Logograf i Aten

Antikt yrke. Den antike talskrivaren, logo­grafen, var en yrkesman med den nyupptäckta retoriken som verktyg. Han skrev tal för de som skulle uppträda inför domstolen som anklagare eller försvarare. Men även om han påstod sig verka i demokratins och rätts­väsendets tjänst, var det inte öppenhet som präglade jobbet. 

Logograf i Aten

Signe Isager

En logograf skriver inte på vers. Men annars kan en logograf skriva historia, filosofi eller annan prosa. Speciellt används ordet om talskrivaren och i det ­antika, demokratiska Aten blev ‘logograf’ den tekniska beteckningen för en person, som skrev rättstal åt andra mot betalning. De logografer, vi känner till i dag, praktiserade i Aten mot slutet av det 5:e århundradet och största delen av det 4:e århundradet f.Kr.

Efterfrågan på logografer var stor i denna period. Aten var ökänt för sina många rättsfall, och fallens parter var enligt lag tvungna att själva föra sin talan inför domstolen. Det gick inte att som i dag låta en advokat föra ordet. I vissa fall kunde man av domarna få tillstånd att överlåta en del av taltiden till en medtalare, en synegoros. Anledningen kunde vara att man själv var ung och oerfaren, kanske störde ett talfel. I alla fall var det viktigt att medtalaren kunde påvisa en acceptabel anledning att ta på sig uppgiften; bäst var det om han själv hade en konflikt med motparten. Det gick inte att väcka misstankar om att han hade påtagit sig uppgiften mot betalning, då det var strängeligen förbjudet.

Däremot var det tillåtet att betala för hjälp från en logograf. Denne förstod sig på lagar och förordningar och hade erfarenhet av de retoriska metoder som skulle gå hem inför domstolen. Med utgångspunkt i de informationer han fick från sin klient skrev sedan logografen ett tal. Klienten fick lära sig talet utantill och på dagen för domstolsförhand­lingarna höll han talet som om det var hans egna ord.

Bevarande – första etapp

Från olika logografer har det bevarats totalt drygt 100 rätts­tal. Den enskilde logografen har förmodligen själv offentliggjort dem, främst med syfte att använda dem i undervisning. Oftast är bara den ena partens tal bevarade. Det säger sig självt att det inte borde vara samma logograf som tog sig an båda parterna i en rättstvist; en logograf som lät motparten titta på talet i förväg fick kanske en kortsiktig vinst men var slut i branschen.

Annons

Vi får förmoda, att de bevarade talen är de tal som faktiskt fungerade och övertygade domarna. Logografen är knappast benägen att offentliggöra sina fiaskon. När motpartens ­inlagor saknas är utmaningen desto större för den som vill studera fallen. Man får försöka att själv formulera ett svar till det tal man hör eller sitter med i handen.

Men det är viktigt att vara medveten om att talen inte var tilltänkta en granskande närläsning: logografen skrev sina tal för att de skulle övertyga domarna som hörde dem. Domarna kunde inte gå tillbaka i texten eller fundera någon längre tid över speciella argument. De fick inte ens möjlighet att diskutera med varandra innan domen skulle avkunnas.

Det berättas att en av de stora logograferna, Lysias, fick besök av en håglös klient, som hade fått sitt tal med hem för att lära sig det utantill innan han skulle inför rätten. Första gången han läste talet hade han känt sig fullkomligt över­tygad om att han skulle vinna fallet, men nu, när han hade läst talet för tredje gången, fann han det svagt och kraftlöst. “Jaha, och?” svarade Lysias med ett skratt. “Har du tänkt dig att hålla talet mer än en gång inför domarna?” Klienten gick hem med sitt tal, återigen full av förtröstan.

Talen har säkerligen också haft en läsande publik, som läste för spänningens skull. Och samtida läsare har kanske även vetat om – och kanske känt – parterna i fallen. Men det var och är inte avgörande för talens läsvärdighet.

Sorteringen i Alexandria

De logografer vi känner till i dag tillhör nästan alla gruppen av berömda attiska talare, rhetores, som består av ett tiotal personer: Antifon, Andokides, Lysias, Isaios, Isokrates, ­Ai­skhines, Hypereides, Lykurgos, Demosthenes och Deinarch.

Dessa tio befanns värdiga, då de lärda i det hellenistiska Alexandria skulle besluta vilka skrifter som borde ingå i Kung Ptolemaios nya bibliotek – och vad som skulle placeras i magasinet eller helt enkelt slängas. De tio fick plats på hyllorna som de bästa talarna/talskrivarna, där de delade på platsen med andra särskilt utvalda, de tre bästa tragedi­diktarna och de nio bästa poeterna. Ibland de tio fanns personer som enbart hade skrivit tal för egen användning, men de flesta av de tio var kända som logografer. Det fanns naturligtvis många fler logografer – och vissa känner vi vid namn – men det är en tråkig bieffekt av sorteringen i Alexandria att andra logografer sållades bort och därför gick förlorade.

Hypereides – en atypisk logograf

Att vara bland de utvalda talarna var en fördel, men ingen garanti för att talen bevarades. Vi hade sånär gått miste om logografen och politikern Hypereides tal. Tal av andra logografer har överlevt via medeltida handskrifter, men så inte Hypereides. Lyckligtvis hittade man på 1800-talet stora delar av totalt sex av hans många tal på papyrus från tiden kring Kristi födelse.

Hypereides var av en god, atensk familj. Han hade ett hus i Aten samt ett i Pireus. Dessutom ägde han fastigheter i Eleusis, väst om Aten och han arrenderade helig mark. Sin utbildning hade han fått hos Platon och Isokrates; en icke ovanlig bakgrund för dåtidens stora logografer. Men när det kom till förhållandet till tidens gällande normer, som krävde återhållsamhet, skilde han sig från andra logografer, enligt en levnadsbeskrivning som finns bevarad tillsammans med Plutarchs moraliska skrifter. Hypereides var gränsöver­skridande när det kom till kvinnor. Det berättas att hetären Phryne blev stämd för hädelse. Om hon blev fälld skulle det kunna medföra dödsstraff. Som kvinna hade inte Phryne möjlighet att föra sin egen talan, men Hypereides höll talet till hennes försvar. Allt eftersom talet fortskred kände ­Hypereides att domarna inte lät sig påverkas. Resolut av­slutade han därför sitt tal med att låta den anklagade ­Phryne själv ställa sig inför domarna; med ett snabbt ryck drog han av henne dräkten, så hennes bröst blottades. Förblindade av denna skönhet frikände domarna sen Phryne, allt enligt ­biografin.

Hypereides var dessutom känd för sin mat- och vinglädje, varje dag kunde man påträffa honom på fisktorget. Även ­tärningspel fanns bland favoritsysselsättningarna. Atypiskt var det också att han ända fram till sin död tog sig an ­logografuppgifter trots att han hade blivit en respekterad poli­tiker. De flesta andra logografer slutade med tal­skriv­ningen så snart de hade råd att låta bli.

Logografens status

Logografens uppgift var att skriva det tal som – när det framfördes av klienten – bäst kunde övertyga domarna i det aktuella fallet. Det var inte meningen att logografens egen personlighet skulle gå att hitta i talet. Kanske klienten ­kunde skryta med att det var självaste Hypereides som skrev hans inlagor, det vet vi inte i dag. Men inför rätten vidhölls illusionen att det var parten själv som var ansvarig för orden, som det bör vara i en sann demokrati. Därför kan man ­vanligtvis inte finna referenser till logografen i talen.

Det var ett klart avsteg från konventionen när en part inför domarna plötsligt utbryter: “Och så kommer det ­minsann någon så kallad logograf – den man som har satt ihop talet för min motpart – och påstår att jag motsäger mig själv!” (Aiskhines, I 94). Personen, som det refereras till som “någon så kallad logograf”, är Demosthenes, en av dåtidens ledande politiker. Aiskhines insinuerar här – kanske med ­rätta – att motpartens logograf inte är en neutral expert, utan är Demosthenes som själv har ett direkt intresse i fallet. Vi vet inte om han själv medverkade i försvaret, som syne­goros, men hur det än var hade Aiskhines utbrott till syfte att så tvivel om Demosthenes och hans roll. Aiskhines själv, däremot, har utan tvivel skrivit sitt eget tal. Och han vann rättssaken mot Timarchos.

Det finns i dag endast tre bevarade tal av Aiskhines. De är alla skrivna för egen användning, så ska man klandra ­Aiskhines för något, så är det i alla fall inte för att vara logograf. Och det använder han sig av i sin smutskastning av motståndaren, som även i de två övriga talen är Demosthenes. Aiskhines bönfaller domarna om inte att prisge honom till Demosthenes, denne “logograf och skyther”. Demosthenes är alltså inte bara logograf, han är även av tveksamt ursprung (Demosthenes mor kom från ett land långt norr­över där de barbariska skytherna bodde).

En liknande sammanlänkning av anklagelser finns i ett tal av Hypereides. Hans inte särskilt intelligenta klient hade ­blivit grundlurad: han förälskade sig i en slavpojke och ville köpa loss honom. Men pojkens ägare lurade på honom både pojken, pojkens föräldrar samt det stånd med parfymeri­varor, som de tre slavarna hade på Atens torg. Allting var överbelånat, vilket den kärlekskranke köparen inte var medveten om – eller inte hade läst där det stod eller antyddes med liten skrift på det av säljaren hastigt sammanställda och -rullade kontraktet. Snart andades köparen tungt i nacken av de otåliga kreditorerna. Han såg ingen annan utväg än att stämma säljaren. Denne, Athenogenes, som vi annars inget vet om, omnämns i Hypereides stämningstal nedsättande som “logograf, torghandlare och – värst av allt – egyptier”.

Den publik man försöker att påverka är en domarkår bestående av flera hundra atenska medborgare. Det är kanske inte så konstigt att man (talaren själv eller hans logograf) just i denna församling väntar sig att få gehör för en smart bemärkning om logografer. Dessa var ju i vanliga fall inte själva där, men indirekt och på ett för dem själva ofarligt sätt påverkade de ändå domarna och därmed utfallen. Och de gjorde det för pengarnas skull, vilket i sig var tvivelaktigt.

Fler av logograferna använde sina retoriska kunskaper på andra, mer prestigefyllda områden. Det kunde vara undervisning; vi vet t ex att Isokrates upprättade en skola i retorik. Om Isaios heter det att han tog ansvaret för den retoriska utbildningen av Demosthenes och därmed vann stor berömmelse. Den äldste av de kända atenska talarna, Antifon, skrev bland annat fingerade rättstal som uteslutande hade undervisningssyfte.

Antifon – dödsdömd för samhällsomstörtande logografi

Logografi och demokrati hör ihop. Alla, som ville livnära sig som logograf, måste vara anhängare av demokratin. Enbart i en demokrati kan man livnära sig som logograf, skriver Antifon.

Vi befinner oss 411 f.Kr. Demokratin har precis blivit återinförd efter den oligarkiska kuppen, ett försök att införa fåmannavälde, och som en del av rättsuppgörelsen står nu Antifon anklagad för oligarkisk verksamhet. Antifons ord syftar till att övertyga domarna om det absurda i att han, en talskrivare, skulle kunna önska sig någon annan författning än demokrati. Hans försvarstal fick mycket beröm i antiken, men övertygade inte domarna. Antifon fick se sig dömd till döden för landsförräderi och fick inte begravas inom landets gränser, hans förmögenhet konfiskerades och hans efter­levande, äkta såväl som oäkta, nekades för all framtid ­atenskt medborgarskap. Antifons hus skulle rivas och på ödetomten uppställdes en sten med inskriften “Tillhörde förrädaren Antifon”.

Antifon var medborgare i Aten, men hade inte själv varit aktiv på den politiska arenan han annars hade tillgång till. Han var enbart logograf.

Talare och politiker

Retoriska kunskaper var en förutsättning om man på allvar ville göra politisk karriär. Dessutom skulle man ha atenskt medborgarskap. Därmed försvinner stora namn som Lysias, Isaios och Deinarchos. De levde i Aten, men hade inget medborgarskap. Bland de tyngre av politikerna i det fjärde århundradets demokrati hittar vi fler av de personer som också var kända för sin logografverksamhet: Demosthenes, Hypereides och Lykurgos. De var alla, som Aiskhines, varma förespråkare av demokratin.

Det var inte ofarligt att vara politiker i Aten. Av dessa tre var det endast Lykurgos som avled av naturliga orsaker. ­Demosthenes och Hypereides hade båda varit aktiva i upp­roret mot makedonerna efter Alexander den stores död, och båda fanns med på listan över ledande politiker, som de ­segrande makedonerna krävde utlämnade för avrättning. Demosthenes hann ta gift i Poseidons helgedom i Kalauria, men Hypereides blev anhållen. Enligt en av berättelserna om hans död var det enbart genom att bita av sin egen tunga, han undvek att avslöja vad han visste. Det råder ingen tvekan om att han blev avrättad efter tortyr.

Den gode logografen

Isaios var en bländande logograf. Annars skulle hans tal inte ha överlevt. Hans specialitet var arvsrätt; alla bevarade tal är skrivna och hållna i arvstvister. Vi vet vem hans klienter var och vi kan sluta oss till vem hans motparter var, liksom vi vet hur de atenska domarna förväntades reagera på problemställningarna kring skilsmässor, adoption och död. Talen är samtidigt huvudkällan till Isaios eget liv, och där hittar vi det bästa tecknet på hans succé som talskrivare: det finns inget att hämta för biografiförfattare.

Signe Isager är lektor i antikens historia vid Syddansk Universitet i Odense.
Översatt av Maria Ström.

Artikel från RetorikMagasinet 14, s 22-24.