Recension
Hanne Lauvstad, Helicons bierge og Helgelands schiær: Nordlands Trompets tekst, repertoar og retorikk, diss., Oslo 2006.
Bibliografiskt
Författare: Marie-Christine Skuncke är professor vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet. Under läsåret 2006/07 är hon ”fellow'” vid Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala.
Rhetorica Scandinavica 41 (2007), s 47-51.
Annons
Recensionen
Petter Dass har inom äldre norsk litteraturhistoria varit något av ett nationalmonument – stolt, norsk och nordlandsk, en folkets egen diktare, ”et friskt og naturlig oppkomme i en ellers fattig tid”.1 Hanne Lauvstad ifrågasätter denna bild i sin doktorsavhandling om Petter Dass dikt Nordlands Trompet, framlagd vid universitetet i Oslo 2006. Mot den äldre, nationsbyggande receptionen av Petter Dass, präglad av romantikens originalitetsestetik, ställer hon en modern litteraturvetenskaplig textförståelse, där retorisk och textkritisk analys används för att belysa textens litteraritet (s. 10). Avhandlingens titel, ”Helicons bierge og Helgelands schiær”, syftar på spänningen mellan klassisk litterär tradition och lokal nordlandsk verklighet.
Hanne Lauvstad är inte först med att peka på klassiska förebilder hos Petter Dass eller läsa honom i retoriskt perspektiv – man kan nämna forskare som Skirne Helg Bruland, Jon Haarberg och Jørgen Sejersted – men hennes avhandling är den första konsekvent genomförda retoriska analysen av Petter Dass stora topografiska dikt Nordlands Trompet. Avhandlingen har därtill en textkritisk ambition: förf. diskuterar valet av grundtext för en edition och etablerar de textställen som hon citerar (märkligt nog saknas ännu en modern vetenskaplig edition av Nordlands Trompet). Hanne Lauvstad anger även en bokhistorisk ambition, en vilja att belysa ”produksjonsmessige forhold, især publiseringsforutsetningene i Petter Dass’ samtid og nære ettertid” (s. 10). En stor – kanske alltför stor – del av avhandlingen upptas av bakgrunder av olika slag, dels litteraturvetenskapliga, dels retoriska. Analysen av Nordlands Trompet sker i det textkritiska kapitlet ”Tekstgrunnlaget” samt i kapitlen ”Fortellerholdning og talesituasjoner”, ”Tittelen, dedikasjonen og introduktionsdiktene”, ”Naturens bok” (om naturskildringarna), ”Rusticus er et forunderligt Diur” (om skildringen av olika sociala kategorier) och ”Språklig repertoar”. I min recension kommer jag att lägga huvudvikten vid författarens användning av retoriken som analysmetod.
Hanne Lauvstad vill enligt inledningen förmedla ”en analyse og fortolkning mest mulig i pakt med verkets historiske forutsetninger” (s. 10), hon vill leda oss in i ”det ’landet’, dvs. den historiske konteksten, hvor man forsto Petter Dass’ språk og hvor hans diktning hadde sine forutsetninger” (s. 9). Detta är en utmärkt utgångspunkt för retoriskt inriktade studier av äldre texter. Författaren ägnar ett avsnitt åt ”fortolkerens forutsetninger”, där hon tar avstamp i hermeneutiken och resonerar i Hans Robert Jauss efterföljd. Läsaren bär med sig en ”förförståelse”, en ”förväntningshorisont”; för att komma åt textens ”annorledeshet” måste tolkaren supplera sin förförståelse med nödvändigt vetande om den historiska texten (s. 64). Detta är problemfritt. Frågan är vilka historiska förutsättningar, vilka kontexter som är nödvändiga i tolkningsarbetet.
För att komma åt Nordlands Trompets ”annorledeshet” och supplera nödvändigt historiskt vetande använder Hanne Lauvstad en modell hämtad från den svenska litteraturvetaren Stina Hansson, där en äldre tids ”konstlitteratur” ställs mot den ”skönlitteratur” som växer fram med romantiken. Betecknande för ”konstlitterära” texter är att de är utformade med ”konst”, ars: de följer retorikens föreskrifter och öser ur gemensamma repertoarer; en central princip är imitation, imitatio. Den ”konstlitterära” modellen är fruktbar för retorisk analys av 1600- och 1700-talstexter genom att den skärper forskarens blick för den litterära kontexten – för retoriska och poetiska normer, för olika typer av repertoar. Hanne Lauvstad uppnår briljanta resultat i de båda kapitlen ”Tittelen, dedikasjonen og introduktionsdiktene” och ”Naturens bok”. Hon bevisar här skickligt sin tes att det hos Petter Dass inte rör sig om någon enkel ”realism”, inte heller om nationsbyggande i romantikens anda, utan att han flätar samman referenser till olika repertoarer – den klassiska, den bibliska, den nordiska – och till nordlandska företeelser. Nordlands Trompet är ”et bidrag i arbeidet med å bygge opp en dansk-norsk diktning etter klassisk mønster” (s. 266).
Modeller har dock både för- och nackdelar, de kan skärpa blicken men också begränsa synfältet. Hanne Lauvstads ”konstlitterära” glasögon fungerar utmärkt för den litterära kontexten, men mindre bra för utomlitterära kontexter. Betoningen hos henne av ”konstlitteratur” och ”litteraritet” leder till en tendens att reducera den utomlitterära författaren och verkligheten på ett sätt som blir ohistoriskt, tvärtemot hennes uttalade ambition. I ett avsnitt om begreppet ”intention” avvisar hon den biografiske författaren: ”Det er teksten som et poetisk-retorisk og fiktionalisert kunstverk som er analyseobjektet” (s. 74). Boskillnaden mellan biografisk författare och ”konstverk” blir anakronistisk. Visst fanns på 1600- och 1700-talen en uppskattning av den virtuosa konstskickligheten, men författaren ingick självklart i sociala sammanhang. Lauvstad talar med anknytning till Jørgen Fafner om en ”litterarisering” av retoriken: genus demonstrativum fick en alltmer framskjuten position, och där lade man vikt vid beskrivningen för beskrivningens egen skull, genren ”hadde altså en rent ’poetisk’ funktion” (s. 88). Javisst, genus demonstrativum hade en central position i Europa i slutet av 1600-talet, men detta hänger samman med att det var så nyttigt att lära sig lovprisa på rätt sätt i den tidens enväldiga monarkier; den som bröt mot reglerna kunde i värsta fall hamna på schavotten, påpekar latinisten Hans Helander.2
Termen ”konstlitteratur” kan förleda forskaren till att låta texten sluta sig kring sig själv. Personligen föredrar jag Horace Engdahls term ”repertoardiktning”, som undviker mångtydigheten hos de båda sammansättningsleden ”konst” och ”litteratur”.3 Hanne Lauvstad är heller inte konsekvent i sitt avvisande av den biografiske författaren. Den historiska personen Petter Dass sticker upp huvudet i analysen av inledningsdikterna till Nordlands Trompet, där Lauvstad med rätta påpekar att dedikationsdikten till en hög ämbetsman i Köpenhamn ingår i Dass meritsträvanden (en hänvisning till Bo Bennich-Björkmans avhandling Författaren i ämbetet, 1970, skulle här vara på sin plats). Författares karriärstrategier är ett exempel på den utomlitterära verklighetens relevans för retorikforskaren. Det handlar inte om ett förlegat biografistiskt synsätt utan om att se författaren som en aktör i olika sociala spel.
En retorisk analys av 1600- och 1700-talstexter som begränsar sig till den inomlitterära nivån blir enligt min mening reduktiv. Retorik handlar om kommunikation – ”the art of persuasive communication” enligt Brian Vickers definitionsförslag.4 Retoriken är situationsanknuten, fastslår Lloyd F. Bitzer – ”rhetoric-as-essentially-related-to-situation”.5 Retorisk analys av äldre texter förutsätter att forskaren söker rekonstruera kommunikationen mellan författare och mottagare, att texten sätts in i olika relevanta kontexter, såväl inom- som utomlitterära.
I fallet Nordlands Trompet blir rekonstruktionsarbetet komplicerat. Det är en dikt med en mycket lång texthistoria. Den tillkommer i olika faser i slutet av 1600-talet och trycks i olika omgångar under 1700-talet. Innan den publiceras för första gången 1739, postumt, har olika handskrivna versioner cirkulerat under femtio år. Det är helt riktigt när Hanne Lauvstad understryker att ”verkstørrelsen” är ”vag og flytende” (s. 15, 66). Det blir däremot missvisande när hon betecknar Nordlands Trompet som ”1600-tallsdiktning” (s. 85): tidsdimensionen plattas ner. I själva verket har forskaren att rekonstruera en rad olika kommunikationssituationer under loppet av nära ett sekel. Schematiskt skulle man till exempel kunna peka på situationerna 1678, när Petter Dass är fattig huskapellan, strävande efter en fast tjänst, och vi äger det första belägget för en handskriven version av dikten – ca 1690, när Dass etablerat sig som ”sogneprest” i det rika pastoratet Alstahaug – 1739, när bokmarknadens aktörer tagit över efter Dass död och Nordlands Trompet trycks i både Bergen och Köpenhamn – och 1763, när Dass efterkommande tagit initiativet till en utgåva.
I Hanne Lauvstads avhandling saknar jag den sociala dynamiken i Petter Dass dikt. Hon karakteriserar texten som informativ, uppbygglig och underhållande (t.ex. s. 75), men hon använder knappast termen ”argumenterande”. Dass var engagerad i såväl andliga som världsliga spörsmål. När han i Nordlands Trompet tar upp frågor om fiske, om jordarrende eller om prästlöner, gäller det inte bara för honom att informera och förmana, utan han driver ståndpunkter i brinnande socio-ekonomiska frågor.6 Som etablerad ”sogneprest” argumenterar han exempelvis mot det lägre prästerskapets krav på högre löner (s. 137 f.). Lauvstad placerar Nordlands Trompet inom den ”framvisande” genren, genus demonstrativum, och jag håller med henne om klassificeringen.7 Retoriska genrer är dock ofta blandade. Dass dikt innehåller också drag av debatterande, argumenterande retorik, genus deliberativum, något som förf. endast nämner i förbigående.
Det finns en tendens i Hanne Lauvstads avhandling till att analysen blir formalistisk. Gång på gång visar hon att Petter Dass tillämpat strukturer hämtade från progymnasmata, de elementära retorikövningar som praktiserades i skolorna. Detta är i sig ett mycket intressant påpekande, men vi måste ställa frågan vad progymnasmata-strukturerna användes till. När Dass behandlar relationen mellan nordlandsfiskare och köpmän, följer han förvisso en mall hämtad från progymnasmata (s. 230–231), men han gör det för att argumentera i ett ämne av vitalt intresse för Nordlandet, den centrala näringsgrenen fiske. Som själasörjare med öga för ekonomiska realiteter varnar han fiskarna för ohederlighet och för skuldsättning hos köpmännen: det ligger i deras intresse att vara hederliga, moral lönar sig i både ekonomiska och religiösa termer. (Avsnittet tillhör den första delen av Nordlands Trompet, som antagligen
– Lauvstad s. 50 – avslutades innan Dass blev ”sogneprest” 1689. Som ”sogneprest” i Alstahaug kom han att bedriva en omfattande fiskhandel.)
Med de nordlandska fiskarna kommer vi in på frågan om diktens mottagare, en fråga av största vikt för att söka rekonstruera den retoriska kommunikationssituationen vid en viss tidpunkt. Hanne Lauvstad arbetar här i huvudsak med begreppet ”intenderte lesere”, definierat som ”’det publikum teksten opprinnelig var beregnet på’” (s. 76). Det handlar om en inomlitterär analys, utifrån textens normsystem. De ”intenderade läsarna”, fastslår förf. gång på gång, var ”det lærde samtidspublikum” (s. 76 och passim). Jag ser två problem här. För det första. För att komma åt kommunikationssituationen måste vi gå utöver den inomtextliga nivån och fråga oss vilka målgrupper som den historiske författaren skrev för, samt vilka som faktiskt tog emot hans dikt, alltså de empiriska mottagarna. De är intrikata frågor, särskilt med tanke på diktens långa texthistoria, men det torde vara möjligt att ge åtminstone vissa svar om man systematiskt gick igenom bevarat arkivmaterial om Petter Dass och hans kontaktnät. I arkiven kan man göra fynd!
För det andra. Hanne Lauvstads tes om diktens ”intenderade läsare”, där hon avvisar tanken på en allmogepublik, behöver diskuteras. Hon tar avstånd från Skirne Helg Brulands påstående att Nordlands Trompet riktar sig både till nordlandska fiskarbönder och till lärda läsare (s. 175). Brulands resonemang är enligt min mening värt att ta på allvar. Han skiljer bland Petter Dass verk mellan å ena sidan latindiktningen och viss tillfällesdiktning, som skrevs uteslutande för en lärd krets, och å andra sidan den övriga diktningen, ”herunder den religiøse diktningen og Trompeten”, som ”var på én gang rettet til mottakare på to nivåer”.8 Brulands tanke stöds, synes det mig, av att Nordlands Trompet inte existerade som tryckt, avslutat verk under Dass livstid. Den publik som läste olika handskrivna versioner av dikten har rimligtvis varit en lärd ämbetsmannapublik, men det är inte otänkbart att vissa partier – till exempel underhållande och samtidigt sedelärande episoder – kan ha sjungits bland allmogen och traderats muntligt. Det finns argument som pekar i den riktningen: diktens huvuddel är sångbar och står metriskt sett nära den svenska ”Dalvisan” (s. 108 f.); Dass religiösa dikter sjöngs flitigt i hans samtid; och det är känt att Nordlands Trompet sjungits bland allmogen i senare tid – Dass-forskaren Ivar Roger Hansen ger ett belägg från 1822, en femtonårig skjutskarl som dels deklamerar, dels sjunger Nordlands Trompet.9 Att partier ur dikten sjöngs redan på Petter Dass tid är bara en hypotes, men frågan är värd att ställa.
Till kommunikationssituationen för en dikt hör publiceringsmöjligheterna. Hanne Lauvstad anger som sagt en bokhistorisk ambition i sin inledning, men av denna blir det praktiskt taget ingenting i avhandlingen – några hänvisningar till Charlotte Appels undersökning av läsning i 1600-talets Danmark, men inte en enda referens till studier av tryckerier och förlag i Norge.10 Det måste poängteras hur svårt det var för en präst i det avlägsna Nordlandet att få en bok tryckt under Dass livstid. I Norge fanns ett enda tryckeri i Christiania, annars var det Köpenhamn som gällde. Under Dass sista levnadsår – han dog 1707 – förvärrades situationen av Stora nordiska kriget.11 I områden där det är svårt att utge böcker i tryck får handskriftskulturen stor betydelse; så var fallet i 1600-talets och det tidiga 1700-talets Norge. Först efter fredsslutet 1721 skedde ett uppsving för bokmarknaden. Ett tryckeri etablerades i Bergen, och Petter Dass med sin storsäljande religiösa diktning blev en attraktiv författare på marknaden – så attraktiv att två utgåvor av Nordlands Trompet utkom året 1739, den ena publicerad i Bergen av boktryckaren och förläggaren Peter Nørvig, den andra tryckt i Köpenhamn för bokhandlaren och förläggaren Fredrik Jacobsen Bruun i Christiania.12
I min recension av Hanne Lauvstads avhandling har jag velat föra en principdiskussion om användningen av retorisk metod i arbetet med 1600- och 1700-talstexter. Därmed har jag mest uppehållit mig vid sådant som inte finns i avhandlingen. För att skriva en analys ”mest mulig i pakt med verkets historiske forutsetninger” krävs att forskaren också studerar relevanta utomlitterära kontexter, sätter sig in i den socioekonomiska och politiska situationen, går till bevarat källmaterial i arkiven. Jag vill dock avslutningsvis betona avhandlingens förtjänster: det skickliga inomlitterära analysarbetet, som bland annat stöds av författarens goda lexikografiska och metriska insikter. Hanne Lauvstad lyfter fram Petter Dass som både europeisk och nordlandsk författare, och hennes avhandling manar till fortsatt forskning – samt gärna en textkritisk edition av Nordlands Trompet.
Liknande artiklar:
Rundt om Rum Relation Retorik
Recension: Gert Z Nordström (red.): Rum Relation Retorik
Tom retorikreklame
Recension: Reklam & retorik. 10 fallstudier. Brigitte Mral & Larsåke Larsson (red)
Politisk journalistik for fremtiden
Recension: Forstå verden – politisk journalistik for fremtiden, Christian KocK (red.)
Oförutsägbara ursäkter
Recension: Yvonne Schantz: "... og husk lige at sige undskyld". Krisekommunikation i praksis
Author profile