Nationens heder

En annan typ av ordkrig än den som analyseras i detta nummer har de senaste par månaderna pågått mellan Sverige och Danmark. Som bekant har lillebrorlandet fått ny regering, vars politik på vissa områden har väckt förvåning och kritik från många och olika håll.

Förutom själva sakfrågan visar kriget på ett intressant retorisk element. För sällan har det väl varit tydligare att det är av stor betydelse vem som säger vad – till vem.

Utan att bege sig in i psykologisering av ‘folksjälar’ och andra generaliserande termer kan man påstå att kritik mellan broderfolk alltid balanserar på ett tunt snöre: ungefär som när föräldrar kan kritisera sina egna barn, men blir rasande, när utomstående kritiserar samma saker.

Som alla undersökningar av krigs- och konfliktretorik visar, finns det inget som kan ena ett folk som en yttre fiende. Det är ett demagogiskt drag som återkommer i alla krisstunder, oroliga tider och även inför helt vanliga politiska val.

Annons

Sen är det stor skillnad på hur man beskriver den yttre fienden – och i hur stor grad den yttre fienden används för att stärka den egna identiteten. Från Hitler/Goebbels användning av den judiska världskonspiration mot den ariska rasen, till politiska partiers profilering mot andras synpunkter.

Men kritik av andra och det retoriska skapandet av ‘fiender’ är sällan en strategi som leder till förståelse och enighet. Även om alla vet att det politiska skådespelet bara är just ett spel, där de politiker som just nu kastar lera och goja på varandra säkerligen kan sätta sig och förhandla seriöst efter valet, så ändrar spelet karaktär när det går över nationgränser.

Den danska ‘folksjälen’ beskrivs ibland som mer ‘laid back’ än den svenska (och svenskar beskrivs oftast som stela och tråkiga i Danmark), men kritiseras eller pådyvlas den glade dansken något utifrån, förvandlas gärna leendet till en barnslig trotsreaktion. Inför EU-folkomröstningen 1992 (om Maastrichtavtalet som Sverige sedan anslöt sig till) försökte dåvarande EG-parlamentsordföranden Jaques Chirac hota Danmark till ett ja – vilket nämns som en av anledningarna till at det blev ett nej till avtalet.

Och inte förefaller det mer sannolikt att Mona Sahlin eller Lars Leijonborg skulle kunna lyckas där Chirac misslyckades så kapitalt.

Till syvende och sist är det ju en politisk fråga vad som händer i Danmark och vad man tycker om det. Men ska man som svensk vädra sina synpunkter på danska (eller norska) angelägenheter, bör man vara mycket medveten om att man oftast lyssnar mer till vem som kritiserar än vad man kritiserar.

PSS

Läs mer om RetorikMagasinet 14.