Ordagrant

Att älska någon, att ta hand om någon, att inte kunna leva utan, att vara beredd att dö för. Eller kanske att respektera, att visa uppskattning, att längta efter och att säga hundra snälla saker till någon varje dag. Vad betyder egentligen ordet kärlek? Har det samma betydelse för dig som för din bästa vän? Kan du komma på ett annat ord eller uttryckssätt som betyder exakt samma sak? Men istället för att diskutera vad språket är borde vi diskutera vad språket gör.

Ordagrant

Kerstin Blomqvist Nellebo

Elocutio – den del av retoriken som står för den språkliga utformningen, där du klär dina tankar i ord – är den del av retoriken som enligt vissa är minst uppskattad och mest miss­uppfattad, men klassiska författare har betraktat den som en sista och avgörande länk till hela den övertygande processen. Elocutio skulle kunna fungera som ett hjälpande verktyg när någon vill beskriva kärlek med andra ord. Vissa menar att detta är ett sätt att frångå det ”vanliga språk­bruket”, medan andra hävdar att något sådant inte är möjligt; att inget, eller allt, språkbruk är det ­vanliga.

Under 1600-talet växte en ny naturvetenskap fram och skapade stora förändringar inom utbildningsväsendet, vilket ledde till att vetenskapen länge sköt ifrån sig retoriken som ett akademiskt ämne. Nya idéer om hur världen fungerade började ta fart, vilka utgjorde grunden för det moderna vetenskapliga tänkandet. Man började bredda synen på kunskap över lag och acceptera fler ämnen som just vetenskaper. Arvet från Aristoteles har varit en stor bidragande orsak till denna revolution, framför allt ståndpunkten att vi människor aktivt måste studera naturen för att förstå oss på den. Innan den naturvetenskapliga revolutionen höll många forskare sina viktiga upptäckter hem­liga. Nu skulle man däremot börja dela med sig av sina experiment och låta andra testa samma sak – och plötsligt föddes den vetenskapliga metoden!

Retoriken i sig förändrades också radikalt under den här tiden, bland annat när logikern och filosofen Petrus Ramus attackerade aristotelismen och den klassiska retorikens metoder genom att för­söka särskilja retorik från grammatik och dialektik. Han hävdade att Aristoteles logik var inkonsekvent, godtycklig och felaktigt sammanförd med retorik, när dessa två egentligen ska hållas åtskilda. Ramus flyttade över parteslärans inventio, dispositio och memoria till dialektiken – en filosofisk lära där logiska begrepp och argument sätts i motsats till andra – och lämnade i retoriken kvar elocutio och pronunciatio. Hans ommöblering förändrade reto­riken till blott en stillära, vilket gav ämnet ett dåligt rykte under mycket lång tid. Ramus såg vetenskap som något logiskt där retorik inte alls hörde ­hemma.

Att retoriken inte har att göra med logik eller vetenskap är en uppfattning som innebär att vetenskap kan förstås utan hjälp av språket, eller åtminstone att där finns ett slags särskilt språk som kan beskriva dem med lika hög objektivitet som de själva eftersträvar. Det innebär att det finns ett språk som är konstant och som klarar att beskriva logiska härledningar på ett korrekt sätt. Ett sådant språk skulle kunna erbjuda en korrekt beskrivning av ordet kärlek. Men finns ett sådant språk över huvud taget, någonstans?

Annons

Antikens syn på språket

Många retoriska texter definierar stilfigurer, vilka utgör en betydande del av elocutio, som något som rör sig bort från normalt användande av språk. En av källorna till detta skulle kunna vara Quintilianus, som menade att figurer representerar en rationell förändring av mening eller språk från den vanliga eller enkla formen. En tolkning av Quintilianus kan vara att det i grunden finns ett naturligt eller normalt sätt att säga något på – en uppfattning som länge levt kvar i den retoriska traditionen – och att retoriken fungerar som ett verktyg för att säga detta ”något” på andra vis. Quintilianus såg emellertid, precis som Aristoteles, på figurer som en del av vanligt och normalt språkanvändande. Där är troperna endast en form av uttryck och det är omöjligt att säga något utan att välja en form att säga det med.

Ramus och några av hans idéer

Den kritiske Petrus Ramus, som sökte förminska retoriken till ordvrängeri, föddes år 1515 i ­Vermandois, Frankrike. Han var filosof, logiker, matematiker, dialektiker, retoriker. Ramus är författare till många olika och betydelsefulla skrifter, men de två kanske viktigaste verken från hans liv är Dialecticae institutiones och Aristotelicae animadversiones, vilka utgavs år 1543. Vid den här tiden utbildade Ramus i vältalighet på Collège de l´Ave Maria, som till­hörde universitetet i Paris, och dessa böcker startade en spektakulär karriär för honom. De skakade hans omgivande kollegor inom utbildningsväsendet då han utmanade Aristoteles och aristotelismen.

I Dialecticae institutiones simplifierar Ramus dialektiken och söker rena ämnet från den oreda och det trassel som han menar att Aristoteles orsakat. Han påstår att Aristoteles inte förstod sig på logik och han kritiserar även Cicero och Quintilianus, då han menar att de tre är besläktade. I verket Aristotelicae animadversiones anklagas Aristoteles för att ha skapat ett kaos bland kategorierna i inventio och att han sysslat med sofisteri genom att placera grammatiken i dialektiken. Samtidigt beskylls ­Cicero och Quintilianus för att ha bidragit till denna förvirring.

Ramus övergripande mål var att störta dessa tre antika jättar och han beskriver en överlappande störning mellan konsterna som relateras till språk: grammatik, dialektik och retorik. Han menar att man bör skilja dessa åt och vidare att retoriken bara handlar om elocutio och pronunciatio – alltså sådant som enbart berör ytan och formen snarare än innehållet. Resten flyttar han över till dialek­tiken.

Retoriken i svenska skolor under 1600-1800-talet

Att titta bakåt i tiden skänker kunskap om och förståelse för hur vårt nutida retorikämne har formats. Elementa Rhetorica, skriven av Gerhardus Johannes Vossius, var den grundläggande läro­boken i retorik i de svenska skolorna från mitten av 1600-talet fram till mitten av 1800-talet. I katolska stater byggde grundredovisningen i retorik under denna tid på de jesuitiska elementarböckerna, men i stater med reformerad kristendom har Elementa Rhetorica spelat en stor roll; däribland Sverige, Holland, England och Tyskland. Därmed kan en studie av det verket säga något om hur dagens syn på retorik, och uppfattningen om förhållandet mellan form och innehåll, vuxit fram.

Vossius definierar retoriken så som Aristoteles; som konsten att i varje enskilt fall se vad som är ägnat att övertyga. Vossius menar att elocutio kan vara av filosofisk, retorisk, historisk eller poetisk typ, och vidare att en retorisk elocutio är ”då man framställer de funna och i ordning ställda sakerna med sådana ord och meningar att de får kraft att övertyga åhörarna.” Troper, som vid sidan av stil­figurerna är den andra stora delen av elocutio, menar Vossius att man får genom att konstfullt använda ett ord i en annan bemärkelse än dess egentliga. Därmed definieras både troper och figurer som språkliga utsmyckningar vilka avviker från det gängse sättet att tala. En rimlig tolkning av Vossius är att där finns ett ”normalt” och icke-retoriskt sätt att säga något på.

Inom skolretoriken skedde under 1600-talet en förändring, och olika ändringar har också gjorts i Vossius bok genom dess historia, där vissa saker har omskrivits, lagts till eller tagits bort. Den ­största förändringen skedde emellertid med upp­lagan i Strängnäs år 1674, då huvuddelen av kapitlet om inventio samt delar av dispositio rensades ut. Det enda som kvarstod näst intill intakt var kapitlet om elocutio, och så såg således den retorikbok som användes i skolorna ut ända fram till 1836. Att inventio krympte och elocutio växte kom i samband med den så kallade Ramismen, en intellek­tuell strömning uppkallad av Ramus. Den stod i motsättning till aristotelismen och sägs ha uppkommit under 1500-talets mitt. Under den här tiden sökte man med ljus och lykta efter ett vetenskapsspråk renat från all retorik. Man önskade spegla verkligheten på ett matematiskt vis och frånsade sig således all koppling till retoriken.

Vetenskap och retorik

Att ta bort allt samröre mellan vetenskap och retorik fordrar att man tydligt kan skilja dem åt. Exempel på sådana skillnader finns presenterade i Kurt Johannessons bok Vetenskap och Retorik, där det första som nämns gäller språket. Retoriken utgår från talet, med ett uttryckssätt som enbart kan tolkas i sitt sammanhang. Vetenskapen utgår istället från skriften och söker ett formellt, precist och objektivt språk.
Den andra skillnaden rör resonemangsformen, där retoriken sysslar med öppna frågor som har flera olika möjligheter, medan vetenskapen säger sig handla om frågor som oftast bara har ett riktigt svar.
Också grunderna för det som hävdas skiljs åt. ­Detta då retoriken lutar sig mot allmänsanningar medan vetenskapen bygger på solida fakta. För när retorikens syfte är att övertyga i ett socialt sammanhang, är vetenskapens istället att nå sanningen oavsett vad omgivningen säger om den. Retoriken riktar sig mot den konkreta och tillfälliga kontexten medan vetenskapen talar allmänt.

Den sista skillnaden handlar om rationalitet. Där handskas retoriken med känsla för förnuftiga beslut, medan vetenskapen framhäver det analy­tiska intellektet. Retoriken, med sin oregelbundenhet och mångtydighet, hamnar alltså i skuggan av vetenskapen och Johannesson beskriver detta som orsaken till varför den fått ett så dåligt rykte.

Forskningens förhållande till retoriken har idag förändrats och Johannesson talar här om den ”retoriska vändningen” samt pekar på en retoricering av synen på vetenskapens diskurs.  Vetenskapen vill tala om saker som de faktiskt är, samtidigt som man idag inser att även det mest formella språket ligger under alla symbolsystem, ta bara som exempel metaforen. Vi ser alltså, även inom vetenskapen, att formen och innehållet är oupplösligt förenade med varandra, och således följer retoriken med in i vetenskapens värld.
Tidigare nämndes att vetenskapens syfte är att nå sanningen oavsett vad omgivningen säger om den, medan retorikens är att övertyga i ett socialt sammanhang. Att vetenskapen vill tala allmänt när retoriken riktar sig mot den konkreta och tillfälliga kontexten. I moderna studier har synen på vetenskapen förskjutits från tankestrukturen till den sociala praktiken, vilket innebär att vetenskapen också får ett syfte att övertyga. Forskare lever i sociala och kulturella sammanhang som präglar allt de ser och säger, varför kontexten blir en viktig aspekt.

Språkvetenskapens syn på språket

I diskussionen kring huruvida det finns ett normalt språkbruk eller ej kan det vara intressant att vända sig till språkvetenskapen för att betrakta hur dess uppfattning om språkets form i förhållande till dess innehåll ser ut. För när retoriken intresserar sig för talet i en talsituation är språkvetenskapen intresserad av själva språksystemet. Medan andra vetenskaper som studerar språk analyserar språket som bärare av något annat, är språkvetenskapens objekt ”språket som språk” och sysslar helt och hållet med ­språkets sätt att vara språk på. En grundläggande skiljelinje går mellan språk, språkbruk och språksystem. Språkbruket är den indi­viduella språk­utövning som sker för ögonblicket, medan språksystem ligger utanför individerna och existerar bara i massan.

Ytterligare ett språkvetenskapligt perspektiv på språk anknyter till strukturalismen. Strömningen utgör en central del av språkvetenskapen och härrör ursprungligen från lingvistiken; ett område där teckens betydelser jämförs som delar av strukturer, och där fokus ligger på samband och förhållanden.

Ferdinand de Saussure, strukturalismens grundare, talar om tecken och att det språkliga tecknet är en ”dubbel storhet” där två fenomen binds samman: ett begrepp och en (inre) ljudföreställning. Dessa två sidor kallar han för ”det betecknade” (signifé) och ”det betecknande” (signifiant). Han menar dessutom att det språkliga tecknet är godtyckligt, det vill säga att det inte finns något inre förhållande hos det enskilda begreppet som kräver en sammanbindning med en specifik ljudföreställning, eller tvärtom. Det betecknande och det betecknade är alltså beroende av varandra eftersom den ena förutsätter den andra.

Kärlek är vad kärlek gör

De flesta tolkningar, med början i antikens retorik och framåt mot dagens språkvetenskap, rör sig alla mot samma ändhållplats: där finns inget ‘enkelt’, ‘vanligt’ eller ‘egentligt’ språk. Om ett vanligt språk inte existerar blir det därför också felaktigt att säga att man kan frångå ett sådant. Allt språk innehåller sådant som kallas troper och figurer, och tolk­ningen av dessa är beroende av den aktuella kontexten. Istället för att titta på vad figurerna är bör vi snarare titta på vad de gör. Allt språk består dess­utom av både det beskrivande och det som beskrivs, det vill säga, av både form och innehåll. Inget tal består endast av det ena och utesluter det andra, utan de två existerar i förhållande till varandra.

Ramus kritik av aristotelismen bestod delvis i uppfattningen att Aristoteles inte förstod sig på logik. Dessutom i att logik och vetenskap inte hör retoriken till. Ramus har emellertid, av flera, överbevisats. Även det mest logiska som ska förklaras, måste förklaras med hjälp av språk och faller så­ledes också under språkets symbolsystem. Det går inte att ”tala om tingen som de faktiskt är” då ­språket styr hur vi uppfattar dem. Och om allt språk faller under symbolsystemen briserar också tanken om att figurer ska vara verktyg för att ”röra sig bort från vanligt språkbruk” – en tanke som såväl Quintilianus, Ramus och Vossius har uttryckt i sina verk. Även dagens moderna retorikhandböcker har en syn på elocutio som i mångt och mycket hämtats från de antika, och beskriver ­troper och figurer på liknande sätt, men de problematiserar ändå påståendet att det skulle finnas ett ‘egentligt’ språk.

Kanske finns det inget annat ord eller uttryckssätt för kärlek som betyder samma sak. Samtidigt är det, i det närmsta, omöjligt att förklara vad just kärlek är. Retoriskt eller ej, kärlek kanske är just vad kärlek gör. ❧

Författare: Kristin Blomqvist Nellebo är retorik­konsult och driver firman Nellebo Retorik & Ledarskap.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 56, s 10-14.