Lögn och retorik i antiken

Får talaren ljuga? Pernille Harsting har sett närmare på lögn och retorik i ett historisk perspektiv. Vad säger Aristoteles, Quintilianus, Menander Rhetor och Augustinus om den lögnaktige talaren?

Lögn och retorik i antiken

Pernille Harsting

I denna artikel undersöker jag vad några av de antike re­to­riker­na ansåg i frågan om talaren får ljuga eller inte. Jag använder här ordet ’lögn’ i dess innebörd av större eller mindre avvikelse från den allmänt accepterade uppfattningen om vad som är sant och riktigt. Det är just sådana allmänt accepterade uppfattningar, på grekiska doxai och på latin ­opiniones, som är retorikens grundmaterial. De antika filosoferna var förstås också upptagna av lögnens väsen, men här är mitt syfte att visa vad vi kan läsa om ämnet i den klassiska retoriska litteraturen.

I det följande skall jag därför behandla tre välkända centralgestalter i retorikens historia – och en mindre känd, men ­också han mycket viktig. De fyra kommer från var sin del av det stora grekisk-romerska området och från var sin period i antiken: först en grek och en romare från den klassiska tiden, sedan en grek och en romare från senantiken.

Aristoteles: Vad gagnar saken?

Först skall vi till det grekiska fastlandet, till Halkidiki, närmare bestämt Stágiros eller Stavros, som staden heter i dag, till Aristoteles och 300-talet före vår tideräkning (384-322). I sin vetenskapliga traktat Retoriken slår Aristoteles fast att talekonstens syfte är att nå ett avgörande genom att utnyttja det som kan övertyga i ett givet ämne eller en given sak. Den som skall besluta eller döma i en sak handlar nämligen utifrån sin övertygelse: han eller hon kan antingen ha blivit känslo­mässigt påverkad i en viss riktning, eller ha blivit övertygad av en konkret bevisföring, eller ha blivit påverkad av talarens vinnande sätt och egenskaper.

Aristoteles framhåller talarens uppträdande och karaktär, ethos på grekiska, som ett av de viktigaste medlen att övertyga. Det finns tre saker, skriver han, som gör talaren övertygande i sitt uppträdande. Det är 1) hans klokhet, 2) hans goda intentioner, och 3) hans moraliska vandel. Men som retoriskt medel att övertyga är ethos inte något som talaren självklart besitter. Nej, att påverka genom ethos kräver kunnande och förberedelse. Utifrån sin kunskap om den konkreta saken och den konkreta publiken skall talaren ordna sitt tal så att det ger ett trovärdigt intryck och får talaren själv att framstå som en moralisk och sympatisk människa. Därför handlar stora delar av Aristoteles Retoriken om vad som ger talaren trovärdighet. Av samma skäl ägnar han ett helt kapitel åt hur talaren kan misstänkliggöra sin motståndares karaktär och handlande. Vanligtvis är det lättare att argumentera för, och skapa förtroende för, det som är sant och enligt naturen bättre, skriver Aristoteles, men retoriken i sig själv strävar inte efter sanning: retorikens uppgift är inte att övertyga, utan att i varje enskild situation leda talaren till det som kan användas för att övertyga. Sedan är det talarens uppgift att utnyttja dessa argument för att blottlägga det som är sant, eller verkar vara sant, i det givna fallet.

Innebär då detta att talaren får lov att ljuga? Kan han komma undan med lögn utan att förlora sin trovärdighet och den kraft att övertyga som ligger i hans ethos, den moraliska karaktär han visar fram?

Ja, om man håller ett hyllningstal eller om man kritiserar någon, kan det vara effektivt att tillskriva föremålet för talet en rad egenskaper och presentera det hela som om personen verkligen är just sådan. Aristoteles föreslår exempelvis att talaren skall dra nytta av möjligheten att beskriva en försiktig person som ”kall och beräknande”, och omvänt, beskriva en arrogant person som ”storslagen och värdig”. Det är en variant av den vanliga retoriska tekniken att blåsa upp eller bagatellisera saker beroende på vad som gagnar saken, det vill säga beroende på vad som bäst övertygar.

Å andra sidan påpekar Aristoteles att det är skamlöst att förneka sådant som är uppenbart, och att skamlöshet är en form av förolämpning och förakt. Också i många andra sammanhang i Retoriken betonar Aristoteles att lögn och bedrägeri är opassande. När det t.ex. gäller förbrytare, bestraffas de som förnekar brott hårdare än de som erkänner och ångrar sitt felsteg. Men i vissa situationer är lögner snarast att förvänta. Till exempel är det inte osannolikt att ett vittne ljuger i en rättssak, särskilt om vittnet självt har något att förlora på att sanningen kommer fram. Och om man utsätter vittnen för tvång – i det gamla Grekland förhörde man ju slavar under tortyr – då är det omöjligt att avgöra om de ljuger eller talar sanning. Det man gör av misstag eller under tvång är ofrivilligt. Därför skall också den som begår mened dömas efter den avsikt som ligger bakom lögnen – det kan ju till exempel ha varit för att undvika att någon blev skadad. Meneden skall alltså inte bedömas utifrån kriteriet om utsagan är sann eller falsk, utan utifrån avsikten bakom. Att huvudsaken för Aristoteles inte är moraliska frågor om lögn kontra sanning, utan helt enkelt hur man skall vinna, det framgår än tydligare när han genast tillfogar att man lätt kan argumentera för den motsatta ståndpunkten, nämligen att avsikten är oviktig och lögnen i sig är en förbrytelse. Men, väl att märka, det gör man om det är motparten som har gjort sig skyldig till lögn och mened.

I Retoriken framställs talekonsten som ett praktiskt redskap att vinna gehör för en ståndpunkt i alla sammanhang, bland alla sorters människor och i alla slags frågor. Bland annat kan vi läsa oss till hur talaren först skall förbereda den karaktär och de egenskaper han vill visa fram i sitt tal, och sedan skall han noggrant studera in karaktären. Politiker, advokater eller festtalare: för alla gäller att talarens hela uppträdande skall vara precis vad som förväntas i den konkreta situationen. Talarens ethos måste verka sant för att kunna övertyga om det sannolika.

Quintilianus: För den goda sakens skull

Med ett stort språng förflyttar vi oss från Grekland och 300-talet före vår tideräkning, till Caligurris i den romerska provinsen Hispania, alltså till dagens Calahorra i La Rioja, i norra Spanien. Här föddes talaren och retorikläraren Marcus Fabius Quintilianus omkring år 35 efter vår tideräkning. År 71 blev Quintilianus den förste statligt anställde retorikläraren under kejsar Vespasianus. När Quintilianus sedan som pensionär började skriva sitt verk om Talarens utbildning, då kunde han luta sig mot ett långt livs erfarenhet inom retoriken, både som advokat och som lärare. Centralt i Quintilianus arbete är den stoiska definitionen av talaren som ”en god man, skicklig i talets konst”. Om en man med god moral och en man med dålig moral har lika stor fallenhet för retoriken, är det enligt Quintilianus bara den gode mannen som kan göra anspråk på hederstiteln ’talare’. Talets syfte är nämligen att lägga fram saken på ett sådant sätt att domaren uppfattar den som sann och hedervärd. Sanningen är det naturliga för den gode mannen, men också när han någon enstaka gång måste tala osanning, kommer han att kunna övertyga med större kraft än mannen med dålig moral. Quintilianus förutsätter alltså att domaren och publiken redan har en uppfattning om talaren, och att de baserar sitt beslut på denna tidigare uppfattning.

För Quintilianus är talarens karaktär och trovärdighet en stabil faktor, inte som hos Aristoteles ett medel att övertyga som bara etableras genom talet. Nej, när talaren lyckas övertyga sin publik, beror det på att han själv är övertygad av det han säger, skriver Quintilianus. Om talaren inte är uppriktig, om det han säger inte stämmer överens med det han känner, då kommer han att avslöja sig själv, till exempel genom att tveka eller snubbla på orden – det gäller att hålla tungan rätt i mun!

Men om det nu finns särskilda omständigheter som tvingar talaren att ljuga? Om han nu försvarar en klient som faktiskt är skyldigt till en straffbar handling, och hans uppgift är att få klienten frikänd? Jo, säger Quintilianus, också den strängaste stoiker måste erkänna att vid särskilda tillfällen har en god man rätt att gripa till lögn för en god sak. Om den anklagade är inblandad i en sammansvärjning mot en orättmätig diktator, kan man ju inte tänka sig att den gode talaren skulle vilja motarbeta klientens frikännande. I ett sådant fall måste han ta till lika många knep och nödlögner som den advokat som åtar sig att försvara en dålig sak. Till skillnad från advokaten som ljuger i sitt försvar av en dålig sak, ljuger den gode mannen för att försvara en god sak: en god man skulle aldrig åta sig en dålig sak. På samma sätt kan den gode talaren behöva framställa en rättfärdig men straffbelagd händelse som om den aldrig hade hänt. Det kan han göra om det är vad som krävs för att domaren skall frikänna en medborgare som annars riskerar att dömas för en handling som egentligen förtjänar beröm. Den ideala talaren skall alltså inte bara behärska, och om nödvändigt använda, förställningens konst. Han skall också vara – som Quintilianus på ett ställe beskriver sin stora förebild, Marcus Tullius Cicero – en mästare i manipulationens konst.

Därför menar Quintilianus att den gode talaren också skall ha kunskaper i hur man försvarar en dålig sak. Dels gör det att talaren lätt kan avslöja och besegra en ohederlig motpart, dels finns det mycket som är likt i försvaret av en god sak och en dålig sak. Man argumenterar ju för och emot det sannolika på samma sätt som man skulle argumentera för och emot det sanna. Det viktiga är hur man använder sina retoriska insikter, och den gode talaren karakteriseras just av att han alltid vill använda retoriken i det godas tjänst.

I Quintilianus framställning kan alltså principen om lögnens förkastlighet i vissa fall böjas, utan att det påverkar talarens integritet och skadar hans ethos. Quintilianus formulerar det som att talet kan böjas efter saken i fråga, om bara talarens avsikter är hederliga.

Menander: Fabulera, inte förfalska

Från provinsen Hispania beger vi oss till Laodikea i Mindre Asien, det som nu är Eski Hisar i Turkiet. Här verkade i slutet av 200-talet och början av 300-talet efter vår tideräkning vältalighetsläraren (retorikern) Menander från Laodikea, eller Menander Rhetor. Nästan allt vi vet om Menander Rhetor, vet vi genom de två läroböcker om privata och offentliga ’tillfällestal’ – lovprisande (och klandrande) tal för olika situationer – som har bevarats i hans namn.

Menander Rhetors läroböcker har haft stort inflytande på traditionen av lovprisande tal och på tillfällesdiktning genom tiderna. Läroböckerna från 2-300-talet användes fortfarande i retorikundervisningen i Bysans, det grekiska Östrom, så sent som vid tiden för Konstantinopels fall år 1453. Vid det laget hade handskrifter med den grekiska originaltexten redan importerats till Italien, där de översattes till latin och väckte stort intresse bland de italienska så kallade renässanshumanisterna.

Menander Rhetors läroböcker ger praktiska regler och råd för alla slags epideiktiska tal (fest- och hyllningstal), från ­privata födelsedagstal och bröllopstal till offentliga tal vid statsbesök eller idrottstävlingar. Epideiktikken är den reto­riska genre som enligt Aristoteles definition formulerar och fördelar ros och ris, lov och klander kring aktuella händelser. Det är karakteristiskt för den epideiktiska – den framvisande – genren, skriver Aristoteles, att publiken inte bara intresserar sig för det ämne som visas fram utan också bedömer talarens prestation och sätt att visa fram sig själv.

Största delen av talarens arbete med ’tillfällestalet’ går åt till att finna stoff för hyllningen av den jubilar, det brudpar eller den makthavare talet riktas till. Den antika retoriska litteraturen från Aristoteles till Menander Rhetor beskriver de allmänna ämnen eller topoi som talaren kan använda som underlag för sin hyllning. Det kan vara jubilarens födsel, familjeförhållanden och utseende, lärdom, militära bedrifter eller position i samhället. Gör inte för lite av det, råder Menander Rhetor, utan använd den teknik som på grekiska heter auxesis (och på latin amplificatio). Eller på svenska: blås upp det hela! Men undvik för all del att komma in på saker som inte är värda att ta upp. Finns det tvivelaktigheter som inte ställer festföremålet i god dager, så gå förbi dem och håll dig till det positiva.

Om du skall hålla ett hyllningstal till landets ledare och behöver ett gudomligt omen som visar hur viktig hans födsel var – uppfinn det! Det är Menander Rhetors råd, om du kan göra det övertygande. I så fall kommer publiken att sluka det med hull och hår, för de har ingen anledning att betvivla vad du säger, och de har ingen möjlighet att kontrollera det heller. Hyllningstalaren har alltså rätt att ’använda fantasin’ och ta till vita lögner – eller lögner i mörkare nyanser – bara det höjer upp ämnet och den som beskrivs i talet. Det finns faktiskt en gräns, men den har knappast att göra med moraliska skrupler eller etiska och juridiska kriterier för sanning och lögn. Däremot kan talarens karriär lida svårt om han överskrider denna gräns. Det händer om man håller ett avskedstal till en känd person och är oförsiktig nog att tillskriva honom egenskaper som ingen kan nicka igenkännande åt. För det första är det inte övertygande, och för det andra vänder det publiken mot talaren så att de är misstänksamma mot honom när han uppträder vid senare tillfällen. Man skall alltid hålla sig till den allmänna uppfattningen, skriver Menander Rhetor. Det går alltså bra att fabulera, men man får inte förfalska fakta – då riskerar man trovärdigheten och därmed hela talets kraft att övertyga.

Augustinus: Den uppriktiga talaren

Som den fjärde och siste kommer vi till Aurelius Augustinus, som föddes i Thagaste (Souk Ahras) och blev mest känd som biskop i Hippo (Annaba), i det som nu är Algeriet. Augustinus levde ett århundrade senare än Menander Rhetor, från 354 till 430. Han gick i latinskola i hemtrakten, och sedan studerade han retorik och filosofi i Kartago. Där undervisade han i litteratur och retorik till 382, då han begav sig till Rom, där han tillbringade ett annus horribilis, innan han kallades till den kejserliga retorikprofessuren i Milano 384. Denna offi­ciella tjänst innebar bland annat att Augustinus skulle hålla hyllningstal till kejsaren och konsulerna varje år. Alltså hyllningstal av den typen som behandlades i Menander Rhetors läroböcker.

I Milano tog Augustinus intryck av nyplatonismen – och av den mäktige biskopen Ambrosius. År 387 blev Augustinus till slut kristen och döptes. Han återvände till sina hemtrakter och blev biskop i Hippo vid 42 års ålder. Augustinus utbildning och lärdom omfattar alltså både den antika hedniska och den kristna kulturen, och det är viktigt för hans syn på retoriken och frågan om talarens hederlighet.

För vad skall en god kristen egentligen med den hedniska retoriken till? Är inte den sanna tron vältalig nog i sig själv? Det är några av de frågor som Augustinus besvarar i den fjärde och sista delen av sitt verk om den kristna läran, De doctrina christiana. Augustinus hade tidigare tagit avstånd från den hedniska retoriska traditionen, men i denna fjärde bok, som blev klar kort före hans död, återupprättar han de delar av den antika retoriken som kan förenas med ett kristet budskap. Naturligtvis kan den kristne talaren och läraren ha nytta av den klassiska retoriken. I sig själv är retoriken, på gott och ont, ett neutralt redskap som kan användas för att sprida både sanning och lögn. Men, skriver Augustinus, varför skulle vi som försvarar sanningen tala tråkigt och svårbegripligt, och överlåta vältaligheten åt dem som framgångsrikt använder den för att konstruera falska argument och sprida lögner?

Den kristne talaren kan ha nytta av retoriken när han skall förmedla den kristna läran och den visdom han har tillägnat sig genom att läsa den heliga skriften. Men för den kristne läraren är visdom alltid viktigare än vältalighet. Det är inte talarens och lärarens ord och person i sig själva som står i centrum, utan talets innehåll, det kristna budskapet.

Ingenting kan sägas bättre än det som är sant, skriver Augustinus i överensstämmelse med sina hedniska retoriska källor. Men för Augustinus är det sanningen i sig själv som undervisar, förnöjer och berör publiken som lyssnar till den kristne talaren. Därför är talarens levnadssätt viktigare för spridandet av den kristna sanningen än hans eventuella vältalighet. Det kan förvisso hända att falska och lögnaktiga människor predikar en sanning som de själva inte tror på, och då bidrar de trots allt till att sprida den rätta läran. Men när ord stämmer med handling, när talaren lever som han lär, då är det till mycket större nytta.

Genom hela sitt författarskap diskuterar Augustinus lögnen och språket. På flera håll beskriver han lögnaktigt tal som en språklig synd, eller med andra ord som deformation och missbruk av språket. Men, väl att märka, det är bara den som medvetet säger något annat än det han vet är sant, som ljuger och alltså syndar. Den som säger något felaktigt men tror att han säger något som är rätt, den ljuger inte. Det är nämligen inte ordens sanning utan talarens uppriktighet som är det avgörande. Lögn och synd beror med andra ord på talarens avsikter.

Men när det inte finns överensstämmelse mellan talarens lögnaktighet respektive uppriktighet å ena sidan, och ordens sanningsvärde å andra sidan, då mister språket – och särskilt det talade ordet – sitt värde som medel för sanningen. Trots de bästa avsikter kan talaren bara säga det han tror är sant, och därför kan hans tal bara dömas utifrån kriteriet om hans ord stämmer med den tanke de skall uttrycka.

Kort sagt: självfallet får talaren inte ljuga, och för den kristne talaren är lögnen en synd. Men eftersom det kan brista i överensstämmelse mellan vad talaren avser att säga och vad han faktiskt säger, finns det utsagor som varken är helt sanna eller helt falska. Detta potentiella avstånd mellan det som tänks och det som uttrycks relativiserar språket och begränsar nyttan av retoriken. Kan den kristne talaren varken uttrycka sig vist eller vältaligt, då är det mycket bättre att han lever på ett sådant sätt att hans liv blir ett föredöme för andra. På så vis, skriver Augustinus i slutet av fjärde boken av De doctrina christiana, blir hans levnad så att säga i sig själv ett välformulerat tal.

Från pragmatism till språklig synd

De fyra retorikerna jag har presenterat spänner med sina verk över en period om drygt 700 år, från den grekiska storhets­tiden till kristendomens konsolidering i det västromerska riket. I sitt verk om den kristne talaren summerar Augustinus den långa traditionen från retorikhistoriens aristoteliska grunder till retorikens införlivande i, och omformning till, predikokonst.

På frågan om lögnens status i retoriken har vi fått följande svar från de olika författarna på olika stadier i retorikens historia:

Aristoteles ser talekonstens område som det sannolika och det pragmatiska snarare än det sanna och ideala: retoriken har till syfte att visa talaren hur han i ett givet mål eller en given situation kan konstruera ett uppträdande som väcker tro­värdighet och därmed övertygar.

För Quintilianus finns det tillfällen när det inte bara är ­tillåtet utan rent av nödvändigt att den moraliskt gode talaren tar till mindre hedervärda retoriska medel. I ett behjärtansvärt fall kan den goda viljan rättfärdiga ett visst mått av mer eller mindre vita lögner.

Menander Rhetor representerar en helt igenom pragmatisk ståndpunkt i sin handledning för hyllningstalaren: det är dumt av talaren att överskrida det som stämmer med den ­allmänna uppfattningen, för om han gör det – och blir avslöjad – kan han få problem med karriären.

För Augustinus kan retoriken i viss utsträckning gagna spridandet av den kristna läran. Även om lögn och förställning bör vara den kristna talaren främmande, äger lögnen ändå realitet som språklig synd. Lögnen existerar och relativiserar talekonstens nytta i sanningens tjänst. Hellre en sann levnad som talar för sig själv, än välformulerade yttranden som inte stämmer med talarens inre.

Pernille Harsting är docent i retorik, leder NNRH (Nordisk Netværk for Retorikkens Historie) och ger ut Rhetorical Review: The Electronic Review of Books on the History of Rhetoric.
Läs mer om RetorikMagasinet 39/40.

rm3940


Author profile

Lämna ett svar