Mördande ­presentationer

Retorisk presentation. Vi har alla upplevt det: en föredragshållare som läser ett mördande trist manus direkt från en OH-­transparang med mikroskopiskt typ­snitt eller en färgsprakande PowerPoint-presentation med förvirrande layout. Kanske har du till och med gjort det själv? Bo Renberg förklarar här varför vi alla trillar i OH-fällan. Och inte minst: hur du undviker att göra samma fel.

Mördande ­presentationer

Bo Renberg

I begynnelsen var ordet.

I föredrag är det däremot vanligt med en annan ordning: ljuset blir till före ordet. Föredragshållaren inleder sitt an­förande med att slå på overhead-projektorn och lägga på en transparang. Ljuskällan drar uppmärksamheten från talaren och framförandet formar sig sedan till en sorts muntlig kommentar till ett antal texter som visas på duk.

Om det vill sig riktigt illa är textmassan på transparangerna omfattande och kompakt, språket grammatiskt krångligt och texttypsnittet alldeles för litet. Som åhörare försöker man pliktskyldigast anteckna det som visas, en ambition som ganska snart visar sig vara omöjlig eller meningslös. Efter en stund orkar man inte ens läsa de mastiga texterna och till sist tappar man även intresset för att lyssna.

Den här typen av presentationsteknik har vi alla genom­lidit som åhörare, men det egendomliga är att vi i egenskap av föredragshållare fortsätter att utsätta andra för samma ­plåga – i större eller mindre utsträckning. Hur kommer det sig? Vad är det egentligen som håller den här retoriska vendettan vid liv?

Annons

Praktisk argumentation

Praktisk argumentation

Grundbok i retorisk argumentation - för alla som argumenterar eller behöver genomskåda andras argumentation. Läs mer...

Read more

Professionell autopilot

”Presentationsteknik” kan på ett okomplicerat och positivt sätt beskrivas som en typ av informerande tal med stöd av visuella tekniska hjälpmedel. OH-tekniken – och dess digitala efterföljare, PowerPoint – fungerar som livsuppehållande respirator för den orutinerade talaren och som bekväm autopilot för den professionella föredragshållaren. Den goda tanken är att det som visas ska förstärka det som sägs.

Men i praktiken fungerar det sällan så. En näraliggande förklaring kan vara att det ofta är ovana och ovilliga talare som tvingas in i talarsituationer där ”presentationsteknik” är den givna formen. Men även skickliga föredragshållare och rutinerade lärare faller offer för de retoriska avarter som alla handböcker varnar för, vilket tyder på att det finns komplicerade retoriska fällor inbyggda i genren. Att ”informera” och ”presentera” verkar lätt, men är i själva verket mycket svårt att göra på ett bra sätt.

Jag ska här fokusera på de retoriska utmaningar som presentationstekniken ställer oss inför genom att diskutera

•     det språkliga tänkandes funktion
•     förhållandet mellan kroppsspråket, talspråket, bildspråket och skriftspråket
•     förhållandet mellan ord och bild
•     skrivprocessens inverkan på talförberedelsen
•     föredragshållares bristande mottagarmedvetenhet.

Lyssna, läsa, skriva

Informerande tal är i viss mening den allra svåraste av retoriska genrer. Det beror bland annat på att det är svårt att få åhörarna intresserade och engagerade av en framställning där tyngdpunkten ligger på det sakliga innehållet utan omedelbar koppling till mottagarnas behov och värderingar. Budskapet är dessutom ofta komplicerat och abstrakt; det är logos – orden, logiken, det intellektuella innehållet – som dominerar.

Under ett sådant föredrag är det framför allt den vänstra hjärnhalvan, där vårt språkliga tänkande och vårt ordminne finns, som aktiveras. Om vi som lyssnare samtidigt försöker läsa och anteckna det som visas på OH tvingar vi det semantiska minnet att strukturera tre olika processer på en och samma gång. Är innehållet enkelt och tempot inte alltför uppdrivet klarar vi av att göra dessa tre språkliga aktiviteter samtidigt (förmågan kan dessutom tränas upp), men under alla omständigheter är det intellektuellt krävande, inte minst därför att vårt arbetsminne har en begränsad kapacitet och i princip bara kan hålla reda på sju enheter åt gången.

Att lyssna, att läsa och att skriva är dessutom språkliga aktiviteter som utmärks av två processer som går i motsatt riktning: ”bottom-up” och ”top-down”. När vi till exempel läser en text fogar vi ord till ord och skapar oss successivt en ”mening” av de sammanfogade enskilda orden (bottom-up), men samtidigt börjar vi – med utgångspunkt i de ord vi fogat samman – gissa oss till helheten, ”meningen” (top-down). Om texten är lättläst och ämnet välbekant går läsningen snabbt; vi behöver bara läsa några ord för att ana oss till tankegången. Men om innehållet är nytt och komplicerat har vi svårt att ”gissa” rätt, och då måste vi hela tiden om­pröva våra ”hypoteser” om vad texten går ut på.

Om man som talare verkligen är angelägen om att mot­tagarna ska tillgodogöra sig ett sammansatt intellektuellt innehåll bör man följaktligen undvika att splittra deras uppmärksamhet på olika språkliga aktiviteter. Om man i stället koordinerar mottagarnas lyssnande, läsande och skriv­ande på ett genomtänkt sätt, kan det språkligt förmedlade budskapet förstärkas.

Kroppsspråket

Under ett föredrag är det flera olika former av språkliga uttryck som samverkar – kroppsspråk, talspråk, skriftspråk och bildspråk – och vi är bara delvis medvetna om det intrikata samspel som pågår i språkpsykologiskt avseende. Kroppsspråket är vårt ”första språk”, förankrat i vår däggdjurskropp, i våra naturliga rörelser, i vår fantasiförmåga och i vår unika känsla för rytm. Kroppsspråket är naturligt kopplat till vår kommunikation med fysiskt närvarande människor. Därför kan vi inte tala naturligt med någon utan att (omedvetet) använda gester och minspel som kompletterar våra verbalt formulerade tankar och känslor.

När vi utnyttjar kommunikationsteknik i någon form – skrift, OH-bilder, mikrofon, video osv. – störs eller förändras alltid den kommunikation som kroppsspråket förmedlar. Talarens och lyssnarens ömsesidiga kontakt minskar när OH-bilder dominerar ett framförande. Detta behöver i och för sig inte motverka den faktiska informationsöverföringen, men det är viktigt att man som talare är medveten om att medieringen av budskapet förändras. Man får inte heller glömma att kroppsspråket inte bara har en känslomässig funktion utan även en logisk: det hjälper lyssnarna att inte bara uppleva, utan även att strukturera och förstå det som sägs.

Att OH och PowerPoint utnyttjas för att kamouflera och motverka den exponeringsrädsla som många ovana talare känner är lätt att förstå. Talaren förvandlar sig (omedvetet) till ”en del av publiken” genom att tala till sina OH-bilder i stället för till åhörarna. Ur retorisk synvinkel är ett sådant framförande emellertid inte försvarligt. Att våga möta publiken och att våga exponera sig själv är en viktig ingrediens i det förtroendeskapande ethos som ingår i en retorisk situation.

Ordspråket och bildspråket

Liksom kroppsspråket utvecklades vårt talspråk i en evolutionär process som tog ett par miljoner år. Vår förmåga att framställa bilder är däremot en sen kulturell produkt. För att förstå vad en bild är måste man ha tillgång till ord – ett verbalt språk. Bilder uppfattar vi med vår högra hjärnhalva. Vi kan uppleva bilder – färger, former och mönster – utan ord, men för att förstå att det är en ”bild” – en representation – som vi har framför oss, måste vi kunna tänka begreppsligt, språkligt. I samma ögonblick som vi i någon mening börjar ”tyda” en bild, kopplas vårt semantiska minne in och den vänstra hjärnhalvans språkcentrum börjar operera med analytiska och syntaktiska strukturer.

Bilden talar till vårt skarpaste sinnesorgan, synen. Vår förmåga att uppfatta bilder bygger på vår förmåga till rumslig orientering. Den spatiala förmågan är holistisk, vilket innebär att vi mycket snabbt kan skaffa oss en helhetsuppfattning av en bild. Det verbala språket – både det talade och det skrivna – medieras däremot temporalt, i tidsföljd. Vi levererar och tar emot orden ett efter ett och vi måste dessutom ordna dem efter ett bestämt grammatiskt system för att de ska bli meningsbärande. Orden ingår i ett kommunikations­system som arbetar mycket långsammare än vår förmåga att uppfatta synintryck och reagera på dessa. Men när vi väl har lärt oss det verbala språket kan vi med dess symboler precisera innebörder och förmedla komplicerade tankegångar på ett sätt som inte är möjligt med hjälp av bilder.

Den klassiska retorikens betoning av bildspråkets (tropernas) betydelse belyser hur viktigt vårt synminne är för vårt språkliga tänkande. När vi använder oss av metaforer ut­nyttjar vi både vår förmåga till symboliskt tänkande och vår visualiseringsförmåga: det vi ”ser” med orden blir bilder som fastnar i vårt synminne. Många metaforiska begrepp speglar tydligt den betydelse som vårt synsinne har för vårt abstrakta tänkande. När vi till exempel tänker på framtiden eller det förflutna utgår vi ofta från ett metaforiskt begrepp som innebär att vi ”ser” det vi i själva verket ”tänker”. Vi talar om att se framåt, blicka bakåt, ha visioner, reflektera, och vi strukturerar vårt tänkande med hjälp av synpunkter, synvinklar, perspektiv, fokus och överblick. I engelskan betyder see både se och förstå, och i svenskan avspeglar sig samma metaforiska grundbegrepp i uttryck som ”jag kan inte se att detta har någon betydelse, ser du”. Våra ögon tycks fungera som ett verktyg för vårt tänkande och vårt förstånd; vi inser och vi skaffar oss insikt. Detta innebär naturligtvis inte att bilder kan ersätta ord; metaforernas styrka ligger i att de förmedlar kontakten mellan vår syn och vårt språkliga tänkande.

Både ord och bilder är symboler – tecken som represen­terar någonting annat. Det finns dock en viktig skillnad mellan ordets och bildens teckenfunktioner. Ordets symboliska funktion bygger i huvudsak på en godtycklig förbindelse mellan tecknet och det betecknade. Det innebär att kopplingen mellan ordet och den företeelse som ordet refererar till grundar sig på en överenskommelse. Bildens symboliska funktion grundar sig däremot (primärt) på likhet. Vi kan exempelvis se att en vågrät linje liknar horisonten, en lodrät linje kan vi uppfatta som en trädstam eller en mast, och en cirkel påminner oss kanske om solen. Vår rumsuppfattning bygger främst på våra visuella intryck. Vår förmåga att registrera upp – ner, framför – bakom, ovanpå – under, inne – ute, yta – djup, centrum – periferi osv. kan vi överföra från den fysiska verkligheten till bild tack vare vårt symboliska tänkande. Genom våra ögons goda förmåga att uppfatta likheter och genom våra grundläggande spatiala begrepp är bilder mer universella än ord. Vi kan ”förstå” och uppskatta 20 000-åriga grottmålningar från en helt annan kultur, medan vi däremot inte förstår det språk våra grannar talar eftersom vi inte har lärt oss detta.

Bilder och ”bilder”

Om vi försöker tillämpa dessa kognitionspsykologiska insikter på OH- och PowerPoint-tekniken kan vi dra följande praktiska slutsatser:
Illustrativa bilder (fotografier och teckningar) fungerar som uttrycksfulla och effektiva konkretiseringar och förstärkningar. Vad man måste tänka på är den snabba verkan och den känslomässigt starka effekt som naturtrogna, expres­siva, stämningsskapande och karikerade bilder har. Illustrationer på OH bör därför som regel vara enkla och neutrala för att de inte ska störa den talade framställningen. I det ögon­blick som mottagarna börjar ”tolka” en bild har de startat en språklig process som konkurrerar med tolkningen av det som talaren säger. Som talare måste man vara med­veten om att bilder påverkar betraktarens tankar och känslor på ett mer omedelbart och associativt sätt än ord. Om en föredragshållare visar en bild av Einstein får detta en helt annan effekt än om Einstein endast omtalas. Man bör alltid tänka igenom vilken verkan man vill uppnå genom att visa konkreta bilder och att vara medveten om att mottagarna kan tolka bilderna på ett sätt som man inte avsett.

Ethos-, logos- och pathosbegreppen kan med fördel utnyttjas när man analyserar bilders funktion i retoriska sammanhang. Humoristiska och stämningsskapande bilder har huvudsakligen en förtroendeskapande funktion (ethos), medan detaljrika bilder med tydlig koppling till talets innehåll (logos) kräver större tankemöda. Tendentiösa bilder bör man välja med omsorg, eftersom de i allmänhet har en stark känslomässig verkan (pathos). Urvalet och användningen av illustrativa bilder måste relateras till föredragets syfte, den aktuella publiken och det specifika innehållet.

Dekorativa bilder (blommor, mönster, streckgubbar, Clip­Art och liknade) bör man vara försiktig med att använda, eftersom de inte tillför framställningen några väsentliga ­tankar eller känslor. Man kan möjligen tycka att de har en oskyldig ethosfunktion (”lättar upp” och är ”kul”), men för det mesta har de enbart en distraherande effekt.

Schematiska bilder, till exempel diagram, flödesscheman och stiliserade illustrationer är däremot idealiska komplement till utredande framställningar, eftersom de visualiserar orsaks­förhållanden, samband, processer och funktioner. De ger en form av rumslig gestaltning åt abstrakta resonemang. En verbal förklaring som kan ta flera minuter att framsäga kan sammanfattas i en enkel skiss. Den schematiska bilden kan dessutom gestalta synkrona skeenden, vilket ibland kan vara svårt att göra verbalt eftersom språket fungerar sekventiellt.

De flesta OH-bilder som visas är emellertid rena texter. Det ligger en intressant utmaning i att dessa texter ändå kallas ”OH-bilder”. Texterna bör nämligen vara av den karaktären att de stimulerar mottagarna att utnyttja sin högra hjärn­halvas visuella och holistiska förmåga för att underlätta den vänstra hjärnhalvans språkliga och analytiska aktivitet. OH-bildernas texter bör alltså vara begränsade till omfånget, meningarna korta och enkla, och orden centrala för den begreppsbildning som står i fokus.

Poängen är att OH-texten ska ge mottagarna:

• visuellt stöd (mottagarna får en ”bild” av det aktuella ­resonemanget)
• strukturstöd (mottagarna kan tydligt urskilja resone­mangets delar och logiska hierarki)
• memoreringsstöd (mottagarnas synminne förstärker ­ordminnet).

En tumregel är att OH-texten bör komprimera – inte expandera – ett resonemang. Utvecklandet och förklaringen av en tankegång bör ske talspråkligt eftersom talet har större redundans än skriften; det innehåller mer överflödsinformation och kan anpassas till mottagarna och kommunikationssituationen. OH-texten ska fungera som en visuell utgångspunkt eller som en visuell sammanfattning av en tankegång.

Skrivet och talat

Det vetenskapliga tänkande som inleddes under den grekiska antiken hade skriftspråket som förutsättning. Detta ­gjorde att det skrivna språket tidigt fick högre status än det talade språket. Skriftspråket gjorde tankarna och idéerna bestående och autonoma. De kunde kritiseras, bearbetas och vidareutvecklas långt efter att de var uttänkta; vetandet ­kunde ordnas och ackumuleras på ett systematiskt sätt. Med boktryckarkonstens genombrott på 1500-talet blir den skrivna texten och dess grammatiska uppbyggnad den givna utgångspunkten för definitionen av ”språket”.

Skriftspråkets dominans som kulturbärande kommunika­tionsform i dagens samhälle innebär att vi tar för givet att viktiga och välgrundade budskap måste formuleras i skrift. Själva medieringen – den skrivna texten – tycks förläna innehållet en ”seriös” karaktär. Vi stöder oss helst på en skriven text när vi vill signalera att vi är väl förberedda, teoretiskt bevandrade och har ett intelligent och viktigt innehåll att förmedla.

Men det skriftspråkliga tänkandet påverkar oss även på ett mer djupgående sätt. När vi ska förbereda ett föredrag sätter vi i gång en skrivprocess. Talförberedelsen har följakt­ligen en skriftspråklig karaktär, dels genom de skrivna utkast och det manus som tar form, dels genom själva den intellektuella förberedelsen – den omfattande tankeprocess som krävs för att man ska få fram föredragets innehåll och uppläggning.

Skrivprocessen består i själva verket av två olikartade mentala processer: en ämnesfokuserad tankeprocess och en mot­tagarorienterad kommunikationsprocess. Å ena sidan vill man själv förstå och få ett samlat grepp om innehållet, å andra sidan är man angelägen att ordna och strukturera detta innehåll så att det ska få avsedd effekt på de tänkta mot­tagarna. I den konkreta arbetsprocess som skrivandet innebär sammanflätas dessa två olikartade förhållningssätt, och det är lätt att man blandar ihop den egna bearbetningen av stoffet med mottagarnas tolkning av innehållet. Vid framförandet tänker man som talare inte på att man själv har arbetat länge och ingående med den text som mottagarna nu möter för första gången. Det som för föredragshållaren är självklart kräver kanske stor koncentration från åhörarnas sida. Tendensen att överskatta mottagarnas förkunskaper och förståelse förstärks när man använder OH-bilder, eftersom det preparerade materialet ger föredragshållaren en starkare känsla av förtrogenhet med det specifika innehållet. Materialet ger talaren ett samlat grepp, överblick och minnesstöd och detta leder oftast till att presentationen forceras, vilket i allmänhet är till nackdel för lyssnarna.

OH-bilder uppmuntrar till ambitiösa förberedelser, vilket är en positiv sak, men man får aldrig glömma att OH-­materialet till syvende och sist är till för mottagarna, inte för talaren. Man bör alltså inte falla för frestelsen att använda OH-texter som manuskript. Talarens behov av strukturstöd är en sak, åhörarnas behov av att få den verbala framställningen visualiserad en annan. Att OH-bilder samtidigt kan fungera som minnesstöd för talaren är naturligtvis inte fel, tvärt­om, men den aspekten är alltid sekundär. Hur talarens manus ser ut eller vilka minnestekniker som hon använder sig av angår inte publiken; det som angår publiken är att innehållet förmedlas på ett engagerande och pedagogiskt sätt.

Att ovana talare inte behärskar innehållet i sina föredrag fullt ut och är sändarorienterade i stället för mottagar­orienterade kan man ha förståelse för. Att många kunniga föreläsare och rutinerade lärare obekymrat använder sig av OH-bilder som offentliga manuskript är däremot inte försvarbart – åtminstone inte från retorisk utgångspunkt.

Föreläsa och läsa före

En annan källa till den brist på mottagarmedvetenhet som utmärker många presentationer kan spåras till den akademiska föreläsningstraditionen. Den har sina rötter i medeltidens skolastik och dess enkla imitationspedagogik. Lärar­en föreläste – läste före – och studenterna läste efter, memorerade och reproducerade. Även om universitetsvärlden inte förblivit opåverkad av modernt pedagogiskt och didaktiskt tänkande präglas fortfarande många föreläsningar av en ensidig fokusering på vad som kommer ut (kursplanen, lit­teraturlistan, OH-texterna osv.), inte på vad som kommer in (i studenternas huvuden). ”Take it or leave it” är den traditionella föreläsarinställningen; sanningens ögonblick kommer på tentan.
Om publiken (studenterna) verkligen förstår och tar till sig det som ”går ut” under föreläsningen är i princip inte föreläsarens bekymmer, utan den enskilde studentens. Om budskapet inte ”går hem” kan detta till och med tas som intäkt för att föreläsningen hållit ”hög kvalitet” (eller att mottagarna är korkade och slappa). Om föreläsningen var trist kan det ses som ett tecken på att den var ”seriös”. Om den däremot var underhållande och lätt att förstå kan man misstänka att den var ”lättviktig” och ”ovetenskapligt”. Den här elitistiska mentaliteten får även näring från det för­hållandet att forskning har mycket högre status än undervisning. Många forskare betraktar därför undervisningen som ett nödvändigt ont och forskarkonferensen som den enda retoriska arena som ger eftersträvat anseende.

I den traditionella akademiska mentaliteten ligger inte bara en reserverad hållning till mottagarna inbäddad. I den positivistiska vetenskapstradition som under lång tid satt sin prägel på den akademiska kulturen har föreläsnings­retoriken varit fokuserad på ämnet. Den akademiska före­läsaren har uppfattat sig själv som en objektiv förmedlare av fakta och forskningsresultat. Ämnet, inte talaren eller publiken, är utgångspunkten och målet för den strikt informa­tiva framställningen. Eftersom de flesta föredragshållare i yrkesliv och samhällsdebatt har akademisk bakgrund har detta antiretoriska talarideal blivit skolbildande.

Föreläsarens fokusering på ämnet är ingen dålig sak i sig – tvärtom, men den leder lätt till att föreläsaren förlorar ur sikte det som utgör den klassiska retorikens kärna: den ­verkan på mottagarna som är det yttersta syftet med all ­kommunikation. Den aristoteliska retoriken har däremot en inbyggd mottagarmedvetenhet som gör den till en tidlös och effektiv pedagogik. För retorikern infinner sig sanningens ögonblick i själva mötet med publiken – i den förståelse och i den användning som åhörarna konstruerar med hjälp av föreläsarens ord.

Sammanfattande råd

Det utbredda OH-missbruket och det tilltagande PowerPoint-beroendet har flera orsaker:

Det informerande talet är en krävande retorisk genre som är så vanligt förekommande  att de flesta inte ens reflekterar över de utmaningar som den innebär.

Många ovana föredragshållare använder de tekniska hjälpmedlen för att  kamouflera sin osäkerhet och sina retoriska brister.

De tekniska hjälpmedlen utnyttjas primärt som stöd för talaren att förbereda och genomföra föredraget – inte som hjälpmedel som underlättar för åhörarna att tillägna sig föredragets budskap och innehåll.

En opedagogisk och anti-retorisk akademisk före­läsningskultur har också bidragit till att göra användningen av tekniska hjälpmedel sändarorienterad i stället för mot­tagarorienterad.

Om du är angelägen om att ditt föredrag med OH-bilder eller din PowerPoint-presentation ska bli bra i retorisk och pedagogisk mening bör du tänka på följande:

• Analysera varje enskild OH-bild som du tänker använda och fråga dig på vilket sätt den bidrar till att förankra ditt budskap hos åhörarna. Analysera både utformningen och ur­valet ur ett mottagarperspektiv. Kom ihåg att varje enskild OH-bild har sina specifika fördelar och nackdelar, och att du måste göra en helhetsbedömning i varje enskilt fall. Undvik att använda OH och PowerPoint av lättja eller slentrian. Använd inte OH-bilderna som ”offentligt manuskript”; ditt manus är din privatsak.
• Tänk på att teknik alltid distanserar dig från åhörarna och på att ditt kroppsspråk har en avgörande betydelse för kontakten med publiken. Låt inte OH-bilder i onödan dra uppmärksamheten till sig.
• Glöm inte att det är det talade språket som är ditt viktigaste medium under ett föredrag och att texter och bilder är komplement. Undvik att visa ”lästexter” (i motsats till rubrik­mässiga punktuppställningar) på OH. Distribuera helst sådana texter i annan form – om det är nödvändigt eller önskvärt.
• OH-texter ska komprimera – inte expandera resonemang. Bäst är punktuppställningar av rubrik- eller nyckelords­karaktär. Texterna ska ge åhörarna visuellt stöd, strukturstöd och minnesstöd.
• Glöm inte att åhörarnas koncentration splittras och att deras lärande blir ineffektivt om du försätter dem i en situation som innebär att de tvingas lyssna, läsa och skriva samtidigt. Samordna OH-bilderna med ditt tal. Ge åhörarna tid för de olika språkliga aktiviteterna.
• Utnyttja modern teknik med utgångspunkt i Aristoteles ­klassiska definition av retorik: konsten att finna det som är bäst ägnat att övertyga.

Bo Renberg undervisar i retorik vid Luleå Tekniska Universitet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 27, s 4-9.