Manipulerande metonymier

Anders Sigrell

Manipulerande metonymier

Metonymisk retorik. Är metaforer och metonymier rent estetiska medel? Eller är de – som retoriken i stort – en del av en mer komplex språkvärld, som ­griper långt ut över ett objektivt, neutralt beskrivande språk?

Det har börjat skrivas mer om metonymier (t.ex. José Ramirez intressanta artikel i RetorikMagasinet nr. 41-42), vilket så klart är glädjande. Men det är inte mycket skrivet om möjligheten att manipulera med metonymier, att använda dem försåtligt i ett försök att undslippa ansvar för sina språkval. I den här artikeln ska jag försöka visa att termen metonymi inte bara kan vara en kreativ topik för att hitta material till ett tal eller en text, utan också vara ett kraftfullt redskap i vår retorikanalytiska verktygslåda.

Bildligt uttryck eller stilistisk figur?

Skillnaden mellan metafor och metonymi brukar i våra uppslagsverk och lexica beskrivas som att metaforen handlar om likhet: ”ett bildligt uttryckssätt där likheter eller inre överensstämmelser motiverar att en företeelse (sakledet) byts ut mot någon annan (bildledet)” (Nationalencyklopedin). De har exemplet ’öknens skepp’ för kamel. Metonymin är däremot en ”stilistisk figur där ett uttryck ersätts av ett annat, som står i viss relation till det gängse” (NE). Det är alltså någon annan form av relation än likhet. Det kan gälla orsak mot verkan, del mot helhet, material mot föremål, beröring i rummet eller tiden etc. NEs exempel är ”Hela salongen brast i skratt”.

Det är inte mycket skrivet om möjligheten att manipulera med metonymier, att använda dem försåtligt i ett försök att undslippa ansvar för sina språkval

Förklaringen låter tydlig och klargörande. ”Vita huset har beslutat intensifiera sina ansträngningar i Afghanistan” förstår vi direkt. Men Obama och hans stab är inte det minsta lika Vita huset; det är i stället närhet i rummet det är fråga om. Men frågan är om det är det mest konstruktiva sättet att uppfatta skillnaden metafor-metonymi.

Namnbyte

Tropen metonymi är ett samlingsnamn för olika typer av namnbyten. Ett par av dessa typer har fått egna namn. Det är synekdoke som handlar om inklusivitet. Dels delen för helheten (pars pro toto), ” En flicka på sjutton vårar” (’vår’ för helheten ’år’). Dels helheten för delen (totum pro parte), ”Sverige spelade dåligt i första halvlek” (helheten Sverige för elva fotbollsspelare).

Andra har, mig veterligt, inte fått någon egen beteckning t.ex. kärlet för innehållet, ”Ska vi ta oss ett glas”; resultatet för orsaken eller orsaken för resultatet, ”Mitt hjärta klappar för sossarna”, är ett exempel på det förra; en variant på det senare är upphovsmännen i stället för verken, ”Jag föredrar Marx & Engels”; namnet för bärarens egenskaper, ”Han är kommunens Göran Persson”.

Det senaste exemplet visar hur svårt det i bland är att avgränsa metonymierna från metaforerna. I handböckerna sägs att metaforen hämtar sitt bildled från en annan sfär, oftast en abstrakt i stället för en konkret. Metonymin hämtar i stället sitt bildled från något närliggande. Det går att ge exempel som får denna uppdelning att verka tydlig och klar, men flera exempel är som synes sådana att de lika gärna kunde vara det ena som det andra.

I det perspektivet kan metonymin vara betydligt försåtligare än metaforen. Den gängse uppfattningen av metaforen som en bildlikhet och metonymin som en annan form närhets­association kan riskera att skymma sikten för ett retorikteoretiskt förhållningssätt till dem. Jag kommer att försöka göra troligt att metaforen alltid finns som en underförstådd förutsättning för metonymin.

Om vi skiftar perspektiv lite, från att betrakta metaforerna och metonymierna utifrån deras typiska betydelseinnehåll till att se hur de används i kommunikation framträder en annan skillnad. Från ett sådant perspektiv med fokus på kommunikativa intentioner och resultatet av våra språkval finns en än viktigare skillnad mellan metaforen och metonymin.

I den typiska metaforen ligger mycket av sändarens intentioner i att visa på likheterna mellan sak- och bildled: ”Min älskling du är en ros” eller ”Du är en gris”. Hos metonymin är i stället den kontextuella likheten som grund för namnbytet skjuten i bakgrunden. Intentionen är inte primärt att visa fram beröringsassociationerna som gav upphov till namnbytet utan någonting annat. ”Vita huset har beslutat intensifiera sina ansträngningar i Afghanistan” handlar om USAs militära aktivitet och inte var de beslutsfattande sitter någonstans. Det tas för givet som något så självklart att man inte behöver ödsla tid och kraft på att säga det rent ut. I metaforen visar man fram att det finns vissa likheter mellan sak- och bildled och gör mottagaren uppmärksam på detta: ”Cicero är inte namnet på en man utan på vältaligheten själv” (som Quintilianus skriver).

Att det går att uppfatta skillnaden på det sättet visas av att det går alldeles utmärkt att säga emot en metafor. En eventuell invändning mot att uppfatta sakledet som förknippat med bildledet på det sätt som metaforanvändningen anger följer ett kommunikativt mönster. Hos metonymin, där den kommunikativa intentionen inte primärt är att visa fram dessa likheter, tas likheterna för givna. En eventuell invändning skulle inte på samma sätt följa det kommunikativa mönstret, då informationsfokus handlar om något annat än förhållandet sak- och bildled. En sådan syn på metonymierna gör att språk­val som de flesta nog skulle välja att benämna som metaforer, snarare skulle kunna vara mer konstruktivt att betrakta som metonymier.

Ta t.ex. ”Marknaden älskar Volvo”. Informationsfokus handlar om penningplacerares förkärlek för ett visst bolag. Det ur flera infallsvinklar berättigade ifrågasättandet av den anonymiserade personifieringen av dessa penningplacerare som ’marknaden’ följer inte ett kommunikativt mönster. Metaforen ”Penningplacerarna är marknaden” är under­förstådd.

Men varför skulle det då vara mer konstruktivt att se ”Marknaden älskar Volvo” som en metonymi snarare än en metafor? För att svara på det tänker jag börja med en liten utvikning om olika perspektiv att betrakta våra språkval ur.

Brott mot konventionen

Ovan nämnda artikel av Ramirez inleds med en kritik av Jens E. Kjeldsens tal om troper och figurer som ett brott mot det vanliga sättet att säga något på.

Jag kan bara hålla med. Föreställningen om skillnaden mellan det vanliga och det konstfulla sättet att uttrycka något på har gjort retorik som konst och vetenskap en björntjänst, och fortsätter att göra det. Antika tänkare som Quintilianus använde termerna ordo naturalis och ordo artificialis för att fånga skillnaden mellem det naturliga och det konstfulla ­språket.

Man kan förledas att tro att eftersom retorik är en konst då måste retorik handla om det konstfulla sättet att uttrycka sig. Alltså att retorik inte har med föreställningen om ett ’vanligt sätt att uttrycka sig’ att göra. Det är en feltanke p.g.a. språkets arbitraritet, att det inte finns några logiskt tvingande orsakssamband mellan språk och verklighet, och att språket per definition är något annat än det det refererar till. Ordet ’penna’ hade lika gärna kunnat referera till något annat, och en penna hade lika gärna kunnat benämnas med en annan godtycklig term.

President eller hus? (Ill: Martina Ströbel)

Den här grundbulten ligger till grund för retorikvetenskapens kanske mest fundamentala teoretiska antagande, att vi väljer språk. Ur en infallsvinkel är retoriken ingenting annat än en uppsättning metakognitiva redskap som hjälper oss att reflektera över språkvalens och därmed kommunikations­situationens villkor och utfall.

Om man reducerar retorik till att enbart handla om troper/figurer missar man retorikens helhetssyn. Man missar att retorik t.ex. kan vara det ämne som kan hjälpa oss reflektera över språkvalens betydelse för vår verklighetsuppfattning. I mina ögon innebär en sådan (elocutionistisk, dvs. formfokuserat) retorik­uppfattning – att antingen talar man naturligt eller så använder man retorik – en onödig begränsning av retoriken som konst och vetenskap.

Men framför allt vänder jag mig mot den uppfattningen då den skulle kunna tas som intäkt för att det finns ett givet, omarkerat, oretoriskt, språkval. Det farliga med en sådan syn är att den kan tas som grund för antagandet att någonting egentligen heter eller är på ett visst sätt. Och det strider mot den grundläggande retorikteoretiska perspektivismen som säger att varje given företeelse kan betraktas ur ett mängd ­olika perspektiv, och att det perspektiv vi väljer, avgör hur saken kommer att uppfattas. Tron att det finns ett naturligt sätt att uppfatta och återge en objektiv omvärld ligger farligt nära uppfattningar som definitivt står i konflikt med retorikens doxologi.

Doxa och doxologi är termer som numer används i retorikforskning och -utbildning för att tala om hur man ser på kunskap. De gamla grekerna hade två ord för kunskap, episteme och doxa. Episteme syftade på det säkra vetendet, det som inte kunde vara på annat sätt, och doxa på det tillfälliga vetendet, våra försanthållanden som kunde vara på annat sätt. Retorikens område är enligt Aristoteles ”det som kunde vara på annat sätt”; det som det var värt att diskutera. Om vi på allvar tror att de ord vi väljer påverkar hur vi uppfattar verkligheten bör vi därför inte använda ’epistemologi’ för att tala om kunskapsteori, utan hellre just ’doxologi’.

Språk som handling

Att vara kritisk mot elocutionister betyder ju inte att troper och figurer, som metonymin, inte är direkt centrala redskap för retorikvetenskapen. Även om retoriken tveklöst är en språkvetenskap ligger dess fokus utanför språket, på det kommunikativa resultatet av våra språkval.

På samma sätt är det med våra ord. De lyfter fram olika aspekter av verkligheten: kalhygge eller ­föryngringsyta, mördad eller oskadliggjord

Inom språkvetenskaperna talar man gärna om tre olika nivåer att studera språk: semantik – vad orden betyder, syntax – vilka regler som finns för att bilda satser, och pragmatik – språket som mellanmänsklig handling. Det är den tredje nivån som är av störst intresse för retorikvetenskapen. Och tittar vi på metonymierna ur den infallsvinkeln kan intressanta saker framträda. Jag påminner om den vackra metaforen om orden som kartor över verkligheten. Olika kartor över en stad lyfter fram olika aspekter, ekonomiska, topografiska, demografiska, historiska, kulturella, väderförhållanden… Det finns ingen slutgiltig, egentlig karta. Ibland behöver vi vissa kartor, ibland andra, det beror på vad vi ska använda dem till. Och på samma sätt är det med våra ord. De lyfter fram olika aspekter av verkligheten: kalhygge eller föryngringsyta, mördad eller oskadliggjord…

En pragmatisk karta över metonymierna visar att de kan användas för att förmedla uppfattningar som man kanske inte självklart vill ta ansvar för. I samband med finanskrisen och olika valutor hade ett möjligt scenario varit, i alla fall om det hade gått lika illa som förra finanskrisen 1992, en ekonomisk reporter som i tv stått och sagt ”Kronan flyter”. Informationsfokus handlar om att värdet på vår valuta försvagas gentemot andra valutor. Metaforen att de som fattat besluten om denna försvagning kan ses som det personifierade subjektet ’kronan’ ses som så självklart att det inte behöver sägas rent ut.

Detta gör att metonymin är synnerligen väl lämpad att överföra ett underförstått budskap. På väg tillbaka från det danska moderna museet Lousiana häromveckan såg jag det danska statliga tågbolagets reklamaffisch för tågåkande. Det stod om hur mycket bättre det var för den personliga ekonomin att åka tåg, och för miljön. Tvärs över affischen satt en banderoll där det stod ”Nu också skattefritt”. Det störde mig lite när jag satt där och tittade på affischen. DSB är ett statligt bolag. Det finns något konstigt med att ett sådant gör reklam med att de är skattefria.

Plötsligt slår det mig att det går att förstå den banderollen som en metonymi. Ordet skattefritt blir del av en helhet. Helheten kan vara en process som handlar om hur vi rekvirerar och använder våra gemensamma resurser. Ordet skattefritt signalerar att det i denna process finns en skurk, staten, som tar våra pengar. Det vore det bra att slippa, att bli fri från, skattefritt. Andra termer hade kunnat signalera en helt annan syn på den processen (”Vi subventionerar alla tillsammans biljettpriset så att det ska bli så lågt som möjligt”).

Sambandskommunikation

Precis här är faran med metonymier från ett retoriskt påverkansperspektiv. De signalerar att sambandet relationen mellan sak- och bildled är så självklar att det är dumt att ifrågasätta dess riktighet. Och det kan utnyttjas för att på ett möjligen försåtligt sätt försöka påverka oss.

Metonymier kan användas för att underförstått förmedla tvivelaktiga åsiktspositioner som något så självklart att de inte behöver sägas rent ut. Hur många av oss tänker på att metonymin ”Priserna stiger” (eller ännu hellre ”Pensionerna sjunker”) döljer det faktum att händelserna är ett resultat av beslut fattade av personer och organisationer? José Ramirez har ett underbart exempel från en debatt med en facklig företrädare. Fackföreningsmannen känner sig trängd och frågar uppbragt om Ramirez angriper facket. Ramirez ser metonymin och svarar ”Nej, jag angriper dig”.

Fackföreningsmannen känner sig trängd och frågar uppbragt om Ramirez angriper facket. Ramirez ser metonymin och svarar ”Nej, jag angriper dig”.

Kommunikation handlar ur en infallsvinkel om att upprätta samband. Argumentationen försöker tydligt upprätta samband mellan olika antaganden. Det är vad syllogismer, deduktion och induktion handlar om. Olika argumentationsanalytiska modeller, som pro et contra-listan och toulminmodellen, finns för att studera och värdera dessa samband. Med hjälp av något vi innan argumentationen håller för sannolikt upprättas ett samband med det vi ska bli övertygade om. Men det är inte bara sakförhållanden i syllogistiska propositioner som upprättar samband. Det gör självklart också metaforer och metonymier, liksom alla typer troper och figurer (inklusive rimmet).

Av det ovan sagda skulle man kunna tro att den viktigaste skillnaden mellan metafor och metonymi närmast är av syntaktisk art då den kommunikativa intentionen med metonymin är någon annan är att visa fram likheterna mellan sak- och bildled. Så är det inte. Från ett retorikteoretiskt perspektiv med påverkansresultatet av våra språkval i fokus är skillnaden att metaforen är inbakad i metonymin. Alla är överens om att ”Vita huset har beslutat intensifiera sina ansträngningar i Afghanistan” är en metonymi.

Men ”Obama är Vita huset”, eller kanske ännu hellre ”Putin är Kreml”, utan tvekan är effektiva metaforer. Sett på det sättet är metaforen en förutsättning för metonymin. Men den som använder sig av metonymier har andra intentioner än den som använder metaforen. I mina ögon kan den här skillnaden skärpa vår blick för försåtligt språkanvändande, en nog så viktig uppgift för alla retoriskt intresserade.

Om vi betraktar stilfigurerna ur ett mer pragmatiskt perspektiv ser vi att metonymierna ofta har meta­foren som en inbakad förutsättning, vilket gör att de kan vara mer försåtliga, ja ibland rent manipulativa

För att förstå metonymin måste vi först förstå den bakomliggande metaforen; det blir en process i två steg. Tack vare att informationsfokus ligger någon annanstans kan metonymierna användas för att signalera att den överförda betydelsen är så självklar att det behöver ödslas kraft på att uttrycka den explicit. Och därför kan metonymierna användas också för att försöka undgå ansvar för vissa ställningstaganden.

Inbakad förutsättning

Det jag vill ha sagt är alltså att den gängse definitionen av metafor och metonymi som vi möter i våra uppslagsverk och lexica utgår närmast från ett semantiskt perspektiv när de talar om skillnaden. Att metaforer har med likhet att göra och metonymierna med en annan typ av närhetssamband. Det är ett (1) sätt att se på skillnaden. Om vi ska göra en retorik­analys av en text eller ett tal hjälper oss den definitionen att klistra etiketterna metafor och metonymi på vissa språkval.

Men om vi betraktar stilfigurerna ur ett mer pragmatiskt perspektiv ser vi att metonymierna ofta har metaforen som en inbakad förutsättning, vilket gör att de kan vara mer försåt­liga – ja, ibland rent manipulativa. Så, ur en retorikanalytisk infallsvinkel kan det perspektiv som förfäktats i den här artikeln hjälpa oss att uppmärksamma aspekter som annars hade riskerat att gå oss förbi. När vi i en analys stöter på språkval i överförd betydelse och informationsfokus i satsen ligger någon annanstans än i att göra mottagaren uppmärksam på detta, då kan metonymibegreppet hjälpa oss se medvetna eller omedvetna försök att mer underförstått överföra föreställningar om verkligheten.


Pragmatiskt språkperspektiv – vad är det?

Det perspektiv jag betraktar metonymierna ur är alltså ett pragmatiskt: Hur vi väljer att handla med språk, och vad som blir resultatet av dessa språkhandlingar. Ur en sådan infallsvinkel kan all kommunikation sägas handla om att upprätta olika typer av samband, på olika nivåer.

Själva ordet kommunikation stammar från latinets communicare, med grundbetydelsen ’att göra gemensam’. Kommunikationsstudier blir då studiet av hur en sändare försöker göra en tanke gemensam med en mottagare. Retorik som vetenskap kan sägas vara sysselsatt med hur man kan studera hur en talare eller skribent försöker göra en tanke gemensam med en lyssnare/läsare. Den retorikvetenskapliga infallsvinkeln på kommunikation är påverkan, persuasio på latin, hur väl ägnade olika språkval är för våra kommunikativa intentioner. När medeltida munkar skulle översätta persuasio till våra nordiska språk fick vi två termer, på svenska blev det övertala och övertyga. Skillnaden är att övertyga har med våra åsikter och attityder att göra, övertala med våra handlingar. Man kan bli övertalad att gå på bio eller rösta på ett visst parti, men man kan knappast bli övertalad att tro på Gud.

Det kan förefalla förvånande att vi har två termer för att fånga denna distinktion medan antikens stora kulturspråk bara skulle ha ett. En förklaring skulle kunna vara att under antiken fanns det mindre behov för att tala om den mer långsiktiga påverkan som ett övertygande innebär. Antingen röstade man i domstolen eller på torget, eller så blev man underhållen eller uppeggad under festerna, för att parafrasera de tre klassiska talgenrerna. Det är möjligt att det var först när kristendomen blev statsreligion i Rom på 200-talet som ett behov att tala om mer långsiktig påverkan uppstod .

Vän av ordning bör här höja ett förvånande ögonbryn. Här hävdar jag att latinet bara hade en term, persuasio, för vårt övertyga-övertala. Har jag helt missat convincere? Det är riktigt att den termen finns i latinets vokabulär, men den används inte våra kanoniska texter för att tala om målsättningen med retorisk aktivitet. Hos Quintilianus, Cicero, Ad Herenium med flera är det persuasio som används. Ordens etymologi kan ge en fingervisning om skälet därtill. Persuasio har sin rot i protolatinets suado, med betydelsen socker (Oxford Latin Dictionary). Tillsammans med verbaliseringsprefixet ’per’ får vi ’att sockra’, att göra någonting så tilltalande och sött att mottagaren vill ha det. Vid första anblicken kan detta låta manipulativt.

Det möjliga alternativet convincere har sin rot i ’att segra’, med betydelsen ’att besegra’. Om alternativen står mellan att besegra/tvinga någon till ett ställningstagande eller att sockra/lyfta fram fördelar för att förmå mottagaren att göra ett val, så är det senare avsevärt mindre manipulativt.

Framför allt så pekar en sådan etymologisk förklaring återigen på sambandet retorik demokrati; det är ingen slump att de två begreppen myntades sam­tidigt i antikens Grekland)


Anders Sigrell är professor i retorik vid Lunds ­Universitet.

Läs mer om RetorikMagasinet 44.


Läs mer:

Ramirez, José L. ”Metonymiska metaforer”, ­RetorikMagasinet 41/42 (2009).

Kjeldsen, Jens E. ”Manipulerande glidningar”, RetorikMagasinet 45 (2010).

Professor i retorik vid Lunds universitet.

Lämna ett svar