Politiska spenatfrågor

Hanna K.E. Johansson

Politiska spenatfrågor

Varför tvingade de egentligen oss som barn att äta stuvad spenat? Och var det verkligen oss som det var fel på när vi fick kväljningar? Kanske kan spenaten snarast betraktas som dålig mottagaranpassning till ett barn på samma sätt som vissa politiska frågor aldrig kan bli tillräckligt intressanta.

Minns du från barndomen den kväljande känslan när man tvingade dig att äta stuvad spenat?

-En sked för mamma. Och så en för pappa.

-Buaääää! Neeeej!!

-Jodå, bara en till… En för lillebror också. Och en för Karl-Alfred! Visst vill du bli stor och stark?
Minns du sedan lyckan när det var pannkakor som stod på menyn? Och den bistra besvikelsen när det visade sig att man var tvungen att äta kräkfärgad ärtsoppa för att få några.

Tre argument för att äta spenat

Med tre argument försökte de få oss att äta maten på deras agenda.
Med pannkakorna utövade de ren utpressning. Det förstod vi kanske redan då. Formen på den här sortens utpressningsargument är rak och enkel: Du gör det här – annars får du inte det där. Det finns inga gråskalor och det är inte förhandlingsbart.

Annons

Retorik

”Min framställning är inte en handbok i hur man lär sig att tala väl, utan några överväganden över retorikens sanningsbegrepp.” Översatt av José Luis Ramírez. Läs mer...

Genom att äta det för mamma, pappa och lillebror var utpressningen mer subtil. Det handlar om känslomässig utpressning: Genom att äta det visar du att du bryr dig om mamma, pappa och lillebror. Outtalat – om du inte äter det så bryr du dig inte om dem. Och har du nu ätit för mamma, vill du då inte också visa pappa samma omtanke?

Att äta det för att bli stark som Karl-Alfred kan i bästa fall förstås som ett ethosargument som lånar den sympatiske seriefigurens auktoritet och förebildlighet. Det är Karl-Alfred som säger att vi ska äta upp vår spenat – inte mamma och pappa. Det kan i bästa fall även förstås som ett orsaksargument. För självklart var det just spenaten och ingenting annat som gjorde Karl-Alfred så stark. Men under ytan av argumentet ruvar en utpressning med hot om påföljder: Om du inte äter det så kommer du aldrig att bli stark, utan bli svag och inte orka leka. Kanske sa de till och med så uttryckligen.

Illusionen om ”en sked kommer lastad…”

Många av argumenten för spenaten var det egentligen inget fel på. Karl-Alfred fanns på riktigt, honom tyckte vi om och stark blev han. Så i all välvilja försökte vi göra så gott vi bara kunde för att lyckas äta den.

Inte heller var det något fel på uppfinnelserikedomen. Stuvad-spenat-skedar blev till både lastbilar och tåg och grävskopor och vi svalde illusionen rakt av.

Dessvärre kunde inga Karl-Alfred-argument i världen vinna över den instinktiva kräkreflexen.
Man kan lära sig att äta spenat, sades det. Ändå sitter många av oss här idag och minns fortfarande med obehag hur det smakade. Lukten sitter kvar i näsan. Konsistensen av det där som inte vill låta sig sväljas klibbar sig ännu fast mot bakre delen av gommen och åkallar den inetsade förnimmelsen av illamående långt ner i magtrakten.

Och fortfarande har vi inte lärt oss äta stuvad spenat.

Äter hellre pannkakor med sylt

Det är ju så här, att inte kan vi tvinga Peter, 4 år, att tycka om sin stuvade spenat genom att trycka in den i munnen på honom. Och även om han tar emot den frivilligt i tron att den är en lastbil som tutande kommer körande eller i förhoppningen att den för något godare med sig, så ändrar det inte på det fysiska obehag som stuvad och kvalmig spenatsörja lätt väcker inte bara hos Peter.

Uppfattningen att det skulle gå att lära sig äta stuvad spenat förutsätter att det är Peter som det är fel på och som måste vänja sig. Men är det verkligen möjligt att vänja sig vid stuvad spenat? Eller är frågan en annan – handlar det om att kocken valt fel innehåll på menyn?

Med en fyraåring som matgäst, så blir stuvad spenat tämligen dålig retorik. Pannkakor med sylt till exempel, fungerar desto bättre. Men då ställs vi inför ett annat dilemma. Ju fler pannkakor Peter får, ju mer sockerberoende kommer han att bli. Den stuvade spenaten kommer att kännas allt mer besk. Och när några barn fått pannkakor, ja då vet vi hur det kommer att låta: ”Alla andra får…”

Att bjuda på mat är med andra ord inte enkelt. För det första måste den falla gästen i smaken. Men för det andra är vi ansvariga för den mat vi väljer att bjuda på, och för de konsekvenser som vårt val får för såväl en långsam utveckling av vissa sorters smaklökar, i synnerhet hos våra yngre matgäster, som i värsta fall för uppkomsten av tandtroll.

Den äckliga, goda spenaten

När vi bjuder på pannkakor istället för spenat så etablerar vi en norm som kanske inte rakt av är av godo, även om våra gäster – yngre som äldre – säkert blir glada. Så hur bör vi förhålla oss till detta kockens retoriska dilemma?

Här kan vi ta hjälp av retoriken. På samma sätt som det inte går att tvinga någon att äta mat går det inte heller att tvinga någon att ta till sig av ett budskap eller gilla en idé. Konsten att övertyga handlar om att skapa identifikation och förståelse, inte om tvång. Vissa åsikter gör oss illamående, på samma sätt som den stuvade spenaten gör Peter illamående.

Men en skicklig kock kan få oss att äta spenaten ändå, och spenaten är nyttig och gör oss väl. Vi borde äta den, och den kock som kan hjälpa oss att göra det är inte bara en duktig, utan även en god kock. Kocken har sålunda ett viktigt ansvar, och en skicklig kock stoppar inte hästkött i grytan och säger att det är oxfilé, utan lagar god och nyttig mat med kärlek. Hon har möjlighet att göra världen till en bättre plats tack vare sina färdigheter att göra människor förälskade i smaker och bilder och sensationer. Det handlar om makten att förändra villkoren för våra liv. Den som kan äta nyttig spenat har ju bättre förutsättningar att hålla sig frisk.

Spica upp spenaten

Stuvad, svensk spenat är som den osexigaste politiska fråga, som svårligen kan göras ätbar. Förändringar inom äldreomsorgen eller omprioriteringar i socialförsäkringen kan vid en första anblick se smaskiga ut. Kanske doftar det av frihet och valmöjligheter och sysselsättning från tallriken. Men när vi lyfter gaffeln mot munnen gör sig ångorna från obytta blöjor och utförsäkrade cancersjuka påtagliga. Neddragningar i välfärden är definitivt en spenat som är svår att göra riktigt välsmakande.

En politisk fråga som för många människor är lika trist som stuvad spenat och som är en av de mest osexiga politiska linjer som kan drivas i det moderna, liberala och framgångsrika västerländska samhället, är frågan om minskad konsumtion. Att konsumera mindre är för många av oss synonymt med avstannande, tråkig och utvecklingsmässig tillbakagång. Samtidigt vore det bra för oss. För en rättvisare fördelning av resurser. För renheten i den luft vi andas. För kvaliteten på den spenat vi äter.

Visste du att många italienska barn, till skillnad från svenska, fullkomligt älskar spenat? En förklaring kan vara att de slipper äta den där djupfrysta, fabriksproducerade sörjan som svenskar kallar mat och som många ända upp i vuxen ålder tror att är spenat. Italienska barn får äta färsk(!) spenat. (Ja, det existerar! Det är en krispig bladgrönsak med en fräsch och fyllig smak – smaker som kan förstärkas med rätt kryddor.) Bladen bräseras mycket snabbt i inte mer än en droppe vatten, olivolja, vitlök, rödpeppar och salt, och serveras ofta med en bit färskt surdegsbröd till kött som andrarätt efter pastan.

Köpstopp kallas den minskade konsumtionen. Det skrivs böcker, artiklar och bloggas vilt om denna nya väg till lycka. Välbärgade och medvetna individer väljer att konsumera mindre och vinner livskvalitet och tid, (stillar sitt dåliga samvete) och uppnår den största individualistiska lycka. Och så blir minskad konsumtion, med rätt råvaror och marknadsliberala grundvärderingar till trots, helt plötsligt en smakrik gryta. Om vi en dag får andas frisk och ren luft har vi sannerligen våra goda kockar att tacka. ❧

Författare: Hanna K.E. Johansson är redaktör på RetorikMagasinet.

Läs mer om RetorikMagasinet 51/52.