Predikan som retorisk genre

Recension

Barbro Wallgren Hemlin: Att övertyga från predikstolen. 331 s. Nya Doxa, Nora 1997
Doktorsavhandling i nordiska språk. Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet.

Bibliografiskt

Forfatter: Anders Sigrell, professor i retorik ved Lunds Universitet.

Rhetorica Scandinavica 7 (1998), s 73-76.

Annons

Recensionen

Barbro Wallgren Hemlins (BWH) mycket lätt­lästa och välskrivna avhandling finns, naturligt nog, redan inlagd som obligatorisk kurslitteratur på prästutbildningar, och en läsning av avhandlingen kommer att öka utbytet för den som, vare sig det är högst tillfälligt eller mera regelbundet, tar del av en av kyrkliga predik­ningar – en traditionsrik och ständigt aktuell retorisk genre. Hon är initierad och bevandrad i den retoriska litteraturen, såväl den klassiska som mer moderna landvinningar på området. Därför är det, inte minst av pedagogiska skäl, lite synd att kapitel 2 “Vad är retorik?” endast är fem sidor långt

Avhandlingen har undertiteln “En retorisk studie av 45 predikningar hållna den 17:e söndagen efter trefaldighet 1990”. Av de analyserade predikningarna är 35 från Göteborgs stift och 10 från Stockholms stift; 10 av de analyserade prästerna är kvinnor. BWH använder en analys­modell där hon analyserar predikningarna på fem nivåer, från genre via helhet, avsnitt och argument till element. På de här nivåerna lägger hon de båda triaderna ethos, patos, logos och movere, docere, delectare. Resultatet blir en deskriptiv analys av hur en predikan är uppbyggd utifrån de retoriska termerna. Analysen och framställningen struktureras runt tre frågor: Vad vill prästerna övertyga om? Hur försöker de göra det? Vem är det som försöker övertyga?
Svaren på frågorna resulterar i två ytterlighetspoler. Vid den ena polen finns de präster som valt ett högt andligt ämne, som de förmedlar med ett värdigt, ofta ålderdomligt språk. De försöker främst övertyga med ethos- och pathosargumentation; de förmedlar en uppfattning om människan som syndig och förtappad medan de själva framstår som bättre vetande och av högre rang. I den här ytterlighetspolen finns äldre manliga präster, främst från landsbygdsförsamlingar i Göteborgs stift, ofta med gammelkyrklig inriktning. I den andra ytterlighetspolen finns några kvinnliga och några manliga präster med mer vardagsnära ämnen förmedlade på ett enklare språk. De försöker i högre utsträckning övertyga med logosargumentation; de förmedlar en uppfattning om människan som värdefull, tänkande och ansvarig medan de själva fram­står som mer jämlika. De här prästerna kommer från stadsförsamlingar (i båda stiften), är yngre och har inte gammelkyrklig inriktning. De flesta av prästerna befinner sig i konti­­nuet mellan ytterligheterna.
Utifrån det relativt ringa urvalet läggs en tonvikt i analysen på den intressanta frågan om skillnader mellan kvinnlig och manlig predikan. Den kvantitativa analysen ger många siffror att reflektera och förundras över. Så till exempel använder 80% av de kvinnliga prästerna mycket eller ganska mycket logos­argumentering, motsvarande siffra för männen är ca 30%. I Göteborgsmaterialet är kontrasten så stor som 85% för kvinnorna och 18% för männen (s. 201). Enbart diskussionen runt den här typen av kvantitativa resultat gör avhandlingen utan tvekan värd att läsa. De intressanta empiriska resultaten bör dessutom kunna stimulera till vidare forskning om betydelse och retorisk effekt av de ingående variblerna.

Trots att det inte är ovanligt att den sändar­orienterade och produktionsinriktade reto­rikens begreppsapparat också används för analys av färdiga tal och texter, så finns det potentiella invändningar mot detta sätt att utnyttja retorikens produktionslogik analy­tiskt. In­vändningar som aktualiseras vid en läsning av BWHs avhandling.
En potentiell invändning, ja huvudinvändningen, gäller retorikens fokus – det faktiska övertygandet. Det är inte oproblematiskt att vända på begreppen och använda retoriken som analysredskap. BWH skriver: “Samma verktyg som i praktiken används av en talare för att övertyga kan följaktligen också användas för att för att försöka dechiffrera vilka strategier denne talare använt” (s. 19).
Men vilka strategier som använts för att konstruera ett övertygande tal är något annat än talets övertygande kraft. I faktisk kommunikation med argumenterande tal är sändarens målsättning att mottagaren ska göra en normativ bedömning av kommunikationen och ställa sig positiv till det förmedlade innehållet. Retoriken är den konst som hjälper oss som sändare att göra det på ett så effektivt sätt som möjligt, och också den konst som kan hjälpa oss som mottagare att göra den normativa bedömningen på ett för oss själva så bra sätt som möjligt. Uppfattat på det sättet bör en av målsättningarna med en retorisk analys av argumenterande tal syfta till en bedömning av dess förmåga att övertyga och helst underlätta ett ställningstagande, och inte stanna vid en rent deskriptiv analys.

Att BWH är medveten om det här problemet framgår av hennes försök att komma till rätta med frågeställningen om den retoriska effekten som en central komponent i en retorisk analys. Hon noterar sina reaktioner vid första genomlyssningen av predikningarna: “Detta arbetssätt har varit mitt försök att i någon mån komma till rätta med det problem som ligger i att arbeta med ett material ur retorisk synvinkel, men bara ha sig själv att tillgå som lyss­nare och bedömare” (s. 94).
Den helhetssyn som utmärker retorikens syn på övertygandets konst lyser tyvärr helt med sin frånvaro här (okommenterat refe­rerar hon till denna helhetssyn på s. 22). Intellectio-/inventio­stegets mottagaranalys, liksom den alltid lika viktiga kontexten för mottagandet av påverkande kommunikation, är här helt okommenterade: Vem Barbro Wallgren Hemlin är, om hon är kristen, religiöst intresserad, varför hon lyssnar på predikningarna, var-när-hur hon lyssnar; vilka utgångspunkter (både teoretiska och rent praktiska) är det som hon gör sin bedömning av den övertygande kraften hos predikningarna utifrån, om detta får vi inte veta någonting. Det enda som sägs är att hon gör denna bedömning före sin analys för att göra bedömningen “så pass ‘oförstörd’” som möjligt (s. 94). Vad detta betyder konkret och varför det är ett ideal för retorisk bedömning får vi inte veta.

BWH är som sagt medveten om att det är en brist i en retorisk avhandling att inte behandla retorikens kärnpunkt, övertygandet. På sidan 269 skriver hon att hon i stort avstått från att försöka värdera argumenten och anför som skäl att “argumentationen i så hög grad hänger samman med vem lyssnaren är” (BWHs kursivering). Det gör den bristfälliga beskrivningen av henne själv som analys­instrument än mer förvånande.
I ett försök att säkra validiteten i sina bedömningar låter hon en eller två retorik­studenter lyssna igenom “cirka hälften” (s. 94) av predikningarna och kommentera dem ut­ifrån en färdiggjord lista på 38 adjektiv. Utan förklaring anförs det som ett validitetsskäl att retorikstudenterna fått göra denna bedömning i början av kursen innan de “förvärvat några större (nya) kunskaper i retorisk teori och praktik” (not 85, s. 94). Ett sådant för­faringssätt är naturligtvis, på flera punkter, otillfredsställande för en vetenskaplig studie av det här slaget.
Resultatet av analysmodellen i tillämpning visar att en retorisk analys av det slag som BWH gör blir deskriptiv, det vill säga en analys som kan hjälpa oss att se mer av vilka språkliga entiteter det är som ingår i den påverkande kommunikationen. Den blir där­emot inte retoriskt deskriptiv, i den meningen att den analyserar den övertygande kraften – det finns ingen effektanalys. Och den blir inte en retorisk analys i den meningen att analysen kunde ligga till grund för en normativ bedömning som skulle kunna hjälpa oss i våra personliga överväganden när vi tar del av påverkande kommunikation.

Den ovanstående invändningen mot BWHs analysmetod skulle kunna implicera att empiriska studier med försökspersoner och någon typ av kvantitativ analys är nödvändig för att i en retorisk analys kunna diskutera den övertygande kraften hos påverkande kommunikation. Men det finns flera invändningar mot kvantifiering av försökspersoners reaktioner på påverkande kommunikation som enda mått på dess övertygande kraft. Sådana mätningar kommer sällan åt de specifika språk­valens effekter. Påverkansprocessen är mycket komplicerad, en mängd olika faktorer samspelar i det som kan kallas påverkan.
Men om man inte på något sätt kvantifierar påverkan måste analysen av dess förutsättningar vara desto mer inträngande. Att det är möjligt att föra en sådan diskussion visar BWH på s. 217 där hon skriver angående människosynen i predikningarna: “Skildringarna av människan, eller såsom ofta är fallet, den kristna människan, är alltid riktade till lyssnarnas känslor. En beskrivning av människan såsom ofullkomlig, syndig och svag syftar till att skapa ett annat känslotillstånd hos lyssnaren än till exempel en beskrivning av henne så som [sic!] tänkande, unik och värdefull. Och den lyssnare som har bringats att känna sig ofullkomlig, syndig och svag är sannolikt mer benägen att låta sig övertygas om till exempel teser om räkenskap och otrogenhet än den som ingetts känslan av att vara tänkande, unik och värdefull”.
En initierad diskussion om mottagareffekt utifrån empiriska data och teoretiska insikter. Mer sådant hade ytterligare höjt såväl den veten­skapsretoriska som den resultatempiriska behållningen av denna redan utmärkta avhandling.

Author profile
Anders Sigrell

Professor i retorik vid Lunds universitet.

Lämna ett svar