Ödets manifest: Trump och den amerikanska suveränitetsfåfängan

Den nationalromantiska målningen American progress av John Gast, 1872, föreställer Columbia ledande det amerikanska folket västerut, en allegorisk föreställning av Manifest Destiny.

Ödets manifest: Trump och den amerikanska suveränitetsfåfängan

Make America Great Again: vad är det för tidigare storhet, Donald Trump påkallar? Varifrån kommer den allsmäktig amerikanska självbilden och hur kan en skadad självkänsla förklara att vi nu står med en amerikansk president som betydande delar av västvärlden betraktar som en clown?

I samband med president Andrew Jacksons annektering av Texas och Oregon på 1830-talet myntades begreppet Manifest Destiny av John L. O’Sullivan. Vid tillfället var syftet med Manifest Destiny att propagera för krigen och att samla det amerikanska folket kring ett samförstånd om USA:s gudomliga utvaldhet. Manifest Destiny kan tolkas på flera olika sätt, men kan sägas vila på tre grundpelare:

– Antagandet om att såväl landet USA som dess befolkning och institutioner har dygder som andra länder, befolkningar och institutioner saknar.
– Antagandet om USA som gudsutvalt att sprida den amerikanska modellen till övriga världen.
– USAs obestridliga öde att uppfylla dessa ambitioner.

Tidevarvens nya ordning

Samtliga ovanstående punkter manifesteras tydligt på den amerikanska endollarssedeln, inte minst genom fraserna Annuit coeptis (Han [Gud] stöder vårt åtagande), E pluribus unum (Ur många, en) och Novus ordo seclorum (Tidevarvens nya ordning). Det bör understrykas att Manifest Destiny har förnekats av flera framstående amerikaner däribland presidenterna Abraham Lincoln och Ulysses S. Grant och en majoritet av det gamla Whig-partiet. Orsaken till skiljaktigheterna mellan partierna definieras av Oxford-professorn Daniel Walker Howe på följande vis:

Annons

”American imperialism did not represent an American consensus; it provoked bitter dissent within the national polity … Whigs saw America’s moral mission as one of democratic example rather than one of conquest.”

Detta till trots, kan man konstatera att idéerna spelat en betydande roll i USAs utrikespolitik under de senaste decennierna, inte minst i form av betydelsefulla unilaterala beslut under Ronald Reagans, George Bushs och George W. Bushs neokonservativa administrationer, och i Donald Trumps uppmålande av USA:s maktposition som i akut behov av räddning.

Utmanad fåfänga

Den nationalromantiska målningen American progress av John Gast, 1872, föreställer Columbia ledande det amerikanska folket västerut, en allegorisk föreställning av Manifest Destiny.

Manifest Destiny har blivit flitigt utmanat under de senaste 15 åren, framför allt i samband med attacken mot World Trade Center i september 2001, och i kritiken mot den unilaterala invasionen av Irak år 2003.
Innan attacken mot World Trade Center hade USA egentligen bara attackerats en gång tidigare, Pearl Harbor år 1941. Känslan av allsmäktighet och onåbarhet komprometterades och arkitekten bakom terrorattentatet, Osama bin Laden, påstod sedan att USA var morallöst. Invasionen av Irak röstades ner av Förenta Nationernas säkerhetsråd och Bush-administrationen tog beslutet att agera på egen hand. Naturligtvis fick USA utstå tung kritik, och i takt med att invasionen blev ett allt mer uppenbart misslyckande växte kritiken. I slutändan hade USA destabiliserat en hel region i jakt på massförstörelsevapen som inte fanns och dessutom förstört sitt globala anseende.

Kritiken mot USAs självrättfärdiga agerande har inte varit som mest tydligt på statnivå, utan i relationer mellan vanliga medborgare. I Europakommissionens undersökning år 2003 ansågs USA utgöra det största hotet mot världsfreden, jämte bland andra Israel, Afghanistan och Iran. På lång sikt har följden blivit att fientligheten mot amerikanism, som existerade redan innan, har blivit än starkare. I vardagliga samtal runt om i världen, och på internet, beskrivs amerikaner ofta som dumma och ignoranta. Naturligtvis har uppfattningen om amerikaner som obildade underblåsts av Donald Trumps framfart i valet.

Suveräniteten strikes back

Många amerikaner är lika patriotiska som de alltid har varit. Det är inte förvånande att en kandidat som kritiserar USAs extraordinära bidrag till andra NATO-länders försvar (samma länder vars befolkningar är nedlåtande mot amerikaner), och upprepar att han ska ”göra USA stort igen”, attraherar människor vars identiteter som amerikaner har skakats i grunden.

Någonstans är det förståeligt att en människa som älskar Amerika, inte är särskilt positivt inställd till att amerikanska skattemedel går till försvaret av människor som ändå sitter på sina höga hästar, och tror sig vara så mycket bättre och klokare. Det är dessutom ännu mer förståeligt att denna prototypiska amerikanska patriot inte är benägen att acceptera politisk rådgivning från dessa människor. Det amerikanska presidentvalet är otvivelaktigt världens viktigaste val och amerikanska medborgare har det unika privilegiet att få avgöra vem som väljs.

Följaktligen blir det en fråga om suveränitet, där nedlåtenhet och uppmaningar att inte rösta på Trump sannolikt gjort många amerikaner mer benägna att göra just det.

rmblogg

Mikael Hemlin

Chefredaktör för den utrikespolitiska universitetstidningen Utblick. Studerar Europavetenskap med inriktning mot sociologi vid Göteborgs universitet.

Latest posts by Mikael Hemlin (see all)

Liknande artiklar:

Kommentera