Myten om kroppsspråket

Peter Cassirer

Myten om kroppsspråket

Det florerar en svårutrotlig myt om kroppsspråkets betydelse i vår ­kommunikation. Det finns knappast någon enda bok i presentationsteknik eller populär retorik där det inte förekommer en siffra på hur mycket av ett  budskap som förmedlas av kroppsspråket och hur mycket (eller rättare sagt: litet) som förmedlas av orden.

När jag föreläser om retorik och kommer till den femte och sista delen i det klassiska systemets anvisningar för hur talaren skall förbereda sig, själva framförandet av talet, brukar jag fråga auditoriet om de har fått lära sig av någon hur stor del av ett budskap som förmedlas med kroppen och hur stor del som förmedlas med ord. Det slår aldrig fel: flertalet tror sig med säkerhet veta att mellan 70 och 90 procent av ett budskap förmedlas med kroppen. Resten svarar orden för. Siffrorna varierar givetvis men alla har fått sig itutat av någon av de många konsulter i presentations­teknik som de har råkat ut för, att kroppen betyder mer än språket när det gäller att överföra information.

Deltagare i auditoriet brukar rentav vilja bjuda över varandra ifråga om hur stor del av budskapet som förmedlas av kroppen. Då frågar jag hur mycket av det jag har sagt under föreläsningen som de skulle ha kunnat ta med sig hem om jag bara hade stått och uttryckt mig med mitt kroppsspråk och inte sagt något. Vid det tillfället inser också den mest lättlurade att pratet om att ­si-och-så många procent av bud­skapet åstadkoms av annat än orden måste vara nonsens.

I slutet av femtiotalet publicerade en amerikansk forskare i en ­artikel resultat från en undersökning i vilken han hade kommit fram till att kropps­språket avslöjar långt mer av vår attityd än ord gör. Denna iakttagelse, som inte är särskilt överraskande, har sedan vanställts i populärvetenskapliga böcker i presentations­teknik år efter år till att gälla ‘kommunikation’ och rent av information.
Så långt är dock alla överens om att kroppsspråkets betydelse är av avgörande betydelse då ansiktsuttryck och kroppshållning motsäger det man säger i ord. Det beror på att vi inte har lärt oss att ljuga lika bra med kroppen som med orden (såvida vi inte är utbildade skådespelare) och att vi därför tror i första hand på det vi ser snarare än på det vi hör. Ögat är ju också vårt främsta organ för varseblivning: det vi har sett ‘med egna ögon’ betvivlar vi ju aldrig! Därför handlar artikeln ju också i huvudsak om konsten att avslöja lögner. Men i det avsnittet visar den intervjuade psyko­logen också mycket nyanserat hur svårt det är att tolka kroppsspråket: att Göran Persson river sig i huvudet måste inte nöd­vändigtvis betyda något specifikt och inte heller måste det nödvändigtvis alltid betyda detsamma och slutligen behöver det inte betyda något alls.

Annons

       Ansiktsuttryck kan vara svårtolkade: grubbel över livets mening och svårartad förstoppning kan ta sig liknande uttryck (Carl Hammarén).

Inom den allmänna teckenläran, semiotiken, skiljer vi mellan tecken för något och tecken på något. Språket, orden, är tecken för något annat: vi slipper som Gulliver att släpa på alla föremål som vi vill ‘tala’ om, vi kan använda symboler i stället, för vi har kommit överens om att ordet stol ska betyda just ‘stol’. Kroppspråket, så länge det är omedvetet, är i stället tecken på. Och  dessa tecken har vi inte lärt oss i Läseboken för folkskolan utan genom att leva oss in i en kultur där det finns en uppsättning väl kända men knap­past kodifierade gester, miner och rörelser som signalerar vissa saker. Och några av dessa signaler är mer naturliga än andra: om vi ser ut som om vi just hade svalt något synnerligen illa­smakande slickar vi oss inte belåtet om läpparna.

Antagligen är det så att ju viktigare vi tycker att budskapet är, desto mindre viktigt blir sättet det framförs på. Samtidigt kan vi också kan vända på kuttingen: ju märkvärdigare själva framställ­ningen är, desto större risk att vi missar budskapet.

Gamle Demosthenes, han med kiselstenarna, lär ha sagt att framförandet är det viktigaste, det näst viktigaste och det tredje vik­tigaste i ett tal. Huruvida det som sägs i denna aforism verkligen är sant har diskuterats mycket under retorikens tvåtusen­femhundraåriga historia. Klart är att ett tal som framförs illa har små utsikter att övertyga, hur bra idéer det än innehåller. Om talaren inte hörs kan han ju ha hur bra åsikter som helst – hörs man inte är det ingen större idé att ställa sig till att tala. Men om man inte har något att säga är det ju lika illa!

RM1_snobben

Vi kan anta att det finns en minimigräns för både framförandets och innehållets kvalitet: ett uruselt framförande kan förstöra det bästa innehåll och utan något innehåll blir en superframställning ändå bara underhållning. Jag kan ge ett exempel på detta med en egen upplevelse. På en konferens om examinationsformer vid universitet och hög­skolor, skulle jag rapportera om mitt projekt “Kommer det här på tentan, magistern?”. (Det visar hur skol-betonad vår universitetsutbildning har blivit och hur fixerade ­studenterna är vid tentamen och diskuterar olika examinationsformer och deras effekt på inlärningen.) Före mig talade en matematiker från Chalmers. Han var underbart underhållande, fak­tiskt så rolig att auditoriet vred sig av skratt. Jag blev allt mer beklämd: hur skulle åhörarna reagera på mitt förvisso intressanta men ack så föga underhållande anförande? Mina farhågor infriades; en­tusiasmen under mitt föredrag var lindrig.

Några veckor senare träffade jag en kollega som hade varit på samma konferens och jag berättade för honom om min obehagliga upplevelse. Vi var överens om chalmerslärarens strålande roliga framförande. Så skulle vi tala om innehållet i hans föredrag, men då kom ingen av oss ihåg vad han egentligen hade sagt — knappt ens vad han hade talat om. Min kollega kom däremot ihåg mina “intressanta siffror”. Det var inte bara en stor tröst, det var också en bekräftelse på innehållets betydelse!

Kroppsspråket är givetvis oerhört viktigt i all retorik, men att ­sätta procenttal på hur stor roll det spelar gentemot det talade ordet är omöjligt. Jag tror att man skulle kunna jämföra med layouten av en tidningssida: den betyder givetvis mycket för läslusten, men utan texten och bilderna går det ju inte att göra någon layout överhuvud taget!

Kroppsspråket och ansiktsuttrycket är alltså oerhört viktigt eftersom det förmedlar vår attityd, men som kommunikativt medel i meningen informationsbärande är det avgörande bara när vår kropp signalerar en motstridig attityd eller värdering än den vår ord förmedlar. Som informationsförmedlare är vår språk trots allt oöverträffbart!


Författare: Peter Cassirer, docent i retorik vid Göteborgs Universitet

 

Läs även artikeln ”Råttan i retoriken – Kroppsspråk finns inte – lita inte på procentprofeterna” från RetorikMagasinet 50/2012.

 

 


25001Läs mer om RetorikMagasinet 1/1999.

 


 

Latest posts by Peter Cassirer (see all)

Liknande artiklar:

Kommentera