Livet är starkare än döden

Talarstolen. Jan Lindhardts tal i Roskilde Domkyrka, 2. juli 2000.

Livet är starkare än döden

Efter 30 år utan större olyckor gick det i år galet på Roskilde festivalen: Under en konsert trampades och knuffades 9 unga människor till döds av sina kamrater och medpublik. Incidenten fick, tillsammans med förra årets olycka på Hultsfredfestivalen, de europeiska festivalarrangörerna och myndigheterna upp ur sätena och i gång med diskussioner om säkerheten vid konserter och andra mass-arrangemang.

Men innan dess skulle det sägas farväl till de unga. Eller med Jan Lindhardts ord: ”Det var viktigt att tragedin inte bara blev en angelägenhet för Roskilde Festivalen och Ekstra Bladet”.

I Danmark är kyrkan fortfarande en statskyrka, och därmed blev ceremonin ett uttryck för det officiella Danmarks deltagande i sorgen.

Jan Lindhardts tal i Roskilde Domkyrka, 2. juli 2000.

I Faderns, Sonens och den helige andes namn. Amen.
Låt oss resa oss och höra….

Jag blev tillfrågad av Radionyheternas medarbetare om vems idé det var att hålla denna minnesgudstjänst. Jag blev henne svar skyldig. Idén är ett barn med många fäder, och det fyller ingen mening att peka ut en av dem.

När det är något allvarligt på färde, när döden och olyckan knackar på, så använder man kyrkan för att krypa samman i. Kyrkan används också vid många andra tillfällen, varav de flesta är glada, men idag sitter vi här för att döden brutalt har brutit sig in i vår tillvaro med olyckan på Roskildefestivalen. Den har inte bara drabbat flera familjer, utan ett helt samhälle, och därför kryper vi samman här. Döden har brutit sig in i vår tillvaro. Man säger att glädjen blir större om man delar den med andra, men att sorgen blir mindre. Det är det sistnämnda vi hoppas på här. Och vi hoppas också att kyrkans tjocka murar för en kort stund kan skydda våra liv för den skrämmande världen där ute.

Vi som sitter här är av alla slag. Hela samhället är representerat. Minister och skolpojke, gammal och ung, hög och låg. Och det är ju inte märkligt, för inför döden är vi alla lika. Vi vet naturligtvis att döden är naturlig, att den kommer till oss alla. Men det är orimligt att den kommer till våra unga, som har livet framför sig och som vi inte kan undvara. Varken i familj eller samhälle.

Förr i tiden talade man om ungdom och galenskap som ett ordpar som hörde samman. Det är farligt att vara ung. En del överlever inte ungdomen. Och just för att döden ligger långt ifrån ungdomen är det många som uppsöker den, går till gränserna. De bestiger Mount Everest eller gör livsfarliga språng. Eller så blir de ett med ett gungande människohav, där man riskerar att bli nedtrampad. Förr i tiden hade man en rad mandomsprov som man skulle bestå för att bli vuxen. Det var inte alla som blev vuxna och därmed överlevde.

Annons

Vi har inte särskilda mandomsprov, men vi har en särskild ungdomskultur, som också rymmer ytterligheter i form av önskan att gå över gränsen och bli något annat än den tråkiga och vanliga skolpojke som man var. Det ska inte bara vara mening i galenskapen, som vi äldre säger, utan kanske ännu mer galenskap i meningen.

Ungdom och galenskap. När man kommer upp i min ålder kan man gott undra över
att man ska vara utom sig för att finna sig själv,
att man ska vara sanslös för att verkligen komma till sans.
Att man ska använda omtöcknande medel för att verkligen se klart,
att man ska stå tätt samman, när man kan sitta var för sig.

Det finns så många saker som man kan undra över. Inte minst när man är i min ålder. Men man vet naturligtvis väl, om man fortfarande har lite minne kvar, att det fanns något som hette ungdom och galenskap. Att många unga människor dricker en massa öl och börjar dricka kaffe först när de själva får barn. Om vi ser oss i spegeln så tror jag att de flesta av oss kommer att se en ung människa, som har blivit äldre. Och när de dör ifrån oss, så är vi inte oss själva längre. Om vi inte hade ungdomen skulle vi, vår familj och vårt samhälle sjukna in och dö bort. Galenskapen är saltet i vårt liv och utan den blir vi smaklösa och färglösa.

Men egentligen är alla dessa betraktelser överflödiga. Det är ju våra unga. De ska inte dö ifrån oss. Det går emot naturens ordning. Vad som än sker, så är vi beroende av våra unga och har lagt våra liv i deras händer. Det har vi som föräldrar och vi som samhälle. Därför är döden i all sin naturlighet helt onaturlig, i alla fall när den drabbar unga. Och en situation som den de efterlevande nu befinner sig i, skulle man inte önska sin värsta fiende.

Det är många som under de dagar som kommer måste kämpa med skulden. Var det inte min skuld? Skulle jag inte ha gjort något annat? Skulle jag överhuvudtaget ha varit där jag var? Skulle jag ha druckit mindre? Människor som har stått på något mjukt och sedan har fått veta att det var en människa de stod på – kommer de någonsin att kunna använda sina fötter som förut? Skuld är inte bara det man själv kunde göra något åt. Man kan utan att vilja det skada andra människor. Skuld kan man också hamna i när man befinner sig i ett dilemma och väljer fel. Och det kan vi inte göra något åt, i många fall kan vi inte ställa allt tillrätta igen, eftersom skulden hör till det förflutna och det kan vi inte ändra. Och det ska vi heller inte låtsas som. Men vi skall samtidigt säga klart och tydligt att hos oss håller vi ihop. Man lider med varandra – det kallar man medlidande. Och man delar skulden med varandra. Det kallar man medskyldighet. Vi hör ihop, också i skulden. Skulden ska inte skilja oss från varandra. Lika lite som den skiljer oss från Gud.

Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre (Rom. 8:37-39).

Döden har brutalt brutit sig in i vår värld. Vi kryper samman här i kyrkan i hopp om att kyrkans tjocka murar för en stund kan skydda våra liv från den skrämmande världen där ute. Det kan den också – för en stund. Men vi skall ut i världen igen. Dit ut där döden och brutaliteten och skulden finns. Och vi kan gå dit ut igen – ut i världen – för vi går inte ensamma. Vi bär med oss något från det här rummet. Orden om att livet finns där mitt i döden och trots den.

Orden om att ljuset skiner i mörkret och att mörkret inte har någon makt över det. Orden om att till och med när allt ödeläggs och tomhet verkar vara det enda som finns kvar, så finns livet där också, och överflödet och glädjen och hoppet. Mitt i tomheten. De orden bär vi med oss ut härifrån. De kan bära oss så vi kan gå ut i världen och göra det vi skall. Hålla av våra unga och hjälpa och älska dem. I den tron och det hoppet, att varken deras eller vår skuld kan skilja oss från varandra. Det kan döden i verkligheten inte heller. Det är ju sant som festivalledaren Leif Skov sade den natten: Livet är starkare än döden.
Se, Guds tält står bland människorna, och han ska bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer (Upp. 21:3-4.)

Gud vare med våra döda, Gud vare med oss alla.

Låt oss bedja…

Läs även intervjun med Jan Lindhardt: Att ge ord åt döden från samma nummer