Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essäer » Rhetorica Scandinavica Konferencerapporter » International Society for the Study of Argumentation

International Society for the Study of Argumentation

av lindasod

Konferensrapport

International Society for the Study of Argumentation Amsterdam 27-30 juni 2006.

Bibliografisk

Forfatter: Linda Söderlindh är doktorand i retorik vid Örebro Universitet. Anders Eriksson är lektor i retorik vid Örebro Universitet.

Rhetorica Scandinavica 41 (2007), s 57-60.

Annonce

Rapporten

 

Argumentation är något vi ägnar oss åt dag­ligen. Ändå har argumentationsforskningen inte etablerats som ett eget vetenskapligt kun­skapsområde förrän ganska nyligen. Att nu så har skett är till stor del tack vare ISSA – International Society for the Study of Argumentation. Säll­skapet håller vart fjärde år en stor internationell konferens i Amsterdam. Det är nära knutet till universitetet i Amsterdam och dess institution för argumentation, retorik och diskursanalys. Vid denna institution har Frans van Eemeren och hans kollegor etablerat argumentationsforskningen som en egen disciplin. De har också skapat en egen skolbildning, kallad pragmadialektiken, som försöker förena det filosofiska intresset för argumentationens giltighet med ett mer pragmatiskt intresse för argumentation i vardagen.
Årets konferens var den sjätte i ordningen. Från att 1986 ha varit en liten konferens för en samling entusiaster har konferensen växt till närmare 500 deltagare från 32 länder. Konferensen är det kanske tydligaste tecknet på att argumentationsforskningen håller på att etableras som vetenskapligt kunskapsområde.
Varje dag inleddes med en plenarsamling i den gamla lutherska kyrkan, numera en av universitetets föreläsningssalar. Plenarföredragen gavs av de tre forskare som de senaste tre åren mottagit ISSA Distinguished Research Award. Thomas Goodnight, University of Southern California, talade om advocacy, den form av argumentation som innebär att man företräder någon annan. Han fokuserade på den obalans som uppstår då företrädaren eller dennes motpart har anseende och fördelar medan den andra sidan saknar detta. Han tog upp en rad historiska exempel på hur talare företrätt någon annan, från Perikles till dagens globala arena. En huvudtes var att de människor som genom historien varit tränade i retorik och därmed varit skickliga på att driva vissa frågor också varit de som byggt upp samhället. Goodnight uppmanade alla argumentationsforskare att inte låta sig fascineras av de oändliga möjligheterna som den globala världen, och framförallt Internet, erbjuder utan att istället se till kvalitén och innehållet i argumentationen och fokusera på de risker och faror som uppstår i den offentliga arenans debatt.
Marcelo Dascal, Tel Aviv i Israel, tog sin utgångspunkt i den vanligt förekommande agonistiska debatt där debattanterna förutsätter att motståndarsidan intar motsatt åsikt i frågan. Debatten tenderar då att polariseras med hjälp av dikotomier. Sådana dikotomier kan i vissa fall återspegla verkliga meningsmotsättningar, men i de flesta fall är de tankekonstruktioner som skapas av själva debattsituationen. Platon använder exempelvis skickligt retoriska uppdelningar när han i sina dialoger gradvis uppdelar begrepp på ett sådant sätt att det tjänar hans syften. En dikotomi bör vara naturlig så att den följer naturliga avgränsningar i materialet. Man kan exempelvis inte dela upp en elefant i snabel och resten av kroppen. För att komma ifrån den agonistiska debatten till en diskussion som söker en gemensam förståelse måste deltagarna de-dikotomisera begreppen. Dascal menade att argumentationsforskningen i vissa fall brukar vissa djupt rotade dikotomier vilka borde ifrågasättas.
Trudy Govier, Lethbridge i Kanada, talade om de fallasier som uppstår då vi tillskriver känslor, attityder och åsikter inte bara till individer utan till hela grupper. The fallacy of composition består i att man generaliserar med utgångspunkt i delarnas egenskaper för att på det sättet föra fram en åsikt om helheten. Hon gav ett talande exempel på denna fallasi när hon beskrev en av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten. Karikatyren, som inte visades men som sades föreställa profeten Muhammad med en bomb på huvudet, tolkades av muslimer som att konstnären avsett att alla muslimer är terrorister medan konstnärens egen tolkning var att karikatyren visade hur några muslimer håller religionen gisslan och genomför terrorattacker.
För att så många som möjligt ska få tillfälle att presentera sin forskning har arrangörerna en förhållandevis generös antagningspolicy. Denna fick till följd att totalt 328 föredraghållare under tre dagar fick möjlighet att lägga fram resultat av sin forskning i tio parallella sessioner med fem förmiddagspass och sex eftermiddagspass. Utbudet var således mycket stort och den intresserade fick kryssa sig fram mellan de olika rätterna på smörgåsbordet.
De 25 temata som togs upp hade en stor spännvidd. Några sessioner hade temat epistemologi och tog upp ämnen som rationalitet, Toulmin-modellen och dygdernas roll i argumentation. Flera sessioner analyserade argumentation i historiska eller vetenskapliga kontroverser. Ett flertal sessioner tog upp ämnen direkt relaterade till den pragmadialektiska skolan såsom argument-typer, fallasier och strategisk manövrering. Andra sessioner med många bidrag samlades kring temata som politisk argumentation, visuell argumentation, juridisk argumentation, samt känslornas roll i argumentationen. Argumentationsforskning inbjuder som synes till gränsöverskridande möten mellan olika ämnen och det fanns något för alla.
Pragmadialektiken var utgångspunkten för flera av föredragen, både för sådana som ville utveckla skolbildningen och för sådana som ville ifrågasätta och kritisera den. Anthony Blair, University of Windsor i Kanada, och företrädare för informell logik, var en av konferensens arrangörer. Han ville i sitt anförande ifrågasätta de universella anspråk som finns implicita i pragmadialektiken. När någon förutsättningslöst argumenterar för att söka sig fram till en lösning på en fråga, en epistemisk undersökning, så skiljer sig detta väsentligt från den persuasiva dialogen. Är då pragmadialektikens modell för en kritisk diskussion användbar för den epistemiska undersökningen?  Omedelbart skulle svaret bli nekande. Det finns inga parter med olika uppfattningar och inga försök att övertyga varandra. Blair menade dock att på ett djupare plan kan modellen användas. En hypotes kan ses som en ståndpunkt i en diskussion, kravet på att ge skäl för sin ståndpunkt kan ses som ett ifrågasättande från en motpart, en revision av den egna hypotesen kan ses som ett erkännande av en invändning från motparten. Blairs tankar liknar i detta avseende Perelmans och Olbrechts-Tytecas betoning på att överläggning med sig själv är en form av argumentation.
Jean Wagemans, från Amsterdam, talade om den senaste tidens utveckling inom den pragma-dialektiska skolan där man har inkorporerat insikter från retoriken genom begreppet strategisk manöver. Begreppet syftar på den persuasiva sidan i retoriken, d.v.s. att vinna argumentationen. Enligt pragmadialektiken bör argumentationen inte bara riktas mot att besegra sin motståndare, utan bör dessutom föras i enlighet med de tio reglerna för en kritisk diskussion. Enligt Wagemans kunde begreppet strategisk manöver hjälpa till att klarlägga de problem som uppstår då man försöker identifiera pragmadialektikens tio regler. En retoriker kan dock inte låta bli att notera att retoriken i den moderna pragmadialektiken definieras som agonistisk.
Från retorisk synvinkel var otvivelaktigt ett av de mest intressanta föredragen Christian Kocks The domain of rhetorical argumentation. Kock började med att visa hur ledande argumentationsforskare närmast programmatiskt missrepresenterar retorisk argumentation genom att försnäva den till argumentationens effekt eller dess framställningsform. Mot denna försnävning hävdade Kock att retorisk argumentation enligt Aristoteles kännetecknas av att den befattar sig med en viss sorts frågor, nämligen valsituationer mellan olika handlings­alternativ. Retorik handlar inte om stil eller mottagaranpassning utan om att fatta det bästa möjliga beslutet. Kocks korrigering av ett vanligt missförstånd av retoriken var välkommet. Kanske man kan få se bidraget i ett kommande nummer av Rhetorica Scandinavica?
En annan välkänd retoriker var Don Abbot, University of California, Davis, i USA. Även han tog upp och bemötte kritik mot retoriken, denna gång i form av en historisk exposé över uppfattningen om retorikens död. Såväl Genette som Ricoeur uttalar sig om retorikens död ifrån ett kontinentalt strukturalistiskt perspektiv där den gradvisa försnävningen mot stilistiken, de retoriska figurerna och slutligen troperna gjorde att retoriken i deras ögon helt skiljdes från argumentationen. I den amerikanska kontexten var dock situationen en helt annan. I läroböcker från 1800-talet, (Days 1867, Hills 1877, Baker 1899) behandlas hela partes-läran som en del av retoriken (att detta även gäller situationen i Sverige på 1800-talet framgår med all önskvärd tydlighet av Lena Lötmarkers avhandling). Läroböckernas framställning visar att talet om retorikens död inte stämmer på den amerikanska kontexten, utan borde reserveras för den franska intellektuella diskursen. Abbot önskade förena intresset för argumentation med intresset för stilistik även i vår post-moderna fragmenterade värld. Abbot utvecklar temat retorikens död i förhållande till semiotiken i sommarnumret 2006 av Rhetorica.
Den Sverigebekante Manfred Kraus ville visa hur contrarium i den romerska retoriken ibland sågs som en stilfigur och ibland som ett argument. Motsättningen i argumentet ligger i att huvudpremissen förutsätter en oförenlighet, men eftersom denna oförenlighet endast gäller under vissa omständigheter formuleras argumentationen oftast med hjälp av en retorisk fråga. De retoriskt intressanta föredragen av Abbot och Kraus återfanns i en sektion med rubriken ”Stylistic devices”.
Konsten att argumentera kan läras på olika sätt. Den nya informationstekniken har förändrat vårt sätt att kommunicera och argumentera. Det stora schweiziska nätbaserade projektet Argumentum (www.argumentum.ch) syftar till att utveckla en nätbaserad kurs i argumentation för så skilda områden som media, finansiell rådgivning, pedagogik, interkulturell kommunikation och affärslivet. Kursen ges på både engelska, italienska, franska och tyska och använder sig av en pedagogik som kännetecknas av att lära sig ”a learning argumentation by arguing” approach. I projektet medverkar professor Eddo Rigotti, Lugano, som vid konferensen argumenterade för att bruka den klassiska toposläran som en del av den moderna argumentationsforskningen.
Flera av föredragen behandlade dagsaktuella politiska frågor. David Zarefsky, Northwestern University i USA, tog upp den outtalade premissen bakom den amerikanska utrikespolitiken: tron på att USA är utvalt av Gud och därför har ett speciellt uppdrag i världspolitiken. Premissen har djupa rötter i den amerikanska kulturen, till exempel i den episka beskrivningen av det amerikanska inbördeskriget. Denna självbild får flera följder. Moralism influerar den politiska diskussionen eftersom politiska diskussioner är platsen där man fattar beslut om det goda och onda. Den gör det svårt för USA att ha tålamod med andras avvikande åsikter eftersom de redan anser sig veta vad som är rätt. Den leder också till teologiska förklaringar av händelser samt till att man inte behöver få omvärldens godkännande innan man själv agerar utrikespolitiskt. Exempel på detta har vi sett i kriget i Irak. Omvärlden accepterar inte denna argumentation, men globaliseringen gör att amerikanerna nu enligt Zarevski bör ifrågasätta sina utgångspunkter om de vill undvika fortsatta konfrontationer inom utrikespolitiken.
På samma tema talade Carol Winkler, Georgia State University i USA, när hon presenterade sin analys av hur den amerikanska regeringen rättfärdigade attacker på Afghanistan och Irak efter terrorattackerna 11 september 2001. Winkler intresserar sig i huvudsak för hur associationer skapar en argumentationskedja och visade hur argumenten successivt ändrat form och innehåll i syfte att leda den amerikanska publiken från attackerna och Al Quaida, till talibanerna i Afghanistan och vidare till Saddam Hussein och Irak.
Associationer och underförstådda argument användes även av chilenaren Claudio Durán, verksam vid York University i Kanada. Durán studerar hur den chilenska tidningen El Mercurio under 1970 – 73 skapade opinion mot kommunismen genom bildplacering och formulering av texter i tidningen. Exempelvis placerades en artikel om ett ouppklarat mord på en ung skolflicka intill en artikel om en dödsskjutning i en annan skola där gärningsmännen sades vara kommunister. Trots stora skillnader i såväl tid som geografi beskrevs bland annat den okända gärningsmannen i den första artikeln på samma sätt som de skyldiga i den senare. Durán menade att detta implicita sätt att argumentera utifrån en skenbart gemensam kontext appellerar till läsarnas känslor i syfte att skapa nationell enighet och opinion mot kommunismen i samband med politiska val i Chile.
Maria Eastmond, Umeå, höll ett politiskt och retoriskt intressant föredrag om berättelsers argumentativa funktion. Med utgångspunkt i terroristattacken mot World Trade Center 11 september 2001 visade hon hur de olika återgivningarna av händelsen fungerar som argument i olika sammanhang. Narrativerna blir del av en mytbildning med en implicit tes. När Göran Persson återberättar händelsen utgår han från det vardagliga livet som hotas och talar om det hot som terroristhandlingarna utgör mot demokratin för att därmed dra en slutsats om att vi alla bör sluta upp bakom FN. När Vladimir Putin återberättar händelsen kontrasterar han i sin berättelse terror mot civilisation och bygger därmed upp en tes som leder till att man bör stödja det ryska kriget mot separatister i Tjetjenien. De mycket olika berättelserna tjänar till att skapa närhet och identifikation vilket gör publiken mera mottaglig för den tes som talaren driver.
Den norska forskaren Margareth Sandvik från Oslo Universitet talade på temat känslor i politisk argumentation. Med utgångspunkt i Chantal Mouffes tankar om agonistisk respektive antagonistisk argumentationsstil, där det förra i en demokrati inte bör övergå i det senare, lyfte hon fram ett exempel från den norska valkampanjen. Den socialdemokratiske partiledaren Stoltenberg hade i denna kampanj gjort starka utfall mot kristdemokraterna och deras politik. Den kristdemokratiske partiledaren Bondevik hade då svarat, inte genom att bemöta sakargumenten och komma med explicita motargument, utan snarare på en emotionell och personlig nivå i vilken han sagt sig vara personligt attackerad och kränkt. Sandvik tolkar Bondeviks argumentation som i huvudsak fallasiartad eftersom han anklagar Stoltenberg för personangrepp men därigenom själv använder ett Ad Hominem argument.
En konferens är inte bara föredrag och plenarsamlingar. En minst lika viktig del av en lyckad konferens är alla möten mellan människor från olika delar av världen och olika sammanhang. ISSA-konferensen är i det här avseendet en ovanligt välarrangerad konferens som kunde förlöpa utan större missöden. Teknikkunniga studenter fanns till hjälp i varje rum, som uppfinningsrikt hade döpts efter tidigare vinnare av ovan nämnda ISSA Distinguished Research Award. Varje dag avslutades med en mottagning på olika ställen i staden. Detta gjorde att vi fick se det historiska museet i gamla staden, åka kanalbåt till en varvsbyggnad i hamnen som nu var ombyggd till museum och äta en avslutande middag i den gamla kyrkan Oude Kerk, en av stadens äldsta byggnader. Frans van Eemeren fick vid en av mottagningarna ta emot en välförtjänt festskrift med anledningen av sin 60-årsdag. Samma kväll hade den trevlige finländaren Mika Hietanen kallat till nordisk afton på en intilliggande italiensk restaurang. Uppslutningen vid denna tillställning var mycket god och under middagen upprättades också en e-postlista för fortsatt samarbete kring argumentation i de nordiska länderna.
ISSA-konferensen är sant tvärvetenskaplig och inte fast förankrad i ett enskilt akademiskt ämne, vilket naturligtvis beror på att argumentationsforskning inte finns som självständigt ämne på den akademiska kartan, förutom kanske just i Amsterdam. Således är konferensen ingen vanlig ämneskonferens där ämnets ledande företrädare visar vart ämnet är på väg, där bokförlagen säljer läroböcker till ämnets många kurser på universitetsnivå och där karriärer startas eller avslutas. Istället möttes man över etablerade ämnesgränser och fick tillfälle att lära sig mycket från andra ämnesområden än det egna.  Ett flertal deltagare kom från filosofiska institutioner där man ägnade sig åt informell logik. För dessa kunde ISSA-konferensen sägas vara en av de stora internationella konferenserna. Deltagarnas lärosäten var ofta mindre amerikanska universitet, inte de allra mest prestigefyllda. Är man på de största universiteten så fokuserad på det egna ämnet att man inte intresserar sig för den sorts tvärvetenskap som ISSA-konferensen är ett exempel på?  Det var också anmärkningsvärt att inte fler tyskar deltog på konferensen. Är detta ett tecken på att argumentationsforskningen ännu inte är etablerad i Tyskland? Eller bedrivs den i andra former?
Att institutionen i Amsterdam så tydligt fungerade som argumentationsforskningens sammanhållande band fick till följd att pragmadialektiken fungerade som den naturliga utgångspunkten för flera av föredragen. De som ville kunde ”svära i kyrkan” genom att ifrågasätta och problematisera lärobildningen, och de som inte ville ifrågasätta kunde ansluta sig till läran och använda den som utgångspunkt för den egna framställningen. I båda fallen blev det dock tydligt att pragmadialektiken var utgångspunkten.
Relationen mellan retorik och argumentation problematiserades i flera av föredragen. Konferensen var ingen retorikkonferens i snäv mening, och uppfattningen om retoriken var kanske inte alltid den som vi retoriker själva skulle vilja framhäva. Ändå kunde man märka ett stort intresse för den sorts vardagliga argumentation som retoriker ofta intresserar sig för och analyserar. Andelen retoriker som deltar i konferensen växer också från år till år. Detta märktes kanske speciellt i de sessioner som behandlade politisk argumentation, emotionell argumentation och visuell argumentation. Från ett retoriskt perspektiv skulle sådana sessioner lika gärna kunna gått under namn som deliberativ retorik, pathos och visuell retorik. Det retoriska perspektivet hade till viss del ändrat frågeställningarna, den teoretiska begreppsapparaten och analysen.  Retoriken bör därför vara av intresse för den moderna argumentationsforskningen. Men för oss som retoriker gäller även det omvända. Om vi ansluter oss till Aristoteles version av retoriken som ”konsten att finna det som är bäst ägnat att övertyga”, så står persuasio i centrum för retoriken som ämne. Den moderna argumentationsforskningen borde därför vara av omedelbart intresse för oss retoriker och ISSA-konferensen i Amsterdam den plats där dessa båda intressen kan mötas och utvecklas.

Argumentation är något vi ägnar oss åt dag­ligen. Ändå har argumentationsforskningen inte etablerats som ett eget vetenskapligt kun­skapsområde förrän ganska nyligen. Att nu så har skett är till stor del tack vare ISSA – International Society for the Study of Argumentation. Säll­skapet håller vart fjärde år en stor internationell konferens i Amsterdam. Det är nära knutet till universitetet i Amsterdam och dess institution för argumentation, retorik och diskursanalys. Vid denna institution har Frans van Eemeren och hans kollegor etablerat argumentationsforskningen som en egen disciplin. De har också skapat en egen skolbildning, kallad pragmadialektiken, som försöker förena det filosofiska intresset för argumentationens giltighet med ett mer pragmatiskt intresse för argumentation i vardagen.Årets konferens var den sjätte i ordningen. Från att 1986 ha varit en liten konferens för en samling entusiaster har konferensen växt till närmare 500 deltagare från 32 länder. Konferensen är det kanske tydligaste tecknet på att argumentationsforskningen håller på att etableras som vetenskapligt kunskapsområde.
Varje dag inleddes med en plenarsamling i den gamla lutherska kyrkan, numera en av universitetets föreläsningssalar. Plenarföredragen gavs av de tre forskare som de senaste tre åren mottagit ISSA Distinguished Research Award. Thomas Goodnight, University of Southern California, talade om advocacy, den form av argumentation som innebär att man företräder någon annan. Han fokuserade på den obalans som uppstår då företrädaren eller dennes motpart har anseende och fördelar medan den andra sidan saknar detta. Han tog upp en rad historiska exempel på hur talare företrätt någon annan, från Perikles till dagens globala arena. En huvudtes var att de människor som genom historien varit tränade i retorik och därmed varit skickliga på att driva vissa frågor också varit de som byggt upp samhället. Goodnight uppmanade alla argumentationsforskare att inte låta sig fascineras av de oändliga möjligheterna som den globala världen, och framförallt Internet, erbjuder utan att istället se till kvalitén och innehållet i argumentationen och fokusera på de risker och faror som uppstår i den offentliga arenans debatt.Marcelo Dascal, Tel Aviv i Israel, tog sin utgångspunkt i den vanligt förekommande agonistiska debatt där debattanterna förutsätter att motståndarsidan intar motsatt åsikt i frågan. Debatten tenderar då att polariseras med hjälp av dikotomier. Sådana dikotomier kan i vissa fall återspegla verkliga meningsmotsättningar, men i de flesta fall är de tankekonstruktioner som skapas av själva debattsituationen. Platon använder exempelvis skickligt retoriska uppdelningar när han i sina dialoger gradvis uppdelar begrepp på ett sådant sätt att det tjänar hans syften. En dikotomi bör vara naturlig så att den följer naturliga avgränsningar i materialet. Man kan exempelvis inte dela upp en elefant i snabel och resten av kroppen. För att komma ifrån den agonistiska debatten till en diskussion som söker en gemensam förståelse måste deltagarna de-dikotomisera begreppen. Dascal menade att argumentationsforskningen i vissa fall brukar vissa djupt rotade dikotomier vilka borde ifrågasättas.Trudy Govier, Lethbridge i Kanada, talade om de fallasier som uppstår då vi tillskriver känslor, attityder och åsikter inte bara till individer utan till hela grupper. The fallacy of composition består i att man generaliserar med utgångspunkt i delarnas egenskaper för att på det sättet föra fram en åsikt om helheten. Hon gav ett talande exempel på denna fallasi när hon beskrev en av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten. Karikatyren, som inte visades men som sades föreställa profeten Muhammad med en bomb på huvudet, tolkades av muslimer som att konstnären avsett att alla muslimer är terrorister medan konstnärens egen tolkning var att karikatyren visade hur några muslimer håller religionen gisslan och genomför terrorattacker.
För att så många som möjligt ska få tillfälle att presentera sin forskning har arrangörerna en förhållandevis generös antagningspolicy. Denna fick till följd att totalt 328 föredraghållare under tre dagar fick möjlighet att lägga fram resultat av sin forskning i tio parallella sessioner med fem förmiddagspass och sex eftermiddagspass. Utbudet var således mycket stort och den intresserade fick kryssa sig fram mellan de olika rätterna på smörgåsbordet.De 25 temata som togs upp hade en stor spännvidd. Några sessioner hade temat epistemologi och tog upp ämnen som rationalitet, Toulmin-modellen och dygdernas roll i argumentation. Flera sessioner analyserade argumentation i historiska eller vetenskapliga kontroverser. Ett flertal sessioner tog upp ämnen direkt relaterade till den pragmadialektiska skolan såsom argument-typer, fallasier och strategisk manövrering. Andra sessioner med många bidrag samlades kring temata som politisk argumentation, visuell argumentation, juridisk argumentation, samt känslornas roll i argumentationen. Argumentationsforskning inbjuder som synes till gränsöverskridande möten mellan olika ämnen och det fanns något för alla.Pragmadialektiken var utgångspunkten för flera av föredragen, både för sådana som ville utveckla skolbildningen och för sådana som ville ifrågasätta och kritisera den. Anthony Blair, University of Windsor i Kanada, och företrädare för informell logik, var en av konferensens arrangörer. Han ville i sitt anförande ifrågasätta de universella anspråk som finns implicita i pragmadialektiken. När någon förutsättningslöst argumenterar för att söka sig fram till en lösning på en fråga, en epistemisk undersökning, så skiljer sig detta väsentligt från den persuasiva dialogen. Är då pragmadialektikens modell för en kritisk diskussion användbar för den epistemiska undersökningen?  Omedelbart skulle svaret bli nekande. Det finns inga parter med olika uppfattningar och inga försök att övertyga varandra. Blair menade dock att på ett djupare plan kan modellen användas. En hypotes kan ses som en ståndpunkt i en diskussion, kravet på att ge skäl för sin ståndpunkt kan ses som ett ifrågasättande från en motpart, en revision av den egna hypotesen kan ses som ett erkännande av en invändning från motparten. Blairs tankar liknar i detta avseende Perelmans och Olbrechts-Tytecas betoning på att överläggning med sig själv är en form av argumentation.Jean Wagemans, från Amsterdam, talade om den senaste tidens utveckling inom den pragma-dialektiska skolan där man har inkorporerat insikter från retoriken genom begreppet strategisk manöver. Begreppet syftar på den persuasiva sidan i retoriken, d.v.s. att vinna argumentationen. Enligt pragmadialektiken bör argumentationen inte bara riktas mot att besegra sin motståndare, utan bör dessutom föras i enlighet med de tio reglerna för en kritisk diskussion. Enligt Wagemans kunde begreppet strategisk manöver hjälpa till att klarlägga de problem som uppstår då man försöker identifiera pragmadialektikens tio regler. En retoriker kan dock inte låta bli att notera att retoriken i den moderna pragmadialektiken definieras som agonistisk. Från retorisk synvinkel var otvivelaktigt ett av de mest intressanta föredragen Christian Kocks The domain of rhetorical argumentation. Kock började med att visa hur ledande argumentationsforskare närmast programmatiskt missrepresenterar retorisk argumentation genom att försnäva den till argumentationens effekt eller dess framställningsform. Mot denna försnävning hävdade Kock att retorisk argumentation enligt Aristoteles kännetecknas av att den befattar sig med en viss sorts frågor, nämligen valsituationer mellan olika handlings­alternativ. Retorik handlar inte om stil eller mottagaranpassning utan om att fatta det bästa möjliga beslutet. Kocks korrigering av ett vanligt missförstånd av retoriken var välkommet. Kanske man kan få se bidraget i ett kommande nummer av Rhetorica Scandinavica? En annan välkänd retoriker var Don Abbot, University of California, Davis, i USA. Även han tog upp och bemötte kritik mot retoriken, denna gång i form av en historisk exposé över uppfattningen om retorikens död. Såväl Genette som Ricoeur uttalar sig om retorikens död ifrån ett kontinentalt strukturalistiskt perspektiv där den gradvisa försnävningen mot stilistiken, de retoriska figurerna och slutligen troperna gjorde att retoriken i deras ögon helt skiljdes från argumentationen. I den amerikanska kontexten var dock situationen en helt annan. I läroböcker från 1800-talet, (Days 1867, Hills 1877, Baker 1899) behandlas hela partes-läran som en del av retoriken (att detta även gäller situationen i Sverige på 1800-talet framgår med all önskvärd tydlighet av Lena Lötmarkers avhandling). Läroböckernas framställning visar att talet om retorikens död inte stämmer på den amerikanska kontexten, utan borde reserveras för den franska intellektuella diskursen. Abbot önskade förena intresset för argumentation med intresset för stilistik även i vår post-moderna fragmenterade värld. Abbot utvecklar temat retorikens död i förhållande till semiotiken i sommarnumret 2006 av Rhetorica. Den Sverigebekante Manfred Kraus ville visa hur contrarium i den romerska retoriken ibland sågs som en stilfigur och ibland som ett argument. Motsättningen i argumentet ligger i att huvudpremissen förutsätter en oförenlighet, men eftersom denna oförenlighet endast gäller under vissa omständigheter formuleras argumentationen oftast med hjälp av en retorisk fråga. De retoriskt intressanta föredragen av Abbot och Kraus återfanns i en sektion med rubriken ”Stylistic devices”.Konsten att argumentera kan läras på olika sätt. Den nya informationstekniken har förändrat vårt sätt att kommunicera och argumentera. Det stora schweiziska nätbaserade projektet Argumentum (www.argumentum.ch) syftar till att utveckla en nätbaserad kurs i argumentation för så skilda områden som media, finansiell rådgivning, pedagogik, interkulturell kommunikation och affärslivet. Kursen ges på både engelska, italienska, franska och tyska och använder sig av en pedagogik som kännetecknas av att lära sig ”a learning argumentation by arguing” approach. I projektet medverkar professor Eddo Rigotti, Lugano, som vid konferensen argumenterade för att bruka den klassiska toposläran som en del av den moderna argumentationsforskningen.Flera av föredragen behandlade dagsaktuella politiska frågor. David Zarefsky, Northwestern University i USA, tog upp den outtalade premissen bakom den amerikanska utrikespolitiken: tron på att USA är utvalt av Gud och därför har ett speciellt uppdrag i världspolitiken. Premissen har djupa rötter i den amerikanska kulturen, till exempel i den episka beskrivningen av det amerikanska inbördeskriget. Denna självbild får flera följder. Moralism influerar den politiska diskussionen eftersom politiska diskussioner är platsen där man fattar beslut om det goda och onda. Den gör det svårt för USA att ha tålamod med andras avvikande åsikter eftersom de redan anser sig veta vad som är rätt. Den leder också till teologiska förklaringar av händelser samt till att man inte behöver få omvärldens godkännande innan man själv agerar utrikespolitiskt. Exempel på detta har vi sett i kriget i Irak. Omvärlden accepterar inte denna argumentation, men globaliseringen gör att amerikanerna nu enligt Zarevski bör ifrågasätta sina utgångspunkter om de vill undvika fortsatta konfrontationer inom utrikespolitiken.På samma tema talade Carol Winkler, Georgia State University i USA, när hon presenterade sin analys av hur den amerikanska regeringen rättfärdigade attacker på Afghanistan och Irak efter terrorattackerna 11 september 2001. Winkler intresserar sig i huvudsak för hur associationer skapar en argumentationskedja och visade hur argumenten successivt ändrat form och innehåll i syfte att leda den amerikanska publiken från attackerna och Al Quaida, till talibanerna i Afghanistan och vidare till Saddam Hussein och Irak.Associationer och underförstådda argument användes även av chilenaren Claudio Durán, verksam vid York University i Kanada. Durán studerar hur den chilenska tidningen El Mercurio under 1970 – 73 skapade opinion mot kommunismen genom bildplacering och formulering av texter i tidningen. Exempelvis placerades en artikel om ett ouppklarat mord på en ung skolflicka intill en artikel om en dödsskjutning i en annan skola där gärningsmännen sades vara kommunister. Trots stora skillnader i såväl tid som geografi beskrevs bland annat den okända gärningsmannen i den första artikeln på samma sätt som de skyldiga i den senare. Durán menade att detta implicita sätt att argumentera utifrån en skenbart gemensam kontext appellerar till läsarnas känslor i syfte att skapa nationell enighet och opinion mot kommunismen i samband med politiska val i Chile.Maria Eastmond, Umeå, höll ett politiskt och retoriskt intressant föredrag om berättelsers argumentativa funktion. Med utgångspunkt i terroristattacken mot World Trade Center 11 september 2001 visade hon hur de olika återgivningarna av händelsen fungerar som argument i olika sammanhang. Narrativerna blir del av en mytbildning med en implicit tes. När Göran Persson återberättar händelsen utgår han från det vardagliga livet som hotas och talar om det hot som terroristhandlingarna utgör mot demokratin för att därmed dra en slutsats om att vi alla bör sluta upp bakom FN. När Vladimir Putin återberättar händelsen kontrasterar han i sin berättelse terror mot civilisation och bygger därmed upp en tes som leder till att man bör stödja det ryska kriget mot separatister i Tjetjenien. De mycket olika berättelserna tjänar till att skapa närhet och identifikation vilket gör publiken mera mottaglig för den tes som talaren driver. Den norska forskaren Margareth Sandvik från Oslo Universitet talade på temat känslor i politisk argumentation. Med utgångspunkt i Chantal Mouffes tankar om agonistisk respektive antagonistisk argumentationsstil, där det förra i en demokrati inte bör övergå i det senare, lyfte hon fram ett exempel från den norska valkampanjen. Den socialdemokratiske partiledaren Stoltenberg hade i denna kampanj gjort starka utfall mot kristdemokraterna och deras politik. Den kristdemokratiske partiledaren Bondevik hade då svarat, inte genom att bemöta sakargumenten och komma med explicita motargument, utan snarare på en emotionell och personlig nivå i vilken han sagt sig vara personligt attackerad och kränkt. Sandvik tolkar Bondeviks argumentation som i huvudsak fallasiartad eftersom han anklagar Stoltenberg för personangrepp men därigenom själv använder ett Ad Hominem argument.
En konferens är inte bara föredrag och plenarsamlingar. En minst lika viktig del av en lyckad konferens är alla möten mellan människor från olika delar av världen och olika sammanhang. ISSA-konferensen är i det här avseendet en ovanligt välarrangerad konferens som kunde förlöpa utan större missöden. Teknikkunniga studenter fanns till hjälp i varje rum, som uppfinningsrikt hade döpts efter tidigare vinnare av ovan nämnda ISSA Distinguished Research Award. Varje dag avslutades med en mottagning på olika ställen i staden. Detta gjorde att vi fick se det historiska museet i gamla staden, åka kanalbåt till en varvsbyggnad i hamnen som nu var ombyggd till museum och äta en avslutande middag i den gamla kyrkan Oude Kerk, en av stadens äldsta byggnader. Frans van Eemeren fick vid en av mottagningarna ta emot en välförtjänt festskrift med anledningen av sin 60-årsdag. Samma kväll hade den trevlige finländaren Mika Hietanen kallat till nordisk afton på en intilliggande italiensk restaurang. Uppslutningen vid denna tillställning var mycket god och under middagen upprättades också en e-postlista för fortsatt samarbete kring argumentation i de nordiska länderna.
ISSA-konferensen är sant tvärvetenskaplig och inte fast förankrad i ett enskilt akademiskt ämne, vilket naturligtvis beror på att argumentationsforskning inte finns som självständigt ämne på den akademiska kartan, förutom kanske just i Amsterdam. Således är konferensen ingen vanlig ämneskonferens där ämnets ledande företrädare visar vart ämnet är på väg, där bokförlagen säljer läroböcker till ämnets många kurser på universitetsnivå och där karriärer startas eller avslutas. Istället möttes man över etablerade ämnesgränser och fick tillfälle att lära sig mycket från andra ämnesområden än det egna.  Ett flertal deltagare kom från filosofiska institutioner där man ägnade sig åt informell logik. För dessa kunde ISSA-konferensen sägas vara en av de stora internationella konferenserna. Deltagarnas lärosäten var ofta mindre amerikanska universitet, inte de allra mest prestigefyllda. Är man på de största universiteten så fokuserad på det egna ämnet att man inte intresserar sig för den sorts tvärvetenskap som ISSA-konferensen är ett exempel på?  Det var också anmärkningsvärt att inte fler tyskar deltog på konferensen. Är detta ett tecken på att argumentationsforskningen ännu inte är etablerad i Tyskland? Eller bedrivs den i andra former?Att institutionen i Amsterdam så tydligt fungerade som argumentationsforskningens sammanhållande band fick till följd att pragmadialektiken fungerade som den naturliga utgångspunkten för flera av föredragen. De som ville kunde ”svära i kyrkan” genom att ifrågasätta och problematisera lärobildningen, och de som inte ville ifrågasätta kunde ansluta sig till läran och använda den som utgångspunkt för den egna framställningen. I båda fallen blev det dock tydligt att pragmadialektiken var utgångspunkten. Relationen mellan retorik och argumentation problematiserades i flera av föredragen. Konferensen var ingen retorikkonferens i snäv mening, och uppfattningen om retoriken var kanske inte alltid den som vi retoriker själva skulle vilja framhäva. Ändå kunde man märka ett stort intresse för den sorts vardagliga argumentation som retoriker ofta intresserar sig för och analyserar. Andelen retoriker som deltar i konferensen växer också från år till år. Detta märktes kanske speciellt i de sessioner som behandlade politisk argumentation, emotionell argumentation och visuell argumentation. Från ett retoriskt perspektiv skulle sådana sessioner lika gärna kunna gått under namn som deliberativ retorik, pathos och visuell retorik. Det retoriska perspektivet hade till viss del ändrat frågeställningarna, den teoretiska begreppsapparaten och analysen.  Retoriken bör därför vara av intresse för den moderna argumentationsforskningen. Men för oss som retoriker gäller även det omvända. Om vi ansluter oss till Aristoteles version av retoriken som ”konsten att finna det som är bäst ägnat att övertyga”, så står persuasio i centrum för retoriken som ämne. Den moderna argumentationsforskningen borde därför vara av omedelbart intresse för oss retoriker och ISSA-konferensen i Amsterdam den plats där dessa båda intressen kan mötas och utvecklas.

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere