Ska värdering av retorik grundas på effektivitetsfrågor eller etiska? Och om vi betonar retorikens nära samband med etiken, hur är då denna värdering möjlig – vilka begrepp och instrument har vi för att bedöma andras och egna argument? Strider verkligen denna ‘etiska retorik’ mot en skapandets retorik som uppfattar etiska frågor som knutna till situationen och språket, och skulle de därför inte vara möjliga att bedöma normativt? Anders Sigrell replikerar här på José Luis Ramirez reflektioner över avhandlingen ”Att överyga mellan raderna” i förra numret av Rhetorica Scandinavica