Start » Svensk retorik » Svenska talarstolen » Norge viker sig inte

Norge viker sig inte

av Cecilie Valentin

Cecilie Valentin

Norge viker sig inte

Rakryggad retorik. Norska statsministern Jens Stoltenberg talade till en nation i sorg. Med ett nationellt minnestal visade han sig som den starka ledaren som uppmanade folket att inte vika sig för ondskan. För ondska ska bekämpas med frihet.

Massakern på Utøya och bilbomben i Oslo 22 juli 2011 kommer att skrivas in i historieböckerna. Denna dag dödade den högerrabiata Anders Behring Breivik 75 människor, varav 68 på ön Utøya där man hade samlats för Arbeiderpartiets årliga ungdomsläger. Händelserna skakade Norge, Skandinavien och hela ­världen.

När en så oväntad tragedi inträffar drabbas hela samhället av förtvivlan, chock och desperation. Inget fängelsestraff, inget ersättningsbelopp och ingen lagstiftning kan lindra känslan. Den nationella eulogin – lovtalet – kan därför bli till en viktig symbol för nationens överlevnad. Den ger hopp och mod att gå framtiden tillmötes med stärkt sinne. I kristider som de norska är eulogins funktion speciellt framträdande. Ett lyckat tal kan förvandla katastrofen till en symbol för nationellt motstånd.

Nationaleulogin är en underavdelning till genus epideiktikon – hyllningstalet – och är ett minnestal för dödade vid plötsliga anfall som nationen inte har kunnat värja sig mot. Eulogin kännetecknas av 1) att statsledaren tar på sig rollen som samlande karaktär för folket, 2) att han sätter in katastrofen i ett större sammanhang, och 3) att han försäkrar folket om att liknande katastrofer inte kommer att inträffa igen.

Fruktan får inte vinna

Just dessa tre karaktäristika utmärker den norska statsminister Jens Stoltenbergs tal vid Arbeiderpartiets minnesceremoni den 25 juli 2011. Han talar till det norska folket och uppmanar medborgarna att delta aktivt i samhällsdebatten för att stärka demokratin.

I inledningen talar Stoltenberg direkt till det norska folket, som han benämner ”symbolen för folkviljan”. Norska folket har visat sig vara ett trotsigt och starkt folk, som trots motgång inte viker sig utan uppvisar mod genom att vara synliga på gatorna. Det uttrycker han med anaforen ”Vi lar ikke frykten knekke oss. Og vi lar ikke frykten for frykt kneble oss.” Användandet av ”vi” är framträdande och därmed gör Stoltenberg sig själv till en del av publiken och framstår som en samlande karaktär. Det bidrar till att förstärka bilden av att det norska folket inte är knäckt, utan står ännu starkare tillsammans som nation.

När han har beskrivit det norska folkets styrka, försöker Stoltenberg definiera händelserna och på så vis sätta in katastrofen i ett större sammanhang: ”Ondskap kan drepe et menneske, men aldri beseire et folk.” Händelserna är inte isolerade företeelser utan ett symptom på ondska i samhället. Och ondskan ska besegras genom förstärkning av demokratin: ”Med det sterkeste av alle verdens våpen, det frie ord og demokrati, staker vi ut kursen for Norge etter 22. juli 2011.” Därmed skapar Stoltenberg en gemensam förståelse av att katastrofen är ett ondske­fullt angrepp mot Norges frihet.

Eftersom norrmännen inte viker sig kan de trotsigt förstärka yttrandefriheten och demokratin som ett svar på den ondska som ville knäcka dessa värden. På detta sätt blir de avlidna också en metafor för symbolisk kontinuitet. Även om de är döda inspirerar deras död nationen till att intensifiera sin insats för rätten att yttra sig och utöva demokrati. De döda har inte dött för inget utan för essentiella värden i samhället. De blir en sorts martyrer i kampen för demokrati. Det blir speciellt tydligt i fallet med de unga dödade på Utøya, som hade samlats i en politisk gemenskap.

Det kommer inte hända igen

Men Stoltenberg fokuserar inte enbart på motstånd, han erkänner även sorgen och smärtan som folket kommer att leva med en lång tid framöver. Han gör därmed maktlösheten legitim och uppmanar att ge plats för olika sätt att uttrycka sorgen: ”Etter angrepene i Oslo og på Utøya har vi vært forent i sjokk, fortvilelse og sorg. Slik vil det fortsatt være, men ikke bare slik. Sakte vil de første av oss begynne å bli klare til å møte en hverdag igjen. Andre vil trenge mer tid. Det er viktig at vi respekterer ulikhetene. Alle måter å sørge på er like normale.”

Genom att förena kämparglöden och hopplös­heten skapar Stoltenberg en nyanserad bild av en nation i sorg. Men trots sorgen försäkrar han folket om att katastrofen inte kommer att upprepa sig. Det gör han tydligast i slutet av talet, med en allusion till dagen för nazitysklands ockupation under andra världskriget: ”Våre fedre og mødre lovet hverandre ’Aldri mer 9. april.’ Vi sier ’Aldri mer 22. juli’.”

Allusionen bidrar inte enbart till att understryka massakerns allvar. Den visar även att ondskans hot mot friheten är dömt att misslyckas, precis som nazisternas erövring av Norge misslyckades. Stoltenberg skapar med sin eulogi ett tydligt budskap om att trots motgången står det norska folket samlat i en kamp för demokratins seger.


Jens Stoltenberg

Stoltenbergs euolgi

Jens Stoltenbergs tal vid minnesceremonin 25 juli 2011.

Kjære alle sammen,

For et syn!

Jeg står nå ansikt til ansikt med folkeviljen.

Dere er folkeviljen.

Tusener på tusener av nordmenn, i Oslo og over hele landet, gjør det samme i kveld.

Erobrer gatene, torgene – det offentlige rom med samme trassige budskap: Vi er sønderknust, men vi gir oss ikke.

Med fakler og roser gir vi verden beskjed.

Vi lar ikke frykten knekke oss.

Og vi lar ikke frykten for frykt kneble oss.

Det folkehavet jeg ser foran meg her i dag, og den varmen jeg kjenner fra mennesker over hele landet gjør meg sikker i min sak.

Norge består prøven.

Ondskap kan drepe et menneske, men aldri beseire et folk.

I kveld skriver det norske folk historie.

Med det sterkeste av alle verdens våpen, det frie ord og demokrati, staker vi ut kursen for Norge etter 22. juli 2011.

Det blir et Norge før og et etter 22. juli.

Men hvilket Norge bestemmer vi selv.

Norge skal være til å kjenne igjen.

Vårt svar har vokst i styrke gjennom de ubegripelige timene, dagene og nettene vi har bak oss, og det bekreftes med kraft i kveld.

Mer åpenhet, mer demokrati. Fasthet og styrke.

Det er oss. Det er Norge.

Vi skal ta tryggheten tilbake!

Etter angrepene i Oslo og på Utøya har vi vært forent i sjokk, fortvilelse og sorg.

Slik vil det fortsatt være, men ikke bare slik.

Sakte vil de første av oss begynne å bli klare til å møte en hverdag igjen. Andre vil trenge mer tid.

Det er viktig at vi respekterer ulikhetene. Alle måter å sørge på er like normale.

Fortsatt gjelder det å ta vare på hverandre.

Vise omsorg.

Snakke med dem som er rammet hardest.

Være medmennesker.

Vi som er samlet her har en beskjed til dere som har mistet en av deres kjæreste: Vi er her for dere.

I tillegg skal vi rette blikket mot Norge etter 22. juli 2011.

Vi skal vokte oss for å trekke for mange, og for bastante konklusjoner mens vi er et land i sorg, men noen løfter kan vi gi hverandre allerede i kveld.

For det første.

Ut av alt det vonde øyner vi paradoksalt nok spiren til noe verdifullt.

Det vi ser i kveld kan være den største og den viktigste marsjen det norske folk har lagt ut på siden den 2. verdenskrig.

En marsj for demokrati, samhold og toleranse.

Folk over hele landet står i dette øyeblikk skulder ved skulder.

Vi kan lære av det. Gjøre mer av det.

Hver og en av oss kan gjøre demokratiets vev litt sterkere. Det ser vi her.

For det andre.

Til de unge vil jeg si dette.

Massakren på Utøya er også et angrep på unge menneskers drøm om å bidra til en bedre verden.

Deres drømmer ble brutalt knust.

Dine drømmer kan bli virkelighet.

Du kan føre videre ånden fra i kveld. Du kan gjøre en forskjell.

Gjør det!

Min oppfordring er enkel.

Engasjer dere. Bry dere.

Meld dere inn i en organisasjon. Delta i debatter.

Bruk stemmeretten.

Frie valg er juvelen i demokratiets krone.

Ved å delta sier du et rungende ja til demokrati.

Til slutt.

Jeg er uendelig takknemlig over å leve i et land der folk i en kritisk tid tar til gatene med blomster og lys for å slå ring om demokratiet.

Og for å hedre og minnes dem vi har mistet.

Det viser at Nordahl Grieg hadde rett:

”Vi er så få her til lands, hver fallen er bror og venn”

Dette skal vi ta med oss når vi tar fatt på arbeidet med å forme Norge etter 22. juli 2011.

Våre fedre og mødre lovet hverandre ”Aldri mer 9. april”

Vi sier ”Aldri mer 22. juli”.

Källa: Arbeiderpartiet.no


RM4748

Läs mer om RetorikMagasinet 47/48.


You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere