Poetry Slam

2000-talets rapsoder med rötter i antiken står på scen när ridån går upp för Poetry Slam. Retorikmagasinet spårar slamens framfart från Chicago till Borås.

Stina Gardestrand & Michael Lykke

Poetry Slam

För 2800 år sedan kom en kringresande rapsod till en marknadsplats i det gamla Grekland. Han var ålderstigen och det var tydligt att han var blind. Han ställde sig mitt på torget, tog fram sin lyra, knäppte fram några toner och började recitera sin dikt. En kringresande diktare var vid denna tid inte något sällsynt, men den här mannen var speciell. Han diktdribblade andra rapsoder av banan, gjorde dem till noviser och amatörer jämfört med sig själv. När han hade slutat sin dikt frågade man efter hans namn. Han hette Homeros, eller bara Homer bland vänner.

I begynnelsen var ordet

Homeros diktepos om Iliaden och Odysséen är näst efter Bibeln den största klassikern i västvärlden, och hans diktning har haft stort inflytande på den västerländska kulturens diktare. Men Homeros är inte bara ett exempel på ypperlig poesi, han är också ett exempel på ypperlig vältalighet. När Odysseus i Odysséen ska övertala kungadottern Nausikaa att hjälpa honom vidare på resan, så håller han ett tal som exemplifierar det retoriska talets uppbyggnad. Odysseus tal innehåller Exordium (inledning), Narratio (redogörelse för situationen), Probatio (argumentation) och Peroratio (avslutning), och detta är, märk väl, 300 år innan den retoriska teorin ser dagens ljus.

Homeros och hans efterföljare skilde inte mellan poesi och retorik; att ha en avsikt med sitt tal hängde oupplösligt samman med att tala vackert. Diktaren och talaren utgjorde samma person och tog aktivt del i det politiska livet. Denna enhet mellan poesi (skönt tal) och retorik (avsiktsbestämt tal) förblev intakt genom historien ända tills filosofen Immanuel Kant på 1800-talet bröt den. Kant förkastade retoriken till det mörkaste mörka och introducerade samtidigt idén om diktaren som geni med kontakt med de gudomliga höjderna, en idé som poeterna självklart tog emot med öppna armar. Sedan dess har poeterna haft en närmast orakelaktig status, högt höjda över oss andra, och även om det har flutit mycket vatten i den lyriska ån sedan 1800-talet så har vår uppfattning av diktaren inte ändrats särskilt mycket.
Poetry Slam är en diktform som gör upp med diktarnas orakelstatus, och som går tillbaka till den homeriska muntliga traditionen där dikten uttrycker både avsikt och skönhet. Det är en blandning av boxningsmatch, melodifestival och diktuppläsning, och principen är att diktarna på tid tävlar mot varandra om att framföra sin dikt på mest överbevisande sätt.

Poetry Slam har existerat i tio år i USA och har på den tiden rört sig från en tillvaro på små inrökta krogar till att idag omfatta stora tävlingar som kulminerar i ”the National Slam” med penningvinster för de bästa diktarna.
Det hela började med Marc Smith, en hantverkare och alkoholist från Chicago. Smith hade fått nog av den traditionella litteraturscenen och självupptagna diktare som läste och läste och glömde bort publiken. Han beslutade sig för att ordna en annorlunda slags lyrikhappening som mötte åhörarna på halva vägen. Det skulle vara en show för publiken, och därför skulle publiken också engageras som domare. För att ge showen dynamik satte han en tidsfrist på tre minuter. Om eftermiddagen höll han ‘auditions’ för potentiella diktare; ”läs det dikten och inte det”, sade han. De första tävlingarna i Poetry Slam hölls på en liten krog, the Green Mill Café, där värden hade upplåtit söndagskvällen eftersom det ”ändå aldrig hände något då”. Idag finns en rikstäckande Slam-organisation i USA, och fenomenet sprider sig snabbt vidare över klotet.
Skillnaden mellan Poetry Slam och traditionell diktuppläsning ligger i framförandet. I ett traditionellt lyriksammanhang läser diktaren normalt upp sina verk från ett papper eller en bok. I Poetry Slam har inte diktaren någon bok mellan sig själv och publiken, hans framförande är fritt och direkt. Till en traditionell diktuppläsning är dikten fullbordad i förväg, åhörarna har inget inflytande på dikten, och förespråkare för Poetry Slam menar att detta gör poesin till något exklusivt.

Janus Kodal, som arbetar för att etablera Poetry Slam i Köpenhamn, menar att många diktare ställer sig på scenen med inställningen att nu har de suttit och arbetat hårt med sin diktsamling, och publiken har bara att förstå och värdesätta deras verk.

Annons

Stilistiken

Stilistiken är ett verktyg som gör det möjligt att förstå den språkliga verklighet vi lever i och den är ett medel för oss att bemästra den. Om vi känner till de stilistiska teknikerna att påverka kan vi å ena sidan avslöja manipulationer som vi utsätts Läs mer...

Alfabetisk översikt av troper och figurer

Kapitel från boken: Peter Cassirer: Stilistiken. Kapitel 7: ALFABETISK ÖVERSIKT AV TROPER OCH FIGURER Här följer en alfabetisk översikt av troper och figurer. Först anges termen och den svenska innebörden jämte en förklaring. Därefter presenteras exempel och sist anges dels vilken retorisk ändringskategori figuren tillhör, dels vilken av de tre huvuduppgifterna stilfiguren antas fylla. Retoriken Läs mer...

I Poetry Slam tänker man annorlunda. Visst förbereder man en dikt, men den är inte fullbordad. Diktaren står fortfarande inför uppgiften att få ut dikten till publiken. Dikten ska bli till ännu en gång, på scenen. I motsättning till den traditionella dikten, som finns till både före och efter framförandet och kan läsas om och om igen, så har slamdikten en mycket kortare levnadstid. Dikten börjar när diktaren ställer sig bakom mikrofonen, och tre minuter senare är den slut. Det ger slamdiktningen en särskild intensitet, men det ställer också krav på en koncentrerad närvaro i situationen både för poet och för åhörare. Dikten ska inte komma från papperet, den ska komma ”inifrån i nuet så att den blir till på scenen i mötet med publiken”, säger Janus Kodal.

Det är denna närvaro som har paralleller med rapsodernas diktning i det antika Grekland. Det var alfa och omega för rapsoderna att fängsla publiken. Deras levebröd var beroende av om åhörarna drogs med in i dikten. Detta krav på att fängsla sin publik gäller också i Poetry Slam. I USA går detta krav ännu längre, eftersom det ger tillgång till de penningvinster som är nödvändiga för att kunna existera som slampoet på en hög nivå.

Poesi som underhållning

En väsentlig del av slampoesins uppgörelse med självupptagna orakeldiktare är principen om att engagera publiken som domare. Poetry Slam tar bort exklusiviteten kring poesin i och med att domarna väljs ut slumpvis bland de närvarande utan hänsyn till om de förstår sig på att bedöma poetisk kvalitet eller ej. På detta sätt tvingas diktarna att fokusera sin lyrik på åhörarna och inte på eventuella recensenter från de litterära kretsarna. ”Vem har sagt att man måste förstå sig på poesi för att uppskatta den? I de delar av lyriken som använder sig av rim och rytm ligger en omedelbar kroppslig upplevelse som alla kan förhålla sig till. Det är klart att välljud, rim och rytm får en större roll i den här formen av diktning eftersom de talar till en omedelbarhet som är lätt att fånga. Och den komplicerade diktningen med invecklade rimmönster och poetiska omskrivningar har nog mindre genomslagskraft,” anser Janus Kodal.

Poetry Slam kan kritiseras för att nedvärdera lyriken om kvalitén på en dikt är beroende av den omedelbara fattbarheten och tydliga rim. Det kan betyda att dikter som kräver tid och fördjupning inte kommer till sin rätt eftersom de inte finner nåd inför publikens omedelbara reaktion. Kodal håller delvis med: ”Poetry Slam är poesicabaret. Det ligger i utformningen av ramarna med tävling, snabba byten och minuspoäng att det ska vara populärt och underhållande. Och det kan mycket väl bli så att vi får diktare som river av vitsar i hopp om billiga poäng. Men i grund och botten handlar det om att man som diktare hittar sin egen röst och sitt eget område. Det handlar om att hitta sig själv precis som när man skriver för papperet; för slampoesin drar på samma krafter som skriftpoesin – personlighet, mod att ha ett budskap och hantverksmässig skicklighet”.

Slam i Sverige

Internationellt har Poetry Slam vuxit till att omfatta både landskamper och olympiader. I Sverige för den ett långt ifrån tynande liv. I den 23 till 25 mars i år arrangerades för sjätte gången SM i Poetry Slam, denna gång i Borås, där man tävlade både individuellt och i lag om fyra.

Peter Grönborg, som arrangerade årets SM, hade ett digert arbete att utföra. ”Poetry Slam har ingen egentlig riksorganisation i Sverige. Jag fick börja meta via telefonen på de platser där jag visste att det fanns aktiva. När vi planerade för tolv lag trodde vi att vi tog i, men det visade sig vara lätt att fylla den kvoten. När årets SM gick av stapeln fanns 80 poeter från hela Sverige på plats. Förra året hade man 40 tävlande.”
Peter Grönborg är även redaktör för Slam! Handbok för estradpoeter (se notis tidigare i detta nummer av RetorikMagasinet) som kom ut i år i samband med SM i Borås. Boken, som ger en presentation av fenomenet Poetry Slam, innehåller texter om och smakprov på svenska slampersonligheter och slampoeter.

En av författarna av Slam! är Lars Hagström, som i sin essä över hur man blir en bra estradpoet utgår ifrån ett retoriskt perspektiv. Det första kravet som måste uppfyllas för att man ska lyckas på slamscenen är att man har något att säga, alltså att man har en avsikt med sin dikt. ”All språklig kommunikation, inklusive de olika konstnärliga arterna och genrerna, bygger på att man har ett meddelande att överföra, att dela med sig av.”
Hagström hävdar att man kan slå upp vilken svensk diktsamling som helst och ganska snart se om dikterna är skrivna ”för ögat, att läsas tyst från papperet, eller för örat, att läsas högt”. Det har att göra med rytm, eller med ‘ordmusik’, om man så vill. För en slampoet är det av yttersta vikt att vara tydlig i dessa avseenden eftersom publiken inte kan stanna upp och läsa om. Här är publiken helt utlämnad åt poetens förmåga att framställa dikten på ett levande och medryckande sätt.

Jan-Olof Svensson, i slamkretsar kallad Ansgar för sitt enträgna missionerande om slamens betydelse i Sverige

Men detta är kanske inte alltid helt självklart på den relativt nya svenska slamens scengolv: ”Gång på gång har vi dessvärre sett hur tävlande har läst sina trots allt ganska hyggliga dikter, riktigt bra dikter, men hur de samtidigt underskattat framförandedimensionen och därmed slagits ut i ett tidigt skede av tävlingen.”

Att den poetiska kvalitén i Poetry Slam riskerar att devalveras till förmån för lättförtjänta poäng tror Hagström inte på, eftersom ingen av de riktigt komiska diktarna har vunnit några stora tävlingar i Sverige. Kanske finns en osynlig gräns till ‘ståuppandet’ som man inte vill komma för nära.

Med papper i handen

När man ser bilder från årets SM slås man genast av att flera av de tävlande använder manus, något som helt strider emot slammens ursprungliga intentioner och regler. Där ska ingenting stå emellan poeten och publiken, och hämma kommunikationen och direktheten i framförandet. Har man en annorlunda syn på Poetry Slam i Sverige?

Peter Grönborg tror att det har med utveckling att göra. ”Det här är ju fortfarande väldigt nytt i Sverige, inte minst för poeterna själva. Det tar nog ett tag innan man vågar släppa taget om papperet. Men det är helt klart att det blir bättre framföranden utan manus. Och domarna sätter poäng både för text och för framförande, så jag tror att det kommer med tiden. Det visar sig också i tävlingarna. De sista fyra årens vinnare i den individuella grenen har inte haft manus.”

Jan-Olof Svensson, i slamkretsar kallad Ansgar för sitt enträgna missionerande om slamens betydelse i Sverige, tänker efter en stund innan han svarar på samma fråga. ”Det kanske är något typiskt svenskt över det. Jag vet inte. Men man ska vara medveten om att det är ett oerhört stort steg för en poet att ställa sig framför människor och fullkomligt vränga sig själv ut-och-in. Det är klart att det är lättare, mer skonsamt, om man kan skydda sig själv bakom ett papper. Men det finns de som till och med lyckas använda manus till sin egen fördel i framträdandet, genom att till exempel låta det falla till golvet i ett dramatiskt diktslut. Det kan vara riktigt effektfullt.”

Men man kan fråga sig vad som egentligen är typiskt svenskt. Att gömma sig bakom ett manus – eller att den traditionella bilden av poeten som ska upphöjas och avskiljas från publiken lever kvar så starkt, att till och med en lyrikform som har som mål att till varje pris nå publiken får stryka på foten när den når Sverige?

”Det ligger nog någonting i det, men det är inte hela sanningen. Många svenska poeter – långtifrån alla, då skulle jag aldrig mer engagera mig i det här – är vana vid att bli bemötta på ett visst vördnadsfullt sätt. Men andra är helt enkelt inte vana alls, inte vana vid att stå inför publik, inte vana vid att ansvaret för att nå publiken ligger helt och hållet på deras egen förmåga att framföra dikten.”
Inom retoriken är memoria (instuderingen av ett tal eller en text) lika viktigt som actio (framförandet) är för att nå fram till den man ska övertyga. Om målet för svensk Poetry Slam är att nå ut med poesin till en bredare publik, så är detta vägen att gå för att nå dit. Jan-Olof Svensson är redan på väg. ”Det finns mycket att göra på det området, och det finns många bra idéer. Själv har jag en idé om catwalken som scenform. Där kan man inte gömma sig, där måste man gå fram och visa vad man har att komma med”.

Skribent:

Från RetorikMagasinet #6, s 15-17