Motstånd och motståndsretorik

Konferensrapport

Motstånd och motståndsretorik
Skandinaviska institutionen,
Vilnius, 14-15 april 2005.

Bibliografiskt

Brigitte Mral, ­Örebro Universitet.

Rhetorica Scandinavica 35 (2005), side 47-48.

Rapporten

Skandinavistiska institutionen vid Vilnius universitet bjöd i april i år in till ett två­dagars seminarium på temat Motstånd och mo­tståndsretorik. Litauen har en mycket lång erfarenhet av motståndskamp, mot den ryska ockupationen, mot tyskarna och mot sovjetunionen. Till detta seminarium, sponsrad av Nordiska ministerrådet, hade man bjudit in forskare dels från Vilnius, dels från Finland, Danmark och Sverige. Moti­veringen till seminariet formulerades på följande sätt:
“På båda sidor om Östersjön har vi erfarenheter av att göra motstånd – mot ockupation och förtryck, mot olikhet i socialt, politiskt och könsligt hänseende. Och motståndskampen fortsätter. Att göra motstånd är en essentiell faktor i en aldrig avslutad process mot ett liv i frihet och värdighet.
Med detta seminarium önskar vi att knyta samman nordiska och litauiska motståndserfarenheter med syfte att sätta fokus på motståndets språk: Hur berättar vi historien om tidigare motstånd? Hur uttrycks aktuellt motstånd? Hur bör och kan vi uttrycka det? Vad är med andra ord motståndets retorik? Och hur påverkar denna retorik vårt sätt att förhålla oss till omvärlden?”

En lång rad mycket intressanta frågeställ­ningar således som diskuterades under de två dagar intensivt och från en mängd olika utgångspunkter. Två av de inbjudna föreläsarna, Henrik Stenius från Finland och Uffe Østergaard från Danmark gav främst ett välkommet historiskt perspektiv på motstånd, mot tyskar i Danmark och mot svenskar och ryssar i Finland. Båda inrymde ­också att de inte hade tänkt på motstånd i retoriska termer förut.

De övriga fyra föreläsarna var mera insatta i och intresserade av retoriska frågor. Docent Arvydas Anusauskas, chef för Institutet för Folkmords- och motståndsforskning i Vil­nius och doktoranden Linas Venclauskas talade om motståndspressen. Det som jag fäste mig vid speciellt i deras resonemang var insikten att motståndsrörelsen (mot främst Ryssland) hade imperialistiska visioner. Linas Venclauskas kallade det för en ”diktatorisk retorik”. Man ville återupprätta Litauen inom gamla, imperialistiska ramar, ända bort till Svarta havet, till Königsberg och långt in i Ryssland – utan att ta hänsyn till att man i så fall hade blivit ockupant själv. Dessutom diskuterades inget samarbete med de andra baltiska länderna. För övrigt ser litauerna sig inte som ett speciellt baltiskt land. Mede sina 100 km Östersjö­kust anser de, med all rätt, att i så fall Sve­rige och Finland är betydligt mera ”baltiska”. Vårt naiva sätt att bunta ihop Estland, Lettland och Litauen fick sig en hälsosam törn. Den litauiska motståndsrörelsen an­vände sig i övrigt av alla möjliga former av muntlighet för att skapa en identitet och sammanhållning: muntlig diktning, sånger, psalmer. Man fick länge inte använda radio, därför traderades budskap via de klassiska muntliga kanalerna. Motståndsrörelsen som slutligen, 1991, ledde till befrielsen från Sovjetunionen kallades ju också ”den sjungande revolutionen”.

Formerna för motståndets retorik var något som undertecknad diskuterade. Frågan var om det finns retoriska strategier som är reserverade enbart för motståndsrörelser. Svaret blev väl i stort sett nej, för­utom när det gäller passivt motstånd, icke-våld, en strategi som är främmande för maktgrup­peringar. Frågan är om det kan kallas för retorik. Ett försök till teoretisk genomlysning av temat motståndets retorik reser än så länge fler frågor än det ger svar.

Den siste föreläsaren var en mycket glad överraskning, nämligen en litauisk retorikprofessor! Hon heter Regina Kozeniau­skiene och har byggt upp retorikämnet i Vilnius. Hon höll ett mycket sympatiskt anförande om ”Studenters motstånd mot amoralisk politik”. Det handlade om dagens studenter som hon med den klassiska retorikens hjälp försöker utbilda till kritiskt tänkande, demokratiskt skolade individer. En stor uppgift med tanke på att demokratin i Litauen är mycket ung. En metod för detta är att låta studenter under terminens gång samla exempel på oetiskt politikerspråk, maktspråk, manipulationer, antidemokratiska yttranden etc. och, som hon sa med en blinkning, den som hittar flest får högsta betyg. Kanske något att ta efter? Min undran över varför jag inte hade hört talas om henne förut fick sin förklaring när jag insåg att hon varken talar engelska, franska eller tyska. Det fanns dock mycket bra tolkar som hjälpte oss att kommunicera och det visade sig att hennes klassiska retoriska bildning kom via ryska översättningar av Aristoteles, Quintilianus, Perelman etc.

Konferensen var mycket välorganiserad av skandinaviska institutionens ambitiösa lärare. Den rönte även stort intresse både bland studenter, universitetsledningen och de nordiska ambassaderna. Uppskattningsvis sextio personer deltog i seminarierna som mycket skickligt simultantolkades till antingen litauiska eller danska/norska. Sammanfattningsvis ett seminarium som jag lämnade betydligt kunnigare och betydligt mindre naiv än när jag kom.