Memen tar ordet

Kloner. Memetik går ut på att uppfatta kultur som virus. Teorin har sina rötter i biologin och har därför helt andra vinklar på kommunikation än retoriken – och bjuder bland annat på en återupptäckt av den klassiska topiken.

Memen tar ordet

Anders Due

Idéer, tankar och teorier; åsikter, politiska budskap och ­ideologier; recept och melodier. Alltsammans omfattas av memetiken, en teori om kulturell revolution med utgångspunkt i Darwin.

Vad är ett mem?

Varje enskilt kulturellt element som reproduceras genom efterlikning är ett mem. Så definierade Richard Dawkins det 1976, och denna definition används fortfarande. Det vill säga att ett mem kan vara instruktioner som reglerna till Fia eller receptet på tomattårta. Det kan vara temat till Jeopardy eller bruket att gå i svarta kläder. Men det kan också vara hållningar som att stearinljus är trevliga, att atomkraft är bra, eller att form och innehåll inte kan åtskiljas.

När många mem samlas och utgör en helhet talar man om memplex. Det kan vara större ideologier; religioner eller livs­åskådningar. Till sist har vi den enskilda människans identitet som består av alla de mem som finns i personens hjärna – i modern memetik kallas detta för selfplex.

Nu skulle man kunna tro att alla tankar är mem, men det är de inte. En tanke eller en idé skall replikeras för att vara ett mem; blir den inte imiterad, så är den inte ett mem. Själv­upplevda lärdomar, många känslotillstånd och rena sti­mulus­reaktioner faller därför utanför definitionen. Exempelvis är sättet man cyklar på inte ett mem. Man kan inte lära sig att hålla balansen genom att se andra göra det eller genom att få det förklarat för sig. I gengäld är själva idén att överhuvudtaget sätta sig på en cykel ett mem.

Annons

Memetiken omfattar alltså en mycket stor del av allting som försiggår när människor umgås. Just detta är meme­tikens svaghet och styrka. Teorin är förhållandevis lätt att förstå, eftersom den är så enkel i sin definition, men teorins omfång gör också att den till exempel implicerar ett full­ständigt förnekande av jag’et. Jag ska här se på vad det kan ha för betydelse i ett retoriskt perspektiv, men först ska ett par saker gällande memen slås fast.

Mutationer

Reproduktionen försiggår efter Darwins teorier: memet kommer, enligt sin natur, att försöka reproducera sig självt så ofta som möjligt. Liksom med genen är det naturligtvis inte tal om en egentlig vilja, utan närmast ett naturgivet livsvillkor. Virus sprider sig så mycket de kan, och det gör också mem. Och det ar de starka memen som får lov att efterliknas åter och återigen.

Liksom med gener kan det här ske mutationer, små ändringar i memets innehåll. Om ändringen gör memet starkare så kommer det att vinna mark, och det blir på så sätt ännu mer utbrett än förut. Om det nya, muterade memet däremot försvagas av förändringen, så kommer det snabbt att dö ut eftersom det inte reproduceras – survival of the ­fittest.

Som exempel kan man ta memet som dikterar att man brer smör under salamin. Det är ett mycket starkt mem som har existerat länge, och som de allra flesta har i sitt selfplex. Vi kan nu föreställa oss att någon kommer på att man kan använda Nutella istället för smör. Men denna mutation är olycklig; memet försvagas kraftigt och kommer inte att bli utbrett – det är nämligen ingen som vill imitera fusionskocken, för det smakar inte gott.

Det själviska memet

Det radikala med memetiken är att ett mem endast breder ut sig till gagn för sig själv. Här stödjer sig memetiken på Dawkins genteori där gener reproduceras till gagn för sig själva och inte för hela organismen. De mem som en människa har i sin hjärna är inte nödvändigtvis till gagn för bäraren. Det finns massor av exempel på mem som är över­flödiga, men som likväl är extremt utbredda. Det är ju inte helt nödvändigt för en människa att sjunga den senaste ­schlagern, men likafullt är den på allas läppar, bland annat för att den kanske vunnit en tävling.

På detta sätt gör memetiken upp med biologins orubbliga tro på att allting kan förklaras genetiskt utifrån ett nyttovärde i förhållande till artens eller organismens överlevnad.

Och det ger också en annan förklaring till det retoriker ­alltid har argumenterat för: känslornas avgörande roll i kommunikation. Pathosappeller är extremt starka mem. Det spelar ingen roll om man borde kunna vinna en valkampanj uteslutande genom logosrelaterade ’sakliga’ argument – för det är de starka pathosmemen som sprider sig.

Men även om det principiellt inte finns någon garanti för att de mem man bär omkring på inte gagnar en själv, så är det emellertid ofta fallet. Framgångsfulla membärare efter­liknas nämligen oftare än svagare personligheter. Det är till exempel svårt att föreställa sig att uppfinnaren av Nutella/­salamimackan är en prestigefull trendsättare; det verkar mera näraliggande att han bara är en singel som har tråkigt.

Man förväntar sig att det är användbara mem som har bidragit till att ge en framgångsfull person hans status, och därför imiterar man mycket oftare sina idoler än de män­niskor man tar avstånd ifrån. Man knyter starka mem till framgångsfulla personer och tvärt om. Publiken ser rent intuitivt på om avsändaren verkar framgångsfull och bedömer så om hans mem är värda att reproducera. På detta sätt kan memetiken bidra till att förklara hur avsändarens ethos kan vara avgörande för hans topoi i en kommunika­tionssituation.

Människans eller memets intention

Mem och topoi ligger nämligen nära varandra. Ett topos är enligt den klassiska retoriken en plats i ett gemensamt medvetande som talaren kan hänvisa till. Därför kan man uppfatta mem som topoi. Ett mem är per definition endast ett mem om det reproduceras genom imitation, varje enskilt mem måste i en kommunikationssituation också vara en ’gemensam plats’: ett topos. Därför kan memetiken ses som en – för memetiker omedveten – återuppfinning av toposläran där topos nu definieras på ett mer naturvetenskapligt och rationellt grundlag. Men det finns dock en avgörande skillnad i definitionen på ett mem och ett topos: intentionen bakom.

Varje persuasiv talhandling kommer enligt retoriken att ha ett syfte som utgångspunkt; intentionen är en av hörnstenarna i all retorik. Jørgen Fafner, grundläggaren av retorik som huvudämne vid Köpenhamns Universitet, skriver i sin grundbok Retorik – klassisk och moderne:

Varje gång vi vill framställa ett anförande för våra medmänniskor och delaktiggöra dem i det, föreligger således en retorisk och därmed målbestämd (intentionell) situation, oavsett om åhöraren i övrigt förhåller sig positiv eller avvisande. Retorik är syftesbestämt tal.

Men enligt memetiken är jaget – människans identitet som självständig och fri enhet – en illusion, ett osedvanligt starkt mem, men fortfarande bara en illusion. Vårt ’jag’ är vårt selfplex, och det är som sagt bara summan av alla de mem som har haft styrka nog att tillskansa sig en plats i vår hjärna.

Och kan denna tillfälliga samling av själviska mem överhuvudtaget ha ett syfte? Låt oss ta denna artikel som exempel och se på vad retoriken respektive memetiken säger om syfte i kommunikationen.

Retorik vs. Memetik

Enligt retoriken har jag helt klart en intention med min artikel om memetik. Jag har läst böcker och artiklar i ämnet; jag tycker att det är spännande, och därför vill jag sprida kännedom om Dawkins teori. Därför väljer jag att skriva en artikel där jag presenterar teorin. Här ställer jag upp några punkter där memetiken supplerar retoriken, men pekar också på några memetiska principer som står i skarp kontrast till re­toriken. Jag hänvisar med andra ord till några platser i det gemensamma medvetandet (retorik-topoi och memetik-­topoi) hos läsarna i hopp om att på det sättet kunna ge retorik­intresserade en annan vinkel på bland annat intentionalitet än den klassiska.

Men enligt memetiken har jag inte någon intention – för ’jag’ är en illusion. Det är däremot memetik-memet (eller memetik-memeplexet) som är i full gång med att reprodu­cera sig självt. Sedan memet uppstod som en mutation av gen-memet har det brett ut sig till många hjärnor världen över, och nu är det alltså jag som är offer för memetik-memets cyniska utnyttjande. Memet stärks av samspelet med de andra memerna i mitt selfplex, och nu har det chansen att reproducera sig igen. Enligt memetiken ligger intentionen hos memet, och inte hos dess bärare.

På det sättet kan man gott se memet som en återupp­finning av retoriken topos även om detta nog inte var poängen med att utveckla teorin. Med Darwinistisk överlevnadslära och imitation som förutsättning får detta topos ett vetenskapligt fundament.

The missing link?

En del har kallat memetiken för ‘the missing link’ mellan biologin och kulturen, men det är nog en överdrift; memetiken är knappast den slutgiltiga kulturteorin.

Självuppoffrande är ett av de fenomen som biologer har mycket svårt att komma underfund med hur en hållning som kan medföra döden kan gagna någon? Enligt memetiken är den till gagn, bara inte för bäraren, utan för sig själv. Martyrskapets memer reproduceras i massor. I The Meme Machine använder Susan Blackmore också memetiken för att motivera bland annat människans mycket stora hjärna och utvecklingen av språket. På detta sätt har memetiken som teori en del implikationer som går långt utanför dess om­råde. Detta är både en svaghet och en styrka för teorin.

Som nämnts utesluter definitionen av memet också en del väsentliga tankar och känslor, och det harmonierar inte med att teorin i övrigt är så universell och omfattar det mesta av vad som föregår mellan människor.

Memetiken har också en massa konkreta konsekvenser som mycket få accepterar. Exempelvis implicerar uppfattandet en total skapelsetro, och det finns det inte många som är beredda att godta. Härmed inte sagt att det är fel, men det krävs i alla fall en grundlig argumentation för att få någon att tro på att dessa mem är bättre att bära omkring på än de vi har nu.

Sedd som memeplex kan memetiken alltså inte alltid konkurrera med utbredda memer. Men inte desto mindre kan den ge en ny infallsvinkel på många fenomen i vardagen. Och som retoriker är det under alla omständigheter värt att överväga om man säger vad man säger vad man säger för sin egen skull – eller för memens.

Från gen till mem

Teorin om mem lades först fram som en bisak 1976 av zoologen Rickard Dawkin i boken The Selfish Gene. Här hävdar han att det är generna (och inte hela organismen) som är det avgörande elementet i evolutionen. Det underbygger han med att generna reproduceras, sprids och muteras efter det mönster som Darwin skisserade.

I slutet av boken försöker Dawkins sätta sin teori i relief och föreställer sig att det kan finnas andra replikationer än genen. Vid sidan av genen uppfinner han ordet ’meme’: enheten för kulturell evolution. Det kommer av det grekiska ordet för efterlikning, ’mimeme’, och för att understryka parallellen till biologin har det förkortats, så att det låter som ’gene’.

Dawkins hypotes skulle visa sig bli mycket mer än en ­perspektivgivande avslutning. Psykologer, sociologer och antropologer har sedan dess livligt diskuterat teorin, och många artiklar och böcker skrevs i ämnet. Bedömningarna sträcker sig från utropande av memetiken som den slut­giltiga kulturteorin till rena avfärdanden av teorin som nytt vin i gamla läglar. Det nyaste och mest grundläggande inlägget i memetik är Susan Blackmores The Meme Machine från 1999. Här är mem-maskinen människan: en viljelös apparat som lever för att reproducera memer. ❧

Läs mer:

Susan Blackmore: The meme Machine, Oxford University Press, 1999.

Richard Dawkins: The Selfish Gene, Oxford University Press, 1976.

www.memes.org.uk

Författare: Anders Due studerar retorik vid Köpenhamns Univer­sitet. Artikeln är ­översatt av Stina Gardestrand.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 12, s 14-17