med pekfingret.

”Second, treat every living being well”. Nu hade han fällt ned pekfingret och ersatt det med ett utsträckt långfinger. Sålunda stod denna fridfulla munk och gjorde det amerikanska tecknet för ”Fuck off” rakt emot mitt ansikte. Jag fick bita mig i läppen för att inte börja skratta. Troligen hade denna gamla, rara munk, som levt hela sitt liv uppe bland Himalayas bergstoppar inte en aning om vilken innebörd det uppsträckta långfingret har inom min kultur. Å andra sidan visste ju inte jag vad gesten betyder i hans. Om den nu betyder något alls.

Rörelsers retoriska funktioner

För att bedöma problem, men även möjligheter, som kropps­språket skapar i interkulturell kommunikation bör vi klargöra allmänna retoriska funktioner. Enligt Argyle har ”nonverbal kommunikation” följande uppgifter: 1) att uttrycka känslor och visa personliga attityder (som retoriken skulle relatera till pathos), t.ex. att skratta 2) att ge information om personligheten (som retoriken skulle relatera till ethos), t.ex. att ha kraftfulla och bestämda handrörelser. 3) att reglera turtagningen (som kan relateras till dispositio), t.ex. att göra talansatser med händerna och munnen. Vi kan alltså säga att logos, pathos samt ethos representeras också i kroppens språk.

En intressant aspekt av nonverbal kommunikation är också det faktum att då man inte kan tala med varandra annat än med kroppen så är det ofta okej att röra vid varandra. Den indiska familjen som inte begrep tummen upp, dem vidrörde jag hela tiden, likväl som de vidrörde mig. Detta kändes naturligt, vidrörningen blev en del av vårt logos, och den förtroligheten var både pathos, men framför allt ethosstärkande.

Jag brukar emellanåt tänka på episoden med tummen upp. Hur viktigt det är med perspektivbyte. Likaså med att ifrågasätta det sanna i vår tillvaro. Då två parter tar för givet vad en utsträckt tumme kan betyda, hur kan då inte missförstånden gro i en konflikt där två länder med skilda språk, kulturer samt religioner ska försöka nå samförstånd. Hur vore det om vi innan vi tog till vapen konfronterade våra egna förgivettaganden först. ❧

Läs mer:

Argyle, Michael: The psychology of interpersonal behaviour. Penguin, 1990.

Calbris, Geneviéve: Geste et communication. Hatier-Crédif, 1990.

Hellspong, Lennart: Interkulturell retorik – retoriken som redskap för att analysera kulturskillnader i kommunikation. Stockholm. Natur och Kultur. 2001.

Författare: Kjell Dahlin studerar på Södertörns Högskola – Retorikkonsultprogrammet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet22, s 20-24