Mjuk styrning och en modern agora

Gunilla Almström Persson

Mjuk styrning och en modern agora

Kapitel

Ingår i: Shadows in the Cave. Revisiting Mats Rosengren’s Doxology. Erik Bengtson, Karl Ekeman, Mirey Gorgis, Louise Schou Therkildsen & Alexander Stagnell (eds.), Retorikförlaget 2022.
Artikel s 263-276

https://www.doi.org/10.52610/DPNL9058

Om skribenten

Gunilla Almström Persson is researcher and Senior Lecturer in Swedish and Rhetoric at Stockholm University. 0000-0003-3959-7951


 

4141_9

273.51 KB 74 Downloads

.

Fulltext:

 

När många människor riskerar att bli svårt sjuka och till och med att dö eller förlora någon kär förändras kraven och synen på samhället och därmed också det offentliga samtalet. Detta har betydelse för den kommunikativa praktiken och vilka former språket får. I stora och utdragna kriser måste myndigheter informera och kontinuerligt beskriva förändringar och utvecklingen av den rådande situationen. Men samhällskriser kräver mer än bara information. Beslut ska fattas, medborgare och institutioner ska styras; makten tar form. Samtidigt får människors rädsla, oro och aggressioner stort utrymme inte bara i den privata sfären utan också i det offentliga; känslor kopplas till synen på hur politiker och myndigheter styr under krisen och hur de utövar sin makt. Vid stor smittspridning och utbredd sjukdom, som under pandemin åren 2019–2021, aktualiseras formerna för, och diskussionen om, maktens utövande. Varje dag, varje vecka, varje månad uppvisar på så vis ständigt nya retoriska situationer.

Annons
Stilistiken
Stilistiken

Stilistiken är ett verktyg som gör det möjligt att förstå den språkliga verklighet vi lever i och den är ett medel för oss att bemästra den. Om vi känner till de stilistiska teknikerna att påverka kan vi å ena sidan avslöja manipulationer som vi ­utsätts Läs mer...

Alfabetisk översikt av troper och figurer
Alfabetisk översikt av troper och figurer

Kapitel från boken: Peter Cassirer: Stilistiken. Kapitel 7: ALFABETISK ÖVERSIKT AV TROPER OCH FIGURER Här följer en alfabetisk översikt av troper och figurer. Först anges termen och den svenska innebörden jämte en förklaring. Därefter presenteras exempel och sist anges dels vilken retorisk ändrings­kategori figuren tillhör, dels vilken av de tre huvuduppgifterna stilfiguren antas fylla. Retoriken Läs mer...

previous arrow
next arrow

Under den samhällskris som de här årens pandemi har inneburit, har svenska myndigheter försökt möta problem och faror genom att skapa ett samhälleligt gemensamt projekt för att möta och klara krisen. Man har sökt ett kollektivt ansvarstagande. Styrningen blir på så vis ”mjukare” och bygger på individens moral och allmänt accepterade handlingar. Makten kan sägas appellera till relationer mellan individer men också till varje persons ansvar för samhällets bästa. Den här typen av styrningen leder direkt till Michel Foucault och hans maktanalys i vad han kallar biopolitiken. Jag återkommer till den. Diskussionen om styrningen som ett gemensamt projekt i varje ny retorisk situation har på många sätt möjliggjorts genom sociala medier. Sociala medier har spelat en avgörande roll för hur medborgare har uppfattat pandemins faror och diskussion kring myndigheters styrning i krisen.

Mot den ovan skisserade bakgrunden vill jag i den här artikeln ta avstamp i hur myndigheter försökte styra medborgare under krisen. Detta gör jag genom att språkligt analysera Folkhälsomyndighetens kommunikation om covid-19 under pandemiåren 2019–2021. Syftet är att besvara frågan om vilka språkliga resurser politiker och myndigheter använde i försöken att styra befolkningen. Folkhälsomyndighetens hemsida ligger till grund för analysen. Utifrån de empiriska slutsatserna fortsätter jag sedan till en diskussion om vilka implikationer dessa ger om medborgares uppfattning av styrningen och den demokratiska organiseringen. Centralt i den diskussion är vad sociala mediers reciproka karaktär gör med synen på makt. Den diskussionen exemplifieras av några olika källor i sociala medier så som Krisinformation.se, Twitter, Vetcov19, Mask up Sweden och Flashback. Materialen beskrivs efterhand i texten. Men först något mer utförligt om den mjuka styrningen och Foucaults maktanalys.

Governmentalitet

Foucault intresserar sig för maktens konkreta praktik. I föreläsningsserien ”Säkerhet, territorium och befolkning” från 1978, utvecklar han sina idéer om styrning genom att förlägga maktanalysen till relationer människor emellan. Förståelsen av styrning uppehåller sig vid människor i deras olika relationer, band och kopplingar till olika resurser så som försörjningsmedel. Vanor, seder, sätt att handla och tänka hamnar i centrum för analysen liksom människors reaktioner i relation till motgångar som svält, epidemier och död. Det politiska maktutövandet kopplas till ambitioner, rädslor och behov som finns hos befolkningen. Styrningen resulterar i frivilliga handlingar i syfte att bli en god medborgare. Man gör medborgarna till samarbetspartners snarare än undersåtar. Foucaults tidigare maktanalyser rör individer inne i de slutna institutionerna, bland annat i fängelset och i skolan. I den här föreläsningsserien säger han att tiden är förbi då det gick att disciplinera människor inom ett begränsat antal institutioner, i stället har styrningen spridits ut i samhället. Makten utgår fortfarande från institutioner – statliga myndigheter eller privata företag – men tillämpas inte inom institutioner utan i hela samhället.

I stället för att se makt som något som är eller något som någon har, kontextualiserar han nu makten till något som sker. Genom beskrivningen av, vad Foucault kallar bio­politik, söker han svar på hur det går till när man styr över samtliga medborgare utan suveränitetens pålagor om disciplin. Maktens medel beskrivs som taktik, snarare än lagar, och kopplas samman med den ekonomi som inkluderar välfärd, utbildning och hälsa. Befolkningen representerar följaktligen styrningens mål och framför allt dess medel; makten utövas inifrån befolkningen. Resultatet är att den officiell makten söker styra genom att få individer att styra sig själva. För detta introducerar Foucault det egna begreppet governmentalité som är en sammansmältning av ’styra’ och ’tankesätt’. Styr­ningen kopplas till de ambitioner, behov och rädslor som finns hos människor. Michell Dean använder ordet ”to conduct” och säger att den moraliska och etiska betydelsen aktualiseras när vi följer order reflexivt ”to conduct onself”. Följden blir att medborgarna styr sig själva medan staten kan styra på avstånd. Ur statens perspektiv handlar det, återigen med Michell Deans ord, om ”conduct to conduct” som form för styrningen.

Vilka taktikerna för govermentalitet är har kommit att diskuteras i Foucaults efterföljd. Hit hör problemlösning utifrån hur problemet formulerats, ett slags styrningsrationalitet, men även tekniska och praktiska aspekter av styrning som registerdata, riskkalkyler, bokföringsrutiner och arkitektur. Slutligen har vad som kallas självtekniker, beskrivits som taktiker för att styra individens beteende, eller de sätt på vilka individen påverkar och styr sig själv. Teknikerna kan ses som en rad självpåtagna övningar för att bli en god med­borgare. Biopolitiken agerar på själva livet. Man blir en aktiv deltagare som verkar mot samma mål som staten. Foucault menar i sin föreläsningsserie att vi förmodligen aldrig varit bättre på att styra och optimera oss själva, men inte utifrån en repressiv makt, utan genom själva individualismen, skapandet av oss själva i en nyliberal diskurs. Ur det perspektivet menar jag att en informalisering av samhället och ett slags intimisering av offentliga diskurser är särskilt intressant. Foucault sätter ju ljuset på makten som en reaktion på relationen mellan människor,  något som kan komma till uttryck i sociala medier som ju per definition är reciproka. Jag menar att informalisering av den offentliga diskursen kan vara ett sätt att komma närmare det liv som biopolitiken agerar på. När individen får ett större utrymme i det offentliga rummet ligger det inte långt bort att det är just här som reaktionerna på självteknikerna kommer till ytan.

Språklig styrning under pandemin – Folkhälsomyndigheten

Lena Lind Palicki menar att myndighetstexter alltid har makt inbyggda i själva texten, detta eftersom statligt sanktionerade texter alltid innebär någon form av maktutövning. Traditionell myndighetstext kan sägas ha en institutionaliserad form som i sig ger auktoritet. För att studera myndigheters styrning genom språk under pandemin ter det sig självklart att vända sig till Folkhälsomyndigheten. På uppdrag av svenska regeringen är de den myndighet som har det nationella ansvaret för folkhälsofrågor. Folkhälsomyndigheten ska verka för hälsopolitiska mål och ska ”ta fram och sprida vetenskapligt grundad kunskap som främjar hälsa och förebygger sjukdomar”. Därtill har de, vid till exempel en pandemi, internationella samarbeten med de nordiska länderna, EU, WHO och olika FN-organ. Folkhälsomyndigheten har tillsammans med den svenska regeringen haft upp­draget att styra svenska medborgare under pandemiåren. Det är härifrån som kommunikationen om covid-19 har utgått med olika råd och rekommendationer. Texter från Folk­hälsomyndighetens hemsida ligger till grund för den här artikelns språkliga analys.

Det material som analyseras utgörs av samtliga kommunikativa händelser som publice­rats på Folkhälsomyndighetens hemsida från den 2 januari 2020 till den 24 maj 2022. Texterna finns alltjämt tillgängliga på myndighetens hemsida som en tidslinje ”När hände vad under pandemin?” Tidslinjen omfattar alla typer av kommunikativa händelser. Vid sidan av råd och rekommendationer finns nyhetsliknande texter, information om framtida beslut och åtgärder och i vissa fall länkar till exempelvis rapporter på den egna hemsidan. Urvalet, motiverat av studiens fråga om språkliga resurser för styrningen, har utgått från rubrikerna ”Föreskrifter och allmänna råd om allas ansvar att förhindra smitta av covid-19 mm” samt ”Föreskrifter och allmänna råd om allas ansvar att förhindra spridning av covid-19 mm”. Viktigt för läsaren är definitionen av styrningsbegreppet ”allmänna råd”. Formuleringen innebär i den här kontexten sättet på vilket medborgare ska efterleva de lagar som de måste följa. De allmänna råden är därmed bindande, det vill säga att man bryter mot lagen (i det här fallet smittskyddslagen) om man inte följer dem.

Analyser rör texter riktade till privatpersoner och inte företag och verksamheter. Råd till enbart verksamheter (som exempelvis föreningar och restauranger) har exkluderats, medan råd till verksamhet i kombination med allmänheten har tagits med. Även ”rekommendationer” har sorterats bort, något som jag återkommer till. Kvar blir då åtta händelser som omfattar 191 grafiska meningar. Det kan vid första anblicken förefalla som ett litet material för den två år långa pandemiperioden, men för den textnära analysmetoden och de poänger som jag gör är omfånget tillräckligt.

Analysmetoden utgår från ett socialsemiotiskt perspektiv inom vilket valet av språkliga resurser ses skapa (social) betydelser. Det teoretiska antagandet är att språkliga strukturer kopplas samman med sociala strukturer. Detta är i sig inte en anmärkningsvärd ansats. Genom det diskursanalytiska intresset inom språkvetenskapen har antagandet om en sådan relation kommit att bli mer eller mindre okontroversiellt. Referenser till en så kallad konstruktivistisk språksyn där språk beskrivs som handling i en social praktik och samband mellan språk och makt, är gängse inom den samtida språkforskningen. Jag kommer, liksom tidigare Gustav Westberg i en snarlik mindre analys av Folk­hälso­myndighetens texter, att utnyttja analysverktyg från socialsemiotiken och den sy­stemisk-funktionella grammatiken.

Analysen av Folkhälsomyndighetens allmänna råd syftar till att visa kravställande egenskaper i texten, grad av förpliktelse och på vilket sätt mottagaren syns och omnämns. I analysmodellen, som refereras till som en interpersonell språklig dimension, beaktas fyra grundläggande språkhandlingar: påståenden, frågor, uppmaningar och erbjudanden. Detta för att se hur texten representerar krav från avsändaren till mottagaren. Språk­handlingar ska förstås i ett pragmatiskt och funktionellt ljus; de är alltså inte med nödvändighet grammatiska kategorier. Språkhandlingar kopplas till avsändarens roll, vilken kan vara antingen givande (påståenden och erbjudanden) eller krävande (frågor och uppmaningar). Vidare erbjuder modellen analys av förpliktelse genom att uppmärksamma bruket av modala uttryck med olika grad av förpliktelser: måste, ska, behöva, böra, kan, brukar, vill, kan, får etc. Skalan ska ses som fallande från hög förpliktelse ”måste” till medelhög förpliktelse ”böra” och låg förpliktelse ”får”.  Den tredje analyskategorin, hur mottagaren syns i texten, är kopplad till uttryck för tilltal och omtal. I vissa fall anges antal förekomster av olika analysvariabler, mest för att ge en indikation om i vilken utsträckning dessa används. Studien ska dock i huvudsak betraktas som kvalitativ.

Krav på individen

Jag börjar med Folkhälsomyndighetens sätt att språkligt kommunicera krav genom att se vilka språkhandlingarna de allmänna råden uppvisar. Lejonparten, 183 stycken, av de sammanlagt 191 grafiska meningarna är av den grammatiska satstypen påståenden och åtta av råden är grammatiska uppmaningar. Inga erbjudanden eller frågor förekommer. Det ger ett första intryck av låg grad av kravställande på mottagaren. Språkligt förefaller Folkhälsomyndigheten vara givande; man förmedlar information i de allmänna råden: ”Covid-19 sprids fortfarande i flera delar av Sverige och en viktig del i att minska smittspridningen är att hålla avstånd och ha få nära kontakter.” Det är så vi känner igen det typiskt informationsförmedlande myndighetsspråket. Någon gång finns också uppmaningar med verb i imperativ: ”Håll avstånd, stanna hemma vid minsta symptom på covid-19, arbeta hemifrån när du kan, undvik miljöer där trängsel kan uppstå och umgås bara med några få familjemedlemmar eller vänner.” Båda exemplen visar grammatiska sats­typer som överensstämmer med den funktionella språkhandlingen; man talar om kongruenta språkhandlingar. Westbergs gör en intressant iakttagelse kring Folkhälso­myndig­hetens kongruenta uppmaningar. När råden omfattar konkreta praktiker som till exempel hygien, fysiskt avstånd och resande, så formuleras de som grammatiska uppmaningar med verb i imperativ form: ”Tvätta händerna ofta”, ”Håll avstånd till andra både inomhus och utomhus” och ”Res bara om nödvändigt”. Dessa är relativt tydliga i kravställandet även om ord som ”avstånd” och ”nödvändigt” är mindre precisa.

I glipan mellan uttalade och underförstådda krav

Emellertid finns det så kallade inkongruenta språkhandlingar där grammatisk form inte överensstämmer med pragmatisk funktion. Så kan följande påståendesats ”Ideella föreningar bör om möjligt skjuta upp årsmöten och liknande om mötet kräver att deltagare träffas på samma plats” uppfattas som en uppmaning. Men det är inte enbart en tolkningsfråga för envar. Modala formuleringar och ordval så som ”bör” och ”om möjligt” eller villkorsformuleringar som ”om mötet kräver” bidrar till förståelsen av att påståendet som en uppmaning i pragmatisk-funktionell mening. Ur styrningsperspektiv är detta intressant. Under de två pandemiåren har Folkhälsomyndigheten kommunicerat sammanlagt 191 råd till medborgare. Grammatiskt är endast åtta av dessa kongruenta uppmaningar. De flesta uppmaningarna är i stället inkongruenta, 54 stycken, är alltså mer än en fjärdedel av råden inkongruenta uppmaningar. Den inkongruenta formen av uppmaningar skapar ett slags implicit ställda krav. De styr därmed bort från en i huvudsak auktoritär avsändare och agerar snarast på mottagaren själv. Särskilt de tidiga allmänna råden, innan covid-vaccinet var framtaget, har formuleringar med ordet ”ansvar”: ”Var och en i Sverige har ett ansvar för att förhindra smittspridning” och ”/…/ ändrade allmänna råd som preciserar det personliga ansvaret”. Jag menar att vi kan förstå styrningen genom påminnelsen om det individuella ansvaret i kombination med glipan mellan det explicita och implicita kravställandet. Ibland är styrningen tydligt auktoritär, ibland är den ett försök till att styra genom att få individen att styra sig själv. Genom språklig implicithet under ett explicit språkligt täcke av relativ tydlighet söker myndigheten att styra utan pålagor om disciplin. Det blir ett sätt att försöka ”conduct to conduct”. Det är värt att uppmärksamma hur dissonansen mellan grammatisk satsform och funktionell språkhandlingsform, mellan kongruens och inkongruens, kan skapa en känsla av oklarhet i kravställandet och vem som har ansvar för att möta pandemins problem. Låt oss hålla reflektionen om oklarhet i minnet en liten stund inför den kommande diskussionen om mottagandet av råden om diskussionen om makt­ens utövande.

Råd och rekommendationer

I anslutning till tanken om oklart kravställande måste verbet ”rekommendera” nämnas.

Under pandemin valde Sverige, i tvärtemot många andra europeiska länder, ett icke-auktoritärt tillvägagångssätt för att förhindra smittspridningen av covid-19. Politiker och myndigheter vädjade till allmänheten att vara försiktig och man presenterade rekommendationer i stället för nedstängning av hela samhället. Tidigt under pandemin vidtog en diskussion om Folkhälsomyndighetens uppmaningar. Dessa uttrycktes ju, som vi precis har sett, sällan som grammatiska uppmaningar utan som formulerades som ”rekommendationer”. Ordet ”rekommendation” är problematiskt i sammanhang av styrning, eftersom dess betydelse är kontextberoende genom att det också återfinns i allmänspråket. Åsa Holmér, terminolog på Språkrådet, såg sig under pandemin föranledd att reda ut begreppet. När en myndighet ger en rekommendation så är det en starkt grundad uppmaning från experter. En sådan är i bästa fall grundad på forskning och beprövad erfarenhet. Holmér understryker att det inte rör sig om tips eller önskemål som bygger på godtycke. Därtill finns begreppet ”allmänna råd” med koppling till lagen. Det som komplicerar styrningskommunikationen är förstås att orden ”rekommendation” och ”råd” båda åter­finns i vardagliga diskurser. Flera av de grammatiska påståendena är formulerade med verbet ”rekommendera”, exempelvis ”Personer som reser med kollektivtrafik, där det inte går att hålla avstånd genom att boka plats, rekommenderas att bära munskydd under de tider på vardagen då många människor vanligtvis reser: klockan 7–9 samt 16–18 vardagar.” Precis som Åsa Holmér påpekar är detta ett problematiskt ordval eftersom verbet ”rekommendera” har en kontextberoende betydelse. Den som läser detta måste veta att myndigheters rekommendationer är en starkt grundad uppmaning från experter.

Förpliktelse och tilltal

Analysen av förpliktelsegrad i de allmänna råden koncentreras till de modala verben. Av materialets 68 förekomster av modala hjälpverb signalerar 22 fynd av ”måste”, ”ska”, ”be­höver”, ”rekommenderas” hög förpliktelse, alltså cirka en tredjedel. 15 förekomster av ”kan” och ”får” anger låg förpliktelse och 31 stycken, knappt hälften, ”bör” medelhög förpliktelsegrad. Det förefaller alltså som att medelhög förpliktelse är den dominerande modaliteten i de allmänna råden. Den medelhög förpliktelsegraden passar in i tanken om en mjuk styrning. Slutligen tilltalet, som generellt sett är opersonligt: ”man”, ”alla”, ”personer”, ”befolkningen” etc. I stället skrivs råden med opersonliga formuleringar som ”Det är också viktigt att …”, ”Den som behöver resa kollektivt …”, ”Personer som …” och ”man”. Vid nio tillfällen kommuniceras råd med ett direkt ”du”. Det direkta tilltalet sammanfaller alltid med uppmaningar i imperativ form: ” Planera din resa så att du kan välja platsbokning, välj andra sätt att färdas än kollektivtrafik och allmänna färdmedel där platsbiljett inte erbjuds.” Detta är tydligt auktoritärt och tydligt riktat till individen. Intressant i perspektivet av governmentalitet är att de direkta uttrycken ”var och en” ofta formuleras med ordet ”ansvar”: ”Var och en i Sverige har ett ansvar för att förhindra spridning”. När det kommer till hög förpliktelse och tydligt kravställande så legitimerar myndighetens kommunikation moraliskt handlande med appell till mottagarens frivillighet att vara en god medborgare. Men även här blir kravställandet otydligt just för att ”ta ansvar” är en formulering vars omfattning och innehåll lämnar mycket till mottagaren att bestämma.

Folkhälsomyndighetens försök till styrning

Analysen av språkliga resurser i Folkhälsomyndighetens allmänna råd, visar att man strävar efter att skapa ett gemensamt projekt för att komma igenom krisen. Dock är styrningen oklar. I vissa fall är den tydligt kravställande och har ett direkt du-tilltal riktat till mottagaren. Till övervägande del är styrningen emellertid formulerad som implicit kravställande, medelhögt signalerad förpliktelse, opersonligt tilltal och för många oklara formuleringar som ”allmänna råd” och ”rekommendationer”. Vissa uppmaningar till eget ansvar är tydliga, men merparten av de språkliga uttrycken öppnar för tolkning genom underför­ståddhet, vilka jag förstår som öppning för mjuk styrning.  I retoriska situationer som om­fattar starka känslor av oro, rädsla och dödsångest, menar jag att oklarheten i styrningen försvagar rörelsen mot att delta i det gemensamma projektet och i den mjuka styrningens reflexivitet ”to conduct oneself”. Jag ska gå vidare med att argumentera för att moraliska handlingar i strävan att bli goda medborgare, hindras av affekt och känslor. I min argu­men­tation söker jag efter reaktioner i mottagandet av den mjuka styrningen och ett urval av diskussioner om maktutövande under pandemin så som de har förekommit i sociala me­dier. Jag börjar med att resonera om sociala mediers potentiella betydelse för demokrati och gemensamma projekt mellan myndighet och medborgare men också medborgare emellan.

En agora för vår tid

Demokratin i Antikens Grekland var uppbyggd av aktivt deltagande i polis’, stadsstaternas, gemenskap och på att det fanns en plats där detta kunde ske, agoran. När jag samtalar med Anna Toss, sociala medier-redaktör på myndighetssiten Krisinformation.se, hör jag hur Antikens sätt att organisera demokrati återspeglas i myndighetens motivering till att börja kommunicera i sociala medier.

2008 startades Krisinformation.se vars uppgift är att samla bekräftad information från andra myndigheter under pågående och befarade samhällskriser. De ger också information om officiell ansvarsfördelning vid olika kriser. Krisinformation var tidiga med att använda sociala medier. I april 2009 började man som andra myndighet i Sverige att twittra och tre år senare startades en Facebooksida och därefter ett Instagramkonto. Enligt redaktör Anna Toss är syftet att sprida information på ett effektivt och tillgängligt sätt och Twitter lyfts fram som en särskilt snabb informationskanal. Utöver traditionell myndighetskommunikation med mer eller mindre monologisk informationsförmedling, ville man utvidga möjligheten till dialog mellan myndighet och medborgare samt verka för ökad delaktighet. Tidigt började man aktivt bjuda in medborgare som informationsgivare varje gång man testade VMA-signalen, ”Hesa Fredrik”, i syfte att få information om signalen hördes lokalt eller inte. Det här informationsutbytet via sociala medier är inte så trivialt som det i förstone förefaller. Det har dubbla funktioner. Vid sidan av den i och för sig viktiga informationen om VMA-signalen fungerar eller ej, så är utbytet, eller snarast uppmaningen till utbyte, en manifestation av det reciproka och som jag ser det en symboliskt viktig handling för att lyfta fram viljan om allas delaktighet. Snabb information, dialog och informations­utbyte, menar Anna Toss, ger stöd för den demokratiska idéen om en offentlig plats för diskussion och delaktighet. Dialog och informationsutbyte torde göra en mer transparent offentlig verksamhet möjlig. Det fanns ursprungligen en förhoppning om att kommunikationen i sociala medier skulle erbjuda ett minskat avstånd till makten. Kris­infor­mation ville alltså verka för delaktighet och skapa tillit mellan myndighet och medborgare.

Sociala medier är ju just – sociala. Som följd villkorar dessa medier ett slags tonalitet för såväl språk som handling i riktning mot en informaliserad typ av kommunikation. Socio­logen Barbara A. Misztal är inte ensam när hon pekar ut kommunikationskanaler och nya medier i diskussionen om informalisering. Hon säger att ”the relationship in society be­tween formal and informal is being eroded by new electronic means of communication, and that this requires open, unrestricted, reciprocal communication”. Man skulle kunna säga att de sociala medierna på ett inherent sätt villkorar inte bara informellt språkbruk utan också informellt handlande som därmed ger understöd av det privata och av individen.

Tidigare forskning har associerat informalisering av offentliga diskurser som typiskt för förändringar av hierarkier, sociabilitet och jämställdhetsideal. Ann Öhrberg visar till exempel hur möjlighet till sociabilitet inom 1700-talets samfund skapade ett intresse för social interaktion genom samtal. Intresset var emellertid inte riktat mot det vardagliga samtalet, utan mot samtalet som konst. Sociabiliteten inom samfunden handlade primärt om att röra sig mot prestigefulla normer och bildade idéer. I likhet med 1700-talets ­belevade kulturer så brukar det moderna samhällets generella informalisering tillskrivas jämställdhetsideal och ökad social rörlighet, med den skillnaden att jämställdhetsutvecklingen och den sociala rörligheten primärt syftar till att skapa minskade sociala klyftor. Som ett led i detta har stat och myndigheters inflytande ökat, åtminstone i Sverige, inom områden som tidigare tillhört den privata sfären, som exempelvis sjukförsäkring och barnbidrag. Till konsekvenserna kan räknas ett mer begripligt myndighetsspråk och en mer privat språklig stil mellan myndighet och medborgare. Man kan säga att gränsen mellan det privata och det offentliga har blivit mer oskarp, vilket också avspeglats i språket. Frågan är dock om det förändrade språkbruket verkligen har inneburit en större transparens och bidragit till en ökad demokratisering.  Inom till exempel den kritiska diskursanalysen har röster som hävdar motsatsen höjts då man menar att förändringar mot en mer privat associerad domän i myndighetsspråket i själva verket kan dölja verkliga maktförhållanden i samhället. Ytterligare ett perspektiv är att otydliga hierarkier, ökad social rörlighet och en allmänt minskad tilltro till och ifrågasättande av auktoriteter och normsystem kan leda till en accentuering av individen.

Biopolitiken rör vid personen och hennes liv. Förändringen mot en mer informaliserad offentlig diskurs torde ha betydelse för den reflektiva styrningen. Vi kan, i likhet med redaktören på Krisinformation, hysa en förhoppning om att sociala medier möjliggör aktivt deltagande på en gemensam plats och att detta skapar delaktighet. Jag ska återkomma till reaktioner på Folkhälsomyndighetens styrningstaktik, men vill först sätta ljuset på hur relationer och ”det privata” kan se ut när rädsla och oro finns med som komponent. Materialet är från Krisinformations Twitter.

När VMA-signalen ”Hesa Fredrik” ljöd av misstag en sommarkväll i juli 2018 resul­terade det i en 19 timmar lång Twittertråd som totalt omfattas av 1.812 poster. Kris­infor­ma­tion publicerar endast bekräftad information varför det tog 11 minuter innan de kunde kommunicera att signalen var felaktig. Under de 11 minuterna postades 330 stycken tweetar och halvtimmen efter myndighetens information om att signalen var fel postades ytterligare 594 tweetar. Medborgarna var med andra ord mycket aktiva och krävde snabb information, 11 minuter är en lång tid på Twitter. Medborgare vänder sig till myndighetens sociala medier-plattformar för att få svar. Får man inte det så hjälper man varandra. Frågor är vanliga: ”Hesa Fredrik larm. Vad är det som händer?” är kanske i första hand riktade till Krisinformation, men också till alla andra människor som befinner sig på platt­formen. ”Tydligen ett falskt larm” twittrar någon och en annan ”Det glädjer mig dock att folk reagerar så snabbt”. Jag ser en ansats till att när myndigheten inte ger information, så tar andra medborgare över och förmedlar information. Det här visar att indi­videns oro uttrycks offentligt vid en händelse som i sig skapar gemensam oro. Tweet­arna visar också en minskad respekt för den officiella makten genom att inläggen kan bli humoristiska och kopplade till det privata: ”Satte kvällsteet i halsen!! :O”, ”Å jag som sprang ner i källaren […]” och ”Nä veden var slut … kom inga röksignaler”. Dessutom före­kommer mer aggressiva inlägg som rör Krisinformations handlande ”Det är fan inte godkänt att det tar 10 minuter att komma ut med den infon” och ”Precis. Om de har ’fuckat upp’ så kan de väl åtminstone fortsätta hela linan ut”. Inläggen är känslostyrda och inte ­sällan uttrycks kritik mot hur myndigheten agerar, eller inte agerar.

Twitter är den plattform som tydligast öppnar för känslostyrda reaktioner och affektiv kritik mot myndigheters handlingar och styrning. Det gäller också mottagandet av stat och myndigheters allmänna råd under pandemin. De affektiva responserna i interaktionerna på myndigheternas plattformar är dock sedan länge bortmodererade. Men redaktörerna på Krisinformations redaktion kan bekräfta att responser på plattformen Flashback liknar dem som man modererar bort. Dessa ger en fingervisning om hur diskussionen i sociala medier har sett ut. Under rubriken ”Sverige – Varför är vi så jäkla otydliga? Var är direktiven?” på Flashback träder olika receptioner fram. Någon säger ”det verkar definitivt inte som att den [informationen] är otydlig. Sunt förnuft går under varje rekommendation” och ”Frivillighet och eget omdöme räcker gott för att stoppa smittan” eller som i motsatsen i rubrikfrågan ”Varför är vi så jäkla otydliga? Var är direktiven?”. Det här är tänkvärt. Makten tar form inom oss och blir en del av oss själva, vårt sätt att vara och tänka. Men för att ”conduct to conduct” måste stat och myndighet fånga upp människors upplevda egenintresse och förstå hur medborgare känner och tänker. Är det ens möjligt att finna ett sådant gemensamt egenintresse och en förståelse för hur en hel befolkning känner och tänker? Ja, på ett övergripande plan kring mer generella frågor tror jag det. Politiker, och kanske ännu mer myndigheter, måste helt enkelt förhålla sig till doxa, det allmänt accepterade. Av det skälet måste styrningen ske mot fonden av vilka rådande trosföreställningar som finns och vilka försanthållandena är. Referensen till Perelmans tankar om att hitta argumenten som gör anspråk på att gälla för alla, att med argumentation få medhåll från det universella auditoriet blir given. Men när det gäller grundläggande rädslor för svår sjukdom och död, när det gäller detaljerade aspekter kopplade till exempelvis pålagor om munskydd eller ej, då frågar jag igen, är det ens möjligt att hitta det gemensamma och allmänt accepterade, att hitta argument som gör anspråk på att gälla för alla? Jag blir svaret skyldig.

Kraven på auktoritär makt

Jag skulle kunna stanna där och konstatera att den svenska styrningen under pandemin delvis har skett med appell till självtekniker. Det har fungerat och det har inte fungerat. Emellertid har de sociala mediernas öppnat för medborgares förhandling om hur makten tar form. De i mitt tycke särskilt intressanta kommentarerna på Flashback är de som rör formen för suveränitetens styrning. De kommentarerna lockar nämligen fram en folkets maktanalys. Så här kan det se ut: ”Istället lägger man ALLT på individen, genom ”rekommendationer”. Gå inte ut, men stöd din lokala restaurang. Om ni måste resa i påsk, tänk på de äldre. Vad är det för jävla ledarskap?” och en annan ”Du har rätt i att det är en annan sorts ledarskap. Den kräver mer av oss. Och vi är kanske inte riktigt så bra som det vi tror att vi är. /…/ Men fan tacksam jag är att inte bli behandlad som ett barn som behöver en livrem för att göra rätt.”

Vid sidan av dem som uppskattar den mjuka styrningens reflexivitet, förefaller en önskan om en återgång till ett mer disciplinärt samhälle framträda. Kanske en mot­reaktion mot den mjuka styrningen? Kanske en önskan hos individen om att slippa ta eget ansvar?

Jag tror att tanken på att slippa det egna ansvaret kan vara en, om än trivial, förklaring. Diskussionen om makten och kritiken mot den mjuka styrningen kom nämligen att få andra mer prominenta uttryck, bland annat i ett upprop från 22 forskare på DN Debatt. Gruppen drev frågor rörande hanteringen av coronapandemin med tydlig kritik av styr­ningsformerna. De var mycket kritiska till Folkhälsomyndigheten och formulerad krav på tydligare auktoritär styrning och förespråkade bland annat stängda skolor, hårdare karantän, obligatoriska munskydd i offentliga miljöer. De ville att den politiska nivån skulle ta större ansvar och beordra en nedstängning av samhället på samma vis som i flera andra europeiska länder. Efter debattartikeln kom dessa att bilda ”Vetenskapsforum covid 19” och ”Vetcov19” i sociala medier. Deras anhängare var mycket aktiva i sociala medier. Kritiken och önskan fick genomslag både i redaktionella och sociala medier.

Ytterligare en röst i diskussionen om makt och pandemins styrning var ”Mask up Sweden”. Till skillnad från den organiserade gruppen ”Vetcov19” är det en hashtag (#maskup­sweden) som också den fick stort genomslag i sociala medier under pandemiåren. Under hashtagen krävdes att det skulle bli obligatoriskt att bära munskydd i offentliga miljöer (utomhus och inomhus). Man gick emot styrning genom frivilligheten. Slutligen vill jag nämna ”Mewas”, Media watch dogs of Sweden, som var en sluten Facebook-grupp som verkade opinionsbildade. Opinionsarbetet under pandemin inriktades delvis på politiker inom EU och i olika europeiska länder men framför allt på redaktionella medier runt om i Europa. I det senare var de framgångsrika, enligt en granskning av Sveriges Radio Ekot. Gruppen, som fick stort genomslag i sociala medier i Sverige och var mycket aktiva på Twitter, drev bland annat åsikten att svenska medier lät sig styras av statsmakterna och hindrade att sanningen om konsekvenserna av den svenska hanteringen av Covid-19 kom fram. Sveriges Radio Ekots granskning av deras verksamhet presenterades som ett bevis på att medierna gick i statsmakternas ledband.

Det vi ser i tider av samhällskriser är inte främst en diskussion präglad av delaktighet i beslutsfattande, utan snarast en förskjutning av diskussionen om hur styrningen ser ut och hur man vill att den ska se ut. Att makten ska utövas inifrån människor och att det privata registret kommer in i de offentliga diskurserna ger ett större fokus på individen. I vissa fall ser medborgare sig själv dessutom som kunder eller till och med uppdragsgivare. Den här responsen är hämtad från Krisinformations Twitter: ”Vi betalar era löner. Ni existerar på grund av oss. Ni ska hålla en hög service för oss”. Konsekvensen är att individens perspektiv överflyglar diskussionen om det gemensamma projektet. Det som kan vara reflexiv styr­ning ”to conduct oneself” och legitimering av moraliska handlingar med målet att vara en god medborgare, tycks slå tillbaka på tanken om att medborgare betalar för eller till och med köper tjänster av staten.

Om man väljer att se sociala medier som en modern agora, en mötesplats för diskussion om det gemensamma, så visar reaktioner och inlägg i sociala medier att uppskattning av den mjuka styrningens ”conduct to conduct” under pandemin finns. Samtidigt ser vi att krafter för mer disciplinär styrning får luft under vingarna. Kanske kan de reaktionerna förstås av starka känslor, oro och rädsla. Starka röster och kraftfulla opionsbildare ropar efter ett bestraffande och mer auktoritärt organiserat samhälle.

Den här studien ger vid handen att bilden av sociala medier som en modern agora på många sätt är missvisande. Möjligen har förändringen av de offentliga diskurserna mot interaktiva fora ironiskt nog skapat en önskan om minskad delaktighet i det demokratiska samtalet. Åtminstone för vissa av samhällets medborgare.

Referenser

Arendt, Hannah. The Human Condition. Chicago: Chicago Press, 1958.

Birdwell, Jonathan. “A New Agora? The Internet and Everyday Deliberative Democracy”. I Lerner von Obama? Das Internet als Ressource und Risiko für die Politik, redigerat av Bertelsmann-Stiftung, 165–184. Verl. Bertelsmann-Stiftung, 2009.

Damiris, Niklas & Helga Wild. “The Internet: A new agora?” I An Ethical Global Information Society, redigerat av Jacques Berleur J. & Diana Whitehouse, 307–317. Boston: Springer, 1997.

Dean, Mitchell. Governmentality. Power and Rule in Modern Society, 2. ed., Thousand Oaks: SAGE Publications, 2010.

Fairclough, Norman. Discourse and social change. Cambridge: Polity Press, 1992.

Foucault, Michel. “Governmentality”. I The Foucault Effect: Studies in Governmentality, översat av Rosi Braidotti och reviderat av Colin Gordon, redigerat av Graham Burchell, Colin Gordon och Peter Miller, 87–104. Chicago: University of Chicago Press, 1991.

Gustavsson, Klas & Hörnqvist, Magnus. “Regementalitet, fängelser och nyliberalism”. Fronesis: årsskrift för ­historieämnet. Örebro: Humanistiska institutionen, Örebro universitet, 2015.

Halliday, M.A.K. An introduction to functional grammar. 3. Upplaga, rev. av Christian M.I.M. Matthiessen. London: Arnold, 2014.

Hodge, Bob & Kress, Gunther R. Social Semiotics. Ithaca: Cornell University Press, 1988.

Josephson, Olle. “Ju” – ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk. 4 uppl. Lund: Studentlitteratur, 2013.

van Leeuwen, Theo. Introducing Social Semiotics. London: Routledge, 2005.

Lind Palicki, Lena. ”Normaliserade föräldrar: en undersökning av Försäkringskassans broschyrer 1974–2007”. Doktorsavhandling, Örebro: Örebro universitet, 2010.

Löfgren, Orvar. Hej, det är från försäkringskassan!: informaliseringen av Sverige. Stockholm: Natur och kultur, 1988.

Mitsztal, Barbara A. Informality: Social theory and contemporary practice. London: Routledge, 2000.

Rose, Nikolas. Powers of freedom: reframing political thought. Cambridge: Cambridge University Press, 1999.

Rosengren, Mats. Doxologi: en essä om kunskap. Åstorp: Retorikförlaget, 2008.

Waters, William. Unemployment and Government: Genealogies of the Social. Cambridge: Cambridge University Press, 2000.

Westberg, Gustav. Corona, vaghet och skam. Språk och stil NF30, 2020.

Wodak, Ruth & Michael Meyer. “Critical Discourse Studies”. I Methods of Critical Discourse Studies. 3. upplaga, redigerat av Ruth Wodak & Michael Meyer, 1–22. Los Angeles, London, New Dehli, Singapore & Washington DC: SAGE, 2016.

Öhrberg, Ann. ”Between the civic and the polite: Classical rhetoric, eloquence and gender in late eighteenth century Sweden. I Metamorphoses of rhetoric: Classical rhetoric in the eighteenth century, redigerat av Otto Fischer & Ann Öhrberg, 173–204. Uppsala: Uppsala University, 2011.

Öhrberg, Ann. ”’Fasa för all flärd, konstlan och föreställning’ Den ideala retorn inom 1700-talets nya offentlighet”. Samlaren. Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning 131 (2010): 38–85.

Elektroniska resurser

Carlsson, Marcus et alia. ”Folkhälsomyndigheten har misslyckats – nu måste politikerna gripa in”. Dagens Nyheter. 24 april 2020. https://www.dn.se/debatt/folkhalsomyndigheten-har-misslyckats-nu-maste-politikerna-gripa-in/.

Flashback. “Sverige – Varför är vi så jäkla otydliga? Var är direktiven?”. Tillgänglig 31 mars 2020. https://www.flashback.org/t3132275.

Folkhälsomyndigheten. Tillgänglig 12 augusti 2022. https://www.folkhalsomyndigheten.se/.

Folkhälsomyndighetens nyhetsarkiv. https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/.

Krisberedskapsmyndigheten. “Krisberedskapsmyndigheten öppnar ny webbportal för krisinformation”. Tillgänglig 29 april 2008. https://www.mynewsdesk.com/se/kbm/pressreleases/krisberedskapsmyndigheten-oeppnar-ny-webbportal-foer-krisinformation-211778.

”MaskUpSweden”. Twitter. Tillgänglig 12 augusti 202. https://twitter.com/maskupsweden.

Rogvall, Filippa. ”Mannen bakom gruppen: ’Handlar inte om att skada Sverigebilden’”. Expressen. 9 februari 2021. https://www.expressen.se/nyheter/mannen-bakom-gruppen-handlar-inte-om-att-skada-sverigebilden/.

Språkrådet: Språkrådsbloggen. ”Ord i coronans spår: rekommendation”. Tillgänglig 3 april 2020, https://www.isof.se/lar-dig-mer/bloggar/sprakradsbloggen/inlagg/.

”Vetenskapsforum Covid-19”. Twitter. Tillgänglig 12 augusti 2022. https://twitter.com/vetcov19.

Author profile

Gunilla Almström Persson is researcher and Senior Lecturer in Swedish and Rhetoric at Stockholm University

Lämna ett svar