Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essäer » Rhetorica Scandinavica Recensioner » Nyklassisk handbok

Nyklassisk handbok

av Anders Sigrell

Recension

Frank D’Angelo: Composition in the Classical ­Tradition, Allyn & Bacon 2000.

Bibliografiskt

Forfatter: Anders Sigrell.

Rhetorica Scandinavica 15 (2000), s 61-63.

Annonce

Recensionen

Det råder ett nyväckt intresse för den antika övningsserien progymnasmata. Förutom det Riksbanksfinansierade progymnasmataprojektet (presenterat i denna tidskrift nr 9/1999), kan nämnas att den inte helt okände George Kennedy i dagarna kommit ut med en kommenterad översättning av övningsserien: Progymnasmata: Greek text­books of prose composition introductory to the study of rhetoric (Fort Collins, ­Museum Press). Nu publicerar Frank D’Angelo en retorik­handbok helt grundad på progymnasmata: Composition in the Classical Tradition.
D’Angelos bok är dock något annat än en översättning eller publikation riktad till forskar­världen. Den är ett ambitiöst och framgångsrikt försök att göra antikens retorikpedagogiska insikter tillgängliga för dagens grundkursstudenter.

Composition in the Classical Tradition är skriven på 266 sidor fördelade på tolv kapitel, ett för varje övning. I pedagogisk anda följer varje kapitel en liknande uppläggning: en kort teoretisk introduktion, instuderingsfrågor på introduk­tionen, hur man ska göra övningen, exempel­texter, övningens plats i den helhet som talet eller skriften utgör, avslutande instuderings- och diskussionsfrågor.
De många tydliga och intressanta exempel­texterna är hämtade från antikens litteratur, studentuppsatser, dagspress, polisrapporter och egen fatabur (politik och reklam lyser dock med sin frånvaro). Att varje enskild övnings plats i helheten får en egen rubrik i kapitlen är ett klarsynt grepp som fångar lite av en av övningsseriens pedagogiska grundtankar, den synekdokiska tanken att i varje övning låta delen stå för hel­heten samt att inventio och dispositio är intimt förknippade i ömsesidig växelverkan. Boken har alltså en mycket funktionell uppläggning för praktiskt användande. Upprepningar och en del till synes övertydliga schematiseringar visar att boken är skriven för att varje kapitel också ska kunna läsas fristående.

D’Angelo har, helt i den mest berömde progymnasmataförfattaren Afthonios efterföljd, valt att lägga mycket resurser på tydliga exempel, hellre än att på ett teoretiskt plan diskutera varför och hur dessa specifika uttrycksmedel är effektiva i en bestämd kommunikationssituation. Det finns goda skäl för att låta exemplet tala, evidentias betydelse kan knappast underskattas, varken i pedagogiska eller i mer genuina påverkanssituationer, något som gott kunde ha uppmärksammats också teoretiskt. Såväl instuderingsfrågorna som frånvaron av mer teoretiska resonemang kan uppfattas som i linje med pedagogiken i progymnasmata, så som den till exempel kommer till uttryck i föreställningen om copias be­tydelse. Studenterna ska tillägna sig ett batteri av material och färdigheter att ha till hands när det är dags för en faktisk kommunikationssituation.

Antalet övningar och i vilken ordning de skall presenteras är inte ointressant. Bland de antika progymnasmataförfattarna förekommer smärre skillnader i antalet övningar (mest beroende på om man till exempel delade upp Encomium i lovprisning och smädelse, eller lät dem ingå i samma övning), medan ordningen i stort är oförändrad.
D’Angelo avviker från denna ordning då han börjar med Berättelse i stället för det gängse Fabel. I inledningen skriver D’Angelo att han ska förklara varför han avviker från denna ordning, något som tyvärr inte görs. Det hade varit intressant att höra skälen till varför till exempel Beskrivningen, som samtliga antika källor har som en sen eller närmast avslutande övning, kommer redan som övning nummer två. Det går att ge en mängd goda skäl för båda ­pla­cering­arna. Men denna invändning mot ­D’Ange­lo är kanske utan större tyngd då det som sagt inte primärt är en bok som vänder sig till ­forskare eller intresserade retoriker, utan en bok för praktisk tillämpning i undervisning.

Trots att D’Angelo helt utgår från antikens progymnasmata så förhåller han sig konstruktivt fritt till sina förlagor. Det gäller inte bara ändringen av det sexistiska drag som ofta vidhäftar antik litteratur eller ovan nämnda avvikelse från presentationsordningen. Genomgående är kulturella, historiska och moraliska skillnader mellan antik och modern retorikundervisning tillrättalagda, till exempel angående synen på fysisk bestraffning som undervisningsmetod. Denna fria håll­ning är som sagt pedagogiskt konstruktiv, även om det får till följd att mer specifika referenser sällan lämnas. Både Theon och Hermogenes nämns, men det är naturligvis Afthonios som är den antike författare D’Angelo hämtar mest ifrån. Den väl vaga standardreferensen är dock till antika ’educators’.

Mycket glädjande är att D’Angelo inte hymlar med det övergripande syftet med retorikundervisning, till skillnad från flertalet svenska retorik­handböcker. Introduktionskapitlets två avslutande meningar lyder:
My aim is primarly pedagogical: to teach speakers and writers to think effectively, to discriminate among values, to make relevant judgements, to communicate effectively, and to perform virtous actions. I subscribe to the literary-humanistic ideal of classical education – an ideal of general or liberal culture, combined with eloquence and civic virtue, for the common good, not only for the nation-state, but also for the emerging of global community.
Progymnasmata som ett retorikpedagogiskt instrument är synnerligen väl valt för detta övergripande syfte med retorikens och etikens oupplösliga samband i fokus. Det finns en mängd skäl till detta. Ett av modern retorikundervisnings dilemman är motsättningen mellan det fina talet om retorikundervisningens kunskapsteoretiska betydelse och den praktiska undervisningen, där vi lärare ofta tenderar att uppmuntra och berömma effektiva talturer som vidmakthåller konflikten med en tänkt eller faktisk antagonist, snarare än att uppmuntra till just kunskapsteoretisk reflektion. Jag nämner tre skäl till varför det kan ha blivit på det sättet och hur progymnasmata kan bidra till att lösa dilemmat:

1. Fokuseringen på linjär västerländsk logik, som vi trots allt många gånger rör oss med i vår argumentationsundervisning, gör att många aspekter av vad som konstituerar ett reflekterat ställningstagande lämnas obeaktade; det gäller till exempel analogins kraft och berättelsens betydelse, något som progymnasmata mycket tydligt uppmärksammar till exempel i övningarna Fabel och Berättelse.
2. I vår undervisning ses ofta retoriken som en kamp eller ett tävlingsmoment. Snarare än att lyssna och på riktigt försöka förstå en tänkt eller faktisk antagonist uppmuntrar vi till att hitta blottor och möjliga angreppspunkter; det finns till och med retoriklärare som låter studenterna rösta om vilken av studenterna i debattövningar som vann. Progymnasmata kan vara ett verksamt botemedel mot en sådan vinna/förlora-syn på kommunikationens villkor. Genomgående i övningsserien finns ett inventiomomentet där det gäller att formulera invändningar och berättigade motargument, något som underlättar för­ståelsen för att det kan finnas goda lärospån att hämta också från diametralt motsatta ståndpunkter.
3. För att på riktigt kunna förstå en antagonist, eller för den skull vilken annan människa som helst, är empati ett centralt begrepp, något som knappast uppmärksammas i modern retorik­undervisning – snarare tvärtom enligt beskrivningen ovan. Progymnasmata har en övning i empati, ”The Speech-in-Character” (nr. 10) i D’Angelos översättning (ethopoiia på grekiska), som handlar om att sätta sig in i hur en annan människa tänker och känner för att kunna framföra ett tal så som den personen skulle ha kunnat göra.

Med sin mycket praktiska uppläggning ordar naturligt nog D’Angelo inget om dessa skäl. Det är möjligt att det också är skälet till att boken i praktiken inte riktigt når upp till introduktions­kapitlets högt ställda målsättning. D’Angelo talar om ”choose a stance”, ”counterattack” och ”to score with a takedown” (s. 116). Och när han går igenom mönstret för refutationsdispositionen skriver han angående narratiopartiet: ”In the narrative, you narrate the events that happened in the past, recall them to the minds of your readers, and explain them or slant them to your advantage” (s. 129, min kursivering).
Det här gör att en bättre metafor för D’Ange­los retorikundervisning blir ”hur man vinner en verbal boxningsmatch” snarare än ”hur man gemensamt kommer fram till den mest konstruktiva lösningen”, vilket skulle vara mer i ­samklang med den etiskt hållna programför­klaringen.

Avsaknaden av teoretisering gör att boken kan bli något platt i de undervisningssituationer den är tänkt att fungera. Om det inte ges goda skäl till varför ett språkval är effektivt finns det en risk att undervisningsresultatet stannar vid vad som närmast kan liknas vid en kokbok för hur man kommunicerar framgångsrikt, utan att erbjuda möjligheter för djupare reflektion över vad det innebär att kommunicera, till exempel angående kunskapssökning och etiska förhållningssätt. Composition in the Classical Tradition kan och bör utan tvivel få fylla en mycket viktig uppgift i vår grundläggande retorikundervisning, inte minst tack vare den pedagogiska uppläggningen och de genomtänkta exempeltexterna. Men i undervisningen bör den kombineras med underlag för etiska reflektioner, något som också var fallet med de antika förlagorna.

Anders Sigrell

Professor i retorik vid Lunds universitet.

Latest posts by Anders Sigrell (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere