Officiella ursäkter helar såren

Lisa Storm Villadsen

Officiella ursäkter helar såren

Officiell ursäktsretorik handlar om att erkänna skuld – inte om att undvika den. Det är en egen genre som genom hyllning och klander påminner oss om våra gemensamma värden.

Ursäkter kan spela stor roll när man behöver reparera ett skadat förtroende – oavsett om man är privatperson, ett företag eller en myndighet. Retorisk forskning i sådana apologier (självförsvar) har oftast handlat om ursäkters funktion som ”brandsläckning”: att få stopp på en förtroendekris så effektivt som möjligt med förhoppningen att man kan återgå till normaltillståndet så fort som möjligt.

Denna artikel handlar om en annan form av ursäktsretorik där man inte förnekar, bagatelliserar eller på annat sätt bortförklarar sitt ansvar för en felaktig handling utan faktiskt erkänner den och ber om ursäkt för den. Jag kallar det officiell ursäktsretorik och definierar det som retorik där en talesperson för ett kollektivs räkning (en stat, kommun, etc.) ber om ursäkt gentemot en grupp som har utsatts för brister eller övergrepp från myndigheten. I motsättning till kriskommunikationens apologi, som försöker stänga ner ett pinsamt kapitel, kan officiell ursäktsretorik jämföras med att börja på ett nytt kapitel. Ett kapitel som handlar om att ändra relationerna mellan förövaren och den förorättade. Och ursäkten är som regel bara en del av en större försoningsprocess som ska säkra att parterna är överens om övergreppens art och varför de var oacceptabla. Alltså vilka normer – skrivna såväl som oskrivna – som är kränkta. I detta sammanhang är retorikens lära om epideiktisk retorik (lov- och klandertal) användbar eftersom den handlar om gemensamma värden och hur de fungerar som kompass för samhällslivet.

I mars 2014 presenterades regeringens vitbok om övergrepp mot Sveriges romer: “På många sätt är den här boken en plågsam läsning. Den handlar om delar av den svenska historien som tidigare varit relativt okänd. Det finns mycket i den här boken som det finns all anledning att skämmas över,” förklarade integrationsminister Erik Ullenhag. Arkivfoto Rosa Taikon

Epideiktik sätter ursäkter i perspektiv

Vi förknippar ofta lovtalen med något festligt; speciella begivenheter som avslutas med ett Hurra! och en kollektiv hyllning av någonting – öppningen av en ny skola, markering av en nationell minnesdag eller en kollegas jubileum. Självklart finns det även mer allvarliga lovtal som till exempel minnestal över fallna soldater eller traumatiska händelser för samhället som terrorangrepp eller krigshandlingar. Men det är fortfarande med hyllningen i centrum som vi hedrar de fallna.

På vad sätt är det meningsfullt att knyta epidektiken till ursäktsretoriken? Den pekar på de outtalade normer och värden som ligger bakom gemenskapens värsta och bästa handlingar.

Aristoteles definierade epideiktiken som den genre som har som ändamål att hylla eller klandra personer, platser, händelser eller liknande. I vår tid ser man sällan epideiktisk retorik med fokus på klander. Där smädesretorik tidigare har spelat en stor roll i det offentliga livet återfinns den i dag mest i recensioner eller i tabloidpressen och den politiska retoriken. Dock sätter lagstiftningen om förtal gränser för lustigheterna. Lovorden, där­emot, är det alltid tillåtet att överdriva, och det sker med fördel vid galor, tacktal och andra högtidsstunder.

Vi kan använda det epideiktiska perspektivet för att förklara varför officiell ursäktsretorik har blivit mer vanlig i många länder, och därtill har ett stort symbolvärde både för de involverade parterna och för det omgivande samhället. Förklaringen är i korthet att vi i ursäktsretoriken kan hitta spår av klanderretorik och lovordande av specifika värden och principer, och att detta framhållande och den pedagogiska funktionen är viktiga för att säkra att ursäkten är meningsfull.

När ursäkter klandrar

Klander ses ofta vid officiella ursäkter. En central funktion vid officiella ursäkter är det offentliga erkännande av att det som har gjorts är oacceptabelt och att man behöver ta avstånd från det. Det ska tydliggöras att gemenskapen inte tolererar exempelvis rasism eller vanvård av barn. I första hand av hänsyn till offren, som behöver en bekräftelse på att de varken ska skylla sig själva eller har förtjänat sina kränkningar, men även för att deras förtroende för att samhället ska se dem som likvärdiga ska kunna förbli obrutet. Men även för samhället i stort har det betydelse att man tydligt markerar gemenskapens värdegrund.

En annan av ursäktsretorikens funktioner är att klargöra varför man ber om ursäkt. Alltså att tydligt deklarera vilken handling som var fel och som man nu tar avstånd från med en ursäkt. Låter det konstigt? Faktiskt är ett av de största problemen med ursäkter att de inte tillräckligt tydligt markerar vad det är man ber om ursäkt för – eller att man ber om ursäkt för fel saker.

En för generellt hållen ursäkt väcker misstänksamhet hos mottagaren för att hon inte kan känna sig säker på att den skyldige faktiskt erkänner sitt ansvar för de sårande handlingarna (utan kanske försöker undvika ansvaret) eller överhuvudtaget delar den förorättades uppfattning om vad övergreppet handlade om. Det kallar man att ursäkta fel felsteg (the wrong wrong). Det är meningslöst att be om ursäkt för att man kommer för sent till en middag med vännerna om det som föranledde värdarnas bry var att man inte hade med sig mat till den gemensamma buffén – och därmed kränkte den sociala normen att dela på besvär och utgifter i samband med middagen. Eller ta politikern som ber om ursäkt för att ha tagit emot kampanj­bidrag – fast det som upprörde folk var att bidraget kom från en extremgruppering. Den vanligaste fel fel är nog ändå att man ber om ursäkt för att folk har blivit upprörda – “Jag beklagar om någon har tagit illa vid sig” – framför själva anledningen till att det blev så. Först när kränkare och kränkt är överens om vilken norm som har brutits – och har bekräftat att de båda anser normen för viktig att respektera – kan en ursäkt vara moraliskt meningsfull.

Fördömande av förtiden

Officiell ursäktsretorik skapar – när den är som bäst – ramar för förövarens beskrivning av sin uppfattning av skymfen. Det är här det ska sägas varför en ursäkt är nödvändig. Ett markant exempel är president Clintons officiella ursäkt i det så kallade Tuskegee-fallet. Det handlade om ett federalt medicinsk försök där man studerade sjukdomen syfilis ”naturliga utveckling” i människokroppen. Försöks­personerna var outbildade, fattiga, färgade syd­stats­män som trodde de stod under behandling, men i verkligheten inte alls fick medicinsk behandling. Försöket löpte över 40 år utan att någon
– vare sig sjukvårdsmyndigheter, läkare eller deras chefer – tog tag i det. Med anledning av 25 års-markeringen av avslöjandet hölls en ceremoni i Rosenträdgården vid Vita Huset. I sitt tal till de överlevande tog Bill Clinton i med kraft. I början av talet beskrev han fallet som en ”skamfull” tid där USA inte levde upp till sina egna demokratiska ideal, att de berörda blev ”förrådda” och att den amerikanska regeringen hade gjort ”fel, djupt moraliskt fel”. Men förutom dessa allmänna formuleringar satte han även ord på den grundläggande kulturella normen som möjliggjorde experimentet när han betecknade projektet som ”tydligt rasistiskt”. Rasism är odiskutabelt en kulturellt oacceptabel inställning i dag, och Clintons utpekande av att de medicinska experimenten enbart var möjliga på grund av myndigheternas rasism var ett kraftfullt sätt att ta avstånd.

När den australiensiske premiärministern Kevin Rudd  2008 bad om ursäkt för ett regeringsprogram där man systematiskt hade tvångsomhändertagit barn av blandad kaukasisk och aboriginsk härkomst och skickat dessa på barnhem med syftet att integrera dem i det ”vita” australiensiska samhället, förklarade även han, att utan att erkänna att tvångsomhändertaganden på grund av ras hade varit officiell politik genom årtionden skulle det aldrig vara möjligt att gå vidare. Det grundläggande moraliska brottet måste tydliggöras som en del av helandeprocessen. Rudds berättelse om en äldre kvinna, som när hon var barn med våld blev förd från först sin mamma och sedan även sina syskon och fick leva sitt liv utan kontakt med sin familj och kultur, fungerade som exemplifiering av det mon­struösa i raspolitiken och därmed som belägg för att den representerade principer som borde vara fullständigt främmande för en modern stat.

Ursäkter kan även hylla

Det torde framgå att ursäktsretoriken inte är positivt laddad. Men lika viktigt som erkännandet av det moraliska brottet, lika viktigt är det att ge ursäktens mottagare och allmänheten ett förslag på vilka värden eller principer vi ska följa framöver. Kevin Rudd ser det som ett kärnvärde för australiensare att alla ska ha en rimlig chans, ”a fair go for all”. Han berättar att detta värde blev kränkt genom tvångsomhändertagandet av tusentals barn, men även att detta värde nu ska vara fixpunkt för framtidens politiska åtgärder för att öka den sociala rättvisan i landet. Genom att knyta an helandeprocessen till denna grundläggande australiensiska princip pekar Rudd inte enbart på vad som är det rätta att göra, utan även på att försoningen inte innebär nya, vackra principer som tvingas på människor; det handlar om att realisera ett värde som folk redan uppskattar, men som de har förlorat greppet om. Därmed bygger han på redan existerande idéer om moral hos åhörarna och accentuerar dem i förhållande till det aktuella fallet. Det är ett klart exempel på epideiktikens pedagogiska och visionära funktioner i praxis.

Mer än en ursäkt

När retoriken påpekar epideiktiska drag vid officiell ursäktsretorik kan det bidra till att förklara varför både teoretiker och praktiker (som till exempel utredningar) rekommenderar att officiella ursäkter framförs i samband med någon form av ceremoni. Genom det epideiktiska perspektivet kan vi se betydelsen av att kränkningarna blir både bedömda och fördömda utifrån samhällets moraliska och sociala normer, och att det sker i full offentlighet. Speciellt när ursäkten ges för en regerings eller ett parlaments räkning (och därmed hela nationen som har valt politikerna), är en offentlig ceremoni ett bra sätt att uppmärksamma att ursäkten ges och även att understryka att den berör samhället i stort och faktiskt ges å hela befolkningens vägnar.
När Clinton säger till de åldrande syfilis-överlevarna att de förråddes av sin regering som ljög för dem och förnekade dem deras rättigheter, sätter han inte bara ord på deras oförrätt i allas åsyn, utan även på myndigheternas fel och brister så alla hör det. Ursäkten har på så sätt två publiker: dels offren som ursäkten riktas till och dels offentligheten som påminns om det gemensamma ansvaret för de felaktiga handlingarna.

Genom att fördöma vissa principer och framhålla andra som mer politiskt, socialt och moraliskt hållbara är den officiella ursäkten mer än blott en ursäkt till de förorättade. Den helar samhällets sår och bistår fler av de samhällsbekräftande funktioner som kännetecknar epideiktisk retorik. ❧


Författare: Lisa Storm Villadsen är lektor i retorik vid Köpenhamns Universitet och huvudredaktör för Rhetorica Scandinavica.


rm53Artikeln finns i RetorikMagasinet 53, s 21-24.


Läs mer:

Clinton, Bill: ”Remarks by the President in Apology for Study done in Tuskegee”, 16. maj 1996.

Lazare, Aaron: On Apology, Oxford University Press, 2004.

Lind, Jennifer: Sorry States. Apologies in International Politics, Cornell University Press, 2008.

Rudd, Kevin: ”Apology to Australia’s Indigenous Peoples”, 13. februar 2008.

Sheard, Cynthia M.: ”The Public Value of Epideictic Rhetoric”, College English, 58, 1996.

Smith, Nick: I was Wrong: The Meaning of Apologies in Life and Law, Cambridge University Press, 2008.

Villadsen, Lisa Storm: ”Speaking on Behalf of Others”, Scandinavian Studies in Rhetoric, 2011.

Webbsändningar från presentationen av vitboken om övergrepp mot Sveriges romer: http://www.regeringen.se/sb/d/3209/a/236975

Author profile

Lektor i retorik vid Köpenhamns universitet.

Lämna ett svar